Vikten av att minnas elever

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i en workshop med Lynn Simonson. Förutom att själva klasserna såklart var fantastiska var det speciellt en sak som slog mej, nämligen hur mycket det kan betyda att vara igenkänd och ihågkommen. Innan första klassen mötte jag Lynn i korridoren. Det var tre år sedan vi sågs senast, då i en annan del av världen. Lynn har tusentals elever runt om i världen och jag hör verkligen inte till dem som dansat mycket för henne. Ändå kände hon genast igen mej – och mindes vad jag hette!

Andra dagen mötte jag Katiti King, som jag också haft som undervisare, senast för två år sedan. Även hon kände igen mej och frågade engagerat efter hur jag hade det och hur det gick med allting.

Jag berättar inte detta, för att skryta med att båda de här för mej viktiga förebilderna kände igen mej efter flera år. Det fantastiska är ju att de minns alla till både utseende och namn! Men jag berättar det inte heller enbart för att upplysa om hur fantastiska just Lynn och Katiti är. Det viktiga är den känsla det väckte hos mej att de kom ihåg mej.

Det jag kände var att jag var en person som var värd att minnas, att det hade betydelse att just jag var där och hade varit där tidigare, att jag var uppskattad.

Just den känslan önskar jag kunna ingjuta även i mina elever.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Överträning, del 11: Andra omgången

Med risk att verka helt dum i huvudet: efter mina fyra månader hemmagjord rehab började jag på danslärarutbildningen och dansade med dagliga smärtor i två år. Det var inte alls som förut, då jag knappt tog mej ur sängen och bara kunde sitta upp kortare stunder. Jag fungerade mer eller mindre normalt både i vardagen och i dansen, men bröstrygg, armbågar, händer och fötter ömmade fortfarande och min rörlighet var begränsad. Jag tyckte ändå det var värt det för att få dansa igen och det var av helt andra orsaker jag begärde studieuppehåll efter andra året.

Under mitt studieuppehåll jobbade jag 75% som danslärare. Det visade sej vara mycket mer slitsamt för min kropp att undervisa än att träna själv. När jag undervisade blev jag sällan helt uppvärmd. Jag visade någonting, sedan tittade jag på eleverna, pratade, gav korrigeringar, och så vidare - sånt som danslärare gör. Sedan visade jag nästa övning eller kombination, som jag inte var tillräckligt varm för, eller ett tekniskt moment som kroppen inte var förberedd på. Att tänka på min egen kropp och hälsa försvann bakom mitt fokus på eleverna och undervisningen, vilket resulterade i att jag med tiden återigen blev allt svagare. Den här gången berodde det inte på att jag tränade för mycket, utan för lite. Problemet var ju också att kroppen ändå inte vilade, eftersom jag var tvungen att vara fysisk i undervisningen. Gång på gång demonstrerade jag alltså moment som jag var alldeles för svag eller otränad (tekniskt) för och skadade varje gång min kropp lite grann.

En bit in på vårterminen gick det inte längre. Jag hade så ont i ryggen att jag inte visste var jag skulle ta vägen - igen. Jag kunde inte vara stilla, men inte heller röra mej. Allt gjorde ont. Jag försökte bli sjukskriven, men för att bli det var jag tvungen att träffa en läkare och väntetiden var så lång att sjukskrivning inte var någon idé. Istället tvingades jag hitta nya sätt att undervisa utan att behöva anstränga kroppen. Det var inte så lätt och eleverna var inte alltid så nöjda, men det positiva var att jag utvecklade min undervisningsstil och lärde mej själv metoder, som jag fortfarande har användning av. Till slut träffade jag också läkaren, som till en början visserligen verkade ta min smärta på allvar, men som, när proverna inte visade någonting, bestämde sej för att det inte var något fel på mej. "Det är bara att du dansar vidare!" meddelade han mej glatt i telefon. Jag höll inte med, utan begärde att få bli remitterad till en privat idrottsklinik som jag hört skulle vara bra. Läkaren tvekade, men gick till slut med på det med orden: "Jaja, jag kan skriva en remiss, men de väljer ju själva vilka de ska ta emot." Några veckor senare ringde de från idrottskliniken och berättade att de fått in en remiss, där det stod att jag hade "lite ont i ryggen". "Det är ju ingenting som vi tar hand om," sa sköterskan som ringde. Jag försökte förklara läget, att jag var dansare och att mina ryggsmärtor var ett stort hinder i mitt arbete, men sköterskan kunde inte ändra på läkarens beslut.

