Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

Tillfredsställelsen i att se sina elever utvecklas

En sak som skiljer frivillig verksamhet ganska markant från skolan är att det inte finns några som helst behörighetskrav för att undervisa. I studieförbund, som det jag jobbar på, vilar verksamheten på studiecirkelns tradition, vilket innebär att träffas och tillsammans studera ett ämne eller kunskapsområde. Den som har en kunskap uppmuntras att dela med sej av den till andra. Nuförtiden ställs förstås andra krav på cirkelledare, både vad gäller ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Många, till exempel jag, arbetar i praktiken med undervisning på i princip samma sätt som lärare i skolan. På min arbetsplats är vi två som jobbar heltid, varav den ena (jag) har jag en lärarutbildning och den andra har en artistutbildning. Därutöver är det närmare 20 cirkelledare som jobbar timmar. Av dem har de flesta 1-2 grupper i veckan, men några har upp till 6 grupper. Cirkelledarna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men många går på gymnasiet eller har just tagit studenten och kommer från våra elevgrupper. Idag hade jag förmånen att få sitta ner och prata om jobbet med några av dem, alla i gymnasieåldern och inne på sin andra termin som cirkelledare. Bland annat pratade vi om hur fantastiskt det är att se sina elever utvecklas. Deras ögon lyste när vi pratade om det och en av dem berättade att när hon tittar på sina nybörjare: "Allt det här, som de kan, har jag lärt dem!" Den känslan, det kan jag bara hålla med, är helt fantastisk.

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Sista repdagen

Jag sitter på jobbet och lyssnar på trumövning från ett rum längre bort i korridoren. Idag har vi sista repet innan uppvisningen och ska repa Sindbad Sjöfararen. Det borde gå tämligen smärtfritt. Det mest spännande kommer bli att öva vår tolkning av den sista ön Sindbad kommer till, som är befolkad av demoner. Vi har ungefär 100 elever, som svartklädda ska skrida in till tonerna av sina egna röster. En ordlös kör som äntrar scenen från alla håll, även från publiken. Jag tror det kommer bli väldigt effektfullt! Det intressanta idag är dock att vi aldrig har övat den scenen tidigare och även om vi har provat att sjunga lite i några grupper ska det bli spännande att höra eleverna höja sina röster i ett sånt nytt sammanhang. Minns att det är danselever och inte sångelever vi pratar om! Tur att vi har kören som uppbackning. Om de klämmer i vågar nog resten också. Kanske försöker jag göra en ljudinspelning på föreställningen...

Sindbad och Fågel Rock

Uppvisning coming up

Nästa helg är det dags för årets stora elevuppvisning. I år gör vi två olika föreställningar med samma grundstomme. Inspirationskällan är densamma som titeln, nämligen Tusen och en natt. Alla de kända figurerna från boken, Sjeherezade, Ali Baba, Aladdin och Sindbad Sjöfararen dyker upp i föreställningarna, men det är inte säkert att publiken känner igen dem. Publiken får också möta Anna-Hanna, Locking-Abdullah och Ragga-mamman, karaktärer som hittills varit okända men som alla har förebilder i originalberättelserna. Platserna där historierna utspelar sej har också förändrats, förvrängts eller helt bytts ut. Ett stråk av orienten kan visserligen anas i föreställningarna, men vi kan lika gärna hamna i Narnia eller 1930-talets New York.

Det är, som ni förstår, ett spännande arbete, även om den här tiden är den värsta varje år. Kan alla elever sina koreografier? Vet de vilken tid de ska vara på konserthuset? Har alla fått tag på rätt kläder? Har vi all rekvisita? Hur ska vi få med allt till konserthuset? När ska alla hinna lära sej applådtacket? Kommer allt att klaffa? Och inga lediga dagar de sista tre veckorna innan uppvisningen, aldrig nånsin. Nu är vi kulturarbetare mer än lärare.

