MVG-barn

Från smula.blogg.se

På senare tid har jag haft flera samtal med elever, som är vad lärare kallar "högpresterande" och elever kallar "MVG-barn".* Jag var själv ett sådant, så jag kan ganska väl sätta mej in i deras situation. För elever som inte har lika lätt för sej i skolan kan MVG-barnens höga betyg verka avundsvärda, men deras situation är inte alltid helt enkel. Det behöver faktiskt inte ens vara så att man har A i alla ämnen, bara för att man är ett MVG-barn. Däremot har både eleven själv och alla runtomkring förväntningen att de ska få A på allt. Inte nog med det, ett B anses vara ett dåligt betyg. Allra högst förväntningar har oftast eleven själv. B på en enda uppgift kan ses som ett misslyckande medan A inte behöver ses som en prestation eller belöning. Det A kan betyda är möjligen att man kan pusta ut, eftersom man klarade sej över gränsen. Om eleven får ett lägre betyg än A på en uppgift eller - ännu värre - i ett slut-/terminsbetyg kan det hända att eleven skäms så mycket att hen inte vill att andra ska veta om vad hen fick för betyg. Om det ändå kommer ut kan reaktionerna vara följande:
MVG-barnet: "Jag fick B på den här inlämningsuppgiften."
Klasskompis: "VA?! Fick inte du A???"
Lärare: "Alla måste tillåta sej att ha en svacka ibland."
Förälder: "Varför hade du inte A?"
Varken kompisen, läraren eller föräldern menar förmodligen att trycka ner MVG-barnet, men det hen med största sannolikhet hör är: "Jag misslyckades. Jag är inte tillräckligt bra. Jag duger inte."

Skolan är dessutom inte det enda stressmomentet i MVG-barnens liv. Ofta är de engagerade på många andra håll och presterar max även där. Föreningar, idrott, kyrka, dans, musik, politiskt arbete... Överallt behöver de göra sitt bästa, vara bäst och lyckas, lyckas, lyckas.

Jag var inte det enda MVG-barnet i min bekantskapskrets. Av mina kompisar har några fortsatt i samma anda med krävande utbildningar och utmanande yrken. Några andra orkade inte med. De blev deprimerade, slutade äta, skar sej i armarna eller blev apatiska. Jag har även hört talas om några i periferin av mitt umgänge som började knarka och/eller gick med i en sekt. Själv kämpar jag med att intala mej själv att inte allt behöver vara perfekt. Det är inte lätt och jag skulle lätt kunna bränna ut mej i min strävan efter perfekta lektioner, perfekta elevrelationer, perfekta lösningar på alla problem. När jag började undervisa kändes det som om jag förstörde elevernas liv, om inte min planering höll helt, om jag råkade säga något oövertänkt eller om jag glömde att göra/säga något som jag hade tänkt. Känslan av att en lektion inte var perfekt är fortfarande kämpig, men jag säger mej själv varje gång nu: "Det är ok. Det var tillräckligt bra. Det måste inte vara perfekt." I slutändan handlar det om att få mej själv att förstå att jag är perfekt, även om inte allt jag gör är det. Det är också det jag försöker intala mina elever i våra samtal. De är perfekta, även om inte allt de gör är det. De får tillåta sej att göra saker halvdant. De får njuta av livet, de får gå ifrån sina principer, de får testa saker och testa igen. De får till och med skolka. Världen kommer inte gå under och ingen kommer tycka mindre om dem.

Från wikipedia.org

De här ungdomarna har enorm drivkraft, kompetens på olika områden och förmåga att lära och lösa problem. Om de inte var så fastlåsta i att de måste göra rätt och vara bäst hela tiden skulle de kanske kunna rädda världen. Men de måste förstås inte.

-----------------
*Jag hoppas vid min själ att det inte kommer kallas "A-barn" när det nya betygssystemet har etablerat sej.


