Showing posts with label dansläraryrket. Show all posts
Showing posts with label dansläraryrket. Show all posts

Mitt arbetes värde i pengar

on Thursday, August 8, 2013
Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:


Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:


Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Vikten av att minnas elever

on Tuesday, July 30, 2013
För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.


Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

on Tuesday, April 2, 2013
Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

För liten för att dansa?

on Monday, December 3, 2012
Alla barn dansar. Möjligen finns det undantag, men generellt är det så. Små barn, till och med innan de börjar gå, lystrar till musik och rör på kroppen till den. Det verkar inte finnas någon forskning på hur genetiskt dans är, men det är lätt att få intrycket att den där viljan att röra på kroppen till musik är inbyggd från början. Alltså är ingen för liten för att dansa. När det händer så händer det. Det betyder dock inte att det är lämpligt att skicka sitt barn till en dansskola, så fort den lilla krabaten har börjar gunga med blöjstjärten till den musik som spelas hemma. Att delta i dansundervisning är något helt annat än att leka dans (och med det menar jag att dansa lekfullt) hemma.

Det finns frågor och påståenden, som återkommer gång på gång i mitt jobb. Den ena föräldern efter den andra säger samma sak: "Mitt barn dansar alltid!" "Så fort jag sätter på musik börjar mitt barn röra på kroppen!" "Mitt barn vill så hemskt gärna börja på balett! Det är bara balett som gäller!" Låt mej nu säga en gång för alla: Om detta gäller för ditt barn är det ingenting unikt. Jag säger inte så för att raljera över föräldrar eller försöka trycka ner någon, utan bara för att vara hjälpsam. Varje barn är fantastiskt och makalöst och unikt. Det är inget snack om den saken. Dock finns det väldigt sällan anledning att tro att ett visst barn skulle vara mognare/mer begåvat/sugnare på att dansa än andra barn. De åldersindelningar, som finns på dansskolorna och studieförbunden bygger på kunskap och erfarenhet. Även om alla barn är olika finns det generella drag, när det gäller motorisk utveckling och mental mognad.

Låt din bebis dansa hemma! Det är toppen! Så fort du sätter henom i en dansskola måste du dock vara medveten om följande:
  • Barnet kommer inte få dansa som hen vill. Läraren/pedagogen/cirkelledaren kommer ge barnen uppgifter och instruktioner, som de förväntas följa.
  • Barnet kommer behöva dela den vuxnas uppmärksamhet med ett antal andra barn, som finns i gruppen.
  • Barnet kommer inte få välja musiken till lektionen.
  • Dansundervisning går mycket sällan ut på att härma artisterna i Melodifestivalen (och om den ändå skulle göra det är det ett tecken på att den är oseriös).
Jag ser egentligen ingen anledning att börja dansa innan man börjar grundskolan. Försök hellre uppmuntra personalen på förskolan att införa dansmoment där! Barn, som är på förskolan hela dagen, är ofta trötta när de kommer till dansen och kan inte tillgodogöra sej undervisningen. Det är bättre att ni går hem, leker, dansar och har mysigt tillsammans hemma. Om ditt barn däremot inte går i förskolan kan dansen vara ett bra tillfälle att få träffa andra barn och delta i organiserade aktiviteter. Kanske har förskolan inte möjlighet att erbjuda dans och du vill i så fall kanske att ditt barn ska få dansa ändå. I dessa fall tycker jag att 5 år är en lämplig ålder att börja. Vissa dansskolor erbjuder lektioner för yngre barn, men det krävs en enormt duktig lärare/pedagog för att jobba med så små barn. Se till att det är en utbildad människa, som håller i kurserna!

Innan barnet börjar på en danskurs bör hen kunna följande:
  • Vara utan sina föräldrar (eller andra välbekanta vuxna) i minst 40 minuter.
  • Gå.
  • Vara i en grupp med andra barn.

