Balett för 65 år sedan

Häromdagen tipsade Karolina om den här filmen:

Förutom att den är väldigt informativ, smart utformad och berättad med sådan värdighet är det också intressant att se vissa skillnader mellan dansarna i filmen, som publicerades första gången 1948, och dagens dansare. Jag ser inga översträckta knän eller fötter och inga utmärglade ballerinor. Och ändå är Gerd Larsens penché (som syns både som stillbild i inledningen och sedan igen, när hon förevisar arabesque) helt igenom vacker på alla sätt. Jag vet att jag upprepar mej, men fokus har hamnat fel idag, när balett är mer extremsport än ett sätt att berätta.

Balett är ingen statisk konstform

Ingen konstform är oföränderlig. Inte ens baletten, hur konservativ den än kan verka. Baletten är den äldsta av de västerländska sceniska dansformer, som fortfarande är aktiv och levande. Sedan 1600-talet har vi kunnat se balett, mer eller mindre lik dagens, på scener runt om i Europa. Det gör att många tror att baletten sett likadan ut i alla tider, men så är verkligen inte fallet. Idag fick jag tips om det här pedagogiska videoklippet, som på sju minuter ger en historisk exposé från barocken till idag. Klart sevärt för den som vill ha en snabblektion i danshistoria!

Vad är dansdans?

Den frågan fick jag idag. Så här svarade jag:

Dansdans har under det senaste decenniet blivit en etablerad term, för att beskriva (nutida) dans, som främst består av sammanlänkade rörelser framförda tillsammans med musik - alltså det som förmodligen de flesta icke-dansare skulle se som "riktig" dans. Termen förhåller sig till andra termer, som beskriver andra dansfenomen, till exempel dansteater (en fusion av dans och fragmenterad talteater) och antidans (en typ av scenkonst som relaterar till dans men försöker bryta ramarna för vad dans kan vara). Jag antar att det uppstod ett behov av att benämna även den dans som var (är?) norm. Till dansdans räknas i första hand abstrakta verk och inte så ofta berättande föreställningar, som oftast kallas dansdrama (kända exempel är Bounces Gökboet och i princip allt av Mats Ek och Birgit Cullberg).

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Den dansanta människan (seminarium på Vetenskapsrådet)

Idag har jag varit på Vetenskapsrådets kvartalsseminarium med rubriken Den dansanta människan. Det var synnerligen intressant. Fem korta föreläsningar med relativt långa frågestunder efteråt gav mej lite nya infallsvinklar samt ett hum om vart dansforskningen (och jag själv) är på väg.

Först pratade med dr Eva Bojner Horwitz från Uppsala universitet om vad dans kan ge för effekter på självbild och mående. Hennes försökspersoner är kvinnor med stressrelaterad smärta, som fått ägna sej åt improviserad dans i grupp. Under processen har de bland annat fått rita små självporträtt, där man kan se en tydlig skillnad på hur de dansande kvinnornas bilder utvecklas jämfört med kontrollgruppens (som inte fått dansa). Bojner Horwitz menar att man kan använda dansen för att begripa det som verkar obegripligt. Som kuriosa hänvisade hon även till någon annans forskning, som visat att argentinsk tango är mer effektiv stressreglering än mindfulness.

Talare nummer två var professor emeritus Gunnar Bjursell från Karolinska Institutet, som talade om hur kultur (musik, bildkonst och dans) påverkar hjärnan. Man har kunnat mäta på musiker att andra delar av hjärnan aktiveras när de spelar efter noter mot när de improviserar. Det finns ingen sådan forskning på dans, men det vore intressant att veta om det är likadant, att improvisation och instuderad (härmad) koreografi aktiverar olika delar av hjärnan. Han talade också om vikten av att stimulera hjärnan, för att den ska fungera och utvecklas. Vill man inte fastna i det tänkande (eller de rörelser), som är automatiserade, måste man ge sin hjärna lite svårare uppgifter. Hjärnan behöver utmaningar!

