Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida(ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Våga vila!

”What is it with you dancers? Why can’t you relax?” ”Vad är det med er dansare? Varför kan ni inte slappna av?” Det sa en teaterperson, som kom in och gästundervisade i min klass en gång tidigt i min utbildning. Det hon påpekade, att dansare är jättedåliga på att slappna av trots sin goda kroppskännedom, är märkligt men typiskt. Men vad är det som gör att vi är så dåliga på det?

Saken var den att vid den tidpunkt vi hade den här teaterundervisaren uppmanade vår huvudundervisare (som vi hade i modern dans och improvisation) oss regelbundet att aldrig slappna av. Hon berättade om hur hon själv, när hon var student, brukade sitta på tåget hem och träna insidorna av låren genom att hålla ihop benen på samma sätt som man gör i Grahamteknik. Hon brukade också, enligt egen utsago, sova i grodställning, för att ta vara på tiden. Sömnen hade ju annars varit åtta bortslösade timmar per dygn!

Det jag berättar om är en enskild episod på en enskild skola, men dessvärre genomsyrar sättet att tänka hela dansvärldens kultur. Överallt möter jag horder av dansare, som är övertygade om att varje stund de vilar är en bortslösad eller till och med syndig stund. Vila framkallar hos många dansare samma känsla som mat hos anorektiker. En sådan kultur borgar naturligtvis inte för friska, glada dansare med långa karriärer. Att uppmuntra sådana känslor och sådant beteende hos sina elever/studenter strider mot all vetenskap och är helt enkelt inte klokt. Det är bara en av anledningarna till att det är viktigt att dansundervisare har utbildning och inte enbart erfarenhet av dansvärlden.

Inte bara för att må bra, utan också för att utvecklas i sin dans, behöver alla såväl näring och vila som träning. Faktiskt är det så att träning bryter ner kroppen och först när vi vilar och fyller på med mat byggs kroppen upp igen och blir lite starkare än före träningen! Det här med mat brukar vara ganska lätt att övertyga folk om, men vila är många av någon anledning mer tveksamma inför. Därför vill jag säga nu att vila är lika viktigt som att äta.

Jag säger det igen.

Att vila är lika viktigt som att äta.

Steg 1 är att sova cirka åtta timmar per dygn. När vi sover vilar både kroppen och sinnet. Hjärnan får chans att bearbeta alla intryck vi fått under den vakna tiden och kroppens celler reparerar och reproducerar sej. Steg 2 är att inte vara aktiv hela tiden. Träning är bra, men får motsatt effekt om du tränar sexton timmar om dagen. Om du tränar varje dag, vila ordentligt de timmar du inte tränar. Tillåt dej själv att sjunka ner i soffan eller på gräsmattan och slappna av. Du behöver inte ens göra en medveten avslappning, typ yoga nidra. Tänk på något helt annat en stund! Och kom ihåg att du faktiskt kanske inte behöver träna varje dag. Är det så att du tränar mycket, men inte utvecklas så mycket? Du kanske till och med går bakåt? Prova i så fall hellre att träna lite mindre än att träna ännu mer. Tre pass i veckan kanvara mer effektivt än fem. Tror du mej inte? Ge det en chans! Prova i några veckor. Sedan kan du återgå till din gamla rutin, om det inte funkar.

Läs också:

Ortorexi

Behöver dansare näringslära?

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Muskler dansare använder, del 4: Quadriceps femoris

Framsida lår var länge en något föraktad muskelgrupp i dansvärlden. Under min utbildning sa undervisarna ofta att man inte skulle jobba med framsida lår. På något sätt skulle man använda baksidan av låret för att göra développé och man skulle göra allt man kunde för att slappna av i framsida lår, när man sträckte benen från plié. Detta är naturligtvis helt orimligt och glädjande nog kan jag konstatera att jag inte har hört något av detta de senaste åren.

Benets muskler. Från wikimedia.org

Största delen av framsida lår består av quadriceps femoris, en stor fyrdelad muskel, som ger låret dess bulliga form. Ytterst ligger rectus femoris, som har sitt ursprung på bäckenbenet. Därunder ligger vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius bredvid varandra på rad, skulle man kunna säga. Lateralis längst ut mot utsidan av låret, intermedius i mitten och medialis längst in mot insidan av låret. Alla fyra fäster i knäskålssenan, som ligger över knäleden och sitter fast på skenbenet. 

Muskelns funktion är att sträcka benet. Det betyder att dansare använder den till exempelvis plié, développé, alla hopp samt för att ta sej ner till och upp från golvet. Precis som alla andra människor använder vi den också för att gå och springa. Dessutom stabiliserar den knäet. Alltså en väldigt viktig muskel för dansare (och andra).