Så satt jag där igen med smärtor som jag varken visste hur jag skulle hantera eller hur jag skulle bli av med, utan hjälp och utan sjukskrivning. Läget kändes ganska hopplöst, men i nästa inlägg vänder det. Då ska jag berätta om någon som faktiskt hjälpte mej och det med besked.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 10: Sjukvårdens insatser

Det finns de som tycker att jag är överdrivet kritisk till konventionell sjukvård. Därför vill jag börja med att säga att jag har fått mycket bra hjälp av sjukvården vid vissa tillfällen, när jag har haft åkommor som sjukvården förstår. Lunginflammation, körtelfeber och en infekterad liktorn, till exempel. När det gäller överträning och inflammation har ingen av de tio läkare jag konsulterat imponerat.

2003 - Dr B (ortoped, tror jag)
Remiss: Röntgen av hand och armbåge som inte visade någonting.
Diagnos: överrörliga axlar.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Dr J (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Jaha, vad vill du att jag ska skriva ut mot det här då?"
Remiss: Till sjukgymnast och arbetsterapeut.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Antiinflammatoriska (minns inte vilken sort). Rekommendation om att sluta dansa.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Sjukgymnast
Diagnos: Överansträngning.
Behandling: Aktiv vila.
Uppföljning: Ingen.

2003 - Arbetsterapeut
Diagnos: Ingen.
Behandling: Tejpning av fingrar. Rörelseövningar för händerna.
Uppföljning: Ingen.

2004 - Dr P (allmänläkare, vårdcentralen)
Citat: "Nu har du ju lite hull i alla fall!" (han misstog min överträning för en ätstörning)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Voltaren. Rekommendation om att unna mej ett glas vin och en chokladbit emellanåt.
Uppföljning: Ingen.

2006 - Dr A (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen. "Det är bara att du dansar vidare!"
Remiss efter att jag tjatat: Till idrottskliniken. "Jaja, jag kan skriva en, men sen väljer de ju själva vilka de tar emot." De tog inte emot mej.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr S (allmänläkare, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till en kollega på vårdcentralen som var mer kunnig på området.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr T (någon slags expert på leder, vårdcentralen)
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till reumatologen.
Uppföljning: Ingen.

2007 - Dr R (reumatolog)
Diagnos: Ingen. "Det är uppenbart att du har ont, men jag kan inte ställa någon diagnos."
Behandling: Tre olika läkemedel "för säkerhets skull". Ett var B-vitamintillskott. Dem hämtade jag ut. De andra minns jag inte, eftersom jag lät dem ligga kvar på apoteket.
Remiss: Till en kollega som kunde undersöka med ultraljud.
Uppföljning: Jag var hos Dr R två gånger till. Han är den ende som hittills försökt gå till botten med problemet. Dock hade jag inte reumatism, så han kunde inte hjälpa mej.

2007 - Dr R:s kollega (reumatolog)
Diagnos: En viss svullnad på knogarna på båda händerna.
Behandling: Ingen.
Remiss: Tillbaka till Dr R.

2010 - Dr G (allmänläkare, vårdcentralen)
Jag hade egentligen gett upp, men så växte knölar ut på mina hälsenor. Jag sökte för det utan att tänka på att det kanske var kopplat till överträningen.
Diagnos: Ingen.
Behandling: Ingen.
Remiss: Till ortoped.

2010 - Dr O (ortoped)
Diagnos: Gammal inflammationsvävnad, som aldrig försvunnit, utan istället fortsatt bygga på. Orsak: överbelastning på hälsenorna.
Behandling: Förslag om operation. Jag avstod.
Uppföljning: Jag får ringa när jag vill bli opererad.

Notera att begreppet överträning aldrig användes av någon av läkarna. Både ordet och dess innebörd lärde jag mej av en idrottslärare på min vfu-plats 2007. När han beskrev processen och symtomen klarnade allt för mej. Plötsligt förstod jag vad det var jag hade utsatt mej själv för och var all smärta kom ifrån. Det var en befrielse - för det betydde att jag inte var sjuk. Jag är faktiskt frisk. Min kropp har bara tippats ur balans och inte hittat tillbaka än. Ibland är jag mer ur balans och ibland mindre, men jag jobbar på att finna min jämnvikt till slut.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 8: Kroppslig generalstrejk

De flesta gränser kan man tänja på, vidga, överskrida, men någonstans finns en slutgiltig gräns. När man kommer dit går det helt enkelt inte längre. Det tar stopp. Kroppen slutar fungera. Inte som när man säger: "Nä, nu orkar jag faktiskt inte mer!" Den slutgiltiga gränsen innebär någonting helt annat. Den innebär att man säger till sej själv: "Lite till orkar jag allt!" men upptäcker att det inte spelar någon roll att man har all vilja i världen. Signalerna man tvingar hjärnan att skicka ut i kroppen når inte fram - eller så skiter kroppsdelarna helt enkelt i de order de får. Jag vet inte, men jag vet att det är skrämmande att inte kunna sätta sej upp i sängen på morgonen - inte för att man inte orkar, inte för att man har ont, utan helt enkelt för att det inte går.