--------------------
Läs också:
Prestationsångest
Att hantera elevers prestationsångest
Att göra sej av med prestationsångest

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Börja dansa som vuxen

Från blogs.villagevoice.com

Många människor tror att om man ska dansa måste man börja med det när man är liten, helst ungefär 4 år. Titt som tätt träffar jag personer, som säger att de gärna skulle vilja dansa men som tror att det är för sent. De kan vara allt från 18 till 80. Men det är aldrig för sent.

Vissa möjligheter kan man naturligtvis ha missat, om man börjar dansa i vuxen ålder. Det kan vara för sent att göra professionell karriär. Många dansutbildningar har övre åldersgräns för sökande och den ligger ofta runt 22 år. För att göra karriär inom klassisk balett bör man komma in på Svenska Balettskolan eller motsvarande redan som 10-åring och allra senast till gymnasiet, som är en yrkesutbildning. Det går inte att förneka att det finns en åldershets i dansvärlden. Skälen till det är delvis historiska och delvis fysiska, men ett viktigt skäl som ofta sopas under mattan är att unga dansare ofta är beredda att jobba hårdare för mindre lön. En person som vill göra dansarkarriär efter låt oss säga 26 års ålder behöver därför 1) vara väldigt bra, 2) förbereda sej på motstånd, och 3) vara beredd att skapa sina egna jobb. Det gäller visserligen för alla dansare, men alltmer ju äldre man blir, skulle jag tro. Men Birgit Cullberg, som räknas som en av de absolut viktigaste svenska koreograferna och även haft stort inflytande internationellt, var 29 år när hon hon började dansa och slutade inte förrän hon dog vid 91 års ålder. Merce Cunningham, som är en av dem som haft störst inflytande över den amerikanska och internationella moderna dansens utveckling, började dansa som 18-åring och fortsatte skapa dans även när han inte längre kunde gå, först sittande i sin rullstol och sedan liggande i sin sjuksäng, tills han dog 90 år gammal.

Alla som sysslar med dans vill dock inte bli professionella dansare. Bland mina elever är det bara ett litet fåtal som vill satsa på dans som yrke. Bland de andra finns det en hel rad olika anledningar till att de dansar. Oavsett varför man vill dansa, för att det är roligt, för att man vill motionera eller förbättra sin koordination, för att få höra massa bra musik eller för att träffa kreativa människor, blir det aldrig för sent. Att njuta av att röra sej, att glädjas över sin kropp, att skapa och att lära sej nya saker är inte förbehållet en viss ålder. Det är för alla. Ändå finns det ett stort hinder kvar: Tänk om jag kommer till danslektionen och så är alla andra typ 15 år. Det är inte kul att vara den enda i rummet som är en gammal tant/farbror. Och även om man är ungefär 25 kan man känna sej urgammal när alla andra är 10 år yngre. Därför har vi på mitt jobb sedan länge grupper med 25 år som lägsta åldersgräns. Det är fantastiska grupper med god stämning och mycket självdistans. Eleverna har roligt, lärarna har roligt och det sker en massa spännande lärande. Att få se vuxna människor upptäcka sin styrka, sitt uttryck och sin kreativitet är absolut lika spännande som att få se barn och ungdomar göra det. Och att ge sej själv möjligheten att upptäcka allt detta hos sej själv, det är något jag önskar att fler kunde göra. Det ligger därinne och lurar och det är aldrig för sent att släppa fram det!

Läs också: 
Spagat på äldre dar

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Det är inget fel på att härma

Någon har hittat till min blogg genom en väldigt intressant googlesökning: Varför härmar barn? Det korta svaret är: För att lära sej. Inom dans, liksom många andra kunskapsområden, används härmningen som en medvetet vald undervisningsmetod. I princip kan man säga att dansundervisning omfattar tre olika metoder: 1) Härmning; 2) improvisation; och 3) komposition. Den första metoden innebär oftast att läraren visar en kortare eller längre rörelsesekvens, som eleverna härmar. Målet är att eleverna ska lära sej sekvensen utantill och "göra den till sin egen", vilket betyder att det inte längre ska se ut som om de härmar någon annan utan har hittat på rörelserna själva. Metod nr 2 innebär för det mesta att eleverna får en uppgift av läraren, till exempel att gestalta en viss karaktär eller ett fenomen i naturen, som de sedan löser på sitt eget sätt i improvisation. Det innebär att de inte bestämmer i förväg vilka rörelser de ska göra, utan att de hittar på medan de dansar. Det är den avgörande skillnaden från metod nr 3, där eleverna också får en uppgift att lösa, men där de får en viss tid på sej att komponera och öva in ett litet stycke, som de sedan visar upp. Alla tre metoderna kan räknas som mästar-/lärlingmetoder.