Tredje talare var etnologen Mats Nilsson från Göteborgs universitet, som gav en snabb exposé över sällskapsdansens historia i Sverige. I alla tider har ungdomar varit den grupp som dansat mest (hållregel: man dansar mellan konfirmation och giftermål), men på senare tid har även gruppen pensionärer börjat dansa alltmer. Nilsson pekade på kopplingen mellan sällskapsdans/folklig dans och samhällsutvecklingen. Hur samhället ser ut påverkar hur vi dansar. Inte minst blir detta tydligt i det nutida begreppet queerdans, där man löser upp reglerna för vem som dansar med vem samt vem som för respektive följer. Utvecklingen har, enligt Nilsson, gått från community dancing (att samlas och dansa där det finns plats för det) till dance communities (att resa långt för att träffa andra som vill dansa samma typ av dans som man själv).

Därefter talade professor i dansinterpretation Cecilia Roos från Dans- och cirkushögskolan om den process det innebär att repetera in ett dansstycke. Hon menade att en rörelse aldrig kan upprepas exakt likadant. Varje gång vi upprepar den har vi mer erfarenhet och kan därför lägga större betydelse i rörelsen. Det är också en skillnad på att arbeta med professionella dansare och amatörer, eftersom amatörer inte har verktyg för att kunna fördjupa sina rörelser. Roos pratade också om två sätt att närma sej dansrörelse; hur gör jag rörelsen? eller varför gör jag rörelsen? samt de möjligheter som ligger i glappet mellan tanke och handling.

Sist berättade fil dr Åsa Unander-Scharin om sitt arbete med att koreografera robotar med hjälp av sin egen kropp och digital kod och hur det har påverkat hennes sätt att se på rörelse och levande dansare. Hon påpekade att när vi lägger till teknologi till våra kroppar kan vi göra saker som vi annars inte kan göra. Som exempel nämnde hon sina glasögon med vilka hon kan se sådant hon annars inte hade kunnat se. Genom att flytta våra rörelser till en annan (mekanisk) kropp kan vi kanske dansa på ett sätt vi annars inte kunnat. Robotarna fick också ett eget liv och ett uttryck genom att motorerna ibland nästan inte orkade utföra rörelserna. Unander-Scharin visade ganska mycket videoexempel, vilket var väldigt intressant att se.

Min sammanfattning är att det var en mycket intressant dag med många olika infallsvinklar på dans. Det blev verkligen tydligt vilket brett begrepp det är! Extra roligt tycker jag att det var att fyra av de fem föreläsarna - och konferencieren från Vetenskapsrådet - dansade delar av sina presentationer. En liten joker i leken var också Anna Dunberg, som skrivit artikeln om tonårstjejer, dans och hälsa, men det ska jag skriva om en annan dag.

Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.

Smalhets, del 5: Har det blivit värre?

Margot Fonteyn 1945.
Även om Fonteyn inte precis var någon tjockis var hon inte heller mager. På bilden kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Margot Fonteyn var en fantastisk dansare och utnämndes till prima ballerina assoluta, den högsta titeln inom balett.
Från creativelydifferentblinds.com

Nathalie Nordquist 2010.
Också Nordquist är en fantastisk dansare, men frågan är om det hade varit möjligt för henne att bli så framgångsrik, om hon hade sett ut som Fonteyn. Också här kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Nathalie Nordquist är premiärdansös på Kungliga Operan i Stockholm.
Från wikipedia.org

Dansvärlden är inte isolerad från omvärlden (även om det kan verka så ibland). Här en baddräktsmodell från ca 1945...
Från yurock.net

...som vi kan jämföra med en baddräktsmodell från 2011.
Från womengirlsfashion.com

Fotnot 1: Jag menar inte att dansare inte borde få vara smala eller att de är sämre dansare på grund av sin kroppskonstitution. Både Nathalie Nordquist och Sylvie Guillem, som jag har exemplifierat med tidigare, samt en hel rad andra magra ballerinor är helt makalösa dansare. Jag menar bara att smalhet inte borde vara en förutsättning för en dansarkarriär. Margot Fonteyn var, som sagt, en underbar dansare - precis som Mia Michaels, som jag också skrivit om tidigare. Det borde finnas dansare i alla möjliga storlekar. Det viktiga är ju inte hur man ser ut, utan hur man rör sej. Detsamma gäller baddräktsmodeller (och alla andra yrken). De borde finnas i alla möjliga storlekar!

