Fler bra saker med kimpro

I söndags lyfte jag en person som vägde kanske 25 kg mer än jag. Det är också något av allt det fina med kontaktimprovisation; alla kan få känna sej både lätta och starka - oavsett hur stora deras kroppar är.

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Meningsfullt lärande

Jag blev tipsad om den här videon av Öpedagogen. Susanne Kjällander, Fil dr i pedagogik, berättar om det "osynliga" lärande som pågår i skolan.



Det här korta klippet väcker en hel rad intressanta frågor:

1. Varför är lärandet osynligt? Är det för att det osynliggörs (ignoreras) av lärare? I Läroplanen för grundskolan, Lgr 11, står det uttryckligen att "eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar." (s. 10) Det är ju precis det eleverna gör i Kjällanders exempel! De väljer noggrant en bild och en layout som ska matcha innehållet i presentationen, vilket visar att de har förstått precis vad det handlar om.
2. Varför läggs så stor vikt vid det verbala språket i skolan? Uppenbarligen uppfattar inte eleverna det alltid som det mest meningsfulla sättet att berätta och redovisa kunskaper. Är det egentligen en fråga om kontroll? Det talade eller skrivna ordet är konkret och direkt. Även om det kan vara öppet för tolkning är det oftast mindre öppet än en bild, en färg, en ton eller en rörelse. Handlar det om att det är svårare för läraren att bedöma om eleverna har gjort rätt eller fel? Och hur stängda är vi, om vi tänker så? Ingår det inte i vår profession att bedöma även det som är svårbedömt?
3. Hur kommer det sej att eleverna är mer benägna att samarbeta när de jobbar med en dator än när de jobbar med en bok? Finns det en skolkultur (representerad av boken) som främjar konkurrens och en fritidskultur (representerad av datorn) som främjar vänskap och sociala nätverk? Vad kan vi i så fall lära oss av det?

Hos någon annan väcker kanske klippet ännu fler eller helt andra frågor, men i vilket fall som helst borde Kjällanders 3 minuter räcka för att övertyga vem som helst om att det vore en bra idé att ge konst, media och icke-verbal kommunikation större plats i skolan.

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com

Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se

Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

Ett självporträtt

Det är inte alltid man har lust att skapa. Det finns så många distraktionsmoment. Man kanske är trött, man kanske har andra saker att tänka på, man kanske bara är lat eller känner sej oinspirerad. Men även de dagarna kan det vara givande att skapa. Oftast är det faktiskt det. Kanske kan det till och med vara extra givande de dagarna. Jag tänker ganska ofta på hur bra det kan vara att tvinga sej att göra sånt man vet att man mår bra av, även när man inte har lust med det. Jag mår bra av att skapa med kroppen. Idag blev jag påmind om det. Här är resultatet:

Att få vara elev en stund

Jag har just varit på en veckas workshop i Simonsonteknik med Katiti King. Katiti bor och undervisar vanligtvis i New York och jag gick på alla hennes klasser på DNA, när jag var där. Både hennes undervisningssätt och hennes rörelsematerial passar mej perfekt. Därför känns det som en enorm lyx att få möjlighet att träna för henne i Sverige, även om det bara blir en liten vecka på ett helt år.

På DNA benämns Katitis lektioner som contemporary jazz, men jag tycker snarare det påminner om den etnojazz som kom med Pearl Primus, Katherine Dunham och Joséphine Baker på 1930- och 40-talen. De var alla, förutom dansare och koreografer, antropologer och mycket inspirerade av Karibien. Katiti King hämtar inspiration från folklig dans från många delar av världen och använder också folklig eller folkligt inspirerad musik. Mycket tyngd, mycket kraft, mycket fart, mycket fysiskt.

Och så är hon så otroligt kunnig om kroppen och om danstekniken hon undervisar. På fem dagar lyckades jag hitta tillbaka till min kropp och upptäcka ett par nya saker, som jag inte lagt märke till tidigare. Så viktigt och stärkande det är att ibland få släppa lärarrollen och istället vara elev, att få handledning och bara fokusera på sin egen kropp några dagar. Jag önskar att jag hade chansen oftare, men jag gläds också åt de chanser jag får. Nu känner jag mej peppad och inspirerad att börja undervisa igen! Men det är allt några veckor kvar. Mer inspiration ska inhämtas innan dess!