Igår var första gemensamma reptillfället för två av sagorna, Sindbad Sjöfararen och Sjeherezade och kungen. Trots det kaos som uppstår när ett hundratal elever samlas samtidigt var det en bra start på repveckan. Nu vågar jag hoppas på att det faktiskt blir en uppvisning i år också.

Eller i kortare drag: Just nu undrar jag varför vi utsätter oss för det här varje år, men jag vet att jag kommer stå där nästa helg och se mina lyckliga elever gå av scen och då kommer jag tänka att nästa år gör vi det ännu större, ännu bättre, ännu mer! För det är ju ändå det bästa som finns!

Barndans i Växjö - ett reklaminslag

Någon har hittat hit genom att söka efter bästa barndans i Växjö och jag kan ju bara rekommendera Kulturama Preparandum, så klart. Jag kan lugna den eventuella barndansförälder som läser min blogg med att det inte är jag som undervisar i just det. Till hösten kommer en ny superbra lärare till Kulturama, Lone, som kommer ha barndans och jazz. Elina, som har haft barndans den här terminen, är också kvar.

Trots mina tidigare klagomål kring barndans måste jag säga att det är en synnerligen bra aktivitet för barn. Med en duktig lärare utvecklas barnen massor både fysiskt, känslomässigt och socialt. Så här står det i vår studieplan för barndans nybörjare 4-5 år:

Kursen innehåller övningar för att utveckla kroppsmedvetenhet, rumsuppfattning, koncentration och rörelseglädje. Materialet bör presenteras på ett lekfullt sätt och utmana elevens fantasi. Originalitet och påhittighet uppmuntras.

Gå in på dansaivaxjo.se för mer info. Anmälan inför hösten är möjlig från och med 1 juni.

Reklamfilm för Kulturama Preparandum

Jag har världens bästa jobb

När jag är på väg hem från jobbet framåt klockan tio på kvällen är jag förstås trött, men samtidigt lugn och glad. I princip varje dag. Jag känner djup och innerlig tacksamhet för att jag får möta så fantastiska elever varje dag och för att jag har så fina kollegor.

Barns rörelseaktiviteter

I veckans Kropp & själ pratas återigen om att barn i Sverige rör sej för lite och man diskuterar skolans, föräldrarnas och idrottsrörelsens ansvar. Ett problem sägs vara att elitsatsningarna börjar så tidigt inom idrott. Det tror jag absolut att det ligger någonting i. Måste man välja mellan att träna fyra gånger i veckan och spela match på helgen eller att inte träna alls? De berättar i programmet att det ofta finns ett B-lag, där de som vill satsa mindre kan träna, men att det laget ofta prioriteras mycket lägre av både tränaren och klubben. Därför känns det inte alltid jättekul att träna där. Hur det ser ut i individuella idrottsgrenar talas det inte om i programmet, men jag har till exempel en 10-årig elev som berättade för mej att hennes konståkningsträning har ökat till 4 gånger i veckan det här läsåret.

Jag tycker att det måste finnas möjlighet att träna både för dem som vill satsa och för dem som mest vill motionera lite eller njuta av att röra på kroppen en gång i veckan eller två. Den möjligheten finns på de flesta dansskolor. Man väljer själv hur många gånger i veckan man vill träna och det finns mängder av nivåer att träna på. På mitt jobb har vi ett nivåsystem med sju nivåer från nybörjare (N) till det vi kallar preparerande (prep). Den högsta nivån måste man göra audition till och vi kräver också att eleverna i de grupperna tränar minst 3 gånger i veckan. Meningen är att gruppen ska förbereda för högre studier inom dans. Men prep-grupperna har varken bättre träningstider eller mer engagerande lärare än andra grupper. Jag undervisar till exempel både jazz prep och jazz N. Många tror att man måste börja dansa väldigt tidigt i livet, men det är inte sant. Vill man bli prima ballerina bör man börja träna tidigt, eftersom det i de flesta fall kräver att man formar om sitt skelett innan det stelnar. Vill man ha dansen som ett fritidsintresse kan man börja när som helst. Vi har nybörjargrupper för alla åldrar från 4-5 år till 25+. Nästa steg är att starta upp 40+ och/eller 55+grupper. Jag hoppas vi får in massor av nya elever i de åldrarna. Tänk så underbart att vi kan njuta av kroppen och dansen hela livet!

