Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känslaför musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Dans och fotboll

Från zimbio.com

Dans och fotboll, två oförenliga företeelser – eller? När man med dansarögon ser hur fotbollsspelare ser ut och rör sej är det lätt att bli avskräckt. Fotbollsspelare är ofta kompakta och ganska orörliga med bulkiga lår och en armföring som kan få en att ta sej för pannan. När jag tänker på saken är nog fotbollsspelare de idrottare vars kroppar är mest olika dansares dito.

Från shaunwill.blogspot.com

Låt dej dock inte förledas av utövarnas olika yttre. Faktum är att dansträning och fotbollsträning går utmärkt att kombinera. Det är alltid bra att använda kroppen på olika sätt. Monotont arbete är slitsamt, så variationen i sej gör att kroppen mår bättre. Genom fotbollsträningen kan dansare dessutom träna upp snabbhet, explosivitet och medvetenhet om andra människor i rummet (de andra spelarna) – sådant som vi kan ha mycket nytta av i dansen. På motsvarande sätt kan fotbollsspelare träna upp rörlighet, rumsuppfattning och känsla för rytm genom att dansa. Det finns faktiskt fotbollsklubbar som har fattat det här och lägger in dans regelbundet som en del av sin träning. Frågan är när dansskolor ska börja plocka in fotboll för att komplettera dansträningen.

Fotnot: En av Sveriges främsta koreografer, Örjan Andersson, var fotbollsspelare innan han istället valde att satsa på en professionell karriär som dansare.

Dansa dej vig

Ganska ofta får jag frågan: ”Blir man vig av balett/dansträning?” Svaret är ja. Man blir rörlig, smidig, vig av att träna dans.* Främst beror det på att dans innehåller så mycket dynamiskrörelseträning. Många dansrörelser utnyttjar ledernas maximala rörelsekapacitet (det som kallas för ytterlägen), vilket gör att rörligheten i leden – i bästa fall – ökas lite varje gång rörelsen utförs. Samtidigt blir man starkare och kan kontrollera sina rörelser bättre, vilket faktiskt också förbättrar rörligheten. Styrka och rörlighet ses ibland som motsatser, men så är det inte! Är man inte stark och kan kontrollera rörelser i ytterlägen har man ingen nytta av sin rörlighet. Snarare riskerar man att skada sej. Detsamma gäller det omvända – är man inte rörlig kan man inte nyttja sin fulla kraft. Rörlighet och styrka går alltså hand i hand.

Framför allt i modern/nutida dans och breaking, men även i jazz och hiphop, tränar man också på att ta sej ner till och upp från golvet. När man vänjer sej vid det och får en smidig golvteknik blir man kanske inte vigare, men på sätt och vis ändå rörligare. Man får större rörelsefrihet och uppfattas förmodligen både av sej själv och andra som mindre klumpig.

Till sist ingår ofta mycket stretching i dansträning. Många dansare stretchar dessutom ofta och mycket utanför klass, vilket förstås ökar vigheten betydligt.

*Åtminstone de genrer jag undervisar; modern/nutida, jazz och balett. Även av många andra genrer, men kanske inte alla. Sällskapsdans är en annan historia.

Dans och övervikt

Från vsthepomegranate.blogspot.com

Kan en överviktig tjej dansa? undrar en av mina läsare. SJÄLVKLART!är mitt spontana svar, men när jag tänker efter lite är frågan mer komplex än den först kan verka.

Min grundinställning är att tycker man om att dansa ska man dansa och inte låta någon eller något stoppa en. Oavsett hur gammal man är, vad man väger, vilket kön man har eller om man har en funktionsnedsättning kan man uttrycka sej med och njuta av kroppen, rörelsen och musiken. För personer, som av olika anledningar inte känner sej nöjda med sin kropp, kan dansen förhoppningsvis vara en fristad från komplex och smärtor, en chans att faktiskt uppskatta sin kropp. I värsta fall kan det dock bli tvärtom.

Från radicalfatbride.blogspot.com

Det första och viktigaste problemet för överviktiga är att en tung kropp innebär en hög belastning på till exempel knän och fötter. Att dansa utgör i sej också ofta en hög belastning på samma kroppsdelar och att dansa kan därför bli slitsamt. Olika genrer använder dock kroppen på olika sätt och jag skulle rekommendera en överviktig person att rådgöra med en sjukgymnast och/eller en danslärare om vilken genre som skulle fungera bäst. Ingen kropp är den andra lik och det som passar för någon passar därför inte säkert någon annan! En möjlighet är också att gå och testa olika sorters dans, för att ta reda på både vilken som är roligast och vilken som känns minst slitsam för kroppen.