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.

I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång

Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.

Inspirerande nytänkande

Efter terminens mest hysteriska vecka (hittills) har jag äntligen hunnit läsa lite igen. Och vilka inspirerande saker jag har läst! Se själva:

Let Kids Rule the School

Arne Duncan: Uncommon Wisdom on Teaching

Det känns mer och mer som om det är dags att omdefiniera hela lärarrollen. Eller lärarrollerna.

Kunskap inuti, mellan och runt oss

Jag var på en föreläsning om lärande, där tre olika synsätt presenterades. I alla tre illustrerades läraren av en cirkel, lärarens kunskap som en kvadrat (skild från cirkeln), eleven som ett kryss och elevens kunskap som en annan cirkel (skild från krysset). Det första synsättet gick ut på att läraren får ta mycket plats (stor cirkel) och anses ha en stor kunskap (stor kvadrat) medan eleven får lite plats (litet kryss) och anses ha en liten kunskap (liten cirkel). Läraren anses alltså veta det eleven behöver veta och målet med lärandet är i princip att överföra den lärarens kunskap till eleven.

Det andra exemplet representerade motsatsen. Där får läraren ta lite plats (liten cirkel) och anses ha en liten kunskap (liten kvadrat) medan eleven får ta stor plats (stort kryss) och anses ha en stor kunskap (stor cirkel). Läraren håller sej i bakgrunden och iakttar barnets utveckling utan att lägga sej i. Målet med lärandet är att låta eleven utveckla en kunskap byggd på egna erfarenheter, utan handledning.

I synsätt nummer 3, som underförstått var att föredra framför de två andra, var lärarens cirkel och elevens kryss lika stora. På samma sätt var lärarens kunskapskvadrat och elevens kunskapscirkel lika stora. Både läraren och eleven anses alltså kompetenta och målet med lärandet är att skapa ny, gemensam kunskap. Som illustration drog föreläsaren ett streck från lärarens kunskap och ett streck från elevens till en oformlig blobb.

Jag tycker egentligen att mycket saknas även i det tredje synsättet. Det förutsätter en gammaldags lärandemiljö, där eleven har kontakt med mycket få vuxna och andra influenser. Dessutom sätter det fortfarande kunskapen utanför människan, vilket jag tycker är märkligt. Jag hade velat rita elevens kryss inuti kunskapscirkeln och lärarens cirkel inuti kunskapskvadraten. Sen hade jag velat placera ett helt gäng cirkelkvadrater kring plus en massa krysscirklar kring eleven. Cirkelkvadraterna skulle förstås symbolisera vuxna och krysscirklarna andra barn. Dessutom hade jag velat rita dit en stor oformlig blobb, som skulle representera internet, filmer, böcker, spel, musik och allt annat som influerar eleven och bidrar till hens lärande. Elevens kunskapscirkel kan sedan växa åt alla möjliga håll beroende på hur hen låter sej influeras av allt och alla i omgivningen. Både barnens och de vuxnas kunskapscirklar och dito kvadrater kommer dessutom överlappa varandra och ibland smälta ihop. Till slut blir det inte ens relevant att prata om cirklar och kvadrater längre, eftersom olika människors kunskap kan ha alla möjliga former beroende på i vilken riktning vi väljer att utvidga vår kunskap härnäst.

När jag har kommit så här långt inser jag att jag har influerats av Björn, som sätter ord på och förklarar det jag så länge har anat, till exempel i den här artikeln.

Använd datorn för att humanisera klassrummet!

Ännu ett tankeväckande - för att inte säga omvälvande - TED talk. Salman Khan berättar om hur lärare använder hans onlineföreläsningar "to flip the classroom". Det de tidigare gjorde på lektionerna gör eleverna nu hemma och det de förut hade som läxa gör de nu i skolan - med lärarens hjälp. Helt briljant. Skrämmande, kanske, eftersom det omdefinierar lärarrollen, men så himla bra om vi vågar.