Läs också:

Hitta och välja musik

on Saturday, October 20, 2012
Danslärare måste lyssna väldigt mycket på musik. Som tur är tycker de flesta att det är en ganska trevlig sysselsättning, men att leta musik till något speciellt kan ändå vara tråkigt och frustrerande. Man vet vad man vill ha, men kan inte hitta det. Ibland kanske man hittar något bra, men så måste man ändå välja bort det på grund av till exempel text, tempo eller ojämnheter (duktiga musiker gör ofta musiken lite mer spännande genom att lägga in extra 2:or eller 4:or här och där). Det finns många saker att ta hänsyn till när man väljer musik till lektioner och uppvisningar:

  • Genre - balettmusik till balett, jazz- och populärmusik till jazz, och så vidare
  • Min smak - jag måste gilla musiken, men kan ändå inte välja mina bästa låtar, eftersom de blir lite förstörda när man använder dem till undervisning
  • Elevernas smak - det är alltid ett plus om eleverna gillar musiken, även om det inte är ett måste
  • Tempo - musikens tempo ska passa för övningen och elevernas nivå
  • Rytm - rytmerna får inte vara för svåra, utan hjälpa eleverna snarare än stjälpa
  • Övningens mål och syfte
  • Variation - om musiken är likadan rakt igenom hela lektionen blir det oftast tjatigt och tråkigt
  • Elevernas ålder
  • Låtens text - jag väljer bort alla låtar med för grovt språk och använder bara dem där jag kan stå för texten, även om det är på utrikiska
  • Den känsla jag vill förmedla
  • Temat för lektionen, uppvisningen eller föreställningen

Så hur gör jag då för att hitta det jag behöver?
  • Jag använder spotify. Även när jag fritidslyssnar på musik lägger jag in låtar jag hör i mina jobblistor. Dyker det upp något användbart får man inte riskera att glömma bort det! Har jag hittat en låt jag tycker är bra lyssnar jag på fler av den artisten och om artisten är bra lyssnar jag också på liknande artister. På spotify har jag också tillgång till många kompisars och kollegors listor, där jag kan hitta nya låtar och artister.
  • Jag byter musiktips med mina kollegor.
  • Jag ber min bästa vän, som är musiker, om hjälp. Förutom att han känner till väldigt många låtar kan han också klippa till dem och ändra, så de passar perfekt till det jag ska ha dem till. Har jag extra tur skapar han något själv. Att ha tillgång till honom är en extra lyx.

Vad vi gör på dansskolan före klockan tre

on Sunday, October 7, 2012
För inte så länge sedan fick jag frågan: "Hur mycket jobbar en danslärare normalt?" Väldigt svår fråga att svara på, för vad betyder jobba i det här sammanhanget? Betyder det undervisa? För i så fall är det, om man går på cirkelledaravtal 1080 x 45 min per läsår. Läraravtalet ser annorlunda ut, men det kan jag inte. Lärare på Kulturskolan undervisar vanligen ungefär lika mycket, tror jag. Personen, som ställt frågan, gjorde stora ögon. "Det är väldigt lite!" "Nej," sa jag, "det är ganska mycket." För jobba betyder så mycket mer än att undervisa.

Varje lektion måste naturligtvis förberedas. För en danslärare innebär det följande:
  1. Bedöma vad eleverna kan och bör lära sej. Det måste såklart alla lärare göra.
  2. Bedöma hur eleverna ska lära sej detta. Gäller också alla lärare.
  3. Skapa övningar som övar det som ska läras på det sätt som är mest lämpligt. Det mesta av materialet måste man skapa själv. Även om det finns ett fåtal böcker med förslag på övningar måste de ofta modifieras och anpassas till just de här elevernas behov.
  4. Välja musik, som passar till övningarna. Att söka musik kan vara extremt tidsödande. Övningarna och musiken måste sedan sitta ihop på ett sätt som är logiskt, övar elevernas musikalitet och hjälper dem i det tekniska eller improvisatoriska arbetet.
  5. Skapa koreograferade kombinationer. På den här punkten måste allt material skapas av dansläraren själv, av upphovsrättsliga skäl. Har du ingen inspiration? Det var väl tråkigt. Eleverna behöver en ny kombination ändå.
Varje lektion måste också utvärderas. Nådde vi de mål som jag eller vi satt upp? Vad ska vi gå vidare med nästa lektion? Jobbar man i grundskolan eller på gymnasiet behöver man skriva omdömen och sätta betyg, så en bedömning utifrån kunskapskraven för kursen måste göras av varje elev. Inför utvecklingssamtalen måste de bedömningarna formuleras i text på ett sätt som eleven förstår och blir hjälpt utav.

