Showing posts with label rörlighet. Show all posts
Showing posts with label rörlighet. Show all posts

Muskler dansare använder, del 3: Vaderna

on Monday, May 20, 2013

Från floota.com
Vaden består av två stora muskler, gastrocnemius och soleus, som båda fäster i hälen via hälsenan, som är kroppens största sena. En del dansare, som tror att de har korta hälsenor, har i själva verket framför allt spända vadmuskler. Det finns såklart också de, som verkligen har korta hälsenor. Oavsett vilket kan man använda samma stretchövningar, för att öka rörligheten.

Gastrocnemius är den yttersta muskeln. Den har sitt ursprung strax ovanför knäet och är delad i två huvuden. Det går ofta att se tydligt, när man tittar på någon som står i relevé. Då jobbar muskeln och båda huvudena framträder tydligt på övre halvan av vaden. Förutom relevé är gastrocnemius viktig för att pointa foten, när du har rakt ben. Muskeln gör vristens del av pointerörelsen. Den hjälper också till att flexa knäleden (dvs böja benet).

Innanför gastrocnemius sitter soleus, som har sitt ursprung nedanför knäet. Muskeln har i princip samma funktion som gastrocnemius (förutom att flexa knäet), men när du har böjt ben. När du gör plié relevé, pointar foten med böjt ben (tex i attitude) eller landar från hopp är det alltså soleus som gör det största jobbet.

Sjukgymnasten Lisa Howell demonstrerar, med hjälp av balettelever, här nedan två övningar, som stärker gastrocnemius:





För att träna soleus kan du göra i princip samma övningar, men med böjda ben. I den första övningen börjar du med att göra plié. Sedan gör du relevé, skiftar vikten, sänker hälen och skiftar tillbaka till båda fötterna precis som i videon ovan. Avsluta med att sträcka benen.

Den andra övningen gör du då sittande på en stol eller pall och rullar upp genom foten, som om du skulle gå upp på halvtå och sedan tå.

När det gäller stretching kan man generellt säga att alla övningar, som görs med rakt ben, stretchar gastrocnemius och alla, som görs med böjt ben, stretchar soleus.

Översträckta knän

on Monday, November 5, 2012
Översträckta ben i 1:a position
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com
Nästa dansideal på listan är översträckta knän. Det är ett vanligt fenomen, särskilt på kvinnor, och anses eftersträvansvärt i dansvärlden (särskilt inom balett), eftersom det tycks skapa långa, vackra linjer. Det finns till och med danspedagoger, som medvetet låter sina unga elever (under 10 år) öva på att översträcka sina ben. Eftersom skelett och ligament ännu inte stelnat på barn går det att förändra ledernas rörlighet, så att överrörlighet går att träna upp. Genom att göra så "hjälper" man barnen att uppnå ett skönhetsideal, men man lägger samtidigt grunden för framtida knäproblem.

Röntgenbild av översträckt knä.
Den lilla delen, som ser ut att hänga fritt i luften,
är knäskålen.
Bild från dance.net
Knäleden är en så kallad gångjärnsled, vilket betyder att den enbart kan böjas i en riktning. En annan sådan led är armbågen. Den rörelse som kan ske i knäet innebär att vi kan lyfta foten bakom oss, mot rumpan. Vi kan också låta foten hänga mot golvet, när vi lyfter låret mot taket. Det som händer, när man översträcker benet, är att leden passerar sitt optimala stoppläge, där lårbenet och vadbenet bildar en rak linje, och böjer benet åt andra hållet. Det utsätter leden för hög stress och stort slitage. Om man samtidigt har vikt på benet, det vill säga om man står upp, förvärras läget ytterligare. Personer, som inte lärt sej kontrollera sina överrörliga knän, får nästan alltid ont i knäna och eventuellt även fötter, höfter och/eller ryggen, eftersom knänas placering påverkar hela kroppen. Om du har översträckta knän kan du titta på dej själv i profil i en spegel. Se vad som händer med dina fötter och ditt bäcken, när du översträcker benen! Ofta leder det till att man svankar eller förändrar överkroppens placering på något annat sätt. Det kan också uppstå en vridning i benet, som gör att fötternas placering blir märklig. Om du inte har överrörliga knän kan du titta på en kompis eller elev, som har det.