Det blev april och jag åkte hem på påsklov. På något sätt hade jag lyckats dansa mej igenom hela terminen, trots smärtor och inflammationer, men när jag slappnade av och vilade för första gången på tre månader klappade kroppen ihop totalt. Det var som om alla cellerna i min kropp hade slutit sej samman i en fackförening och nu med enade stämmor sa: "Vi tänker inte sluta vila förrän vi har vilat klart." Det var ett beslut jag inte kunde ändra på. Jag kunde bara lirka och fjäska för att få kroppen att i alla fall jobba lite grann, göra det allra nödvändigaste, som att förflytta sej från sängen till toaletten och vidare till köket för frukost, kanske ut på den inglasade balkongen. Minns att jag var 19 år och van vid att pusha min kropp över sin maxkapacitet ungefär 20 timmar i veckan. Nu tog det mej 10 minuter att ta mej ur sängen på morgonen. Inte för att jag var trött, utan för att det var så lång tid det tog att övertyga båda benen, båda armarna, bäckenet, bålen och huvudet om att röra sej över huvud taget. När jag väl var ur sängen hade jag hamnat sittande på golvet och nästa projekt var att ta sej upp därifrån. Jag kunde inte ta på mej strumpor själv, eftersom jag inte nådde till fötterna!

Jag minns inte hur länge kroppen totalstrejkade. Påsklovet varade i tre veckor, men jag stannade hemma i ytterligare två. Tydligen hade jag fortfarande inte fattat hur det var fatt för mej, för i slutet av femveckorsperioden gjorde jag audition till Danshögskolan* i Stockholm. Behöver jag säga att det inte gick så bra? Något förnuft - eller åtminstone lite självinsikt - måste jag ändå ha haft, för efter audition åkte jag tillbaka till England för att officiellt hoppa av utbildningen.

*Numera Dans- och Cirkushögskolan (DOCH)


Läs också:
Överträning, del 7: Inflammation
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 7: Inflammation

Från lookfordiagnosis.com

Inflammation är kroppens försvar mot skador. Vita blodkroppar rusar iväg för att äta upp bakterier och döda celler och på så sätt se till att infektioner inte sprider sej i kroppen. Vi märker av inflammationen genom fem kännetecken: rodnad, svullnad, smärta, värme och nedsatt funktion. Tyvärr fattar inte alltid de vita blodkropparna när de har gjort sitt jobb färdigt. På ställen med dåligt blodgenomflöde händer det att de stannar kvar och fortsätter äta även på den friska vävnaden. Den akuta inflammationen kan då övergå i kronisk inflammation. För att få iväg de vita blodkropparna från området måste man öka blodflödet. Det var det sjukgymnasten på min skola försökte göra med hjälp av ultraljud och massage.

Mot slutet av vårterminen* visste inte längre var jag hade ont. Hela kroppen kändes som ett stort luddigt moln av smärta. Jag visste knappt var min kropp började och slutade heller. Smärtan fanns inuti, utanpå och runt omkring mej. Så hur lyckades jag fortsätta dansa? Jo, inflammation fungerar på så sätt att man oftast vaknar väldigt stel och smärtsam efter att ha legat mer eller mindre stilla i flera eller många timmar. Även om man är 19 kan det kännas som att man är 99, eftersom kroppen är orörlig och full av värk. När man väl har börjat röra på sej släpper dock smärtan. Lederna mjukas upp och blodcirkulationen kommer igång. När man börjar anstränga sej och till exempel träna kan smärtan komma tillbaka, men känns kanske lite annorlunda mot på morgonen. Den där diffusa, pirrande smärtan och tröttheten som jag kände (och periodvis fortfarande känner) när jag satt still på en stol är också typisk för inflammation.




*Andra terminen av tre på utbildningen. I Storbritannien delas läsåret in i tre terminer: höstterminen går från mitten av september till början av december, vårterminen från början av januari till början av april, och sommarterminen från slutet av april till mitten av juli.