Fotnot 2: Återigen har jag valt bilder på klassiska dansare, men resonemanget gäller även för jazz och modern/nutida dans. Baletten och dess ideal har ett stort inflytande på båda dessa genrer och faktum är att klassiskt skolade dansare ofta förekommer i moderna, nutida och jazzuppsättningar.

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):

Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.

På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:

Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)

I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:

Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)

Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

Pionjärer inom modern balett

De största pionjärerna inom modern* balett** måste nog sägas vara de ryska dansarna Vaslav Nijinskij och Anna Pavlova. I Europa var baletten redan lite på utdöende, när modernismen gjorde sitt intryck. Den europeiska nya dansen, Ausdruckstanz (uttrycksdans), tog därför helt avstånd från baletten och ville hitta helt nya sätt att använda kroppen. Den intresserade sej för naturen, städerna och de verkliga människorna - inte prinsessor, herdar och förtrollade svanar, som baletten. I Ryssland däremot kom romantiken senare än i Europa och stod fortfarande i full blom vid sekelskiftet 1900. De stora baletterna som de flesta känner till, Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön, koreograferades alla under 1890-talet. Ryssland var vid 1900-talets början dock inte opåverkat av de nya strömningar som kom västerifrån med industrialisering, ny teknik och nya politiska idéer. Fröet till den ryska revolutionen började gro. Revolutionen i sej ägde rum 1917, men de revolutionära idéerna spreds såklart under ganska lång tid innan dess och tog sej även in på teatrarna och operahusen.

Fram till dess hade balettkompanierna styrts helt och hållet av balettmästare, som koreograferade och bestämde repertoaren. Vid den här tiden före revolutionen började dansarna ifrågasätta den ordningen. De ville själva bestämma vilka koreografier som skulle finnas med på deras repertoar och de ville också gärna själva skapa dem. Många dansare började skapa eget material, men de mest framgångsrika var förmodligen ovan nämnda Nijinskij och Pavlova. Nijinskij gjorde sej känd för En fauns eftermiddag (impressionistisk) och Våroffer (expressionistisk) medan Pavlova, trots sina egna verk, fortfarande är mest känd för sin tolkning av Den döende svanen ur Djurens karneval.





Både Nijinskij och Pavlova följde med producenten Djaghilev, när han bildade sitt kompani Ballets Russes i Paris. Baletts Russes hade avgörande betydelse för spridningen av modern balett i Europa och USA.

*Jag använder ordet modern i bemärkelsen modernistisk.
**Jag använder ordet balett som benämning på en genre med sin grund i den klassiska balettekniken.


Läs också:
Nyklassisk dans - en killgrej?

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Vad man strävar efter i balett

Från vilearts.blogspot.com

Rubriken på det här inlägget är en googlesökning, som har lett någon hit. Jag skulle säga att man strävar efter grace, långa linjer och en illusion av lätthet. Dessa strävanden ledde i slutet av 1700-talet till att kvinnor automatiskt ansågs vara bättre lämpade att dansa än män enbart på grund av sitt kön. Kvinnors kroppar är ofta mindre och lättare än mäns och kvinnor ansågs röra sej med större grace (om det berodde på gener eller fostran diskuterades nog inte så jättemycket då, tror jag). På 1800-talet gick det så långt att många stora balettkompanier enbart anställde kvinnliga dansare, som fick dansa de kvinnliga såväl som de manliga rollerna. Det var också på 1800-talet kvinnor började dansa på tåspets, till en början utan förstärkning i skorna.

På 1900- och 2000-talen har samma strävanden lett till krav på en nära nog orimlig teknisk perfektion. Kvinnor dansar nästan uteslutande på tåspets, vilket förlänger benets linje och samtidigt förstås ställer högre krav på balans och teknik. Kontroll av djupt liggande muskler som iliopsoas, som är den muskel som jobbar när vi lyfter ett utåtvridet ben över 90° framåt eller till sidan, har också blivit nödvändigt för klassiskt skolade dansare. Idag ser vi det som självklart, men det var faktiskt inte förrän på 1950-talet man började lyfta benen över 90°!