På sätt och vis kan jag förstå den där idéen om att försöka slappna av i framsida lår. Quadriceps är en stark muskel, som kroppen gärna använder, och många använder den för mycket, så att den blir överansträngd. Dock måste vi använda den för alla de ovan nämnda rörelserna. Precis som i alla andra sammanhang handlar det alltså om att jobba så effektivt som möjligt och använda rätt muskler och rätt mängd kraft för den aktuella rörelsen.

Knäböj med skivstång. Från billigtkosttillskott.com

Jag kommer bara rekommendera en enda övning för quadriceps femoris, nämligen en klassiker för styrketränare: knäböj. Knäböj betyder i praktiken att sätta sej på huk och resa sej igen, företrädesvis med en del extra tyngd. Börja dock med att lära dej rörelsen innan du börjar använda skivstång eller andra vikter! Det kan kännas ovant för dansare, som är vana vid att göra plié. I knäböj är hälarna hela tiden kvar i golvet. Tyngden av bäckenet hamnar därför bakom hälarna och du måste luta dej framåt för att inte falla bakåt. Du får inte luta för mycket! Ryggen bör vara parallell med underbenen genom hela rörelsen. Gör rörelsen långsamt i början! När du kan utföra den tekniskt korrekt och har tränat upp styrkan en del kan du börja göra den snabbare, för att få bättre explosivitet som du behöver för att hoppa. Till slut kan du till och med lägga till ett hopp i slutet av uppgången från huk. Ta hjälp av en gyminstruktör för att veta när det är dags att gå vidare till nästa steg!

TESTA DEJ SJÄLV

För att se om träningen ger resultat kan du testa hur högt du hoppar på följande sätt: Fäst ett måttband i ett bälte eller liknande i midjan. Stå i upprätt position med fötterna höftbrett isär med en linjal eller liknande fasttejpad i golvet precis framför fötterna. Låt måttbandet löpa under linjalen. Hoppa rakt upp i luften och landa på samma ställe. Läs av måttbandet och se hur långt det har dragits ut under linjalen. Så högt hoppade du!

Hur högt folk hoppar beror på ålder, kön och träning. Kvinnor 20-24 år hoppar i genomsnitt 38,51 cm medan män i samma ålder i genomsnitt hoppar 53,48 cm. Kvinnor 50-54 år hoppar i medel 25,73 cm och män i samma åldersgrupp 39,33 cm. Pierre Johansson och Leif Larsson jämför i sin bok Muscle Action Quality (där jag hittat både statistiken och övningen ovan) en grupp konståkare, som vid ett test hoppade runt 60 cm (kvinnor) respektive 70 cm (män), med en av Sveriges bästa tyngdlyftare, som vid samma tillfälle hoppade 85 cm! Konståkare tränar mycket hoppteknik, vilket alltså syns om man jämför med genomsnittet, men tyngdlyftare tränar ingen hoppteknik alls. Däremot tränar de en del knäböj eller liknande övningar. Var alltså inte rädd för tung styrketräning som komplement till din dansträning! Du kommer inte bli stel eller bulkig eller sämre dansare på något sätt. Tvärtom! Okej, kanske kommer dina lårmuskler synas, men vad gör det? Du kanske dubblar höjden på dina hopp med tiden.

Barn och allvar

Häromdagen träffade jag min vän Thérèse, som jag känt sedan vi var 13 år. Vi kom att prata om de dansundervisare vi gick för förr i tiden, bland annat Katariina, som jag skrivit om tidigare. "Så länge vi hade Katariina var det roligt," sa Thérèse. "Ändå var hon så allvarlig," sa jag, "vilket jag verkligen uppskattade, när jag var liten."

Det fick mej att tänka på hur ofta vuxna, inklusive jag själv, alltför ofta faller in i någon slags käck glättighet så fort de undervisar eller överhuvudtaget umgås med barn - och hur tröttsamt jag tyckte det var när jag var liten. Jag nästan skämdes lite å de vuxnas vägnar, när de betedde sej så där. När det gällde allvarliga Katariina hade jag aldrig anledning att skämmas. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle, då hon var käck.

Ändå var hon inte den stereotypa arga balettpedagogen. Vi var definitivt inte rädda för henne. Tvärtom! De känslor jag hyste var beundran och tillit. Hon tog sej själv, dansen och eleverna på största allvar - även om eleverna bara var sju år gamla. Hon gjorde det tydligt att vi inte var på dansen för att leka*, utan för att lära oss dansa balett. Trots det var undervisningen rolig, kreativ och lustfylld. Där las grunden för den disciplin och koncentration, som är nödvändig för en dansare.

Från universitycenterfortheperfomingarts.com

*I det här sammanhanget avses lek utan konstnärliga syften.

Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

Vem får kalla sej danslärare?

Den frågan ställer en av mina kollegor på facebook idag. Hon jämför med att kalla sej massageterapeut efter att ha gått en massagekurs och påpekar att det är dags att börja reda ut begreppen. Jag håller helt med. Det är hög tid för utredning.

