Vikten av att minnas elever

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.

Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.

Övningar att göra hemma, del 2: Psoas major

Psoas major. Bild från primalpictures.com

Psoas major är en djupt liggande muskel, viktig för dansare bland annat för att vi använder den till att lyfta benet fram och till sidan. Tillsammans med psoas minor och iliacus bildar den muskelgruppen iliopsoas. Psoas major har sitt ursprung ungefär mitt på ryggraden, men liksom på framsidan inåt i kroppen, löper genom bäckenet och fäster på trocantor minor på insidan av lårbenet. Eftersom den sitter så djupt är den svår att känna, träna och stretcha - men det går! I klippet här nedanför visar Simonsonläraren Antolino Alvarez några tips på hur man kan göra:

Läs också: 
Rörlighetsträning, del 4: Iliopsoas

Rörlighetsträning, del 4: Iliopsoas

Den här bloggserien startade med en fråga från Lena, som har svårt att lyfta sina ben en arrière (bakom kroppen). Anledningen till problemet är svårt för mej att lista ut och mina inlägg ger därför generella förslag på hur man kan förbättra rörligheten i höften.

Från solacenmt.blogspot.com
Klicka för att se större

Om det är den djupt liggande muskelgruppen iliopsoas, som utgör problemet, är det svårt (för att inte säga omöjligt) att stretcha sej rörlig. Däremot finns andra metoder. Man kan göra så kallad muscle release på sej själv på den del av muskeln som sitter på insidan av bäckenbenet (iliacus). Ligg på sidan med en kudde under huvudet och lätt böjda ben. Se till att bäckenet är placerat, så att den övre höften är rakt ovanför den undre. Om knäna är ihop brukar också bäckenet vara placerat. När du ligger så kan du komma åt att trycka med fingrarna på insidan av bäckenbenet. Du kan trycka ganska hårt, men det ska inte göra outhärdligt ont. Om ansiktet grimaserar slappnar inte resten av kroppen av heller! När du hittar en öm punkt, håll kvar trycket mot den punkten och fokusera på att slappna av under trycket. Håll 3-4 andetag innan du letar upp nästa punkt. Börja alltid på den sida av kroppen där du har minst ont eller är minst spänd.

Muscle release av iliacus. Foto: Christian Björklund

Tryck fingertopparna eller tummen mot insidan av bäckenbenet.
Foto: Christian Björklund

Pnf-massage* är en form av muscle release, som någon annan kan göra på din psoas major och psoas minor. Med tanke på att det kanske är de svåraste musklerna av alla att göra pnf på bör det dock vara någon som är kunnig och erfaren i metoden, som gör det. Vad jag vet finns inga pnf-massörer i Sverige, men om du hittar någon som är utbildad i Simonsonteknik** kan det hända att hen också kan utföra pnf-massage. När man gör pnf-massage på psoas trycker man med händerna mot magen, vilket kan vara ganska obehagligt. Magen är ett område vi gärna vill skydda. Därför är det viktigt att du litar på den som ska utföra pnf på dej.

Om iliopsoas är spänd eller överansträngd bör man också fundera på hur det står till med ens corestyrka. Core betyder kärna och i det här sammanhanget innebär det djupt liggande mag- och ryggmuskler, som stabiliserar ryggraden och ger oss vår kroppshållning. Om coremusklerna är svaga använder kroppen ofta iliopsoas för att stabilisera ryggraden, trots att det egentligen inte är muskelns uppgift. Starkare coremuskler avlastar alltså iliopsoas. En utmärkt metod för att träna core är pilates. Se dock till att välja en instruktör som är utbildad och kunnig! Om du vill träna själv kan jag rekommendera Lisa Howells Core Stability Course For Dancers, som ger utförliga och tydliga beskrivningar av hur du kommer åt de rätta musklerna.

*Pnf står för Proprioceptive Neuromuscular Facilitation.

**Simonsonteknik är en jazzteknik, utvecklad av den amerikanska dansaren och pedagogen Lynn Simonson.

Läs också:

Rörlighetsträning, del 1: Ett problem

Rörlighetsträning, del 2: Stretching

Rörlighetsträning, del 3: Dynamisk rörlighetsträning

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

Att få vara elev en stund

Jag har just varit på en veckas workshop i Simonsonteknik med Katiti King. Katiti bor och undervisar vanligtvis i New York och jag gick på alla hennes klasser på DNA, när jag var där. Både hennes undervisningssätt och hennes rörelsematerial passar mej perfekt. Därför känns det som en enorm lyx att få möjlighet att träna för henne i Sverige, även om det bara blir en liten vecka på ett helt år.

På DNA benämns Katitis lektioner som contemporary jazz, men jag tycker snarare det påminner om den etnojazz som kom med Pearl Primus, Katherine Dunham och Joséphine Baker på 1930- och 40-talen. De var alla, förutom dansare och koreografer, antropologer och mycket inspirerade av Karibien. Katiti King hämtar inspiration från folklig dans från många delar av världen och använder också folklig eller folkligt inspirerad musik. Mycket tyngd, mycket kraft, mycket fart, mycket fysiskt.

Och så är hon så otroligt kunnig om kroppen och om danstekniken hon undervisar. På fem dagar lyckades jag hitta tillbaka till min kropp och upptäcka ett par nya saker, som jag inte lagt märke till tidigare. Så viktigt och stärkande det är att ibland få släppa lärarrollen och istället vara elev, att få handledning och bara fokusera på sin egen kropp några dagar. Jag önskar att jag hade chansen oftare, men jag gläds också åt de chanser jag får. Nu känner jag mej peppad och inspirerad att börja undervisa igen! Men det är allt några veckor kvar. Mer inspiration ska inhämtas innan dess!

Musikvalsnervositet

Uppgift till på söndag: Välj musik som skulle vara bra att använda till en kombination för nybörjare.

En sån uppgift ger mej mycket mer ont i magen än den borde. En till synes så enkel uppgift! Det är ju bara att ta vad som helst! Eller?

Nej, det är det inte, för Lynn och alla på kursen kommer bedöma den och kriterierna är otydliga. I alla fall för mej. Ja, det ska vara 4/4-takt och tydlig puls, så det är enkelt att följa för eleverna. Men sen då?

I hela mitt liv har folk haft synpunkter på mina musikval. Min bror, mina kompisar, mina lärare, mina elever. Alla synpunkter har gett mej dåligt självförtroende när det gäller musik. En period "tyckte" jag själv att jag hade dålig musiksmak. En senare period trodde jag att jag inte tyckte om musik alls. Jag har visserligen kommit på bättre tankar, men oron i magen finns kvar. Tänk om jag väljer fel. Tänk om musiken inte alls är bra för nybörjare, tänk om den är för konstig, för lättsmält, för svår, för ojazzig, för dålig. Tänk om jag är en tönt med dålig musiksmak. Tänk om jag är en dålig lärare, som inte ens kan bedöma vilken typ av musik som passar för nybörjare i jazz.

Jag brukar inte ens jobba i den här ordningen. Väldigt sällan väljer jag musik innan jag har börjat med kombinationen. För om jag inte vet vilka rörelser jag ska göra, hur ska jag då kunna veta vilken musik jag vill använda?