Minst en gång per läsår, ibland flera, brukar man dessutom ha uppvisningar. Till dessa måste läraren (eller eleverna, under lärarens ledning) skapa koreografi, som fungerar sceniskt och följer uppvisningens eller föreställningens tema.

Sedan skulle man naturligtvis kunna räkna all den andra tiden, om man vill. Den där tiden, som inte på något sätt är reglerad i lagar och avtal. Som att man kanske lyssnar på musik medan man lagar mat, fixar med något annat eller bara vilar sej och plötsligt inser att just den här låten skulle passa så himla bra till en grupp eller en övning. Den tiden då det utan förvarning dyker upp en idé, en rörelsefras eller en form till en övning i huvudet och man bara måste skriva ner den för att inte glömma bort den - även om man är och firar sin pappas 60-årsdag. Ja, var tar egentligen arbetstiden slut och fritiden vid? Det kan vara svårt att veta.

För övrigt betyder 1080 x 45 min per läsår 27 x 45 min i veckan, om man har 40 veckors läsår (som Kulturskolan) eller 32 x 45 min i veckan, om man har 30 veckors läsår (som studieförbunden). Det innebär 27 eller 32 barngrupper eller hälften så många ungdoms- och vuxengrupper i veckan. I varje grupp går kanske 15 elever, vilket innebär att man kan träffa uppåt 500 elever i veckan, om man har otur. Då försvåras genast bedömningsarbetet en aning.

Inte så att jag klagar. Det är mitt bästa jobb! Men det är inte så att jag chillar hela dagarna och dansar lite på kvällarna. Inte alls, faktiskt.

Läs också:

Lyxigt att jobba med en elev i taget

on Thursday, August 16, 2012
Jag har en elev, som skadade sej ganska allvarligt i slutet av vårterminen. Hen har fått läkarhjälp och rehabträning och har återhämtat sej förvånansvärt snabbt under sommaren. De sista veckorna nu innan terminen börjar träffar jag henom några gånger i veckan, för att hjälpa henom bygga upp danstekniken igen. Rehabträningen har gjort stor nytta, men den har inte dansfokus. Den här eleven är vanligtvis på en avancerad nivå, men nu jobbar vi mycket grundläggande och går sakta framåt. Det är bitvis frustrerande för eleven, men ofta också glädjande, när hen upptäcker att hen klarar mer än hen trodde.

För mej är inte frustrerande. Tvärtom! Det är en fantastisk lyx att få jobba med en elev ensam. Jag har möjlighet att verkligen iaktta henom och lägga märke till små, små detaljer, som behöver korrigeras. Eleven får också chans att ställa frågor, som gäller just henom och undervisningen anpassas helt efter hens behov. Framstegen vi gör är enorma, vilket är tillfredsställande både för eleven och för mej. Det får mej att önska att det var möjligt att jobba mer så även under terminerna.

Improvisationsundervisning

on Thursday, August 2, 2012
Att undervisa i improvisation är en av de roligaste och mest spännande delarna av mitt jobb. Dock kan det vara ganska klurigt att komma på bra improövningar och att planera en hel lektion, så den blir givande för eleverna. Så här brukar jag tänka:

1. Uppvärmning. En simpel improvisationsövning, som inte måste hänga ihop med kommande övningar, men som kan göra det. En bra uppvärmning bör fokusera på rummet och kroppen och inte vara för komplicerad. Till exempel kan man gå huller om buller i rummet eller låta olika kroppsdelar leda.