Från www.global-report.com

Det andra problemet är den smalhets som finns i dansvärlden. Även smala tjejer får på vissa håll ständigt höra att de bör bli ännu smalare. Stora delar av dansvärlden är mycket gammaldags och anser fortfarande att övervikt beror på bristande disciplin. Trakasserier av överviktiga ses därför inte som något felaktigt, utan som ett sätt att fostra till disciplin. Det synsättet leder såklart till olyckliga, stressade, ätstörda och i slutändan svaga dansare, men det verkar inte alla ha insett än. Därför är det viktigt att hitta en lärare och en grupp, som respekterar en och där man känner att man har tillåtelse att dansa hur man än ser ut.

Från graphicshunt.com

Slutsats: Överviktiga (oavsett kön) kan absolut dansa! Kom dock ihåg att alltid respektera dej själv (oavsett om andra gör det eller inte) både fysiskt och känslomässigt. Känns belastningen för hög på knän, fötter eller andra leder, ta det lugnt och rådgör med din danslärare eller en sjukgymnast. Utsätter läraren eller de andra eleverna dej för smädelser eller ovälkomna bantningstips, byt grupp eller till och med skola. Skolan behöver eleverna mer än eleverna behöver skolan!

Läs också:

För tjock för balett?

Mina andra inlägg om smalhets

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kaninte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

Antiinflammatoriska läkemedel

En läsare undrar om det är en bra idé att ta voltaren, om man har övertränat. Voltaren är ett i den långa raden av antiinflammatoriskt läkemedel, som den konventionella sjukvården erbjuder. Läkare brukar vara väldigt sugna på att skriva ut mediciner, men det betyder inte att det alltid är optimalt att ta dem. Personligen undviker jag antiinflammatoriska läkemedel i så stor utsträckning som möjligt och jag ska berätta varför:

1. Det har aldrig dämpat någon av mina inflammationer och inte heller varit särskilt behjälpligt mot smärta. Vissa värktabletter lindrar min mensvärk, men i leder och muskler har jag aldrig märkt någon skillnad.
2. De gör mej trött och okoncentrerad.
3. Antiinflammatoriska läkemedel förstör magen. Jag har en känslig mage och känner definitivt av medicinernas skadeverkan, om jag tar dem över en period på flera dagar. Även om man har en tuffare mage fräter medicinerna på magsäck och tarmar och i det långa loppet kan det ge magsår eller på andra sätt påverka ens allmänna hälsa. I stora delar av världen, till exempel Kina och Indien, anses ett friskt matspjälkningssystem vara nyckeln till god hälsa. Att rensa tarmarna och ställa om kosten är därför de metoder som används för att läka en mängd olika sjukdomar och obalanser. Helt säkert är att slitna tarmar kan leda till ännu fler inflammationer.

Så vad ska man göra istället? Låt mej ge några tips:

• Vila i tre dagar. Ingen dans, ingen annan träning, inga promenader, ingen ansträngning som inte är absolut nödvändig. Tre dagar, inte mer.
• Efter de tre första dagarna, övergå till "aktiv vila". Det betyder att du rör på dej, men inte anstränger dej. Du kan promenera kortare sträckor och praktisera lättare yoga. Du kan också gå på klass, men belasta inte det inflammerade stället. Markera rörelserna istället för att ta ut helt.
• Isa det inflammerade stället. Det bästa sättet är att sänka ner hela kroppsdelen i kallt vatten. När du har hela det inflammerade stället under vatten, fyll på med isbitar. Ha kvar kroppsdelen i vattnet i ca 5 min. Rör på den under tiden! Annars blir den jättestel. Ta upp, torka och tina. När du återfått normal kroppstemperatur är det dags att sänka kroppsdelen i vattnet igen. Återigen 5 min med rörelse. Gör detta flera gånger om dagen tills inflammationen lagt sej.
• Ät basbildande mat. Inflammation kan orsakas och förvärras av att kroppen är försurad. De flesta frukter och grönsaker är basbildande. Undvik samtidigt starkt försurande mat som vetemjöl, socker och kött.
• Praktisera Sheetali Pranayama, som är en antiinflammatorisk andningsteknik. Forma tungan till ett rör och låt den sticka ut lite mellan läpparna. Andas in genom "röret", håll andan 2 sekunder, andas ut genom näsan. Så småningom kan du förlänga tiden du håller andan innan du andas ut. Prova själv! Börja lugnt med 9 andetag per meditationstillfälle, öka sedan successivt till 15 andetag. Om det är varmt ute kan du öka till max 60 andetag. Se till att du sitter ostört och kan koncentrera dej på andningen, när du utför Sheetali Pranayama.