Ofta anses det eftersträvansvärt att komma bort från härmningen. Den originella och ständigt kreativa konstnären verkar vara det stora idealet, både bland lärare och pedagoger i konstnärliga kunskapsområden och folk i allmänhet. Men det är inte så det funkar. Konstnärer härmar. Uppfinnare härmar. Forskare härmar. Vi gör det för att vi lär oss saker av det. Vi breddar vårt register genom att fördjupa oss i någon annans stil. Vi utvecklar vår teknik genom att försöka utföra något som någon annan kan. Vi får nya idéer genom att utforska andras. Härmning är en metod som använts av konstnärer i alla tider! Genom att härma flera olika lärare eller andra förebilder och sedan smälta samman och bearbeta våra kunskaper kan vi så småningom skapa något alldeles eget.

Härmning är alltså inget vi ska motarbeta. Tvärtom! Tillåt eleverna att fullständigt vältra sej i imitation. Uppmuntra dem att dra det till sin spets, att överdriva, att maximera, att karikera stilen/karaktären som de härmar! Det kommer leda till en massa nya, spännande infallsvinklar och idéer.

Läs också:
Ta skapandet på allvar i tidningen Förskolan
Originalitet
Vill du att barnen ska improvisera eller härma dej när du improviserar?

När eleverna gör om planeringen

Idag hade jag inte förberett mej i tillräckligt god tid. När jag åt lunch hade jag fortfarande bara en halv lektion planerad, när jag hade behövt en hel. Det skapade viss stress. Efter lunch ägnade jag en och en halv timme i salen, där jag pressade ur mej en så stor mängd koreograferat material att det skulle kunna fylla resten av lektionen. Den som har läst om mina kreativa processer förut vet att det var en smärtsam eftermiddag för mej, men så är det i mitt jobb. Koreografi måste skapas, med eller utan inspiration. Till sist stoppade jag in en liten improvisationsövning i planeringen också, på ren intuition.

Saken var den att när vi väl var igång ville eleverna aldrig sluta med improvisationen. De ville testa igen och de hade idéer om hur vi kunde utveckla övningen vidare. Det slutade med att vi jobbade med improvisation i tre kvart, fast jag hade tänkt kanske en kvart. Och det var förstås underbart. Eleverna blev nöjda. Jag blev inspirerad. Den smärtsamma eftermiddagen var som bortblåst.

Återigen blev jag påmind om det någon klok människa har sagt:

"Det blir sällan som man tänkt sej. Oftast blir det mycket bättre."

Lärarassistenter istället för högre lön

Jag känner en svensk lärare, som bor i Dubai. Där jobbar hon som lärarassistent på en engelskspråkig internationell skola. Skolan har höga terminsavgifter och därmed helt andra ekonomiska förutsättningar än de flesta skolor i Sverige, men låt oss ändå inte slå ifrån oss tanken. Systemet med lärarassistenter är briljant. På den nämnda skolan har varje lärare sin egen assistent, men jag kan tänka mej att det skulle funka med två assistenter på tre lärare eller en assistent på två lärare. Nåväl, jag ska inte fastna i detaljer. Poängen är den att assistenten gör allt det där runtomkringarbetet, som vanligtvis stjäl en massa tid från undervisningen. Lärarens uppgift är att planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Ingenting annat. Chansen är stor att det förbättrar undervisningens kvalitet. Dessutom är det alltid två vuxna i klassrummet, vilket är bra både för de vuxna och för eleverna. Eleverna får mer vuxentid och de vuxna har möjlighet att diskutera de situationer som uppstått, enskilda elevers framsteg, gruppens dynamik, och så vidare.