2. Uppgift. En improvisationsövning innebär alltid att eleverna får en uppgift att lösa. Uppgiften bör vara väl avgränsad (ju mindre erfarna elever desto stramare ramar) och gå snabbt och lätt att förklara. Att snärja in sej i långa förklaringar är en fälla, som det är lätt att hamna i, särskilt om eleverna börjar ställa frågor. Jag försöker svara på så få frågor som möjligt. Oftast handlar frågorna om vad man får och inte får göra under improvisationen. Då säger jag: "Det här, som jag har sagt, är reglerna. Allt annat är tillåtet."

Så hur hittar man på själva uppgiften? Det viktigaste är att bestämma syfte och mål med övningen. Vad vill jag att de ska lära sej och varför? Vad är det långsiktiga målet och vad är det kortsiktiga? Syfte och mål är A och O, när man hittar på övningar. Sedan måste man tänka på vilken grupp man har. Hur gamla är de? Hur vana är de att improvisera? Vilken teknisk nivå de är på är sällan intressant. Det är improvisationsvanan som avgör nivån i det här fallet. Ju lägre nivå eleverna är på desto stramare måste ramarna vara. Jag tänker alltså i följande ordning:

  1. Syfte
  2. Nivå
  3. Ålder
  4. Mål
  5. Vad är den maximala begränsningen jag kan göra?
  6. Vad är den minimala begränsningen jag kan göra?
3. Fler uppgifter på samma tema. Det kan vara utbyggnader av den första uppgiften eller nya med samma syfte. Man bör börja med den enklaste (=mest begränsade) uppgiften och successivt gå mot mer avancerade (=mindre avgränsade).

4. Reflektion. Jag brukar samla eleverna på slutet och prata om vad vi har gjort. Det gör jag, eftersom improvisation ofta upplevs som flummigt. Vi pratar inte så mycket om hur det kändes, utan mer om vilka improvisationstekniker vi har jobbat med. Syftet är att konkretisera och sätta ord på det vi gör i improvisation. Vi kan också prata om vad vi har för nytta av de övningar vi har gjort.

Läs också:

Vad jag gör för att få respekt

on Tuesday, July 24, 2012
Jag fick en fråga om hur lärare gör för att få respekt från sina elever. Här är mina strategier:

  • Jag förväntar mej alltid respekt. Ärligt talat brukar jag inte ens tänka så mycket på det. Jag har haft ett fåtal grupper och enskilda elever, som har visat bristande respekt och det förvånar mej lika mycket varje gång. För det mesta visar de flesta elever precis så mycket respekt som är rimligt, tycker jag. För ett tag sedan fick jag en imponerad kommentar från en person, som hade kikat in i min sal när jag undervisade en grupp gymnasieelever (inte mina vanliga elever) i meditation. Personen berättade att hen hade blivit så imponerad att hen hade sagt till sina kollegor: "Nu har Emelie fått en hel gymnasieklass att sitta alldeles tysta och stilla!" Jag fattade inte riktigt grejen, när hen berättade det för mej. Det är ju mitt jobb, tänkte jag.
  • Jag respekterar alltid eleverna. Jag skulle aldrig någonsin skämta på en elevs bekostnad eller ge någon elev en nedsättande kommentar. Det borde vara självklart, men jag har haft många lärare, både i dans och andra ämnen, som gör både och. Dessutom tar jag alltid elevernas frågor på allvar och försöker besvara dem så bra jag kan. Det gör jag även om eleven själv får frågan att låta som ett skämt, för jag tror att det ibland kan vara en strategi för eleven att slippa känna sej dum och annars finns det kanske någon annan elev som undrar just det på riktigt.
  • Jag har få men kompromisslösa regler. För många och omotiverade regler tror jag får motsatt effekt. Det skapar motstånd och uppror, särskilt om man bara håller på reglerna för sakens skull. Jag tror att det är bättre att tänka ut vad som är verkligt viktigt och hålla stenhårt på det. Kanske har jag egentligen bara en regel, som alltid är icke förhandlingsbar: Eleverna måste vara schyssta mot varandra. Upptäcker jag att någon är taskig mot någon annan är jag beredd att avbryta hela lektionen, för att diskutera det. Får jag reda på att de inte hälsar på varandra utanför danssalen gör det mej genuint upprörd. Eftersom jag inte håller på och tjafsar om en massa andra, mindre viktiga, regler tror jag också att jag får mer utrymme att lägga märke till när taskigheter inträffar. Förresten har jag en regel till: Eleverna får aldrig säga att det aldrig kommer gå. Om de ställer in sej på att det aldrig kommer gå minskar chanserna för att det faktiskt kommer gå så småningom. Eleverna säger det rätt ofta ändå och jag hugger varje gång.
  • Om någonting är icke förhandlingsbart visar jag det med hela kroppen. Om man menar allvar kan man inte skratta eller le, dra upp axlarna eller titta åt ett annat håll. Man måste titta rakt på eleven med den stränga lärarblicken och använda den stadiga rösten. Så är det.