Läs tidigare inlägg: Istället för idrott och Är det idrotten vi slåss mot?

Öppna dörrar

Magda the Karma Police skrev häromdagen om klassrumsdörrar, som kan vara öppna både bildligt och konkret. Det senare, att de fysiska dörrarna faktiskt står öppna, händer ganska sällan på mitt jobb, eftersom vi allihop spelar olika musik och skulle störa varandras lektioner mycket då (det räcker med att höra varandra genom väggen). Bildligt däremot är våra dörrar öppna på vid gavel. Vi hälsar på varandra hela tiden. Kanske kikar vi bara genom fönstret i dörren eller kommer in och tittar en stund. Kanske har någon en fråga eller lite information till någon annans grupp. Eller så bjuder vi in våra grannar och/eller de som råkar hänga i korridoren till en miniföreställning. Då visar vi sällan upp något färdigt eller storslaget, utan delar helt enkelt med oss av det vi håller på att jobba med just då. Work in progress så att säga. Ibland byter jag och mina kollegor grupper med varandra också. Omväxling förnöjer - både för lärare och elever.

"Hej, vad gör ni? Ska vi visa?"

Breaking 9-15 år tittar på Balett F/M 16+

Dag 24 - Något som får dej att gråta

Att se mina elever framföra mitt material på scen, det får mej nästan alltid att gråta - oftast av stolthet och glädje. Klippet nedan kommer från förra läsårets uppvisning på Växjö Konserthus.

Vikten av inspiration

Häromdagen intervjuades "superlärarna" Gunilla Hammar Säfström och Stavros Louca i svt:s Go' kväll. Louca får frågan hur man ska höja statusen. Hans svar blir en uppräkning varav det mesta har sagts förut - högre lön, högre krav och så vidare - men en sak man inte hör så ofta finns med. Louca säger: "Se till att de är inspirerade!" Inte inspireraNde utan inspirerade. Jätteviktigt! En inspirerad lärare är med största sannolikhet mer inspirerande än en oinspirerad. En inspirerad lärare kan förmedla sin inspiration, sin glädje, sin entusiasm inför ämnet till eleverna. En inspirerad lärare orkar förmodligen också hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt än en oinspirerad.

I helgen hade vi danskonvent på mitt jobb. Min arbetsgivare har tillsatt fokusgrupper för olika ämnen inom studieförbundet. Fokusgruppernas uppgift är att utveckla respektive ämne inom regionen. Fokusgrupp Dans första insats var att arrangera ett danskonvent, en mötesplats för regionens cirkelledare i dans. Vi hade inte råd att bjuda in någon utifrån, utan undervisade istället varandra. Minst lika inspirerande! Ge en klass och få tio! Jag tror också det gör deltagarna mer aktiva än om man bara ska ta emot. Då hade det blivit som en vanlig kurs med ett slags motsatsförhållande mellan den som håller i kursen och deltagarna. Som det var nu var vi alla både givare och mottagare. Vi kan alla lära oss något av varandra! Och efter två dagar proppfulla av inspirerande danslektioner, samtal och möten med nya och gamla kollegor är alla sugna på att sätta igång terminen med buller och brak. På lördag börjar vi - inspirerade och inspirerande!

Dag 13 - Din vecka

Sista veckan på terminen. Saft och pepparkakor på alla lektioner utom på yogan, där deltagarna nästan sover på slutet och aldrig skulle orka fika. Mycket prat om uppvisningen, vad alla ska gestalta och hur viktigt det är att säga till i god tid om man inte kan vara med. Julklappar från några elever och från chefen. Julkoreografier och mängder av julmusik - om och om igen. Kramar, god jul-önskningar, tonåringar med separationsångest. Muscle release (pnf-massage) på baletten, eftersom alla var för trötta för att dansa. Många föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar på barnlektionerna och betydligt färre på 13+lektionerna, men faktiskt ändå några besökare där också. Levande ljus på golvet (men inga stearinolyckor eller eldsvådor som tur var). Och så en lättnad över att inte behöva förbereda och planera nånting på flera veckor...