Förra året publicerade Thérèse ett inlägg på Tankestormar om samma problematik i terapisammanhang: Vem är vem i den terapeutiska djungeln? Där beskriver hon vad som skiljer en legitimerad psykolog från en legitimerad psykoterapeut, en psykiater och en terapeut (utan legitimation). Psykolog, psykoterapeut och psykiater är skyddade yrkestitlar medan terapeut är något i princip vem som helst kan kalla sej.

Lärare är ingen skyddad yrkestitel. I praktiken kan alltså vem som helst kalla sej det - och det är också vad som händer, inte minst i dansvärlden. En person som kallar sej danslärare kan vara:

• Legitimerad lärare, behörig att ansvara för undervisning och betygssättning i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Lärare utan legitimation men med lärarexamen, behörig att undervisa (men inte ansvara för undervisningen eller sätta betyg) i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Danspedagog med danspedagogexamen, obehörig att undervisa i allmänna skolväsendet, men med betydande pedagogisk utbildning.
• Utbildad dansare, men utan pedagogisk utbildning, med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Utbildad danshandledare (folkhögskoleutbildning) med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Helt outbildad med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Anställd på heltid, deltid eller timmar i det allmänna skolväsendet, kulturskolan, studieförbund eller privat dansskola.
• Egenföretagare.

Jag har till och med sett tonåringar, som undervisar 1-2 klasser i veckan i studiecirkelform, kalla sej danslärare.

Det här är ett problem ur kvalitetssynpunkt. När man inte gör någon språklig skillnad på olika undervisande kategorier, vare sej det gäller utbildning eller var man undervisar (obligatorisk eller frivillig verksamhet). Eleverna kan omöjligt avgöra skillnaden och min erfarenhet är att till och med arbetsgivarna är förvirrade. För oss som har utbildning krävs det alltid en förklaring av vad vår utbildning och examen innehåller, för att vi ska kunna hävda oss i jämförelse med dem som saknar utbildning.

Lärarlegitimationen ska ju kanske på något sätt råda bot på detta, men fungerar det verkligen? Om regeringen verkligen menar allvar med sin intention att "höja lärarnas status" borde de göra lärare till en skyddad yrkestitel. Ett problem kvarstår dock: Vad händer med oss, som har utbildning men inte är kvalificerade för legitimation? Får jag kalla mej danslärare?

Personer som undervisar utan pedagog-/lärarutbildning skulle kunna kallas dansinstruktörer eller dansledare. Personer med danshandledarutbildning är såklart danshandledare.

15 sanningar om livet som professionell dansare

För snart ett och ett halvt år sedan publicerade Melanie Doskocil en lista på 15 viktiga saker att komma ihåg om man vill ge eller har gett sej in på en karriär som dansare, på sin blogg Ballet Pages. Häromveckan återpublicerade The Portland Ballet listan på sin blogg (jag rekommenderar den senare, eftersom den är mycket snyggare och mer lättläst). Listan är på engelska (men ganska enkel sådan) och innehåller korta utvecklingar av varje punkt. Jag har valt att enbart översätta rubrikerna, dels för att det tar en del tid att översätta alltihop och dels för att jag inte vill ge intryck av att det är jag som har hittat på listan.

1. Dans är svårt.
2. Du kommer inte alltid få vad du vill ha.
3. Det finns mycket du inte vet.
4. Det finns kanske inget imorgon.
5. Det finns mycket du inte kan kontrollera.
6. Information är inte verklig kunskap.
7. Om du vill nå framgång, bevisa att du är värdefull.
8. Någon annan kommer alltid ha mer/bättre än du.
9. Du kan inte förändra det förflutna.
10. Den enda som kan göra dej lycklig är du.
11. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar dej.
12. Ibland kommer du misslyckas.
13. Ibland kommer du vara tvungen att jobba gratis.
14. Repetition är bra. Att göra samma sak om och om igen och förvänta sej ett annat resultat är galenskap.
15. Du kommer aldrig känna dej 100% redo.

Jag hoppas det där kan locka er att läsa hela listan! Ni hittar den här.

Kaliber om elitidrottande barn

De senaste tre söndagarna har P1-programmet Kaliber handlat om barn, som idrottar på elitnivå. Programmen finns fortfarande att lyssna på på Sveriges Radios hemsida. Den första delen handlar om skador. Det är skrämmande att höra barnen och ungdomarna berätta om hur de tar alvedon i smyg och manipuleras av sina tränare att tävla, även när de är skadade eller sjuka. Man vill ju inte svika laget.