Jag skulle kunna tänka mej en lärarassistent istället för högre lön. Faktiskt mycket hellre. Det skulle förstås kosta ännu mer, men det skulle också göra större skillnad.

Status och lön, del 2

Och så var det det där med lön. Tydligen avskräcker den låga lönen unga från att bli lärare. (LN) Gång på gång hör jag också talas om enkätundersökningar som visar att många svenskar (förmodligen icke-lärare) tycker att lärare är den yrkesgrupp som borde få den största löneökningen. Det är naturligtvis glädjande att folk i allmänhet tycker att lärare borde creddas mer. För det är ju det det handlar om. En högre lön skulle ge en antydan om att läraryrket är viktigt. Jag tycker det är helt galet att den som jobbar med människor konsekvent tjänar mindre än den som jobbar med maskiner. Min första erfarenhet av det var när jag jobbade på ett gruppboende efter gymnasiet och tjänade 79:- i timmen i grundlön. Min kompis, som var lika gammal som jag men jobbade på IKEA:s lager, tjänade 105:- i timmen. Och så har det fortsatt. Samma kompis är idag ingenjör och vad hen tjänar vet jag inte, men garanterat mer än jag. Ändå har vi ungefär lika lång utbildning och därmed förhoppningsvis motsvarande kompetens och lika stora studieskulder. Skillnaden är att jag jobbar med tonåringar och unga vuxna medan min kompis jobbar med datorer, vilket betyder att mitt ansvar är större. Om mina elever kraschar är det betydligt mer allvarligt än om min kompis datorer gör det.

Lönenivåer beror alltså inte enbart på utbildningsnivå eller ansvarsnivå. De beror också på hur viktigt ens jobb anses vara (samt naturligtvis om jobbet finns i privat eller offentlig sektor). Att höja lärares löner skulle alltså vara ett sätt att säga att lärare gör ett viktigt jobb. Ändå kan jag inte riktigt se varför det skulle vara så viktigt. Jag har redan mer pengar än jag behöver. Det betyder inte att jag inte skulle kunna hitta på sätt att använda 10000:- till i månaden, men jag behöver inte mer pengar. Det finns andra i Sverige som inte ens har tillräckligt för att täcka sina dagliga behov. De skulle kunna få 10000:- extra i månaden istället. Problemet är ju egentligen inte att lärare tjänar för lite, utan att ingenjörer, programmerare och ekonomer tjänar för mycket. Vad ska de med alla pengar till egentligen?

Hellre än att lägga pengar (28 miljarder hade någon räknat ut att det skulle bli totalt) på att höja lönerna skulle jag hellre se att vissa förändringar gjordes i arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Tänk om vi kunde ha lite mindre administrativa uppgifter till exempel. Kanske kunde man anställa lärarassistenter till det? Tänk om vi kunde få större möjligheter till samplanering och gemensam undervisning! Tänk om salar kunde byggas om, så att de faktiskt optimerades för de ämnen som undervisas där och som har särskilda behov - kemi, hem- och konsumentkunskap, slöjd, teater, musik och inte minst dans. Tänk så många lärare som skulle slippa skador och förslitningar då - och tänk så mycket bättre kvalitet det skulle bli på elevernas lärande!

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.

"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"

Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

Dansövningar för barn, del 6: Hopsasteg och sidgallop

Två förflyttningssteg, som man kan börja med tidigt, är hopsasteg* och sidgallop**. Hopsasteg är jättelätt för vissa, men jättesvårt för andra. Med lite övning brukar de flesta dock fixa det. Viktigt att komma ihåg är att det inte brukar hjälpa att man bryter ner och förklarar steget för de små barnen. De behöver snarare få in den studsiga rytmen än analysera och förstå hur steget är uppbyggt. Ett smart trick kan vara att para ihop ett barn som inte kan med ett barn som kan och låta dem hopsa tillsammans. De kan hålla armkrok eller ännu hellre det typiska balettgreppet, där man sträcker armen över varandras magar, så att höger håller i höger och vänster i vänster. Den vänstra personens högerarm kommer då att korsa den högra personens vänsterarm. Lagom ålder för att träna hopsasteg är ca 4-9 år.