Från hyperextendedknees.blogspot.com
För att ta reda på om du har översträckta knän kan du sätta dej på golvet med rak rygg och raka ben (som bokstaven L). Sträck benen så mycket du kan med flexade fötter. Om hälarna lyfter och knävecken kommer ner i golvet visar det din översträckning. För personer med överrörliga knän, som låter hälarna vila på golvet, känns det ofta som om benen är böjda, men det är de inte. Golvet är ju rakt! Så raka som dina ben är, när hälarna vilar på golvet, så raka ska de också vara när du står upp. Du bör inte sträcka mer! Att lära sej kontrollera sina knän stående är oftast svårt för överrörliga, men helt nödvändigt för att förebygga skador! När du står i första position ska hälarna nudda varandra och knäna ska inte passera förbi varandra eller vridas parallella för att få plats. När du känner att de nuddar varandra är dina ben raka.

Ballerina med såväl översträckt knä som extrem pointe.
Belastningen här är extremt hög på samtliga leder
i benet och foten.
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com
Den som har överrörliga knän behöver göra övningar som stärker och stabiliserar knäna. Balansplatta är jättebra för det! Börja med att stå på två ben. När du kan det kan du prova att blunda och/eller stå på ett ben (kom ihåg att också stå på det andra). Du behöver också titta dej i spegeln och lära dej känna hur det känns i kroppen, när du kan se att dina ben är raka. Extra svårt är det i andra position, där man gärna hänger i knäna. Benen ska se raka ut - inte svängda! En sjukgymnast kan ge fler övningar, som stabiliserar knäna på ett bra sätt.

När det handlar om översträckta knän gäller samma sak som för överrörliga fötter och långa hälsenor. Rörlighet anses fint i dansvärlden, men ju rörligare vi är desto mindre stabila blir vi. Överdriven rörlighet innebär alltså att vi måste vara extremt starka och kroppsmedvetna. En stor risk är också att, även om du kan kontrollera dina leder nu, skador uppstår när du blir äldre och kanske inte tränar lika mycket längre. Rörligheten består även om du tappar styrkan och då ökar skaderisken igen. Så var försiktig och ta hand om din kropp! En hel kropp är viktigare än ett sketet skönhetsideal.

Extrem pointe (översträckta fötter)

on Tuesday, October 2, 2012
Överrörliga leder över lag är utseendeidealet inom balett och fötterna är inget undantag. För att komma upp på tåspets behöver man mer rörlighet än vad de flesta människor har. Även på halvtå skapas en längre och mer harmonisk linje i benen, om man kommer högt upp, det kan jag gå med på. Dock har strävan efter rörliga fötter gått till överdrift - precis som så många andra ideal. Många dansare direkt misshandlar sina fötter, för att uppnå den långa båge, som dansarfoten förväntas utgöra. De flesta är inte nöjda förrän de kan sitta på golvet med raka ben och pointa fötterna, så tårna nuddar golvet. Därför säger jag er nu: Det är inget eftersträvansvärt!

Tillräckligt rörlig fot.
Bild från bendandmend.com.au
En viss rörlighet krävs som sagt för att möjliggöra dans på tå och för att skapa långa linjer, men extrem rörlighet ökar alltid skaderisken. Ju rörligare en led är desto mer styrka behövs för att kontrollera leden. En väldigt rörlig fot är alltså ofta instabil på samma sätt som överrörliga knän, ryggar och armbågar. Att gå upp på tå på en översträckt fot lägger dessutom mycket stor belastning på ovansidan av foten. Ledkapslar och ligament riskerar att överansträngas, när tyngdpunkten hamnar framför tårna istället för rakt ner genom tårna till golvet. Dessutom blir det svårt att hålla balansen. Man riskerar att falla framåt och/eller vricka fötterna.