Andra delen handlar om den psykiska press elitidrottande barn utsätts för. Pappan till en åttaårig tennisspelare menar att "man [åttaåringen] måste ha respekt för att man blir tilldelad resurser". Det vill säga, om klubben satsar på en får man ställa upp och träna sina fyra dagar i veckan och åka på tävlingarna. Man kan inte bara hoppa över, för att man har lust att göra något annat. En gång fick åttaåringen lov att ställa in en träning och leka med en kompis istället, när han hade spelat 21 dagar i rad.

Tredje delen ifrågasätter om elitsatsningarna på barn är förenliga med FN:s konvention om barns rättigheter. Där sägs att träningen alltid ska ske på barnens villkor och utifrån varje barns förutsättningar och vilja.

Alla tre programmen hade lika gärna kunnat handla om barn i yrkesförberedande dansutbildning. Allt som sägs är egentligen överförbart på dansvärlden. Man lär sej att bita ihop om sin fysiska smärta och att utstå den psykiska pressen. Kanske tar man smärtstillande och febernedsättande, för att kunna träna eller uppträda i alla lägen. Man offrar sin fritid och de vänner som inte dansar och lär sej att vara tacksam för att man har kommit in på skolan, blir "tilldelad resurser" eller får möjlighet att leva sin dröm. Man lär sej att inte ifrågasätta.

Jag rekommenderar verkligen alla att lyssna!

Objektifiering av dansarkroppen

Som danselever lär vi oss att tänka på vår kropp som ett instrument, ett arbetsredskap. Vi får lära oss att vi måste vårda vårt instrument, men också att vi måste ”stämma” det. Det är visserligen inte en helt orimlig bild och det är sant att vi i dansen använder vår kropp för att förmedla det vi vill förmedla, men genom att tala om kroppen i termer av instrument och redskap riskerar vi att glömma bort att kroppen också är en del av oss själva. En stor del dessutom! Det är genom vår kropp vi upplever världen omkring oss och kommunicerar med andra människor. När vi börjar se kroppen som ett instrument eller arbetsredskap är det som att vi skiljer kroppen från oss själva, som om den vore något vi kan ställa ifrån oss, när vi inte längre vill arbeta. Då är inte heller steget långt från att ”stämma” kroppen till att tukta den och därifrån till att straffa den. Den objektifierade kroppen utgör nämligen en ständig källa till frustration för dansare och när den inte gör som vi vill ligger det nära till hands att behandla den som en olydig hund.

Det här sättet att tänka på kroppen utvecklas inte av sej självt. Unga danselever lär sej både av varandra och av sina lärare. Därför är det av yttersta vikt att förmedla den kroppsuppfattning man vill att ens elever ska ha. Dessvärre är den traditionella synen på eleverna extremt objektifierande. Danspedagoger och andra som undervisar har sett som sin uppgift att forma eleverna till den sortens dansare, som idealen föreskriver – den sortens kropp som idealen föreskriver. Det blir tydligt i den gamla ”pedagogiska” devisen om att bryta ner för att bygga upp. Vem skulle tycka att det vore ok att bryta ner en människa? Förhoppningsvis ingen. Om det däremot inte handlar om en människa, utan om en objektifierad kropp, kommer saken i ett nytt ljus. Om man ser kroppen som ett verktyg, ett instrument, ett föremål eller i bästa fall en planta, kan det framstå som helt rimligt med den typen av metoder. Ett träd måste ju beskäras, för att växa! Jag har visserligen svårt att se framför mej en musikpedagog, som slår sönder sin elevs instrument, för att sedan bygga ihop det igen på ett ”bättre” sätt, men låt oss inte fastna vid det.

När danseleven så småningom är färdigutbildad och fått ett jobb har hen, åtminstone inom den västerländska danskulturen, betraktats som koreografens verktyg. Objektifieringen fortsätter alltså och intensifieras genom att kroppen inte ens är dansarens eget instrument längre, utan koreografens. Det är koreografens känslor, tankar och idéer som ska uttryckas genom dansarens kropp. Detta har som tur är förändrats i takt med att koreografens och dansarens roller har smält samman samtidigt som nya arbetssätt har vuxit fram, men på många håll finns grundidén kvar.

När dansaren slutligen kommer upp på scen är det publikens tur att betrakta dansarkroppen och projicera sina egna erfarenheter på den. Hur ofta väljer vi att se en människa på scen och hur ofta ser vi ett dansande föremål? Det här är komplext, eftersom själva syftet med konst är att väcka något hos betraktaren. Konsten ligger ju, som vi alla vet, i betraktarens öga. Det vore lätt att bära, om inte alla de tidigare stegen hade tagits för att frånta dansaren hens identitet och människovärde. När dansaren redan fullständigt ser sej själv utifrån blir det dock den sista spiken i kistan.

Saker förändras, turligt nog, men även om både lärare och koreografer blivit mer intresserade av individer och mindre av perfekta dockor de senaste decennierna är objektifieringen djupt rotad i kulturen. Vi måste alla anstränga oss för att inte skilja våra elever från deras kroppar. Min kropp är inte mitt instrument. Jag är en hel människa och min kropp är en del av mej.