Värme och respekt i danssalen

on Thursday, May 24, 2012
I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

Att arbeta med dans verkar för många som en lyx. På sätt och vis är det ju också det, men inte på det sätt som de flesta verkar tänka sej. Att ha möjlighet att välja sin yrkesbana är ett privilegium, som visserligen många men inte alla i Sverige har. Jag är tacksam över att ha fått den möjligheten, men som jag har skrivit om tidigare är mitt jobb inte enbart en dans på rosor (det är också en dans på törne). Eftersom många frågar mej om hur det egentligen är att jobba med dans tänkte jag lista de för- och nackdelar jag kommer på.

Fördelar:

  • Jag får dansa varje dag.
  • Jag får se mina elever utvecklas, ta del av deras liv och hjälpa dem till nya upptäckter.
  • Det är ett väldigt kreativt yrke.
  • Daglig motion ingår i jobbet.
  • Kreativa och inspirerande kollegor.
  • Jag får dela med mej av kunskap som jag förvärvat av rent intresse.


Nackdelar:

  • Jag måste skapa även när jag inte har någon inspiration.
  • Min kropp slits ut av kalla rum, hårda golv och långa kvällar.
  • Mycket kvällsjobb.
  • Jag har många olika grupper att hålla i huvudet och hjärtat (de flesta estetlärare har många fler elever varje vecka än de flesta lärare i teoretiska ämnen).
  • Eleverna ställer höga krav på ständigt nya kombinationer, övningar och korrigeringar.
  • När energin är låg i gruppen ligger det på mitt ansvar att höja den.


Läs också:

Vad jag ser, vad eleverna ser och vad föräldrarna ser

on Tuesday, February 14, 2012
På facebook har det på sistone cirkulerat en del bildcollage, där man jämför samma verklighet ur olika personers ögon, som till exempel den här:
Från övre vänstra hörnet: 1) Hur mitt rum ser ut; 2) Hur jag ser det;
3) Hur min mamma ser det; 4) Hur min mamma skulle beskriva det.

Med tanke på vad jag skrev igår tycker jag de olika perspektiven kan vara värda att ha i åtanke, när ens elevers föräldrar har synpunkter på undervisningen. Några exempel:
Jag ser: träning i rytmik, motorik, uppmärksamhet och musikalitet
Barnen ser: läraren
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: träning i kroppskännedom, motorik och musikalitet
Barnen ser: knän
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: rörelseglädje, träning i gestaltning
Barnen ser: stora, färgglada fjärilar
Föräldrarna ser: lek
Jag ser: träning i balans, koordination, musikalitet och rumsuppfattning samt förberedelse för temps-levé
Barnen ser: vita, galopperande hästar eller magiska, flygande häxprinsessor
Föräldrarna ser: lek
Bilderna är lånade från: vevede.com, childrensnatureinstitute.org, sigrid-jois.blogspot.com, musictomyears.com och atimetodancestudio.net

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara.

on Sunday, February 12, 2012
Jag fick följande fråga från Linnea (jag har kortat lite; läs hela kommentaren här):
Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.
Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?

Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.

Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."

Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!

Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.