Läs också:

Överträning, del 7: Inflammation

Do You Have Pain and Clicking in the Back of the Ankle? på The Ballet Blog

Syra/basbalansen - PH-värde på Hälsosidorna

Finns talang?

Jag tror, av princip, inte på medfödda talanger. Alla kan lära sej allt, är min devis. Men ibland måste jag fundera. I min närhet finns en 8-åring, som jag känt sen hen var bebis. Redan första gången vi träffades slog det mej att det här barnet var en dansare. Trots att jag inte umgås jättemycket med småbarn var det uppenbart att 1-åringen hade ett ovanligt sätt att hantera kroppen och förhålla sej till andra kroppar. Även om alla bebisar är experter på lyftteknik (de vet exakt hur man gör sej så lätt som möjligt om man vill bli lyft - och så tung som möjligt om man inte vill bli det) har jag aldrig träffat på en annan 1-åring som verkar utforska lyft och annan kroppskontakt. Hur ofta ser man ett så litet barn experimentera med olika kroppsdelar som passar ihop, att klättra upp på vuxna och att hänga uppochner?

Under sju år har jag nu följt det här barnets utveckling och varje gång vi träffas slås jag återigen av vilken dansare hen är. Hen provar hela tiden att göra saker med kroppen, vifta med armarna på olika sätt, falla utan att slå sej, hoppa på ett ben... Hen har en stormande fysisk energi och kreativitet, som jag inte sett hos någon annan i hens familj. Det är just det som gör det extra intressant. Barnets föräldrar är inte intresserade av vare sej dans eller någon annan konstart. Barnet har aldrig tagit danslektioner eller dansat i någon annan organiserad form. Och ändå dansar hen hela tiden - med eller utan musik. Det får mej att tänka. Kanske finns talanger ändå. Kanske föds vi med en vilja, en längtan, en viss riktning i vår intelligens, en predestination. Kanske har vi fått med oss något till vårt liv på jorden, något som står oss fritt att använda eller inte använda, men som ändå finns i vår förpackade ryggsäck.

Hur skulle detta annars hänga ihop?

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):

Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.

På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:

Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)

I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:

Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)

Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

Lärstilar som inte finns

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.



Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

Att göra sin hobby till ett jobb

Foto: Julie Zhu

Ganska ofta påpekar folk för mej vilken tur jag har som får jobba med "något roligt", med min "hobby" eller med mitt "fritidsintresse". De verkar tro att det har gått till ungefär så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul. Varje gång gladde jag mej inför danslektionen, som var veckans höjdpunkt. Sen gled jag in på lärarutbildningen, där ju alla kommer in, tog den lätta vägen (ett estetiskt ämne - då behöver man ju inte plugga) och jobbar nu med min hobby. Det känns nästan inte ens som ett jobb.

Foto: Konrad Behr

I verkligheten gick det dock till så här: Jag dansade ett par gånger i veckan för att jag tyckte det var kul tills jag kom in på estetiska programmet på gymnasiet. Därefter dansade jag 5-6 dagar i veckan, ibland flera lektioner samma dag, vare sej jag hade lust eller inte. För det mesta var det fortfarande roligt, men inte alltid. Redan då började det också kännas slitsamt för kroppen. Under sista terminen på gymnasiet gjorde jag audition till fem olika skolor. Jag kom in på den förberedande utbildningen på två av dem. Jag valde den ena och började dansa på heltid, vilket innebar minst 20 timmar hård fysisk träning i veckan. Jag var ständigt trött och hungrig, eftersom kroppen aldrig riktigt hann återhämta sej. Det var inte ens roligt att dansa längre. Varje dag innebar danslektionerna mycket mer kamp än nöje. Mot slutet av första terminen hade en smärta börjat spira i kroppen. Trots det fortsatte jag att träna lika hårt och för att göra en lång historia extremt kort avbröt jag mina studier vid påsk på grund av att jag inte längre kunde ta mej ur sängen (en annan gång ska jag berätta lite mer om överträning och vad det kan innebära). Ändå ville jag fortfarande dansa och trots mina smärtor lyckades jag göra audition till två skolor och komma in på den ena! Läkaren jag gick till avrådde mej från att fortsätta dansa, men som tur var lyssnade jag inte på honom. Fyra månader av skogspromenader, oändliga bassänglängder och daglig massage läkte mej tillräckligt för att börja på lärarutbildningen, där ungefär en tredjedel av de sökande hade antagits.

