Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Skapande och kulturutövande kan rädda liv

Tidigare i vintras skrev jag om den fantastiska musikalen No Border Musical, som spelades i Malmö. Nu ryktas det att den ska ut på turné, så håll utkik varhelst ni bor! Och tills den dyker upp i närheten av er, se det fina tv-reportaget nedan om Aref, som bland annat säger: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Ett uttalande som är värt att ha i åtanke, när vi pratar om barns och ungdomars möjligheter att skapa och delta i kulturlivet.

En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra

För ett par veckor sedan rapporterade Statens Kulturråd att satsningen Skapande skola ger fina resultat. Satsningen har pågått sedan 2008 och innebär att elever i grundskolans senare del får ta del av professionell kultur (genom till exempel föreställningar, konserter och utställningar) och skapa tillsammans med kulturarbetare (till exempel dansare, skådespelare, musiker och bildkonstnärer). Den utvärdering som gjordes nyligen visar att eleverna som deltar i kulturprojekten får nya kunskaper (dock oklart vilka), nya redskap för att förstå världen samt bättre självförtroende. Inte så dumt, eller hur?

"Barns och ungas rätt till kultur är prioriterat i regeringens kulturpolitik," säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson. "Av Kulturrådets samlade bidrag går närmare en tredjedel till verksamhet för barn och unga. Att tidigt introduceras till kulturens värld berikar livet och gör att man kan bli en aktiv samhällsmedborgare." Det är sant, det han säger. 30% av Kulturrådets bidrag går till barn- och ungdomsprojekt och det är naturligtvis positivt. Det är också ganska förvånande med tanke på hur sällan den borgerliga regeringen annars talar om vikten av ett rikt kulturliv. Men så är det inte heller riktigt så bra som det låter. Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra. Imorse diskuterade integrationsminister Erik Ullenhag och vänsterpartisten Ann-Margarethe Liv hur man skulle få bukt med utflyttningen från Stockholmsförorten Rinkeby. Medan Ullenhag argumenterade för skattelättnader för företag, som etablerar sej i Rinkeby och "skapar jobb" där påpekade Liv, som själv bor i Rinkeby, att utflyttningen snarare beror på avsaknaden av kulturliv än bristen på jobb. Innan den borgerliga alliansen kom till makten och började sälja ut Rinkeby centrum fanns där, enligt Liv, ett fint bibliotek, bra skolor och ett rikt kulturliv. Ingenting av detta finns längre kvar efter utförsäljningarna och hela Rinkeby centrum håller nu på att dö ut.

Samtidigt som man ålägger Kulturrådet att satsa på barn och ungdomar avskaffar man alltså möjligheterna för samma barn, ungdomar och deras föräldrar att ta del av kulturyttringar i sitt närområde. Visst är det jättebra att få tillfälliga besök av kulturarbetare i skolan, men besöken är just tillfälliga. Jag har aldrig hört talas om någon skola (det kan dock finnas), som har använt Skapande skola-pengar till att anställa en kulturarbetare eller pedagog/lärare i något konstnärligt ämne. Biblioteket, däremot, finns där alltid, om det nu finns över huvud taget. Och det finns där för alla, inte bara för skolelever. Även om det är viktigt att introduceras tidigt har också vuxna en längtan efter kulturupplevelser och möjligheter att vara kreativa. Att skapa rum för skapande som alltid finns där - för alla - skulle därför vara den viktigaste satsningen man skulle kunna göra. Kanske skulle då också vuxna människor få nya kunskaper, nya redskap för att förstå världen och bättre självförtroende och därmed bli aktiva samhällsmedborgare.

Kulturrådets rapport finns att läsa här. Radiodebatten finns att lyssna på här.

Fotnot: Det här inlägget syftar inte till att dissa borgarna och lyfta fram vänstern, utan till att ännu en gång påpeka vikten av kultur i samhället. I debatten mellan Ullenhag och Liv, som jag delvis återger ovan, valde dock Ullenhag att helt ignorera Livs påpekanden om kulturlivet. Istället fortsatte han att tala om skattelättnader och arbetstillfällen, som verkar vara regeringens mantra.