Du kan skapa din egen ordning

on Friday, February 10, 2012
Jag gillar struktur. Ordning. Tydlighet. Trygghet. Att veta vad som kommer hända. Vad som kommer först och vad som kommer sen. Det är en av anledningarna till att jag gillar att undervisa till exempel klassisk balett och vissa tekniker inom andra genrer, till exempel Simonson (jazz) och Horta (nutida). Det finns en färdig form att fylla i. När jag var liten gillade jag också sådana där målarböcker med förtryckta konturer, som man skulle färglägga.

Men jag gillar också kaos. Kaos är en förutsättning för kreativitet och att vara kreativ är att skapa ordning i kaos. Hur många skapelseberättelser inleds inte med att beskriva tillståndet före skapelsen som kaos? Sen kommer en gud, en kraft eller något annat och skapar ordning. Dagen skiljs från natten, himlen från jorden, hav från land, och så vidare. Sedan skapas varelser med mer eller mindre tydlig inbördes hierarki. På något sätt är det detta vi gör varje gång vi skapar en koreografi (eller ett annat konstverk). I början finns antingen kaos eller ingenting och från detta måste vi skapa något. Vi måste skilja olika rörelser åt, placera dem i en viss ordning, dela in rummet och bestämma hur vi ska använda det, välja antal dansare. Vi har alla möjligheter och skapandet består egentligen av en lång rad val.

Något intressant är dock att vi ofta återskapar samma ordning om och om igen. Det är som om vi inte ser de möjligheter som ingen tidigare har använt. Vissa små skillnader finns förstås alltid, men i det stora är det samma struktur som återkommer igen och igen och igen. Samma dramaturgi, samma könsroller, samma teman, samma rörelser, samma förhållande till musiken, samma grupperingar...

Just nu söker jag vägar att hjälpa mina elever att se de andra möjligheterna, att öppna sina ögon för det som ingen annan sett, sina sinnen för det ingen annan har kommit på. Allt det här är ditt, vill jag säga. Du kan skapa din egen ordning. Kanske måste dagen inte alls vara skild från natten?

När eleverna gör om planeringen

on Monday, January 23, 2012
Idag hade jag inte förberett mej i tillräckligt god tid. När jag åt lunch hade jag fortfarande bara en halv lektion planerad, när jag hade behövt en hel. Det skapade viss stress. Efter lunch ägnade jag en och en halv timme i salen, där jag pressade ur mej en så stor mängd koreograferat material att det skulle kunna fylla resten av lektionen. Den som har läst om mina kreativa processer förut vet att det var en smärtsam eftermiddag för mej, men så är det i mitt jobb. Koreografi måste skapas, med eller utan inspiration. Till sist stoppade jag in en liten improvisationsövning i planeringen också, på ren intuition.

Saken var den att när vi väl var igång ville eleverna aldrig sluta med improvisationen. De ville testa igen och de hade idéer om hur vi kunde utveckla övningen vidare. Det slutade med att vi jobbade med improvisation i tre kvart, fast jag hade tänkt kanske en kvart. Och det var förstås underbart. Eleverna blev nöjda. Jag blev inspirerad. Den smärtsamma eftermiddagen var som bortblåst.

Återigen blev jag påmind om det någon klok människa har sagt:
"Det blir sällan som man tänkt sej. Oftast blir det mycket bättre."

När jobb och fritid flyter ihop

on Monday, December 26, 2011
Jag ska på hälsoundersökning på jobbet. Inför hälsoundersökningen har jag fått fylla i en lång enkät om min livsstil och mitt mående. Första frågan lyder: "Hur mycket anstränger du dig kroppsligt på fritiden?" Alternativen är Stillasittande fritid, Lätt motion, Måttlig motion och Hård träning. Det är en väldigt svår fråga för mej att svara på. Enkäten är uppenbarligen inte utformad för danslärare.

För det första: Det finns ingen fråga om hur mycket jag rör mej på jobbet. Eftersom jag är i rörelse mer eller mindre konstant på jobbet är det kanske inte ett så stort problem om jag rör mej lite mindre på fritiden.