Nu funderar jag på hur man kan använda sej av metoden i dans. Det närmaste jag kommer just nu är det youtubeklipp jag länkade till för ett tag sen. Det har jag gett mina elever i läxa att titta på och lära sej av. Precis som de elever Khan pratar om kan de då titta så många gånger de vill, pausa, spola tillbaka och så vidare. När de sen kommer till lektionen behöver vi inte gå igenom hur rörelsen ska utföras, utan kan ägna lektionstiden åt praktiskt arbete. Eleverna övar och jag korrigerar och ger tips för förbättringar. Jag tror bestämt jag måste börja använda mej mer av det.

Kontaktimprovisation

Vilket underbart sätt att umgås! Man behöver inte säga ett ord - men man kan förstås prata hela tiden om man skulle vilja - och kommer så nära varandra på en gång. Trivs man inte så bra med någon är det bara att dansa vidare. Ingen tar illa upp över att bli lämnad, snart möter kroppen ändå någon ny. Eventuellt återkommer man så småningom till den man dansade med först. Koncentration, glädje, idel snälla ansikten. Ingen som frågar vad man jobbar med eller vilken skola man har gått på. Ingen som klagar över stress eller tristess. Det enda som är viktigt är mötet och samspelet. På det sättet kan vi bygga så många relationer vi vill. Ibland dansar vi länge med någon särskild, ibland hoppar vi från den ena till den andra, ibland dansar vi med flera personer samtidigt. Och allt umgänge är fullständigt hanterbart. Ibland rullar vi på golvet, ibland flyger vi, ibland jagar vi varandra, brottas, kramas, lyfter, faller, fångar, puttar, drar, hjälper varandra. Ibland bara andas vi och väntar tillsammans på något som ska hända. Vad? Ingen vet, men det händer alltid till slut.

En bild av hur livet borde vara.

Szyber+Reich i Karlskrona

Igår var jag och lyssnade på Szyber+Reich som var i Karlskrona och berättade om sitt arbete. Mycket intressant och inspirerande. Framför allt gillade jag när de berättade om den frustration de kände i början av sin karriär. När de gick på mimlinjen och efter att de hade gått ut och var förbannade på allt som hade med teater och scenkonst att göra. På alla konventioner om var man spelade, vem som kom och tittade, hur långt ett stycke måste vara och så vidare, men framför allt på de hierarkier som råder inom konstvärlden. Saker som inte var uttalade och som knappt gick att ifrågasätta eftersom, som Bogdan Szyber sa, vad ska man säga? "Varför får de bo på slottet och vi i en stuga?" Det blir larvigt. Det fick mej att tänka på när Jackie Kleefield och jag skulle dansa på ett tjusigt ställe i Djursholm. Vi fick inte komma in i huset där de som hade engagerat oss skulle äta middag, utan fick gömma oss i ett litet hus i trädgården innan vi skulle dansa. Efteråt fick vi en blomma och blev ivägskickade.

Szyber och Reich beskrev också bekymren med att söka pengar, när man inte passar in i någon av anslagsgivarnas kategorier. De hade sökt pengar i såväl bildkonstkategorin som i dans- och teaterkategorierna, men inget passade egentligen med det de ville skapa. Samma problem hade vi, när vi skulle söka pengar till European TelePlateaus. I vilken kategori platsar egentligen interaktiva installationer, där rörelser styr ljud och ljus? Är det dans? Musik? Eller bildkonst? Det är skönt att höra att de som försörjer sej på sin konst har upplevt konstvärlden på samma sätt som jag, att de faktiskt fortfarande känner sej som misfits. Det ger mej lite tröst.