Så hur mycket rörlighet behöver man? Tillräckligt mycket för att kunna skapa en rak linje genom benet och foten. Ett enkelt test att göra är att sitta på golvet med raka ben. Se på dej själv från sidan i en spegel eller ta ett kort på dej själv från sidan. Om du på fotot kan rita en rak linje från mitten av knäet (i höjdled sett från sidan) till lilltåleden har du tillräckligt rörliga fötter för att komma upp på tå. Om lilltåleden är ovanför linjen behöver du träna upp din rörlighet lite mer, innan du försöker börja med tåspetsteknik. Om lilltåleden är nedanför linjen är det ett tecken på att du har överrörliga fötter och istället behöver fokusera på styrketräning och att hitta en bra placering av foten.

Övningar att göra hemma, del 2: Psoas major

on Sunday, September 23, 2012
Psoas major. Bild från primalpictures.com
Psoas major är en djupt liggande muskel, viktig för dansare bland annat för att vi använder den till att lyfta benet fram och till sidan. Tillsammans med psoas minor och iliacus bildar den muskelgruppen iliopsoas. Psoas major har sitt ursprung ungefär mitt på ryggraden, men liksom på framsidan inåt i kroppen, löper genom bäckenet och fäster på trocantor minor på insidan av lårbenet. Eftersom den sitter så djupt är den svår att känna, träna och stretcha - men det går! I klippet här nedanför visar Simonsonläraren Antolino Alvarez några tips på hur man kan göra:




Läs också: 
Rörlighetsträning, del 4: Iliopsoas

Kan man bli vig när man är vuxen?

on Monday, September 10, 2012
En 34-årig läsare, som dansar balett, berättar att hon känner sej "gammal och ovig" och undrar om hon någonsin kan "komma ikapp" de yngre baletteleverna när det gäller vighet och teknik. Jag skulle svara: Teknik - ja. Vighet - nej, förmodligen inte.

Min erfarenhet är att den tekniska utvecklingen faktiskt ofta går snabbare för vuxna elever, eftersom de ofta är mer intresserade och noggranna än barn och tonåringar. I många fall har de också en bättre kroppskännedom. Däremot brukar det ta längre tid att lära in steg- och rörelsesekvenser för elever över 25, vilket kan göra att de känner sej stressade, när de tränar i ungdomsgrupper. När det gäller rörlighet/vighet tar det också betydligt längre tid att träna upp i vuxen ålder. Lättast är det före puberteten. Efter 30 stelnar kroppen avsevärt. Även ryggraden ändrar karaktär i 30-40-årsålder och blir stelare, eftersom de gummiaktiga diskarna mellan kotorna blir hårdare och sprödare än tidigare i livet. Börjar man träna sin rörlighet först i vuxen ålder är det möjligt att man aldrig "kommer ikapp" de yngre dansarna, vars kroppar är mjukare av naturen, men man kan ändå förbättra sin rörlighet avsevärt jämfört med om man inte skulle dansa. Jag rekommenderar inte att man pushar sej själv för mycket i rörlighetsträningen, utan att man tar det lugnt och långsamt och accepterar att kroppen är äldre och lite stelare. Det är ju helt i sin ordning.