Svenskt Näringsliv biter sej själva i svansen

Jag tar paus i semestern för att kommentera Svenskt Näringslivs senaste idé, att sänka studiebidragen för studenter inom konst och humaniora (SR). Tyvärr är förslaget så upprörande att jag inte vet var jag ska börja - och samtidigt så tröttsamt att jag inte orkar formulera mej. Som tur är har företagsekonomen Emma Sandström redan skrivit så bra om det (SvD).

Björn och Morrica har också skrivit.

Ännu fler pluspoäng till Juholt

Snart kommer väl bloggens läsare tro att jag har blivit sosse. Jaja, då får ni väl tro det då! Faktum är att Håkan Juholt har gjort det igen. I dagens partiledardebatt handlade hans första replik i duellen mot Jan Björklund om hur bra och viktigt estetiska programmet är! Dessutom hade han en ganska oväntat synvinkel. Han berättade att han träffat personer som driver ledande IT-företag och att de alla har gått estetiska programmet. Mixen av kreativitet och tekniskt kunnande är nödvändig för den driftighet som krävs för att driva den typen av företag, säger han. Underbart! Som svar försöker Björklund krysta fram någonting om att han också tycker att estet är ett bra program som "förenar höga kunskapskrav och estetiska förmågor". Jag säger då det. Han har ju inte fattat nåt.

Lyssna här!

Läs också Juholt vill återinföra estetisk verksamhet.

Juholt vill återinföra estetisk verksamhet

Om sossarna får tillbaka regeringsmakten efter nästa val kommer de återinföra estetisk verksamhet som kärnämne på gymnasiet (LN, SvD). Det är bara att hoppas på att de då också utökar från 50 till 100 poäng. På ynka 50 timmar hinner man knappast nå upp till vare sej kursplanens höga ambitioner eller Juholts argument för att behålla ämnet:

Man förlorar kreativiteten och den delen som stimulerar fantasin och problemlösningen [om man avskaffar ämnet].

Läs även Juholts kulturpolitiska agenda, På tal om vad jag skrev igår och Estetik i skolan.

Kultursponsring

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth vill inte betala för kultur. Det är lite av ett problem, eftersom konst väldigt sällan är självfinansierande. Publiken kan oftast inte betala vad det verkligen kostar. På en stor institution som Kungliga Operan betalar publiken bara en tredjedel av det verkliga biljettpriset, på Dramaten hälften. För fria grupper är kulturstöd oftast en förutsättning för att de ska kunna ha någon verksamhet över huvud taget.

Så om publiken inte kan och staten inte vill betala, vem ska då göra det? Jo, näringslivet. Det är i alla fall Adelsohn Liljeroths idé. Jag har egentligen inga problem med att företag och mecenater sponsrar kultur. Allt beror på motkraven. En koreograf jag jobbat med gjorde en dansfilm och föreställning som skulle visas vid en kulturfestival i norra Sverige. Mitt under arbetet med filmen blev hon uppringd av ett företag på orten för festivalen. De ville sponsra henne med 10000:- bara för att hon bidrog till kulturlivet och turismen på deras ort! Motkraven var obefintliga - förutom att hon verkligen var tvungen att komma till festivalen och visa sitt verk, men det hade hon ju redan planerat. Som jag ser det kan den typen av bidrag enbart ha positiv effekt på konstvärlden. Ändå är jag inte enbart positivt inställd.

Det som är problematiskt är samhällets inställning. Om de politiska representanterna beslutar att vi ska ge offentligt stöd till kulturarbete innebär det att vi har valt att ha professionell kultur i vårt samhälle. Det finns de som menar att det är lika illa med politisk styrning av konsten, men offentlig finansiering behöver inte betyda att konsten inte kan vara samhällskritisk. Politikerna behöver nämligen inte bestämma vilka som ska få stöd bara för att de bestämmer att stöd ska ges, men genom att bevilja offentlig finansiering visar man en politisk vilja att ha ett aktivt kulturliv. Om man däremot, som den nuvarande kulturministern, säger att bara det som folk eller företag vill betala för ska finnas väljer man bort en levande och varierande kultur. Konsten blir då beroende av enskildas välvilja, godtycke och särintresse. Det är faktiskt helt oacceptabelt.

