Skapande och kulturutövande kan rädda liv

Tidigare i vintras skrev jag om den fantastiska musikalen No Border Musical, som spelades i Malmö. Nu ryktas det att den ska ut på turné, så håll utkik varhelst ni bor! Och tills den dyker upp i närheten av er, se det fina tv-reportaget nedan om Aref, som bland annat säger: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Ett uttalande som är värt att ha i åtanke, när vi pratar om barns och ungdomars möjligheter att skapa och delta i kulturlivet.

Med musikal som vapen

No Border Musical - en gränslös föreställning

Asylgruppen och Teater Interakt, Bastionen, Malmö

Igår såg jag den kanske viktigaste föreställningen någonsin. Teater Interakt, Asylgruppen och ett tiotal ungdomar, som flytt till Sverige, har tillsammans skapat en musikal, som spränger gränser på mer än ett sätt. När arbetet började var de deltagande ungdomarna alla papperslösa, men två år senare är samtliga inne i asylprocessen igen.

Musikalen har ingen handling i traditionell mening, men en ramberättelse och ett antal karaktärer, som återkommer i olika scener. Ramen är en jubileumsfest år 2032, där det som firas är 10 år utan gränser. På festen möts människor, som tillsammans minns hur det var 20 år tidigare, då människor som flytt från krig och förtryck fängslades, avhumaniserades och skickades tillbaka. Det är handläggarna på Migrationsverket, Cornelia, Tina och Robert, som slits mellan sin plikt och sin moral. Det är aktivisten Siri, som dömts för egenmäktigt förfarande efter att ha hjälpt ett antal personer att rymma från ett förvar. Hennes dotter proklamerar vid jubileet hur stolt hon är över att hennes mamma var med och kämpade. Det är ett anonymt flyktingpar, som diskuterar balansen mellan aktivism och anpassning, mellan att synas och att vara osynlig. Det är en barnläkare, som röntgar handleder, kollar tänder och mäter könsorgan, för att se om barnen är barn, men som till slut får nog. Det är poliser, som "bara verkställer en annan myndighets beslut". Det är en pilot, som flyger deportationsplan, men så småningom inser att han kan vägra. Och det är en migrationsminister, Tobias Billström, som ihärdigt upprepar att Sverige har en human flyktingpolitik. Alla får faktiskt nog till slut - utom Tobias Billström. Alla kräver till slut förändring - utom Tobias Billström, som sjunger en version av Du måste finnas från Kristina från Duvemåla, där det som måste finnas är gränser och murar: "De måste finnas, de måste! Jag har ju min makt genom dem!"

Från sydsvenskan.se

Manuset till No Border Musical är mycket, mycket bra. Texten bygger på de deltagande ungdomarnas och andra människors berättelser tillsammans med nyhetsrapportering och har vävts samman på ett intelligent och smidigt sätt. Gestaltningen är också överraskande bra, inte minst den av Tobias Billström, som är så slående lik den verkliga förlagan att den blir komisk. Att Robyn dyker upp i slutet av föreställningen är också en rolig överraskning. Uppsättningen har haft en mycket begränsad budget, vilket har stimulerat till kreativa scenlösningar, där aktörerna själva utgör en viktig del av scenografin. Orkestern är pytteliten, men tillräckligt stark för att orka bära hela föreställningen rakt igenom de dryga två timmar som den pågår. Jag kan inte låta bli att fantisera om att ensemblen inom en snar framtid ska tilldelas en större summa pengar, som skulle göra det möjligt att sätta upp föreställningen på en professionell nivå och turnera över hela Sverige (och helst hela Europa). Att kunna fylla på med mer rekvisita, scenografi, musiker och ljud- och ljusteknik skulle lyfta den här musikalen till oanade höjder. Alla inblandade skulle naturligtvis vara kvar, men de kunde stöttas upp av fler och mer erfarna. Och kanske skulle till och med den riktiga Robyn kunna vara med. Vilken dröm!

Kanske blir den drömmen verklighet. Är det något den här musikalen visar är det just att drömmar kan slå in. Uppenbart är också att scenkonst kan vara - och är - politisk. Musikal är inte bara glittriga masscener i perfekt synk - det är också ett effektivt retoriskt vapen. Jag hoppas på fler musikaler av det här slaget i framtiden.