För det andra: Vad är jobb och vad är fritid? Jag behöver träna en del för att klara mitt jobb. Även om jag har en ganska "stillasittande fritid" under terminerna tar jag varje chans att träna under de längre perioderna av undervisningsfri tid, när eleverna har lov. Men trots att jag förmodligen hade dansat så mycket jag kunde under min semester ifall jag hade haft ett annat jobb borde denna semesterträning nu kallas fortbildning. Så är det jobb eller fritid? Svårt att säga.

Sista sidan i enkäten handlar om psykosocial arbetsmiljö och stress. Där kommer frågan: "Hur ofta händer det att du inte kan koppla av tankarna från arbetet när du är ledig?"Sanningen är den att jag nästan helt har suddat ut gränserna mellan jobb och fritid. Hittills har det aldrig känts som ett problem, även om det kommer se illa ut i min hälsoenkät att jag svarat Varje dag. Sedan jag började jobba heltid tror jag inte att det har gått en enda dag utan att jag har tänkt på mina elever, hur jag ska utforma övningar eller hur schemat borde se ut nästa termin. Ibland känns det lite tråkigt att mitt jobb är mitt största intresse, men borde det egentligen inte ses som roligt? Kommer sjuksköterskan, som ska genomföra hälsoundersökningen, säga: "Det var ju inte så bra, det här, Emelie" eller: "Men vad roligt för dej att du trivs så bra med ditt jobb att du vill hålla på med det hela tiden!"? Det återstår att se.

Läs också Att göra sin hobby till ett jobb.

Spontan föreläsning om upphovsrätt

on Thursday, December 8, 2011
Från kollakallan.skolverket.se
Igår hade jag workshop med en skolklass, som inte brukar dansa. En elev, som inte var med och dansade, filmade en del av lektionen med sin appofon. Ett par andra av eleverna påpekade högljutt att hen hade filmat och klassens ordinarie lärare sa strängt åt hen att radera klippet. Eleven försökte protestera genom att säga att hen inte skulle lägga ut klippet någonstans, men läraren framhärdade och jag kände att det var dags att jag tog tillbaka min lektion. "Så här är det," sa jag. "Man får ju filma folk, men jag har upphovsrätt på det här materialet, som jag har skapat. Jag creative commons-licenserar allt mitt material, vilket betyder att ni gärna får använda det hur mycket ni vill. Ni får visa upp det för folk, ni får lägga ut det på internet, ni får göra vad ni vill med det - men ni måste credda mej. Det måste alltid framgå att det är jag som har skapat materialet. Och så måste ni alltid dela lika, så ni får aldrig tjäna pengar på någonting som jag har skapat och aldrig använda det i kommersiella syften. Det är så det funkar."

Vad härligt, tänkte jag i samma stund som jag avslutade mitt lilla tal, vilken perfekt anledning att komma in på upphovsrätt! Tyvärr visade det sej att eleverna inte alls tyckte det var lika härligt. De verkade faktiskt inte det minsta hänförda över konceptet creative commons - för det går ju alldeles utmärkt att dela ändå! "Vad ska du göra då, om vi gör det ändå?" frågade en elev i trotsig ton. "Anmäla dej!" ropade en annan elev dramatiskt och skrattade. Jag tänkte på en undersökning jag läste om för ett tag sen. Frågeställaren hade haft en bild av att ungdomar delade filer av ideologiska skäl, för att information inte går att ta patent på eller för att allt är allas. Hypotesen kom dock på skam. Ungdomarna i undersökningen delade filer helt enkelt för att det gick. Varför betala för något som går att få gratis? Kanske lever vi i en tid då upphovsrätten är en chimär, något förlegat som klamrar sej fast men som ingen bryr sej om. Då är det svårt att diskutera licenser.

------------------------
Jag hittar tyvärr ingen länk till undersökningen. Kanske var den liten och marginell och inte alls representativ.

Att sätta betyg i dans

on Thursday, December 1, 2011
Att betygsätta elevernas arbete i dansämnena är svårt. Jag är glad att jag inte ska sätta några betyg den här terminen. När det så småningom är dags kommer jag förmodligen också vara glad för att jag bara ska sätta betyg i ämnet Dansteknik och inte i exempelvis Dansgestaltning. Hur ska man till exempel kunna bedöma om eleven "i huvudsak [utför] gestaltningen på ett tillfredsställande sätt"? (Dansgestaltning 1) Teknik är lite fyrkantigare och inte i lika stor utsträckning en fråga om tolkning, men ändå är det inte lätt.