Från balletomane.tumblr.com

På 1800-talet hissade man ibland upp ballerinorna i linor, för att inge illusionen att de svävade. Det händer mycket sällan idag (även om det förekommer i musikalen Billie Eliot, som jag såg förra året, där en manlig dansare svävar omkring högt ovanför scengolvet), men istället utförs mycket avancerade lyft liknande dem i konståkning.

Från dancer. com

Samtidigt som man eftersträvar virtuositet hos solister och blivande solister eftersträvar man likformighet och kollektivism hos den så kallade kåren (corps de ballet). Där ska alla helst vara exakt lika långa och röra sej exakt likadant. Alla lyfter sitt ben exakt lika högt (anpassat efter den som lyfter lägst) och dansen går till stor del ut på att göra olika perfekta formationer. Gemensamt med det jag skrivit om ovan är strävan efter perfektion.

Under historiens gång har den ena balettmästaren efter den andra tryckt på vikten av att berätta något. De största, mest kända och oftast dansade föreställningarna är också handlingsbaletter, till exempel Svansjön och Giselle. Ändå har baletten som konstform haft samma problem i århundraden - att den tekniska briljansen tar över och blir ett självändamål. Till slut tröttnar publiken och intresset väcks inte igen förrän handlingsbaletterna återupplivas.

Från ballet.org.uk

Ovanlig danshistoria 2

Sherry B. Shapiro (red.) - Dance in a World of Change. Reflections on Globalization and Cultural Difference

Återigen förvånas jag över ett ovanligt sätt att berätta dansens historia, den här gången nutidshistoria. Den här boken känns som en ny och mer internationell version av den svenska boken Dans i världen som gavs ut 1993 med Madeleine Hjort som redaktör. Båda böckerna beskriver dans i (godtyckligt?) utvalda länder och båda böckerna är indelade i fyra teman. I Dans i världen heter delarna I. Dans i världen; II. Barn och dans; III. Dansen som scenisk konstart i den västerländska kulturen; och IV. Notation och terapi. I Dance in a World of Change har delarna fåttde mer poetiska och pretentiösa titlarna Part I. Dance as Cultural Memory: Challenging Globalization; Part II. Politics of Belonging: Disrupting the Norms; Part III. Conversations on Dance for a Multicultural World; och Part IV. Transcending Differences: The Commonalities of Dance, men innehållet motsvarar i princip Dans i världens teman. I Part I diskuterar Michael Seaver vilken betydelse Riverdance har haft för irländsk dans och för att sätta Irland på danskartan. Enligt Seaver är det inte bara positivt, då Riverdance ger sken av att sprida traditionell irländsk dans, men i själva verket mixar den med andra influenser och anpassar den för att tilltala en internationell publik. Vidare beskriver Ivancica Jankovic den samtida dansen i Kroatien och Christopher A. Walker berättar hur dancehallkulturen uppkommit och utvecklats på Jamaica.

I Part II diskuterar Lúcia Matos, Doug Risner och Lynn Maree identitet och könsroller i förhållande till dans i Brasilien, USA och Sydafrika. Maree påpekar att dans i Sydafrika inte bara är en konstform, utan en form av politisk aktivism.

There are people in Durban with a mission, and their chosen vehicle, because it is what they most love, is dance and the making of dance. The province as a whole has a striking number of such people, and they feed off each other. That reinforcement is itself a sociological phenomenon worth investigating. - s. 133

Part III handlar om danspedagogik och -undervisning i Kanada, Finland och Taiwan. Helt olika länder, helt olika sammanhang (en artikel handlar om förskolor och en annan om universitetsutbildning) och därför inte jämförbart, men ändå intressant. I fjärde delen beskriver Adrienne Sansom (Nya Zeeland) och Ana Sánchez-Colberg (Storbritannien) var sin konstnärlig process som fungerat som vändpunkt i deras respektive koreografkarriärer. Sansom upptäckte att hon hade cancer och bearbetade det genom sitt skapande och Sánchez-Colberg insåg plötsligt hur hennes kropp innehöll minnen som inte var hennes egen, utan hennes mammas, mormors, och så vidare. Hon bad Efva Lilja (Sverige) om hjälp med att bryta sina nedärvda mönster och tog sej på så vis vidare till en ny fas i sitt arbete.