Det var det där med lärarkompetens igen

Kungliga Svenska Balettskolan (KSB) har fått kritik från Skolinspektionen, för att lärarna kränker eleverna och har en nedlåtande attityd (DN, LN). Dansarutbildningen är en elitutbildning och då får vissa undantag göras från skollagen, men inte hur stora som helst. Till exempel måste man införliva skolans grundläggande värderingar om människors integritet och lika värde i undervisningen. Med risk för att låta dryg säger jag att om de som undervisar på KSB hade varit lärare hade de vetat det och med största sannolikhet gjort det.

Nedlåtande attityd och kränkande kommentarer från dem som undervisar kommer knappast som någon överraskning för någon som själv har erfarenhet från dansvärlden (och balettvärlden i synnerhet). Alla som har utbildat sej inom dans har förmodligen blivit utsatta för detta eller sett någon annan bli det. Har någon helt sluppit undan har hen haft extrem tur. Den typen av beteende har varit (och är i viss mån fortfarande) mer regel än undantag, en medveten strategi och kallas för den gamla skolan. Hela syftet med undervisningsmetoden är att bryta ner eleverna, för att sedan bygga upp dem (och forma dem efter den mall genren eller skolan anger). Problemet är att man i många fall aldrig kommer till uppbyggningsfasen. Många elever och studenter hoppar av utbildningarna för att de inte pallar trycket. En del fortsätter dansa, men är ständigt olyckliga. Det där med att vara olycklig har för övrigt ansetts ganska klädsamt. Allt för konsten, ni vet. Man måste offra sej, om man vill dansa. Var lite tacksam! Du får ju faktiskt dansa!

Mina fina balettelever, som utvecklas och växer utan tvång och rädsla.

Om man hade ställt samma krav på KSB som på alla andra gymnasieskolor i Sverige hade man kunnat frångå det här gamla systemet. Om avsteg från skollagen inte hade varit tillåtna och om det hade funnits krav på att de som undervisar ska vara lärare hade man kanske upptäckt att en annan balettskola är möjlig. Men så är det inte. Skolinspektionen biter Utbildningsdepartementet i svansen, för de sistnämnda bestämde redan tidigt att de som undervisar på KSB inte skulle omfattas av kravet på lärarlegitimation, enligt logiken att det inte finns några utbildade lärare som är tillräckligt bra på balett för att kunna undervisa där. Nä...hä? Nämen, då förstår vi. Eller nej, det gör vi inte. De som undervisar i obligatorisk verksamhet, vare det elitutbildning eller ej, ska vara lärare. Så måste det vara. Riktiga lärare skulle inte säga taskiga saker till eleverna, utesluta dem från föreställningar och hota dem med avstängning från utbildningen.* De skulle koncentrera sej på att lyfta eleverna och hjälpa dem bli så bra dansare som möjligt. Då skulle eleverna inte behöva vara livrädda för att berätta om mobbningen som förekommer på skolan (inte mellan eleverna, utan från lärarna mot eleverna), utan skulle kunna fokusera på att växa och dansa och utvecklas.

Regeringen behöver ta sitt förnuft till fånga, när det gäller dansarutbildningen. Det är en gymnasieutbildning och den ska vara underkastad samma regler som alla andra - eftersom det skulle gynna eleverna.

*Rektor för KSB har rätt att fatta beslut om att avskilja elever från utbildningen, om de anses ha för svårt att nå målen.

Förtydligande om utåtvridning

I en kommentar till mitt inlägg om utåtvridning som processfick jag två frågor, som jag tycker är viktiga för alla som dansar (och undervisar). Därför ska jag försöka svara på dem här.

Fråga 2: Kan även äldre dansare uppnå 180° utåtvridning?

Jag har delvis redan svarat på det här i inläggen 180° utåtvridning och Skelett, muskler, ligament och senor som harbetydelse för utåtvridningen, men några saker vill jag förtydliga:

1. För det första är det väldigt svårt för någon oavsett ålder att rotera benen till 180° (90° per ben). Som jag förklarat tidigare är det väldigt få (om ens någon) som kan vrida ut 180° i höften. De flesta av dem som ser ut att ha platt utåtvridning, när vi tittar på deras fötter, vrider ut mindre i höften, men lägger till en vridning i knäet och en i fotleden. Det sättet att jobba är möjligen estetiskt tilltalande (fast om ni frågar mej ser det förskräckligt ut), men orsakar många knä- och fotskador och mycket smärta.
2. Igår skrev jag att barn har mjukare ligament än vuxna kring höftlederna (och i alla andra leder med, för den delen). Det gör att barn kan ”töja ut” sin utåtvridning och förändra strukturen i höftlederna. Den möjligheten försvinner alltmer med stigande ålder och för vuxna är den i princip obefintlig. Jag rekommenderar dock inte att man ger sej på några försök att förändra sina barns eller elevers kroppsbyggnad. Risken är mycket stor att man gör dem illa! Det finns forskare och pedagoger, som klurar på om det går att göra på ett säkert sätt. Tills vi får besked från dem föreslår jag att vi låter alla dansa med den utåtvridning de kan åstadkomma.
3. Ur naturlig synvinkel finns ingen nytta med att vrida ut benen så mycket. Vi måste alltid komma ihåg att rörlighet = instabilitet. Rörliga (eller, som dansare säger, ”öppna”) höfter är därför instabila höfter, som kräver starka omkringliggande muskler, för att må bra.
4. Den genomsnittliga utåtvridningen hos människor i allmänhet är ca 90° (45° per ben) och jag vill citera min anatomilärare Gail Accardi: ”You might look down at your turn-out and cry but that’s just the way it is.”*

Nedan följer några bilder, som jag har hittat och som visar på vissa av konsekvenserna av att vrida ut fötterna mer än höfterna. Jag vill understrykaatt det inte finns något eftersträvansvärt i de bilder jag valt.

Så här illustreras ofta 1:a position i böcker och andra instruktioner (här wikipedia) om balett. Utåtvridningen är här över 180°, vilket är en anatomisk omöjlighet.
Från wikimedia.org

Här har vi någon som försöker stå som illustrationen ovan visar. Notera hur knäna pekar diagonalt ut medan fötterna pekar rakt åt sidorna samt hur vänsterfoten rullar in på hålfoten. Detta innebär hög belastning och högt slitage på knän, fötter och resten av kroppen.
Från allpostersimages.com

Här ser vi samma sak väldigt tydligt i 5:e position. Se hur vridningen mellan knäet och foten på främre benet är mer eller mindre 45°. Notera också knölen en bit nedanför fotknölen på bakre foten, ett vanligt fenomen hos personer, som vrider ut fötterna mer än höfterna. Det här är md största sannolikhet en person som upplever en hel del smärta, spänning och ansträngning i sin dansträning.
Från pbt.org

Här har vi 4:e position hos en person, som definitivt vrider ut fötterna för mycket. Se hur hon rullar in på båda fötternas hålfötter (framför allt bakre). Det kan aldrig leda till något gott!
Från wikimedia.org

Och så en bild på någon som är i rörelse. Titta återigen på vridningen i främre benet. Knäet pekar ca 45° utåt medan tårna pekar drygt 90° ut. Dansaren ser ut att vara på väg framåt, vilket innebär att det främre benet snart kommer att bära hela kroppsvikten med en alldeles för stor vridning i knäleden. Aj.

Läs svaret på fråga nr 1 här.

*”Du kanske tittar ner på din utåtvridning och gråter, men så är det bara.”

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känslaför musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Balettkarriär utan översträckning

I år går dansaren Kristin Long i pension från San Fransisco Ballet, där hon har dansat i 23 år, bland annat som principle dancer (premiärdansös/prima ballerina). Kristin Long har haft en fantastisk kärriär och är en underbar dansare trots att hon inte uppfyller något av de överdrivna kroppsideal, som jag har skrivit om tidigare. Hon har inga översträckta ben, inga bananfötter (extrem pointe) och hon är inte mager. Nedan finns en hyllningsvideo, som San Fransisco Ballet har gjort till Long. Titta på den och lyssna på vad som sägs om henne där! I dansvärlden fokuseras alltför ofta ensidigt på att forma en idealkropp, men i den här videon är det aldrig det som kommenteras. Istället lyfts andra viktiga kvaliteter fram; glädje, lätthet, passion, utstrålning, flöde... Det är en fröjd att höra!

Översträckta knän

Översträckta ben i 1:a position
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Nästa dansideal på listan är översträckta knän. Det är ett vanligt fenomen, särskilt på kvinnor, och anses eftersträvansvärt i dansvärlden (särskilt inom balett), eftersom det tycks skapa långa, vackra linjer. Det finns till och med danspedagoger, som medvetet låter sina unga elever (under 10 år) öva på att översträcka sina ben. Eftersom skelett och ligament ännu inte stelnat på barn går det att förändra ledernas rörlighet, så att överrörlighet går att träna upp. Genom att göra så "hjälper" man barnen att uppnå ett skönhetsideal, men man lägger samtidigt grunden för framtida knäproblem.