Läs också:
Spagat på äldre dar
Dansa dej vig

Dansa dej vig

on Wednesday, September 5, 2012
Ganska ofta får jag frågan: ”Blir man vig av balett/dansträning?” Svaret är ja. Man blir rörlig, smidig, vig av att träna dans.* Främst beror det på att dans innehåller så mycket dynamiskrörelseträning. Många dansrörelser utnyttjar ledernas maximala rörelsekapacitet (det som kallas för ytterlägen), vilket gör att rörligheten i leden – i bästa fall – ökas lite varje gång rörelsen utförs. Samtidigt blir man starkare och kan kontrollera sina rörelser bättre, vilket faktiskt också förbättrar rörligheten. Styrka och rörlighet ses ibland som motsatser, men så är det inte! Är man inte stark och kan kontrollera rörelser i ytterlägen har man ingen nytta av sin rörlighet. Snarare riskerar man att skada sej. Detsamma gäller det omvända – är man inte rörlig kan man inte nyttja sin fulla kraft. Rörlighet och styrka går alltså hand i hand.

Framför allt i modern/nutida dans och breaking, men även i jazz och hiphop, tränar man också på att ta sej ner till och upp från golvet. När man vänjer sej vid det och får en smidig golvteknik blir man kanske inte vigare, men på sätt och vis ändå rörligare. Man får större rörelsefrihet och uppfattas förmodligen både av sej själv och andra som mindre klumpig.

Till sist ingår ofta mycket stretching i dansträning. Många dansare stretchar dessutom ofta och mycket utanför klass, vilket förstås ökar vigheten betydligt.

*Åtminstone de genrer jag undervisar; modern/nutida, jazz och balett. Även av många andra genrer, men kanske inte alla. Sällskapsdans är en annan historia.

Rörlighetsträning, del 4: Iliopsoas

on Sunday, July 1, 2012
Den här bloggserien startade med en fråga från Lena, som har svårt att lyfta sina ben en arrière (bakom kroppen). Anledningen till problemet är svårt för mej att lista ut och mina inlägg ger därför generella förslag på hur man kan förbättra rörligheten i höften.

Från solacenmt.blogspot.com
Klicka för att se större
Om det är den djupt liggande muskelgruppen iliopsoas, som utgör problemet, är det svårt (för att inte säga omöjligt) att stretcha sej rörlig. Däremot finns andra metoder. Man kan göra så kallad muscle release på sej själv på den del av muskeln som sitter på insidan av bäckenbenet (iliacus). Ligg på sidan med en kudde under huvudet och lätt böjda ben. Se till att bäckenet är placerat, så att den övre höften är rakt ovanför den undre. Om knäna är ihop brukar också bäckenet vara placerat. När du ligger så kan du komma åt att trycka med fingrarna på insidan av bäckenbenet. Du kan trycka ganska hårt, men det ska inte göra outhärdligt ont. Om ansiktet grimaserar slappnar inte resten av kroppen av heller! När du hittar en öm punkt, håll kvar trycket mot den punkten och fokusera på att slappna av under trycket. Håll 3-4 andetag innan du letar upp nästa punkt. Börja alltid på den sida av kroppen där du har minst ont eller är minst spänd.

Muscle release av iliacus. Foto: Christian Björklund

Tryck fingertopparna eller tummen mot insidan av bäckenbenet.
Foto: Christian Björklund

Pnf-massage* är en form av muscle release, som någon annan kan göra på din psoas major och psoas minor. Med tanke på att det kanske är de svåraste musklerna av alla att göra pnf på bör det dock vara någon som är kunnig och erfaren i metoden, som gör det. Vad jag vet finns inga pnf-massörer i Sverige, men om du hittar någon som är utbildad i Simonsonteknik** kan det hända att hen också kan utföra pnf-massage. När man gör pnf-massage på psoas trycker man med händerna mot magen, vilket kan vara ganska obehagligt. Magen är ett område vi gärna vill skydda. Därför är det viktigt att du litar på den som ska utföra pnf på dej.

Om iliopsoas är spänd eller överansträngd bör man också fundera på hur det står till med ens corestyrka. Core betyder kärna och i det här sammanhanget innebär det djupt liggande mag- och ryggmuskler, som stabiliserar ryggraden och ger oss vår kroppshållning. Om coremusklerna är svaga använder kroppen ofta iliopsoas för att stabilisera ryggraden, trots att det egentligen inte är muskelns uppgift. Starkare coremuskler avlastar alltså iliopsoas. En utmärkt metod för att träna core är pilates. Se dock till att välja en instruktör som är utbildad och kunnig! Om du vill träna själv kan jag rekommendera Lisa Howells Core Stability Course For Dancers, som ger utförliga och tydliga beskrivningar av hur du kommer åt de rätta musklerna.