En viktig skillnad mot Dans i världen är att i Dance in a World of Change skriver essäförfattarna om sitt eget arbete och/eller dans i sina egna hemländer. Det gör boken mindre etnocentrisk än Dans i världen, där samtliga författare är/var verksamma i Sverige. Ändå är urvalet naturligtvis gjort med ett västerländskt (amerikanskt) perspektiv. Åtta av de tolv författarna kommer från engelskspråkiga länder och av de övriga fyra är två från Europa. Redaktören Shapiro visar en viss medvetenhet om detta i bokens allra sista essä, där hon skriver:

Writing from the global North and as a White, female, middle-class dance educator from the United States, I cannot dismiss the context of my perspectives and my privileged position. Acknowledging this position with sensitivity leads me to recognize my own limitations and perspectives. I seek only to be part of the larger discussion, recognizing my voice as important but not the only voice of Truth. - s 254f

Jag håller med - Dance in a World of Change är en viktig röst i diskussionen kring dans och konstutövande i vår globaliserade tid och så länge läsaren är medveten om att det finns många fler röster, som inte kommer till tals i den här antologin, finns egentligen inget negativt att säga. Det är en mycket intressant bok, ovanlig med sina många perspektiv, vändningar och vridningar, poetiskt och akademiskt språk om vartannat. Dessutom är den som gjord för att använda som utgångspunkt för undervisning i den nya gymnasiekursen Dansorientering, vars centrala innehåll är:

Färdighetsträning i en eller flera dansformer. Dansformernas estetiska ideal när det gäller rörelser, rörelsekvaliteter, användning av rum och musik samt relationen till meddansare. En eller flera dansformers sociala eller kulturella sammanhang.

Olika danstyper, deras kännetecken och kulturella bakgrund. Dans som levande kroppsligt uttryck. Dans och dansande i olika sammanhang med exempel från olika kulturer samt dansens olika funktioner.

Dans som uttryck för kulturella värderingar. Dans i relation till synen på kropp, genus, etnicitet och nationalitet. Kulturella värderingar av dans i olika medier.

Begrepp, till exempel stil och vokabulär. Begrepp som används när dans delas in i olika typer och som tillämpas inom de olika dansformerna.

Läs också: Ovanlig danshistoria

Kropp och rörelse i början av ett århundrade

Malins andra fråga i kommentaren till Ovanlig danshistoria löd så här: Finns det likheter i det tidiga 1900-talets rörelsekultur och de kropps- och rörelseideal vi kan se idag?

Det korta svaret är: Ja. Ett lite längre svar skulle kunna låta så här: Det tidiga 1900-talet och det tidiga 2000-talet liknar varandra mycket på många områden. Den starka tilltron till den tekniska utvecklingen är ett exempel. Intresset för internationalisering ett annat. I början av 1900-talet var det världsutställningar, idag är det internationella konferenser. Europa var ett oroligt område med flera väpnade konflikter. Den oron finns inte i Europa idag, men väl i andra delar av världen. Vetenskapare som Röntgen och Curie upptäckte saker i naturen som inte gick att se. Det väckte intresse för både vetenskap och mystik. Precis som nu var västerlänningarna för 100 år sedan nyfikna på österländsk filosofi och mystik. Talmystik, kristaller, färgers inflytande på människans psyke, yoga, japansk kampsport - känns det bekant? Antroposofin växte fram och var inte alls olik dagens New Age med influenser från hinduism, buddhism och kristen mysticism. Einstein utvecklade sin relativitetsteori och Freud pratade om undermedvetandet. Folk var lika säkra och osäkra på vad som var sant då som nu.

Linggymnastik

Delsarte började studera kroppen som uttrycksmedel och Dalcroze intresserade sej för sambandet mellan musikalisk rytm och kroppsrörelse. Deras studier kretsade mycket kring andningens betydelse, spänning och avspänning samt att uppleva och uttrycka musik genom kroppen. Intresset för hälsa var stort då precis som nu. Diverse dieter, som makrobiotisk kost, var på modet. Alla skulle träna, till exempel Linggymnastik. 