Positiva förebilder (en hyllning till mina kollegor)

När jag tittar och lyssnar på mina kollegor blir jag helt lycklig. Vilken tur, tänker jag, vilken tur att så många tonårstjejer kommer till oss! Och förstås yngre tjejer också. Vilken tur att de får chans att möta och inspireras av alla de här modiga, kompetenta, spexiga och kloka unga kvinnorna. Vilken skillnad vi gör!

Elin tillsammans med några av sina elever

Emma

Och så jag då

Uppmuntran från elever

Första veckan på terminen är till ända och andra veckan har börjat. Som vanligt vid terminsstart är det kaotiskt. Elever hoppar av efter första lektionen, andra elever anmäler sej fast vi redan börjat och kommer in i gruppen en vecka senare. Och så alla som ska flytta från en grupp till en annan. Vissa för att de kommer på att de kanske hellre vill dansa lyrisk jazz än balett eller att hiphop nog är roligare än modern/nutida ändå, och vissa för att deras lärare (till exempel jag) tycker att de har hamnat på fel nivå. Alla nya namn man ska lära sej (som tur är inte lika många i år som förra året då jag var helt ny). Och ovanpå detta 14 lektioner att hålla i huvudet.

Som tur är har jag kommit på smartare sätt att använda datorn än förra läsåret. Jag har till exempel upptäckt hur man kan spara spellistor i winamp, vilket är mycket praktiskt. Istället för att behöva leta upp varje låt och göra nya listor varje dag behöver jag nu bara välja "open playlist" och välja dagens lektioner. Och så har jag alla mina lektionsplaneringar i datorn istället för på papper, vilket gör att jag kan ändra, byta plats på övningar, skriva upp fler musikalternativ, och så vidare, utan att det blir kladdigt.

Till allra störst hjälp är dock mina uppmuntrande elever. Igår, när jag ursäktade mej inför mina minsta elever för att jag fortfarande (andra lektionen) inte kunde deras namn, ropade en 6-åring: "Du kommer lära dej!" Och idag, när jag totalt virrade till en fotövning för mina stackars modern-elever och bad om ursäkt fick jag: "Det gör inget" som svar. Med värme. Å, jag tycker så mycket om mina elever! <3

Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Att undervisa i frivillig verksamhet skiljer sej på många sätt från att undervisa i skolan. En skillnad är att man i skolan oftast vet hur många elever som kommer tillbaka nästa läsår. En årskull har gått ut, en ny kommer till. Några elever har kanske flyttat iväg och några har kanske flyttat hit. Det totala antalet är dock ungefär detsamma, eftersom ingen kan välja att inte komma.

I frivillig verksamhet kan man däremot aldrig vara säker. Idag har vi haft ett möte, där vi gick igenom vilka och hur många som har anmält sej till höstens kurser. Raggagrupperna, som var överfulla förra året, har vi svårt att få igång i år. I Bollywood däremot måste vi dubblera antalet lektioner mot hur vi hade planerat. Och i mina grupper, balett, jazz och modern/nutida, har vissa fallit bort som jag aldrig trodde skulle sluta.

Men har de slutat? Eller har de bara glömt att anmäla sej? Det vet man heller aldrig, så idag har jag sms:at alla som jag saknar på listorna, att jag hoppas att få återse dem nästnästa vecka. Jag hoppas de kommer!

Att experimentera med balett

Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.

Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.

På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.

Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:

Balettintensiv 2010, dag 1

Första dagen på jobbet idag och nu sitter jag här med ömmande vader. Det slår aldrig fel, särskilt inte om man börjar med balett. Den här veckan har vi för första gången Balettintensiv på Kulturama. Som vanligt före terminsstart var jag lite orolig. Jag har inte undervisat sedan slutet av maj och var inte helt säker på att jag skulle komma ihåg hur man gör. Det gjorde jag förstås. Och det var en fröjd att vara tillbaka på jobbet. Bara fem var anmälda till kursen, men min snälla chef lät mej hålla den ändå. Det är jag verkligen glad för, för de här fem förtjänar det verkligen! De ansträngde sej verkligen till max hela tiden och trots att de var så trötta att de föll ihop på golvet mot slutet reste de sej och dansade en gång till. Och en gång till. Då är det lätt att undervisa.

Vi började med en mjuk och långsam uppvärmning, för att sedan fortsätta med "medveten styrketräning", som jag kallar det. Jag ser ingen mening med att pumpa på i högt tempo och därmed bara bygga upp de redan stora musklerna. För det är det som händer, om man inte tänker på vad man gör. Kroppen låter alltid de starkaste musklerna jobba i första hand. För att stärka upp alla små muskler, som hjälper oss att få ett nyanserat rörelsemönster och som stabiliserar leder och torso behöver vi jobba långsamt och medvetet. På så sätt vävdes en hel del anatomi in också som en extra bonus.

Sedan hade vi teknikklass och vi hann förvånansvärt nog göra hela stången och nästan allt på golvet! Jag hade krånglat till några övningar lite för mycket och musiken passade inte alltid, så nu måste jag fixa lite till imorgon, men annars funkade det utmärkt. Vissa saker var lite svåra, men så ska det ju va! Det är lurigt att anpassa lektionen till elever på så olika nivå som de här, men eftersom de bara är fem hinner jag jobba lite med var och en också.

På eftermiddagen tränade vi in De små svanarnas dans från Svansjön. Den är fruktansvärt konditionskrävande, men eleverna kämpade. Den går också mycket, mycket snabbt och vi var tvungna att göra vissa saker i halva tempot, men det gjorde inget. Till slut såg det jättebra ut! För mej är det dock helt obegripligt hur ens proffs kan göra den i originaltempot - och så är det dessutom ofta unga balettelever som dansar den i föreställningar!



Till slut tog vi en lååååång stretch och avslappning. Imorgon kör vi igen! Får se hur mörbultade alla ser ut efter idag. Om alla har lika ont i vaderna som jag kommer det nog gnys och klagas en del...

Föreställningsarbete

Återigen slår det mej vilken lång process en föreställning innebär. Just nu jobbar jag med två olika saker. Det ena är en föreställning två av mina kollegor ska göra. Jag har blivit ombedd att göra en koreografi och nu håller jag på att fnula på idéen. Det kan ta ett tag och jag låter det ta tid. Ångesten dämpas den här gången av att jag vet det övergripande temat för föreställningen och dessutom har fått ett motiv att jobba med i min koreografi. Inte ett rörelsemotiv, men så att säga ett idémotiv, som jag nu håller på att utveckla. Min research har hittills gått ut på att samla berättelser genom att läsa på internetforum, titta på film (igår såg jag Lost Highway, som gav mej en del bra utgångspunkter) och ta emot sånt folk vill berätta för mej om motivet. Samtidigt börjar idéer för improvisationer ta form. Nästa steg kommer vara att testa dem med dansarna. Föreställningen är i mars och jag inser att processen kommer pågå ända till dess.



Parallellt med det håller jag på att läsa in mej på boken, som kommer ligga till grund för vår föreställning med Kulturama i maj nästa år. Större föreställning = ännu längre process. Idén att utgå från den här boken kom för nästan ett år sen. Under slutet av vårterminen började jag jobba mer på den och nu läser jag alltså boken och sammanfattar händelserna i den, skriver ner vilka roller som kan behövas och vilka gruppscener som kan vara möjliga. Nästa steg blir att delge mina kollegor allt det och börja bena ut vem som vill jobba med vilken del och med vilka grupper. Under tiden formar sej också idéer om hur jag skulle vilja jobba med mina grupper. Alltihop känns väldigt spännande.

Se det här för mer idéer om hur man kan jobba med motiv och utveckling.