Sen berättade de också om det de gjort de senaste 10 åren, då de setts som mer etablerade konstnärer. De har jobbat med Kungliga Operan och Göteborgsoperan och nu håller de på med ett projekt på Norrlandsoperan. Det var också väldigt intressant, men kändes längre bort från mej själv. Något jag fastnade för var dock deras förklaring till varför de låtit Operabaletten dansa klassiskt i Unreal Estate: "Deras kroppar är fyllda av såna här rörelser! Det är det här de kan! Varför ska de hålla på och fula sej med våra konstiga rörelser?" Helt rätt! Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att klassiskt skolade dansare ska dansa modernt. Det blir sällan bra. När de får dansa det de kan, däremot, kan det bli fantastiskt. Och det finns andra sätt att vara nyskapande, även om Szyber och Reich ställde frågan om huruvida man kan göra nyskapande verk på de stora institutionerna. De ville inte direkt besvara frågan själva, men tyckte att institutionernas tunga maskineri talade mot det.

Ytterligare en intressant sak de påpekade var hur lite tid de lägger på det konstnärliga arbetet jämfört med hur mycket de lägger på logistik och ansökningar. En viktig påminnelse om att konstnärsyrket inte innebär att vara i ett kreativt rus hela tiden.

Chicago i LA

Burlesque

Likheterna med Chicago är många. Visserligen utspelar sej Burlesque inte på ett fängelse utan på en klubb, men liksom fängelset är klubben i mångt och mycket ett kvinnokollektiv med några få karismatiska män. Protagonisten Ali är en söt och blond flicka från landet, som drömmer om att stå på scen. Första gången hon möter bartendern Jack har han samma kulliga hatt och kraftiga eyeliner som Amos i Mr Cellophane-numret. Med kortklippt peruk och utmanande scenkläder blir hon själv också alltmer lik Roxie Hart. Scenframträdandena är också mycket lika i de två filmerna. Typen av musik, stilen på kostymerna, rörelsemönstret, scenografin. Inte för att det gör nåt. Det är show och det funkar. Och det finns avgörande skillnader också. Den viktigaste tycker jag är att karaktärerna i Burlesque faktiskt är schyssta mot varandra och bryr sej om varandra. Till skillnad från i Chicago gäller det inte att trampa på alla andra för att själv nå till toppen, utan om att vara lojal och känna för ett ställe, ett koncept, en gemenskap. Det är något jag verkligen gillar med den här filmen.

Vikten av inspiration

Häromdagen intervjuades "superlärarna" Gunilla Hammar Säfström och Stavros Louca i svt:s Go' kväll. Louca får frågan hur man ska höja statusen. Hans svar blir en uppräkning varav det mesta har sagts förut - högre lön, högre krav och så vidare - men en sak man inte hör så ofta finns med. Louca säger: "Se till att de är inspirerade!" Inte inspireraNde utan inspirerade. Jätteviktigt! En inspirerad lärare är med största sannolikhet mer inspirerande än en oinspirerad. En inspirerad lärare kan förmedla sin inspiration, sin glädje, sin entusiasm inför ämnet till eleverna. En inspirerad lärare orkar förmodligen också hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt än en oinspirerad.

I helgen hade vi danskonvent på mitt jobb. Min arbetsgivare har tillsatt fokusgrupper för olika ämnen inom studieförbundet. Fokusgruppernas uppgift är att utveckla respektive ämne inom regionen. Fokusgrupp Dans första insats var att arrangera ett danskonvent, en mötesplats för regionens cirkelledare i dans. Vi hade inte råd att bjuda in någon utifrån, utan undervisade istället varandra. Minst lika inspirerande! Ge en klass och få tio! Jag tror också det gör deltagarna mer aktiva än om man bara ska ta emot. Då hade det blivit som en vanlig kurs med ett slags motsatsförhållande mellan den som håller i kursen och deltagarna. Som det var nu var vi alla både givare och mottagare. Vi kan alla lära oss något av varandra! Och efter två dagar proppfulla av inspirerande danslektioner, samtal och möten med nya och gamla kollegor är alla sugna på att sätta igång terminen med buller och brak. På lördag börjar vi - inspirerade och inspirerande!

Fredrik Härén om kunskap vs nyskap