Rörelsekör i DC betydligt senare men efter samma modell

Det hade stor betydelse också för dansens utveckling. Baletten, som varit den största dansformen fram till sekelskiftet 1900, hade varit möjlig att utöva endast för ett fåtal. Den nya moderna dansen kunde och skulle dansas av alla, gärna i stora grupper, så kallade rörelsekörer. 

Kroppsidealet för kvinnor var smal midja och fylliga bröst. Det känns kanske också igen?

Kvinnor 1910

Man skulle kunna sammanfatta det så här:

1910 - smal midja, fylliga bröst / 2010 - vi är där igen

1910 - makrobiotisk kost / 2010 - LCHF

1910 - yoga, 1920 - pilates / 2010 - yoga och pilates

1910 - Linggymnastik / 2010 - Zumba

1910 - rörelsekörer / 2010 - flashmobs

1910 - korsetter / 2010 - plastikoperationer

1910 - alla ska dansa / 2010 - alla ska se dans på tv (och väldigt många inspireras därav till att ta en danskurs också)

Dans - en tjejgrej?

Malin skrev en intressant kommentar på mitt inlägg Ovanlig danshistoria, där hon ställde två mycket relevanta frågor. I det här inlägget tänkte jag försöka (börja) svara på den första: Varför har dans i västvärlden huvudsakligen utövats av kvinnor - att det kan beskrivas som feminint kodat?

I grund och botten handlar det här om det så kallade genuskontraktet, som bygger på två grundprinciper:
1. Isärhållande av könen
2. Det manliga könets överordning
Genom genuskontraktet tilldelar vi medvetet eller omedvetet kvinnor och män olika egenskaper och har olika förväntningar på personer beroende på deras kön. Även om gränserna har suddats ut något lite på senare tid finns det fortfarande få aktiviteter som inte är könskodade, vilket betyder att det anses vara en tjejgrej eller en killgrej. Vill man läsa lite mer om genuskontraktet kan man göra det på genusbalans.se eller kfuk-kfum.se. Vill man läsa mycket mer om det rekommenderar jag Yvonne Hirdmans böcker. Själv tänkte jag nu gå över till danshistoria.

Dans är inte kvinnligt kodat i hela världen, men väldigt mycket Europa och delvis Nordamerika. Det har dock inte alltid varit så. På 1600-talet började baletten växa fram i Europa. Det var då inte tillåtet för kvinnor att uppträda inför publik. Således dansades alla roller, även de kvinnliga, av män. På samma sätt såg det ut i teatern. Under 1700-talet förändrades baletten på många sätt. Bland annat ökade kraven på dansarnas teknik. Professionella danstrupper började turnera och de innehöll också kvinnliga dansare. I och med romantiken förstärktes idealet att dansaren skulle vara en överjordisk varelse. Rörelserna skulle se allt lättare ut och till sist skulle dansaren helst sväva fram ovanför golvet. Till sin hjälp tog man under 1800-talet faktiskt linor i vilka man hissade upp dansarna och lät dem flyga över scenen! Det var också under 1800-talet man började gå upp på tåspets, till en början i vanliga mjuka skor. En rad kvinnliga stjärnor lanserades och deras status var i klass med dagens popidoler.

Idealet om lätthet ledde till att manliga dansare kom att anses stora och klumpiga. Under 1800-talet blev det därför allt vanligare att kvinnor dansade alla roller - som på 1600-talet fast tvärtom! Även om män har kommit in på balettscenen igen har de fortfarande en undanskymd roll i jämförelse med kvinnorna. I de stora baletterna finns inga stora manliga roller. Även om det alltid finns en prins eller liknande, som blir kär i den kvinnliga huvudrollen (ofta någon form av övernaturligt väsen) är det kvinnan som är stjärnan. Prinsen är en av de två solorollerna för män. Visserligen brukar han ha ett solo, men hans huvudsakliga uppgift är att stödja och framhäva sin kvinnliga motspelare.