Läs också Sponsring något för kulturskolan?, Avdragsrätt för kultursponsring är fortfarande kulturpolitik, Svårt att locka företagen, Privata pengar är framtiden, Kulturrådets utredning, Skatteverkets regler och KD:s riksdagsmotion samt mitt inlägg Ge oss lite fler koreger.

Juholts kulturpolitiska agenda - uppdaterad

Igår vaknade jag till ordentligt när Håkan Juholt uttalade sej i Kulturnytt. Sa han verkligen: "[Kultur] gör medborgarna aktivare. Det gör medborgarna mer kreativa. Det gör medborgarna mer granskande. Men också, det utrustar oss med vingar. Det får oss att växa som människor"? Efter tredje genomlyssningen kan jag konstatera att ja, det gjorde han. Och så berättade han om en flicka han träffat på kulturskolan i Botkyrka. Hon hade berättat för honom att hon älskade att dansa. Bara när hon dansade kände hon sej fri, kreativ, lycklig. Den möjligheten sa Juholt att han vill ge till alla människor. Och sen sa han det som verkligen fick mej att haja till: "Jag tror att människor som får växa på det sättet, att man får känna sej fria, att man får känna sej starka, att man får växa, att de lär sej mer i skolan, att de faktiskt till och med producerar mer på sin arbetsplats. Man blir friskare, man får färre sjukdagar, man mår bättre på jobbet. Därmed har det också med produktivitetstillväxt att göra. Men det är en bieffekt." Märk väl: produktivitetstillväxten är en bieffekt. Kulturupplevelsernas värde är inte instrumentellt. De har ett värde i sej, för att de får människor att växa och känna sej fria. Är det så att Håkan Juholt faktiskt har förstått? Jag tror nästan det. Han låter så ärlig när han säger det.

Jag ska inte citera hela intervjun, men vill uppmana er att lyssna på den [här]. Juholt säger det ena efter det andra som kan få en att tappa hakan - för att det är bra!

Lärarnas Nyheter skriver om satsningen på kultur- och musikskolan.
Läs också Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation.

Estetiken och demokratin

"Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon." - ur en intervju med Efva Lilja i Fotnoten

Den infallsvinkeln kastar ännu ett nytt ljus på ivern att få alla elever att sitta rakt i bänken.

Ge oss lite fler koreger

Jag läste på Metabolism om Monicas upptäckter på ne.se. Bland annat hade hon hittat ordet koreg, som tydligen i det antika Grekland var en förmögen medborgare, som hade ålagts att bekosta ett körframträdande eller en teaterföreställning. Är det nåt vi kan återinföra? tänkte jag. Det känns som det går lite i alliansens anda. När skatterna för de rika sänks och vi har en kulturminister som hellre vill vara underhållningsminister och när allt från förskolor och äldreboenden till vårdcentraler och apotek privatiseras tror jag det skulle funka fint att så där lite i smyg återinföra koregin. "Ok, du är rik. Du ska inte behöva betala skatt, men istället måste du åta dej att bekosta en föreställning, konsert eller utställning." Det blir ett sätt att privatisera kulturen utan att låta publiken ta hela smällen. Och på nåt sätt känns det kanske lite mindre socialistiskt och lite mer frivilligt för koregerna själva. Lite mer som sponsring: "Nötknäpparen presenteras av Antonia Ax:son Johnson!" Lite mer som välgörenhet: "Tack snälla Cristina Stenbeck för att du gjorde det möjligt för oss att sätta upp Cats!" Lite mer USA, helt enkelt.

Bristande förtroende för lärarna - igen

Återigen visar Folkpartiet - detta skolfrågeparti - bristande förtroende för lärarna. Det är ju märkligt, för vilka ska rösta på (fp) om inte lärarna? Som Heidi Avellan skriver i Sydsvenska Dagbladet den 3 juli:

"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."

Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.

Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg

Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.

Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.

*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.

Imponerande kulturpolitisk agenda med bristande argumentation

"Kultur har ett egenvärde," skriver miljöpartiets kulturpolitiska talesperson Esabelle Dingizian i tidningen Grönt. "Kultur - skapande, kreativitet, yttrandefrihet - har ett värde i sig för den enskilda människan likväl som för samhället i stort." Är detta miljöpartiets kulturpolitik? Skulle de stå för detta i en debatt? Ska vi sänka skatten eller satsa mer på kultur? Vi satsar på kultur, för det är viktigt i sig självt! Ska vi satsa pengar på kultur eller på infrastruktur? På kultur förstås, för det har ett egenvärde medan infrastruktur bara har ett nyttovärde! Skulle det kunna låta så? I wish.

