Antiinflammatoriska läkemedel

En läsare undrar om det är en bra idé att ta voltaren, om man har övertränat. Voltaren är ett i den långa raden av antiinflammatoriskt läkemedel, som den konventionella sjukvården erbjuder. Läkare brukar vara väldigt sugna på att skriva ut mediciner, men det betyder inte att det alltid är optimalt att ta dem. Personligen undviker jag antiinflammatoriska läkemedel i så stor utsträckning som möjligt och jag ska berätta varför:

1. Det har aldrig dämpat någon av mina inflammationer och inte heller varit särskilt behjälpligt mot smärta. Vissa värktabletter lindrar min mensvärk, men i leder och muskler har jag aldrig märkt någon skillnad.
2. De gör mej trött och okoncentrerad.
3. Antiinflammatoriska läkemedel förstör magen. Jag har en känslig mage och känner definitivt av medicinernas skadeverkan, om jag tar dem över en period på flera dagar. Även om man har en tuffare mage fräter medicinerna på magsäck och tarmar och i det långa loppet kan det ge magsår eller på andra sätt påverka ens allmänna hälsa. I stora delar av världen, till exempel Kina och Indien, anses ett friskt matspjälkningssystem vara nyckeln till god hälsa. Att rensa tarmarna och ställa om kosten är därför de metoder som används för att läka en mängd olika sjukdomar och obalanser. Helt säkert är att slitna tarmar kan leda till ännu fler inflammationer.

Så vad ska man göra istället? Låt mej ge några tips:

• Vila i tre dagar. Ingen dans, ingen annan träning, inga promenader, ingen ansträngning som inte är absolut nödvändig. Tre dagar, inte mer.
• Efter de tre första dagarna, övergå till "aktiv vila". Det betyder att du rör på dej, men inte anstränger dej. Du kan promenera kortare sträckor och praktisera lättare yoga. Du kan också gå på klass, men belasta inte det inflammerade stället. Markera rörelserna istället för att ta ut helt.
• Isa det inflammerade stället. Det bästa sättet är att sänka ner hela kroppsdelen i kallt vatten. När du har hela det inflammerade stället under vatten, fyll på med isbitar. Ha kvar kroppsdelen i vattnet i ca 5 min. Rör på den under tiden! Annars blir den jättestel. Ta upp, torka och tina. När du återfått normal kroppstemperatur är det dags att sänka kroppsdelen i vattnet igen. Återigen 5 min med rörelse. Gör detta flera gånger om dagen tills inflammationen lagt sej.
• Ät basbildande mat. Inflammation kan orsakas och förvärras av att kroppen är försurad. De flesta frukter och grönsaker är basbildande. Undvik samtidigt starkt försurande mat som vetemjöl, socker och kött.
• Praktisera Sheetali Pranayama, som är en antiinflammatorisk andningsteknik. Forma tungan till ett rör och låt den sticka ut lite mellan läpparna. Andas in genom "röret", håll andan 2 sekunder, andas ut genom näsan. Så småningom kan du förlänga tiden du håller andan innan du andas ut. Prova själv! Börja lugnt med 9 andetag per meditationstillfälle, öka sedan successivt till 15 andetag. Om det är varmt ute kan du öka till max 60 andetag. Se till att du sitter ostört och kan koncentrera dej på andningen, när du utför Sheetali Pranayama.

Läs också:

Överträning, del 7: Inflammation

Do You Have Pain and Clicking in the Back of the Ankle? på The Ballet Blog

Syra/basbalansen - PH-värde på Hälsosidorna

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 10: Sjukvårdens insatser

Det finns de som tycker att jag är överdrivet kritisk till konventionell sjukvård. Därför vill jag börja med att säga att jag har fått mycket bra hjälp av sjukvården vid vissa tillfällen, när jag har haft åkommor som sjukvården förstår. Lunginflammation, körtelfeber och en infekterad liktorn, till exempel. När det gäller överträning och inflammation har ingen av de tio läkare jag konsulterat imponerat.

2003 - Dr B (ortoped, tror jag)
Remiss: Röntgen av hand och armbåge som inte visade någonting.
Diagnos: överrörliga axlar.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Dr J (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Jaha, vad vill du att jag ska skriva ut mot det här då?"
Remiss: Till sjukgymnast och arbetsterapeut.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Antiinflammatoriska (minns inte vilken sort). Rekommendation om att sluta dansa.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Sjukgymnast
Diagnos: Överansträngning.
Behandling: Aktiv vila.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Arbetsterapeut
Diagnos: Ingen.
Behandling: Tejpning av fingrar. Rörelseövningar för händerna.
Uppföljning: Ingen.

2004 - Dr P (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Nu har du ju lite hull i alla fall!" (han misstog min överträning för en ätstörning)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Voltaren. Rekommendation om att unna mej ett glas vin och en chokladbit emellanåt.
Uppföljning: Ingen.

2006 - Dr A (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen. "Det är bara att du dansar vidare!"
Remiss efter att jag tjatat: Till idrottskliniken. "Jaja, jag kan skriva en, men sen väljer de ju själva vilka de tar emot." De tog inte emot mej.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr S (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till en kollega på vårdcentralen som var mer kunnig på området.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr T (någon slags expert på leder, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till reumatologen.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr R (reumatolog)
Diagnos: Ingen. "Det är uppenbart att du har ont, men jag kan inte ställa någon diagnos."
Behandling: Tre olika läkemedel "för säkerhets skull". Ett var B-vitamintillskott. Dem hämtade jag ut. De andra minns jag inte, eftersom jag lät dem ligga kvar på apoteket.
Remiss: Till en kollega som kunde undersöka med ultraljud.
Uppföljning: Jag var hos Dr R två gånger till. Han är den ende som hittills försökt gå till botten med problemet. Dock hade jag inte reumatism, så han kunde inte hjälpa mej.

2007 - Dr R:s kollega (reumatolog)
Diagnos: En viss svullnad på knogarna på båda händerna.
Behandling: Ingen.
Remiss: Tillbaka till Dr R.

2010 - Dr G (allmänläkare, vårdcentralen)
Jag hade egentligen gett upp, men så växte knölar ut på mina hälsenor. Jag sökte för det utan att tänka på att det kanske var kopplat till överträningen.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till ortoped.

2010 - Dr O (ortoped)
Diagnos: Gammal inflammationsvävnad, som aldrig försvunnit, utan istället fortsatt bygga på. Orsak: överbelastning på hälsenorna.
Behandling: Förslag om operation. Jag avstod.
Uppföljning: Jag får ringa när jag vill bli opererad.

Notera att begreppet överträning aldrig användes av någon av läkarna. Både ordet och dess innebörd lärde jag mej av en idrottslärare på min vfu-plats 2007. När han beskrev processen och symtomen klarnade allt för mej. Plötsligt förstod jag vad det var jag hade utsatt mej själv för och var all smärta kom ifrån. Det var en befrielse - för det betydde att jag inte var sjuk. Jag är faktiskt frisk. Min kropp har bara tippats ur balans och inte hittat tillbaka än. Ibland är jag mer ur balans och ibland mindre, men jag jobbar på att finna min jämnvikt till slut.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.