Den andra manliga rollen är narren. Det är helt och hållet en soloroll och en riktig möjlighet för dansaren att visa upp vad han kan, men det är bara en biroll - och han måste ha väldigt töntiga kläder på sej.



De riktigt stora rollerna i klassisk balett är alltid kvinnliga. Rollernas roll är förstås Odette/Odile i Svansjön. Även ensemblerna består mestadels av kvinnor, då de ofta gestaltar den kvinnliga huvudrollens hov eller grupp.



Den klassiska balettens könsroller lever kvar i den nyklassiska och samtida baletten. Särskilt tydligt prinsessan och kavaljeren.



Den moderna dansens historia ser annorlunda ut, men även där har kvinnor dominerat. Många av pionjärerna inom modern dans var kvinnor, som hade tröttnat på att vara instängda i korsetter, fastlagda rörelsemönster och sociala konventioner. De ville gå sin egen väg och ha möjlighet att utforska och uttrycka alla sina känslor, vackra som fula. Den tidiga moderna dansen var alltså en del av kvinnors kamp för frigörelse. Det handlade förstås om ett fåtal, redan privilegierade kvinnor, men det har ändå satt sin prägel både på dansvärlden och den kvinnliga könsrollen.



Läs också mitt inlägg Nyklassisk dans - en killgrej?

Ovanlig danshistoria

Wendy Buonaventura - Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna

Även om dans har varit en "kvinnlig" aktivitet under långa tider och i stora delar av världen är det ovanligt att danshistorisk litteratur antar ett feministiskt perspektiv. Det är också ovanligt att sällskapsdans och scenisk dans beskrivs i samma bok och ges samma status. Och ännu mer ovanligt är det med danshistoria som inte bara består av en lång lista med namn och tillhörande beskrivning av namnbärarens insats för dansens utveckling.

I Something in the Way She Moves beskrivs snarare dansens betydelse för samhällsutvecklingen - och vice versa. Buonaventura berättar om religioners relationer till dans, om cross-dressers, om sexuell frigörelse, om enskilda dansare, om modeflugor och långa traditioner. Hon kastar sej hit och dit i rum - Japan, Mellanöstern, USA, Nordafrika, Västeuropa, Latinamerika - såväl som i tid. Ett kapitel kan beröra 1970-talet och nästa kapitel tar med sej läsaren till 1670-talet. Och så tillbaka igen. Bristen på kronologi och brottet mot det traditionella sättet att behandla en världsdel i taget tycker jag hör till bokens styrkor. Jämförandet av fenomen på olika platser och i olika tider ger ett djup som ofta saknas i danshistorisk litteratur. En annan styrka är Buonaventuras sätt att jämställa och jämföra sällskapsdans och scenisk dans. Istället för det vanliga beskrivande och kategoriserande perspektivet har hon valt att belysa dans i allmänhet med en feministisk lampa. Hon beskriver dansen inifrån, ur dansarens perspektiv, istället för utifrån, ur åskådarens eller kritikerns synvinkel. Då dansaren ofta är en kvinna och kritikern ofta en man ger det perspektivet i sej en ny dimension åt historieskrivningen.

Det är dock en särartsfeministisk analys. Att dansare är kvinnor (eller män i drag) tas för givet och inga frågor ställs om hur det kommer sej eller om det hade kunnat se ut på något annat vis. Romantiserandet av förhistoriska religioners kvinnodyrkan och hyllandet av den fylliga kvinnokroppen som ideal känns redan från början lite tröttsamt. Samtidigt är det befriande att Buonaventura inte försöker vara akademiskt neutral, utan säger rakt ut vad hon tycker.

"Some young women are after something a bit more daring, and they go elsewhere. At the time of writing, pole dancing is being touted for those who are slim and good-looking (no one else need apply). Like stripping, shinning up a pole wearing only a g-string is being sold as an empowering, sexually liberating activity for women. Of course, neither activity is being promoted for anyone over, say, twenty-five, which gives us a good idea just who that sexy display is really for. In a post-AIDS world, where soft porn has become a form of safe sex, the line between social dancing and sexual exhibitionism has vanished entirely. At the start of the twenty-first century, few taboos remain for Western women concerning how they dress and express their sexuality; and on the dance floor, as elsewhere, anything goes." - s. 286

I en tid när både feminismen och dansvärlden känns alltmer diplomatisk känns det som en lättnad när någon är totalt osmidig.