Foto: Julie Zhu

På lärarutbildningen var jag schemalagd 30-40 timmar i veckan varav ungefär hälften var fysisk träning de två första åren. Därutöver hade vi lika mycket självstudier som vilka andra studenter som helst. De återstående tre åren bestod ibland av mest teori, ibland av mest träning beroende på vilka kurser jag valde. Efter mitt studieuppehåll mellan andra och tredje åren fixade jag helt själv så jag fick komma som gäststudent till en skola i Tyskland ett år och argumenterade sönder mej för att få tillgodogöra mej en termins studier i teatervetenskap. Dessutom läste jag en termin svenska, som jag inte fick med i min examen. Jag grät av lättnad och stolthet när jag äntligen öppnade kuvertet med mitt examensbevis.

Nu har jag det absolut bästa jobb jag kan tänka mej. Jag är mycket tacksam att jag har möjlighet att jobba med det jag vill MEN det inte min hobby. Jag har valt att jobba med dans och ungdomar för att jag tycker det känns meningsfullt och jag har slitit som ett djur för att bli bra på det. Mitt yrkesval innebär att jag får vara kreativ varje dag, men det innebär också att jag måste vara det. Oavsett om jag känner mej inspirerad eller inte måste jag ha ett material att presentera för mina elever. Varje dag slåss jag dessutom mot mina fysiska begränsningar, de efterverkningar som finns kvar efter överträningen för 8 år sedan. Mitt jobb är inte jättekul varje dag, men det är helt klart värt det. Det finns inget annat jobb jag hellre skulle vilja ha, men det är ändå mitt jobb och inte mitt fritidsintresse. När jag är ledig läser jag hellre böcker.

Läs också: Floskler

Floskler

"Dans är själens språk," sa en obekant till mej igår. Hon hade läst det någonstans eller hört någon annan säga det, jag minns inte vem. Jag tog inte riktigt tillfället i akt att bemöta det påståendet, men jag har funderat på det då och då under dagen idag.

Är dans verkligen själens språk? Vad innebär det egentligen? Alla tusentals timmar jag har tillbringat i danssalar, har det varit för att låta min själ komma till tals? Alla oräkneliga tenduer och pliéer jag har utfört, har det varit min själ som talat? Nää, det har det faktiskt inte. Ibland har jag känt inspiration, det som kallas flow, nästan rusighet. Kanske för att en fri kropp rymmer en fri själ. Men väldigt stor del av tiden har varit ren träning. Ibland har jag känt mej tvungen, ibland har jag dansat av vana, ibland har det till och med varit tråkigt, slitsamt och frustrerande. Har de timmarna varit bortkastade? Har jag inte dansat då? Jo, jag skulle säga att de flesta av de timmarna har varit nödvändiga för att leda mej hit där jag är idag, just nu. På något sätt har varje tendu, varje plié varit med och format mej till den dansare jag är. Men inte har min själ talat genom varenda rörelse.

"Och du brinner förstås verkligen för dansen?" frågade en potentiell arbetsgivare mej på en anställningsintervju. Det är inte enda gången jag fått den eller liknande frågor. Jag tvekade och till slut sa jag nej - eller åtminstone njae. Jag skyndade mej förstås att tillägga att det var länge sen dans slutade vara min hobby. Sen ganska många år är det min dagliga sysselsättning, nu är det mitt jobb. Det är det absolut bästa jobb jag kan tänka mej, men det är ändå ett jobb. Det är inte varje dag det känns jätteroligt, men även de dagarna gör jag mitt bästa för att lektionerna ska vara bra och givande för eleverna. Jag fick inte det jobbet - heller.

Imorgon, innan mina lektioner börjar, kommer jag behöva skapa en ny kombination till mina 6-8-åringar och åtminstone ett par, tre åttor till på mina prep-elevers* koreografi. Har jag tur drabbas jag av inspiration och kan skapa fritt och prestigelöst, men inte ens då är jag säker på att min själ faktiskt kommer tala. Säkert är dock att jag, med hjälp av inspiration eller transpiration, kommer skapa de där små styckena och att både min och elevernas kroppar kommer tala frasen, var och en med sin egen dialekt.

*Prep är den högsta nivån vi har och ska vara förberedande för högre utbildning. Vi har audition till prep-grupperna och krav på hur många och vilka klasser eleverna i de grupperna ska ta varje vecka.