Läs också:

Sjunger för gränslös framtid i Sydsvenskan

Papperslösa får röst i Skånskan
De gömdas vardag präglas av rädsla i Sydsvenskan

ADHD kan vara ung ålder

Statistik från Socialstyrelsen visar att det är vanligare att barn, som är födda sent på året, får diagnosen ADHD än att barn, som är födda tidigt på året, får det. (SR, SVT, DN, LN, VB, NA) Jag ser det som ett tecken på hur våra förväntningar styr vår tolkning av människors beteende. Om en 1-åring plötsligt skriker rakt ut är det väl ingen som skulle förvånas eller börja mumla om DAMP, men om en 10-åring beter sej på samma sätt reagerar de flesta helt annorlunda. Även om åldersskillnaden inte är lika stor på dem som går i samma klass är i alla fall de i december födda ett helt år yngre än de som fyller år i januari.

Den brittiska koreografen Gillian Lynne var vild i skolan. Hennes lärare bad hennes mamma ta med henne till en läkare. Mamman följde rådet. Som tur var fick Gillian inte diagnosen ADHD. Läkaren tog med sej mamman ut ur rummet och lämnade Gillian kvar tillsammans med en radio, som spelade musik. Mamman och läkaren iakttog sedan Gillian genom ett sånt där spegelfönster. Så fort de hade lämnat rummet hoppade Gillian upp och började dansa till musiken, vilket bekräftade den misstanke läkaren hade haft redan från början: ”Mrs Lynne,” sa han, ”jag tror inte din dotter är sjuk. Jag tror att hon är en dansare. Ta henne till en dansskola.” Mamman följde också läkarens råd och Gillian har i vuxen ålder vittnat om hur fantastiskt hon tyckte att det var. Hela dansskolan var full av barn som hon – barn som inte kunde sitta still. Idag är Gillian miljonär tack vare royaltyn från musikalerna Cats och Phantom of the Opera, som hon koreograferade 1981 respektive 1986.

Gillian hade tur. En annan läkare hade kanske gett henne en psykiatrisk diagnos och ordinerat mediciner, som skulle lugna ner henne. Att få en diagnos leder nämligen inte bara till större förståelse för varför man inte kan sitta still, utan också till att man blir tilldelad narkotikaklassade läkemedel. Då känns det både mer hälsosamt och mycket roligare att dansa, tycker jag.

Jag menar inte att dans kan lösa alla skolans problem. Jag menar inte heller att barn, som har svårigheter inte ska få medicinsk hjälp. Jag menar bara att man måste fundera på vemsom har problem med koncentrationssvårigheterna. Är det barnet eller är det de vuxna runt barnet? Om man drogar ner barn, för att de ska klara av att sitta still i skolan, är någonting allvarligt fel i det svenska skolsystemet. Jag ser två enkla lösningar:

1. Man kan få börja skolan lite senare.
2. Man kanske inte behöver sitta still riktigt så mycket som man gör i skolan.

Chicago i LA

Burlesque

Likheterna med Chicago är många. Visserligen utspelar sej Burlesque inte på ett fängelse utan på en klubb, men liksom fängelset är klubben i mångt och mycket ett kvinnokollektiv med några få karismatiska män. Protagonisten Ali är en söt och blond flicka från landet, som drömmer om att stå på scen. Första gången hon möter bartendern Jack har han samma kulliga hatt och kraftiga eyeliner som Amos i Mr Cellophane-numret. Med kortklippt peruk och utmanande scenkläder blir hon själv också alltmer lik Roxie Hart. Scenframträdandena är också mycket lika i de två filmerna. Typen av musik, stilen på kostymerna, rörelsemönstret, scenografin. Inte för att det gör nåt. Det är show och det funkar. Och det finns avgörande skillnader också. Den viktigaste tycker jag är att karaktärerna i Burlesque faktiskt är schyssta mot varandra och bryr sej om varandra. Till skillnad från i Chicago gäller det inte att trampa på alla andra för att själv nå till toppen, utan om att vara lojal och känna för ett ställe, ett koncept, en gemenskap. Det är något jag verkligen gillar med den här filmen.