Historien upprepar sej

Upprepar sej historien? frågade jag mej i september. Här är resultatet av den funderingen. Visserligen framfört på en scen med alldeles för lite plats (som så ofta) och filmat från sidan, men ändå.

Upprepar sej historien?

Idag drog jag snabbversionen av jazzens historia för en av mina jazzgrupper. Anledningen var att vi gjorde ett väldigt gammalt move, ni vet det där när man slår ihop knäna och byter plats på händerna, så det ser ut som om knäna byter plats. Snabbversionen av jazzens historia i Emeliestil låter ungefär så här: "Ni vet, det var ju så här att en massa européer seglade över till Nord- och Sydamerika och jagade bort alla indianer eller dödade dem. Sen åkte de till Afrika, till västkusten, och rövade bort en massa folk, som de tog med till Amerika och gjorde till slavar. De här afrikanska människorna, som blev slavar, hade förstås med sej en massa musik och dans och andra kulturyttringar från Afrika. I mötet med... hm... det var en del olika turer, men i alla fall, i Nordamerika utvecklades den här afrikanska dansen och musiken till det vi idag kallar jazz och stepp och även hiphop är en del av den grenen inom dans. Den väldigt tidiga jazzen, på 1800-talet, gick ut på att de svarta slavarna spexade och gjorde sej löjliga inför de vita slavägarna, den vita överklassen, som kunde skratta och tycka det var jätteroligt." Ungefär där började en massa tankar snurra i huvudet. Det är ju så hemskt med den där rasismen. Nu måste jag nog säga nånting om att jazz inte är rasistiskt längre. Fast det här är ju faktiskt en del av jazzens historia och den innehåller ju rasism, förstås, eftersom det är hela grunden till alltihop. "Så att... eh... så är det ju som väl är inte längre. Som tur är har allting förändrats både i USA och resten av världen..." Har det verkligen det? Vad är det vi ser i Europa just nu? "I alla fall... Så småningom uppstod en genre som heter locking. Har ni hört talas om den? (några nickar, några skakar på huvudet) Ok, några. Har ni sett det, ni som vet vad det är? (jakande hummanden) Det är också en väldigt spexig och liksom clownig stil och där finns också det här steget, så de tog liksom upp den traditionen igen, precis som vi gör nu, när vi gör det här steget i vår lilla dans." Och så en sån där hastig tanke igen: är det så bra egentligen? Är det här en rasistdans då? Nä, det är det ju inte, för den har ju helt andra syften. Men hur placeras den i ett sammanhang som det här, några dagar efter första valet då ett rasistiskt parti har kommit in i Sveriges riksdag?

Nyklassisk dans - en killgrej?

Jag håller på att bygga en utställning på jobbet. Det är en tidslinje, som visar dansens utveckling under 1900-talet. Igår läste jag vad jag hade skrivit om nyklassisk dans eller nutida balett. "Stora namn inom genren är George Balanchine, Jiri Kyliàn, Angelin Preljocaj och Mats Ek." Men det är ju bara män! tänkte jag. Typiskt. Men hur jag än funderade kom jag inte på några berömda kvinnliga koreografer inom nyklassicismen och då tänkte jag: Är det kanske så att det är en killgrej?

Egentligen är det logiskt, om man tänker på saken. Den nyklassiska dansen omhuldar samma kroppsideal för kvinnor som den klassiska baletten. Och det är fortfarande kvinnor som i första hand lyfts fram. Allra tydligast är det förstås hos Balanchine, som uttalat bara jobbade med "vackra" dansare, eftersom de inspirerade honom. Även om Balanchines kvinnor är hårdare än den klassiska balettens dito är de lika övernaturliga, upphöjda, overkliga, ouppnåeliga. Det är ett ideal som inte har någonting med verkliga kvinnor och deras kroppar att göra.



Detsamma gäller Kyliàn, Preljocaj och Ek.



När kvinnor skildrar kvinnor kan det istället se ut så här (Dorte Olesen):