Sidgallop eller chassé brukar de flesta fixa. Man kan göra det en och en med händerna i sidorna eller två och två mittemot varandra hållandes i varandras händer (eller på midja och axlar som i svensk folkdans) tvärs över golvet. Man kan också göra det i ring. Det bästa är då om alla håller varandra i händerna. Lagom ålder för sidgallop är ca 3-10 år.

------------------
*Kallas temps-levé i balett, skip i modern dans och passéhopp i jazz.
**Kallas chassé i de flesta dansformer.

Bloggen som verktyg i undervisningen

Under tre terminer har jag använt mej av bloggar i min undervisning i två ledarutbildningar för blivande cirkelledare i dans och i min gymnasiegrupp. Jag hade höga förväntningar på bloggens funktion i arbetet, men när det nu gått lite tid måste jag erkänna att det fungerar halvbra. På många sätt är det förstås bra:

• Vi har allt material samlat på ett och samma ställe. Inlämningsuppgifter, information, länkar till inspirerande youtubeklipp, och så vidare.
• Alla elever och jag skriver på samma villkor. Alla kan göra inlägg och skriva kommentarer.
• Det är lätt att sortera informationen på bloggen, eftersom man kan sätta etiketter på alla inlägg, som listas automatiskt.
• Eleverna kan läsa varandras inlämningsuppgifter, kommentera dem, föra en diskussion och lära sej nya saker av det.

Men det finns också en del negativt med bloggarna:

• Många elever är, till min förvåning, ovana vid att använda bloggar. De tycker det är svårt att registrera sej och logga in. Förvånansvärt få har ett googlekonto.
• Eleverna glömmer bort sina inloggningsuppgifter.
• Gymnasieskolan har en webbaserad lärplattform, som eleverna måste lära sej att använda. Därför kan det bli lite för mycket att lära sej att använda bloggen samtidigt.
• Väldigt få läser varandras inlägg och ingen har hittills kommenterat det någon annan skrivit. Väldigt få har kommenterat det jag skrivit. Det levande samtal jag hade hoppats på har alltså inte blivit till i verkligheten.

Trots det kommer jag ändå fortsätta använda mej av bloggar, i alla fall tills jag kommer på något bättre. Fördelarna uppväger fortfarande nackdelarna och har jag tur utvecklas elevernas bloggvana och de upptäcker alla möjligheter bloggen skapar!

Estetisk kommunikation

Kommunikation med estetiska uttrycksmedel används för att påverka kultur- och samhällsutveckling. Kunskaper om estetisk kommunikation ökar förmågan att uppfatta och tolka budskap som förs fram i kulturliv, i medier och människor emellan. Ämnet estetisk kommunikation behandlar kommunikationsprocesser och utforskande av hur man kan interagera med andra människor genom estetiska uttrycksmedel.

Så inleds ämnesplanen för Estetisk kommunikation, som är ett nytt ämne på gymnasiet. Det är obligatoriskt på Estetiska programmet, men inte på något annat program - och jag undrar varför. Läs citatet från ämnesplanen en gång till. Hur kan det inte anses tillräckligt viktigt för att vara ett gymnasiegemensamt ämne? Ämnets syfte är att låta eleverna utveckla kunskap kring nya och traditionella uttrycks- och kommunikationsmedel, att samarbeta, experimentera, tolka och förstå budskap samt förståelse för hur de själva kan förmedla det de vill ha sagt (konkret eller bildligt). Kunskaper som alla behöver! När jag läser ämnesplanen tänker jag: Hur ska gymnasisterna klara sej i sitt framtida vuxenliv utan den här kunskapen? Jag kan bara hoppas att de som har makten inser sitt misstag och gör ämnet obligatoriskt på alla program. Det handlar om allmänbildning och allmänkompetens!