Röntgenbild av översträckt knä.
Den lilla delen, som ser ut att hänga fritt i luften,
är knäskålen.
Bild från dance.net

Knäleden är en så kallad gångjärnsled, vilket betyder att den enbart kan böjas i en riktning. En annan sådan led är armbågen. Den rörelse som kan ske i knäet innebär att vi kan lyfta foten bakom oss, mot rumpan. Vi kan också låta foten hänga mot golvet, när vi lyfter låret mot taket. Det som händer, när man översträcker benet, är att leden passerar sitt optimala stoppläge, där lårbenet och vadbenet bildar en rak linje, och böjer benet åt andra hållet. Det utsätter leden för hög stress och stort slitage. Om man samtidigt har vikt på benet, det vill säga om man står upp, förvärras läget ytterligare. Personer, som inte lärt sej kontrollera sina överrörliga knän, får nästan alltid ont i knäna och eventuellt även fötter, höfter och/eller ryggen, eftersom knänas placering påverkar hela kroppen. Om du har översträckta knän kan du titta på dej själv i profil i en spegel. Se vad som händer med dina fötter och ditt bäcken, när du översträcker benen! Ofta leder det till att man svankar eller förändrar överkroppens placering på något annat sätt. Det kan också uppstå en vridning i benet, som gör att fötternas placering blir märklig. Om du inte har överrörliga knän kan du titta på en kompis eller elev, som har det.

Från hyperextendedknees.blogspot.com

För att ta reda på om du har översträckta knän kan du sätta dej på golvet med rak rygg och raka ben (som bokstaven L). Sträck benen så mycket du kan med flexade fötter. Om hälarna lyfter och knävecken kommer ner i golvet visar det din översträckning. För personer med överrörliga knän, som låter hälarna vila på golvet, känns det ofta som om benen är böjda, men det är de inte. Golvet är ju rakt! Så raka som dina ben är, när hälarna vilar på golvet, så raka ska de också vara när du står upp. Du bör inte sträcka mer! Att lära sej kontrollera sina knän stående är oftast svårt för överrörliga, men helt nödvändigt för att förebygga skador! När du står i första position ska hälarna nudda varandra och knäna ska inte passera förbi varandra eller vridas parallella för att få plats. När du känner att de nuddar varandra är dina ben raka.

Ballerina med såväl översträckt knä som extrem pointe.
Belastningen här är extremt hög på samtliga leder
i benet och foten.
Från danceinjuryrecovery.blogspot.com

Den som har överrörliga knän behöver göra övningar som stärker och stabiliserar knäna. Balansplatta är jättebra för det! Börja med att stå på två ben. När du kan det kan du prova att blunda och/eller stå på ett ben (kom ihåg att också stå på det andra). Du behöver också titta dej i spegeln och lära dej känna hur det känns i kroppen, när du kan se att dina ben är raka. Extra svårt är det i andra position, där man gärna hänger i knäna. Benen ska se raka ut - inte svängda! En sjukgymnast kan ge fler övningar, som stabiliserar knäna på ett bra sätt.

När det handlar om översträckta knän gäller samma sak som för överrörliga fötter och långa hälsenor. Rörlighet anses fint i dansvärlden, men ju rörligare vi är desto mindre stabila blir vi. Överdriven rörlighet innebär alltså att vi måste vara extremt starka och kroppsmedvetna. En stor risk är också att, även om du kan kontrollera dina leder nu, skador uppstår när du blir äldre och kanske inte tränar lika mycket längre. Rörligheten består även om du tappar styrkan och då ökar skaderisken igen. Så var försiktig och ta hand om din kropp! En hel kropp är viktigare än ett sketet skönhetsideal.

Lika långa tår

Jag brukar förespråka ideologin att alla kan och bör dansa (om de vill), men det går inte att sticka under stol med att vissa fysiska förutsättningar underlättar. Det gäller särskilt om man vill satsa på en professionell karriär inom klassisk balett. En sak, som kanske inte så många tänker på, är längden på tårna. Det optimala, om man vill dansa på tåspets (en pointe), är om de tre första tårna är lika långa. Det vill säga att  spetsen på stortån, andra tån och tredje tån bildar en mer eller mindre rak linje, när man pointar. Då får foten en form, som liknar skons och balansen på tå blir stadigare.

Den svåraste fotformen för tåspets är om en tå är mycket längre än de andra. Då kan det vara svårt att hitta skor som passar och den längre tån kanske alltid utsätts för skav eller extra belastning en pointe. Viktigt är dock att komma ihåg, när man provar ut tåskor, att man faktiskt inte ska ha tyngden på tåspetsarna, utan att skon ska klämma åt runt tåleden, så att tårna liksom hänger ner i boxen (den främre delen av skon). Jämför med att stå på fötterna eller att hänga i någonting som klämmer åt kring höfterna.

Att en typ av tår är mer optimal för balett än en annan behöver inte betyda att man ska lägga sina balettdrömmar på hyllan bara för att man råkar ha lite olika långa tår. Viljan, tekniken, dansglädjen och förmågan att gestalta och uttrycka sej är mycket viktigare än något fysiskt ideal. Hittar man en skomodell som passar en behöver fötterna inte ta någon skada eller utgöra ett hinder för en. På en del skolor tittar de på hur tårna ser ut och tar med det i bedömningen vid audition. Om du blir nekad plats på grund av formen på dina fötter, ge inte upp! Sök en annan skola istället! De som nekade dej plats har uppenbarligen inte förstått vad som är viktigt.