*Pnf står för Proprioceptive Neuromuscular Facilitation.
**Simonsonteknik är en jazzteknik, utvecklad av den amerikanska dansaren och pedagogen Lynn Simonson.

Läs också:

Rörlighetsträning, del 3: Dynamisk rörlighetsträning

on Saturday, May 5, 2012
Dynamisk rörlighetsträning innebär att man cirklar, gungar eller pendlar en kroppsdel, för att öka rörligheten i en eller flera leder. Man kan säga att det är motsatsen till stretching, som räknas som statisk rörlighetsträning. Vid dynamisk rörlighetsträning tränas också styrka och koordination i vävnaderna runt leden. Jag skulle vilja påstå att det är den viktigaste formen av rörlighetsträning för dansare, eftersom den leder till att vi kan använda rörligheten när vi dansar och inte bara placera kroppen i statiska positioner.

En dynamisk övning, som jag tror skulle kunna hjälpa Lenaoch andra med liknande problem, är balançoire i attitude (alltså att pendla ett lätt böjt ben). Börja med en liten rörelse och låt den sedan växa större och större. Gör dock inte så stort att det gör ont! Då spänner sej kroppen bara ännu mer. Kom ihåg att rörlighet handlar om att slappna av!



I modern/nutida dans svingar man ofta benen liggande på golvet, vilket också är ett utmärkt sätt att träna rörlighet i höftleden. För en klassisk dansare kan det kännas ovant och slappt att ligga och såsa på golvet. Se det som en present! Jag ger dej mindre ansträngning.

Rörlighetsträning, del 2: Stretching

on Saturday, April 28, 2012
Rörlighet kan tränas på flera olika sätt; stretching, massage och dynamisk rörlighetsträning. Stretching, precis som massage, syftar till att hjälpa musklerna att slappna av och öka blodgenomströmningen (alltså inte att göra musklerna längre). Dynamisk rörlighetsträning ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Lena nämner två stretchövningar i den kommentar, som satte igång den här bloggserien:

Höftböjaren. Från athletestreatingathletes.com
Framsida lår. Från farringdonosteopaths.co.uk
Dessa finns i flera varianter. För att veta vilka övningar som är mest effektiva är det viktigt att veta vilken muskel som behöver släppa taget. Att stretcha framsida lår och höftböjaren är alltid viktigt för dansare, men man bör också stretcha sätes- och utåtvridningsmusklerna, som sitter på baksidan av bäckenet, för att balansera. Alla de ”vanliga” stretchövningarna, som dansare gör regelbundet är bra och jag har inte direkt några andra att föreslå, men här kommer några tips, för att göra stretchingen lite mer effektiv:
  • Gör varje stretch lite kortare stund, men upprepa samma stretch flera gånger. Gör till exempel höger, vänster, höger, vänster eller fram, bak, fram, bak. Det tycker jag leder till mer avslappning än att hålla samma stretch en lång stund.
  • Andas hela tiden mycket och medvetet medan du stretchar. Prata inte så mycket och titta inte på film eller liknande, utan fokusera helt och hållet på andningen, avslappningen och vad som händer i kroppen.
  • När du stretchar höftböjaren: börja med 90° vinklar och stretcha 20-30 sekunder. Vrid sedan bäckenet försiktigt, så du kommer åt lite längre in i ljumsken. Stretcha ungefär lika länge. Vrid tillbaka och flytta den främre foten längre fram, så du får en större vinkel mellan benen. Upprepa 20-30 sekunder med bäckenet parallellt och ungefär lika länge med vridning. Flytta sedan foten ännu längre fram och upprepa samma sak i ditt maxläge. Allra helst kan du också växla mellan höger och vänster ben hela tiden.
  • När du stretchar framsida lår: dra först foten mot rumpan. Sträck sedan ut armen och tryck foten så mycket du kan mot handen. Slappna sedan av i benet och dra foten mot rumpan igen. Upprepa 2 gånger till. Det kallas pnf-stretch och är väldigt bra för att släppa taget om spända muskler.
  • Också när du stretchar framsida lår: dra först foten rakt mot skinkan. Byt sedan hand och dra foten mot svanskotan, utan att vrida ut låret. Då kommer du åt utsidan av låret lite mer.