Läs också:
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Estetiken och demkratin
Dag 22 - Något som upprör dig
Skolan dödar kreativitet
På tal om vad jag skrev igår
Estetik i skolan

Estetisk verksamhet

Vad gör man på estetisk verksamhet? undrar en bloggläsare. Jag tolkar det som att det är gymnasiekursen Estetisk verksamhet som avses. Annars kan ju estetisk verksamhet också innebära frivillig kursverksamhet eller vilket konstnärligt utövande som helst inklusive heminredning och kakdekorationer. I vilket fall som helst var Estetisk verksamhet en kurs som var obligatorisk på alla gymnasieutbildningar innan förra årets reform Gy11. Sorgligt nog finns kursen inte med varken de gymnasiegemensamma ämnena i den nya gymnasieskolan. Kursen finns inte heller kvar som valbar, men motsvaras i princip av den nya kursen Estetisk kommunikation, som är obligatorisk på estetiska programmet. Kanske går den också att välja till på individuella valet på en del skolor. Alla skolor är i alla fall ålagda att erbjuda estetiska kurser på individuella valet, även om eleverna inte precis uppmuntras att välja dem med tanke på att de får meritpoäng om de läser mer av de teoretiska ämnena. Eftersom Estetisk verksamhet fortfarande kan vara aktuell för elever i år 2 och 3 skriver jag om kursen i presens.

Uppnåendemålen för Estetisk verksamhet är följande:

Eleven skall 

- kunna uttrycka tankar eller idéer med något estetiskt uttrycksmedel 

- kunna reflektera över och diskutera sitt eget skapande 

- ha kunskap om olika konstnärliga uttryck och företeelser 

- kunna se anknytningen mellan estetisk verksamhet och den egna studieinriktningen

Innehållet kan förstås skifta beroende på skolornas val, lärarnas kunskap och elevernas intressen. När jag gick på gymnasiet fick alla, som inte gick estetiska programmet, välja ett ämne för sin estetiska kurs. Jag tror att de bara kunde välja musik eller bild, men kanske också dans och teater. När jag jobbade på ett gymnasium för några år sedan fungerade det på ungefär samma sätt, men eleverna kunde välja vilket som helst av de fyra ämnena som fanns som inriktningar på estetiska programmet. Jag gick estetiska programmet och fick därför inte välja vad jag ville göra på Estetisk verksamhet. Kursen ingick, tillsammans med Sceniskt projektarbete, i arbetet med en musikal som dans- och musikelever satte upp tillsammans på våren i 3:an. Kanske inte helt optimalt med tanke på uppnåendemålen, men så var det i alla fall.


Min erfarenhet är att Estetisk verksamhet undervisas på ungefär samma sätt som de estetiska kurser som ingår i estetiska programmet. I dans innebär det att kursen till största delen består av teknikklasser och repertoarträning. När jag undervisade i kursen en termin försökte jag också få in de reflekterande delarna, men det föll inte särskilt väl ut, eftersom det inte överensstämde med elevernas förväntningar. Kanske hade jag inte heller nog med kompetens att ställa rätt frågor och utforma bra uppgifter. Om man lyckas stimulera eleverna till eftertanke och reflektion tror jag dock att den lilla kursen (den omfattar endast 50p) kan bli väldigt bra och givande för eleverna. Kursens fokus berör en viktig del av allmänbildningen och utvecklar eleverna på andra områden än de flesta andra ämnen som läses på gymnasiet. Därför tycker jag det är synd att ingen dylik kurs längre ingår i de gymnasiegemensamma ämnena.


Läs också:
På tal om vad jag skrev igår
Juholt vill återinföra estetisk verksamhet

Mitt optimala jobb: lärare

Jag gjorde ett personlighetstest på internet. Det var visserligen ett ganska oseriöst test, utformat mer för att vara underhållande än för att faktiskt peka ut en lämplig karriär åt testpersonen, men resultatet var ändå ganska slående, tycker jag:

Your result for The Ideal Job for Your Personality Test ...

Teacher

You scored 65 intelligence, 47 diligence, 44 charisma, and 51 compassion!