Hur man blir en bra dansare

Jag tror att de som blir de allra bästa dansarna är de som aldrig tycker det är tråkigt. De som aldrig väljer att sitta för att de har lite ont i huvudet. De som längtar till varje lektion. De som inte kan låta bli att ställa frågor, för att de är så ivriga att förstå mer. Det är de som aldrig gör en enda övning på rutin, utan utforskar och upplever varje plié, varje tendu, varenda rörelse.

En kollega berättade en gång om en elev hon hade haft. Varje håltimme och varje eftermiddag cyklade eleven till dansskolan och övade för sej själv. I evigheter kunde hon stå framför spegeln i danssalen och långsamt, långsamt göra tendu en avant. Först tittade hon på sej själv framifrån, sedan från sidan. Först gjorde hon med ena foten, sedan med den andra. Efter ett oändligt antal repetitioner sökte hon upp min kollega och sa: ”När jag stänger från tendu med vänster fot känns det som om lilltån kommer i golvet senare än med höger fot. Vad tror du det kan bero på?” Så intresserad tror jag att man måste vara för att bli riktigt bra. Så nyfiken på rörelsen, kroppen, tekniken.

Min övertygelse är att inställning är någonting man väljer. Det är inte så att vissa föds nyfikna och andra inte. Man kan välja att gå in i vad man än går in i med nyfikenhet och ett utforskande förhållningssätt. Tyvärr förväxlas det ofta i dansvärlden med att ”jobba hårt”. Det måste man visserligen också vara beredd att göra för att klara sej i dansvärlden, men för att bli en riktigt bra dansare tror jag ändå att nyfikenhet och lust är viktigare. Är man nyfiken och fascinerad av det man gör känns det hårda jobbet inte lika tufft. Har man ingen lust att känna efter, undersöka och uppleva sina tenduer är det meningslöst att utföra hundratals repetitioner. Man kommer ändå inte utvecklas särskilt mycket. Känns varje tendu däremot som en ny upplevelse går det förmodligen ganska lätt att utföra hundra stycken – och man kommer bli starkare, tydligare och mer artikulerad för varje gång.

Och är det så att man inte lyckas bli så intresserad, utan mest tycker det är kul att dansa lite, då är det med största sannolikhet ingen bra idé att satsa på att bli professionell dansare. Man behöver inte sluta dansa för det. Dansa kan man göra hur mycket som helst och man kan bli ganska bra på det utan att göra det till sitt jobb. Det kan berika ens liv och bidra till att göra en lycklig ändå. Dansen kan vara en del av livet utan att vara hela livet.

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Mästare vs lärare, del 1

Under min ”bloggsemester” har jag tänkt en del på skillnaderna mellan mästare och lärare. En mästare, tycker jag, är någon som är expert på sitt yrke, oftast ett praktiskt sådant. Mästaren har en eller flera lärlingar, som ser och härmar, för att sedan få korrigeringar av mästaren. Så småningom kan lärlingarna börja korrigera sej själva och blir till sist också mästare på sitt yrke. Lärandet handlar om yrket och målet är bästa möjliga resultat. 

En lärare däremot är mästare på att undervisa. Läraren har en eller flera elever, som inte nödvändigtvis ska bli (bättre) kopior av läraren, utan kanske gå helt andra vägar. Lärarens uppgift är därför inte att korrigera eleven, utan att ge handledning och hjälpa eleven vidare åt det håll eleven vill åt. Eleven ska utforska och utveckla kunskap, men det är inte självklart att det är samma kunskap som läraren besitter.  

Mästaren har väldigt hög status inom dansvärlden medan läraren har relativt låg status. Folk vill gärna ta master classes för kända dansare och koreografer. Det är dessutom något man kan skriva i sitt CV. Däremot finns det nästan inga kända danslärare (eller pedagoger), som folk vill ta klass för på grund av att de är så fantastiska lärare. En och annan finns det, men de är väldigt få. Jag önskar att det skulle vara annorlunda. Mästarna (dansare och koreografer) borde ha möjlighet att lägga sin kraft på det de är mästare på (att skapa dans) och lärarna/pedagogerna borde uppskattas för det de är mästare på (undervisning). Det innebär förstås inte att dansare och koreografer inte ska dela med sej av sina insikter genom workshops och liknande. Inte heller betyder det att lärare och pedagoger inte ska skapa. Det jag hoppas på är bara att det ska bli möjligt att uppskattas för det man är bäst på – oavsett om det är att skapa/framföra dans eller att undervisa.

Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1