Förutom höftböjaren och framsida lår rekommenderar jag också stretch av baksidan (rumpan) och insidan (ljumskar). Här kan du se vilka muskler som skapar rörelse i höftleden. Stretcha alla för bästa resultat!

Rörlighetsträning, del 1: Ett problem

on Wednesday, April 25, 2012
Jag fick en kommentar från Lena angående brist på rörlighet i höften:
“Mitt största problem är att musklerna på lårens framsida känns "för korta", även efter rejäl uppvärmning och djup stretch i flera omgångar. Det är inte bara oerhört frustrerande och gör ont, men det ser fult ut (låret ser bulkigare ut än det är starkt) och min attitude bak är en katastrof för framsidan på låret "låser" sig och låter inte mig föra benet så långt bak som jag skulle kunna. Min danslärare tyckte jag skulle stretcha mer (dom vanliga typ höftböjare, dra upp ena benet mot rumpan osv) men jag gör dom alla redan flera gånger i veckan och det hjälper marginellt så känns som det behövs nåt annat, typ punktinsats på just den muskeln som håller en tillbaka. :( Jag undrar om du kanske har några tips om vilken muskel/er eller senor det kan bero på? Jag har inga problem med benen eller knäna i övrigt så det känns som bara jag töjer ut rätt grej kan jag prestera mycket bättre!”
Det är ett väldigt intressant problem! I dansvärlden ses stretching ofta som den enda (eller åtminstone den bästa) rörlighetsträningen och en universallösning på alla våra problem. Det finns också en vanföreställning om att muskler kan vara korta och behöver töjas ut och bli längre. I själva verket kan muskler inte töjas ut. De är som de är och kan antingen vara spända eller avslappnade. Det är allt musklerna kan göra, spänna och slappna av. När musklerna känns för korta beror det på att de är spända. Det luriga är dock att det inte alltid är just den muskeln som känns kort som är spänd. Spänningen kan sitta på ett ställe, men låsa fast nerverna, så de hindrar rörligheten någon annanstans i kroppen. Många dansare stretchar och stretchar, men utan resultat. Det är förstås frustrerande och frustrationen leder till fler spänningar, som snarare hämmar rörligheten ännu mer. När de frågar sina lärare om råd får de höra att de ska stretcha mer och den onda spiralen är igång. Därför vill jag i den här bloggserien ge lite fler infallsvinklar på rörlighetsträning.

Spagat på äldre dar

on Thursday, August 11, 2011
Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

Nya lärdomar om att gå ner i spagat

on Tuesday, March 29, 2011
Jag har just upptäckt sajten FrontSplitsFast.com, där sjukgymnasten Lisa Howell hjälper dansare att öka sin rörlighet och vighet utan all smärtsam stretch vi vanligen utsätter oss för. Jag är helt fast. Lisa Howell slår hål på myter och ger oväntade tips, som bygger mer på att släppa taget om nerver och fascia. Att massera nacken kan till exempel vara ett bra trick för att kunna gå ner i spagat!

Sajten är ett komplement till den dvd med flexibility programmes som Howell säljer, men själva sajten innehåller mängder av nyttig information den också. Där finns skrivna artiklar, podcasts med frågor och svar och allt möjligt annat. Jag har just börjat utforska den.