You are well-rounded and nurturing. The future of the world is in your hands. People will never understand how difficult your job is until they try it. "Don't you spend all day coloring pictures?" Ha. Right.

Other jobs you might be good at: pretty much anything you enjoy

Dansövningar för barn, del 5: Signal

Version 1
Barnen rör sej huller om buller i rummet, med eller utan musik. Läraren ger signal med handtrumma (eller valfritt annat instrument):
1 slag = stå still
2 slag = gå
3 slag = springa

Vad slagen betyder kan förstås bytas ut till nästan vad som helst, till exempel
1 slag = rulla
2 slag = hoppa
3 slag = trippa på tå

Version 2
Barnen rör sej huller om buller i rummet utan inspelad musik. Läraren eller musikern spelar tamburin:
Drar naglarna mot trumskinnet = dansa så långsamt som möjligt
Skakar tamburinen = dansa så snabbt som möjligt
Slår på tamburinen = kryp ihop till en boll

Även här kan signalerna betyda andra saker, som du eller barnen bestämmer.

Syftet med övningen är att lära sej uppfatta signaler och komma ihåg vad de betyder. Det är en förberedelse för att så småningom lära sej uppfatta cuer i musiken. Samtidigt övas förstås olika tempi eller typer av rörelser, beroende på vad signalerna betyder för tillfället.

Antiinflammatoriska läkemedel

En läsare undrar om det är en bra idé att ta voltaren, om man har övertränat. Voltaren är ett i den långa raden av antiinflammatoriskt läkemedel, som den konventionella sjukvården erbjuder. Läkare brukar vara väldigt sugna på att skriva ut mediciner, men det betyder inte att det alltid är optimalt att ta dem. Personligen undviker jag antiinflammatoriska läkemedel i så stor utsträckning som möjligt och jag ska berätta varför:

1. Det har aldrig dämpat någon av mina inflammationer och inte heller varit särskilt behjälpligt mot smärta. Vissa värktabletter lindrar min mensvärk, men i leder och muskler har jag aldrig märkt någon skillnad.
2. De gör mej trött och okoncentrerad.
3. Antiinflammatoriska läkemedel förstör magen. Jag har en känslig mage och känner definitivt av medicinernas skadeverkan, om jag tar dem över en period på flera dagar. Även om man har en tuffare mage fräter medicinerna på magsäck och tarmar och i det långa loppet kan det ge magsår eller på andra sätt påverka ens allmänna hälsa. I stora delar av världen, till exempel Kina och Indien, anses ett friskt matspjälkningssystem vara nyckeln till god hälsa. Att rensa tarmarna och ställa om kosten är därför de metoder som används för att läka en mängd olika sjukdomar och obalanser. Helt säkert är att slitna tarmar kan leda till ännu fler inflammationer.

Så vad ska man göra istället? Låt mej ge några tips:

• Vila i tre dagar. Ingen dans, ingen annan träning, inga promenader, ingen ansträngning som inte är absolut nödvändig. Tre dagar, inte mer.
• Efter de tre första dagarna, övergå till "aktiv vila". Det betyder att du rör på dej, men inte anstränger dej. Du kan promenera kortare sträckor och praktisera lättare yoga. Du kan också gå på klass, men belasta inte det inflammerade stället. Markera rörelserna istället för att ta ut helt.
• Isa det inflammerade stället. Det bästa sättet är att sänka ner hela kroppsdelen i kallt vatten. När du har hela det inflammerade stället under vatten, fyll på med isbitar. Ha kvar kroppsdelen i vattnet i ca 5 min. Rör på den under tiden! Annars blir den jättestel. Ta upp, torka och tina. När du återfått normal kroppstemperatur är det dags att sänka kroppsdelen i vattnet igen. Återigen 5 min med rörelse. Gör detta flera gånger om dagen tills inflammationen lagt sej.
• Ät basbildande mat. Inflammation kan orsakas och förvärras av att kroppen är försurad. De flesta frukter och grönsaker är basbildande. Undvik samtidigt starkt försurande mat som vetemjöl, socker och kött.
• Praktisera Sheetali Pranayama, som är en antiinflammatorisk andningsteknik. Forma tungan till ett rör och låt den sticka ut lite mellan läpparna. Andas in genom "röret", håll andan 2 sekunder, andas ut genom näsan. Så småningom kan du förlänga tiden du håller andan innan du andas ut. Prova själv! Börja lugnt med 9 andetag per meditationstillfälle, öka sedan successivt till 15 andetag. Om det är varmt ute kan du öka till max 60 andetag. Se till att du sitter ostört och kan koncentrera dej på andningen, när du utför Sheetali Pranayama.