Föga förvånande nöjer sej inte Dingizian med att konstatera att kultur har ett egenvärde. Hon menar vidare att kultur "får positiva effekter i snart sagt alla sektorer av vårt välfärdssamhälle." Imponerande! Hon ger tre exempel. Det första handlar om barn och unga: "Barn och ungdomar som har tillgång till eget skapande får möjlighet att upptäcka saker de gör bra, får tillfälle att ge utlopp för sin kreativitet och tillåts sätta sin egen dagordning." Särskilt det sista tycker jag är uppseendeväckande. "...tillåts sätta sin egen dagordning." Dingizian har en viktig poäng där. Att utöva kultur handlar inte enbart om att vara fantasifull och estetisk, utan om att ta kontroll över sitt liv och sin tillvaro, att vara den som styr. Med tanke på vilken betydelse det ger kulturen i barns och ungas utveckling torde det också avspegla sig i miljöpartiets skolpolitik. Gör det det? Jag hoppas.

Det andra exemplet handlar om vuxna. Här börjar tyvärr Dingizians argumentation vackla. "Många människor bidrar idag till samhället, drar sitt strå till stacken, genom att omvandla sitt skapande, sitt kunnande eller sina idéer till ett företag," skriver hon. "Entreprenörskapet bygger på kreativitet, så det är inte förvånande att så många som arbetar med kultur på olika sätt är egna företagare. Genom sina kreativa småföretag skapar de jobb samtidigt som de bidrar med varor, tjänster och idéer till samhället." Nu är det alltså slut på att upptäcka vad man är bra på och att sätta sin egen dagordning. Som vuxna måste vi, i allt vi gör, bidra till samhällsnyttan. I den här argumentationen har kulturen helt förlorat sitt egenvärde och istället blivit nyttig och inget annat. Jag önskar att Dingizian istället skulle ha påpekat hur många vuxna, precis som ungdomar, som upplever att någon annan styr deras liv. Hur många vuxna som inte vet vad de är bra på. Hur många vuxna som aldrig har roligt. Men nej, Dingizian fastnar i jobblinjen, som nu inte bara drivs av alliansen utan även av oppositionen. Det är bra att vuxna utövar kultur, för det kan skapa jobb.

Exempel nummer tre är dessvärre ännu svagare. Det handlar om vården: "Idag driver fler och fler kommuner och landsting projekt med kultur i vård och omsorg. Det kan handla om att bryta en monoton och trist tillvaro på ett äldreboende med ett konsertbesök, clowner på sjukhusets barnavdelning eller sångstund på gruppboendet. Projekten bidrar till att göra tillvaron för gamla och sjuka drägligare, och i vissa fall kan kulturen rentav hjälpa till att hålla oss friskare." Jag vet inte om det är Dingizians mening, men genom att säga så förminskar hon kulturen till tillfälliga jippon. Det liknar den roll kulturen har i skolan idag. Tillvaron på äldreboenden - liksom i skolan - förväntas vara monoton och trist. Avbryter man den vanliga verksamheten med något skoj då och då, livas de boende eller eleverna upp och man kan sedan med gott samvete återgå till monotonin. Detsamma gäller efter clownernas besök på barnsjukhuset och sångstunden på gruppboendet. Istället hade man kunnat ta det flera steg längre och säga: Tillvaron på äldreboenden, sjukhus och gruppboenden ska vara omväxlande, rolig, rik och kreativ. Verksamheten ska ha sin bas i upplevande och utövande av kulturella verksamheter! Undersökningar visar nämligen att människor som är aktiva, skapar och har roligt blir friskare, håller sej piggare och mår bättre än de som är passiva, konsumerar och har tråkigt.

Kontentan av Dingizians debattartikel kan jag dock bara hålla med om: Kulturen är viktig, bör ha en stor plats i samhällets alla delar och måste bli en valfråga!