Jag har gjort en tabell, där jag har sorterat in alla kunskapskraven i olika kategorier. Jag har skapat ett dokument för varje elev, där tabeller för kurserna de läser finns inklistrade. Kontinuerligt (ungefär en gång varannan vecka) går jag igenom tabellerna och markerar med grönt de kunskapskrav som varje elev har uppnått. Kunskapskrav som är på väg att uppnås markerar jag med gult. Tabellerna fungerar både som underlag för min planering, eftersom det blir tydligt vilka områden eleverna behöver jobba med, och så småningom som underlag för betygsättningen.

Men hur mycket jag än sorterar, markerar och funderar finns det kunskapskrav som jag har väldigt svårt att bedöma om eleverna uppnår. Hur vet jag till exempel om en elev "undersöker" musiken? Eller om en elev "utforskar" hur den egna kroppen fungerar? Jag har funderat på vem jag ska fråga. Skolverket kanske? Mina idrottslärarkollegor? Min eviga mentor? Nej, ingen av dem. Nyss kom jag nämligen fram till vilka jag ska fråga - eleverna såklart! De kommer ge mej de svar jag behöver. Tillsammans kommer vi reda ut betygsättningen på ett alldeles strålande sätt.

Konstnär och lärare på samma gång

on Tuesday, November 22, 2011
I mitt jobb är jag inte bara lärare, utan också koreograf. Det ser jag som en markant skillnad mellan att undervisa i dans och att undervisa i andra ämnen. Det är inte bara det att jag måste skapa allt lektionsmaterial själv - i danslärarrollen ingår dessutom att skapa konstnärligt material, som visas upp för allmänheten. De flesta dansutbildningar och frivilliga dansverksamheter har föreställning eller uppvisning minst en gång per läsår. Till de uppvisningarna skapar lärare och/eller elever oftast allt material själva. I det sammanhanget uppstår en konflikt mellan mina två roller - den som lärare och den som koreograf.

Som lärare är min viktigaste intention att eleverna ska lära sej dans och utvecklas som dansare. Det står i sej inte i motsats till att ha en uppvisning, men en uppvisning har fler aspekter. Om jag har skapat materialet till uppvisningen är jag inte bara lärare utan också konstnär. Lärarens ambition är att ge eleverna scenerfarenhet och lära dem om hur en uppsättning skapas, förbereds och genomförs. Koreografens ambition, däremot, är att skapa något konstnärligt intressant, något som kan fånga publiken, något som representerar koreografen själv och som hen kan stå för. Den balansen är svår att hitta.

När jag koreograferar åt mina elever måste jag ta hänsyn till deras ålder, mognad och tekniska färdigheter. Jag måste skapa något som de kan dansa och som de vill dansa. Jag måste också ha en stark mottagarmedvetenhet. Publiken består oftast uteslutande av föräldrar, syskon, andra släktingar och kompisar. Vad de vill se och vad eleverna vill visa för dem är något jag måste ta med i beräkningen. Om jag koreograferar för ett annat sammanhang, där jag inte är lärare utan enbart konstnär behöver jag inte ta den hänsynen. Då kan jag säga att det ju var synd för publiken om de inte uppskattade mitt verk, men när publiken är mina elevers föräldrar är de också kunder som jag vill behålla. Jag är också någon som föräldrarna måste ha förtroende för, eftersom de lämnar sina barn och ungdomar i mina händer flera timmar i veckan. Samtidigt har jag ett stort behov av att behålla min konstnärliga integritet. Jag måste kunna stå för det jag skapar och visar upp. Jag vill också utmana elevernas - och publikens - tankar och syn på dans.

Så jag fortsätter att balansera på min lilla spindeltråd.

Bot mot bristande engagemang önskas

on Tuesday, October 11, 2011
Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!