Läs också:

Överträning, del 7: Inflammation

Do You Have Pain and Clicking in the Back of the Ankle? på The Ballet Blog

Syra/basbalansen - PH-värde på Hälsosidorna

Bara en fjärdedel av undervisningen behöver kvalitetssäkras

Igår skrev jag om orimligheten i att påstå att legitimation kommer höja läraryrkets status, när den omfattar endast en liten del av lärarkåren. Om jag försöker se problemet ur elevernas perspektiv blir det dock ännu värre. En gymnasieutbildning omfattar 2500 poäng.* De är fördelade på gymnasiegemensamma ämnen (tidigare kallade kärnämnen), programgemensamma ämnen, programfördjupningar och inriktningar (tidigare under samlingsnamnet karaktärsämnen), gymnasiearbete (tidigare projektarbete/specialarbete) samt individuellt val. På de fem högskoleförberedande programmen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 1100-1250 poäng, alltså halva eller nästan halva utbildningen. Alla gymnasiegemensamma ämnen kräver att läraren är legitimerad för att vara behörig att ansvara för undervisningen och sätta betyg. Övriga ämnen på de högskoleförberedande programmen omfattas också (åtminstone i allra största utsträckning) av legitimationskravet.

På yrkesprogrammen utgör de gymnasiegemensamma ämnena 600 poäng, alltså en knapp fjärdedel av utbildningen. Av övriga ämnen är det ytterst få, om ens några, som kräver lärarlegitimation. Enligt Skolverkets statistik går 31% av eleverna, som började gymnasiet i höstas, på något av yrkesprogrammen (plus den lilla grupp som går på yrkesutbildningen för dansare och därmed hamnar utanför statistiken). Nästan en tredjedel av gymnasieeleverna riskerar alltså att undervisas och betygsättas av olegitimerade lärare under tre fjärdedelar av sin utbildning. "Riskerar" låter kanske dramatiskt och lite märkligt, eftersom jag annars brukar skriva så mycket negativt om legitimationen, men om den ska "säkra kvaliteten" på undervisningen måste det ses som en risk att inte ha legitimerade lärare. Många yrken, inklusive dansaryrket, har traditionellt överförts från mästare till lärling utan att passera utbildningssystemet, men en gymnasieutbildning innebär mer än att härma någon som redan kan. Även i yrkeslärarnas uppdrag ingår att vara insatta i och följa styrdokumenten, att sätta betyg utifrån kunskapskraven, hålla utvecklingssamtal och ha kontakt med elevernas föräldrar. De behöver alltså inte bara yrkeskompetens, utan också lärarkompetens. En dubbel kompetens, alltså, som lärare i teoretiska och estetiska ämnen samt idrott och hälsa faktiskt inte behöver. Ändå har man valt att undanta dem från legitimationskravet. Kan det tolkas på något annat sätt än att regeringen anser att yrkesämnena inte är några "riktiga" skolämnen? Att en yrkesutbildning inte är en "riktig" utbildning? Klart är i alla fall att yrkesutbildning inte är så viktigt att kvaliteten på undervisningen behöver stärkas.

Ingen "riktig" utbildning alltså, eftersom den inte innehåller några "riktiga" ämnen och inte heller undervisas av "riktiga" lärare. Om yrkesprogrammen hade låg status innan lär de väl slå i botten nu.

------------------------
*1 poäng = 1 timmes undervisning eller självstudier

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

• Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
• Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
• Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
• Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
• Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.

Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

Mina övriga inlägg om lärarlegitimation

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film