Läs också:
Inflammation (wikipedia)
Infektion och inflammation (vårdguiden)
Självbehandla inflammationer (PRNE medical)
Tips vid inflammation (Helhetsdoktorn)
Anti-inflammatory Foods (nutrition.about.com)

Tidigare inlägg:
Överträning, del 6: Enjoy your pain
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 6: Enjoy your pain

Jag åkte hem på jullov. Under fyra veckor tränade jag ingenting, men jobbade ganska mycket på ett gruppboende. På ett sätt vilade jag förstås från dansen, men jag hade inte en tanke på att bara slappna av, bli ompysslad och njuta av ledigheten och julen. Det jag tänkte på var i första hand att tjäna pengar, så jag skulle ha råd att fortsätta på utbildningen. Jag jobbade alla röda dagar kring jul och nyår, eftersom det gav så mycket OB att lönen i praktiken dubblades. Men jag dansade ingenting - och kände inte heller någon längtan efter att göra det.

Från britishmuseum.org

Efter fyra veckor utan dans kändes min kropp inte ett dugg bättre. Snarare tvärtom. Ändå åkte jag tillbaka till skolan - för problemet var ju bara den där förbaskade inflammationen i armbågen. Och så förstås pekfingret. Och så lillfingret, som kändes ungefär likadant som pekfingret, och den där diffusa smärtan längs ryggraden, som gjorde att jag inte riktigt kunde sitta bekvämt. Jag kom tillbaka till skolan och satte igång att träna precis lika hårt som förut. Om möjligt blev jag ännu mer engagerad i fredsrörelsen och det verkade alltmer som om det faktiskt drog ihop sej till krig på riktigt. Efter mitterminslovet ökade svårighetsgraden samt både den fysiska och den psykiska ansträngningen i skolan. Strax därefter meddelade George W Bush att USA skulle attackera Irak. Fredsarbetet trappades upp. Demonstrationerna, aktionerna, manifestationerna blev alltfler. Och så får man ju inte glömma att roa sej heller, att gå ut och dansa, hänga på puben, titta på film och sitta uppe och prata om nätterna.

Jag sov så lite som var möjligt utan att klappa ihop fullständigt. "Enjoy your pain!" skanderades i skolan och jag kan bara säga att jag gjorde mitt bästa. Jag hade nu så ont i ryggen att jag inte kunde sitta på en stol mer än kanske 15 minuter i taget. Om jag låg på mage i sängen med huvudet vridet åt ena hållet var jag tvungen att använda händerna för att orka lyfta huvudet till andra sidan. På morgonen rullade jag ur sängen, eftersom smärtan hindrade mej från att sätta mej upp. Fötterna värkte så mycket att jag knappt uthärdade att gå från sängen till badrummet - och ändå tog jag mej till skolan varje dag och avstod inte från en enda danslektion (utom ett par enstaka gånger när någon viktig fredsaktion inträffade på dagtid). Det är vad push through it innebär i praktiken.

Läs också:
Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 5: Åter till träningstriangeln

Från spinspirit.blogspot.com

Häromdagen skrev jag om träningstriangeln, vars sidor representerar träning, vila och kost. När jag undervisar om träningstriangeln brukar jag säga: "Två av dem bygger upp kroppen och en av dem bryter ner kroppen. Kan ni gissa vilken det är som bryter ner?" Eleverna svarar nästan alltid rätt - det är träningen som bryter ner kroppen. Sedan brukar jag rita en sicksacklinje på tavlan. Träning = ett steg ner. Vila + mat = två steg upp. Linjen sicksackar sej alltså diagonalt uppåt över tavlan - om man har balans i sin träningstriangel. Då blir man starkare och starkare. Om man däremot har en obalanserad triangel - om man tränar alldeles för hårt och/eller äter och vilar alldeles för lite - går man kanske två steg neråt och ett steg uppåt istället. Det blir en ny sicksacklinje diagonalt neråt över tavlan. Då blir man bara svagare, trots att man tränar och tränar.

Det här visste jag ingenting om när jag började dansa på heltid. Därför förstod jag inte alls hur det kom sej att jag, trots att jag gjort så stora framsteg i början, efter ett tag började gå åt motsatt håll. Först stannade utvecklingen av, men det är ju normalt. En lärprocess ser ju ofta ut som en trappa: först lär man sej massor, sen planar det ut, så plötsligt tar man ett nytt steg uppåt, så planar det ut igen, och så vidare. Men efter min platå kom inget nytt steg uppåt. Istället kändes det som om jag försökte åka skidor i uppförsbacke med massor av bakåtglid. Jag kämpade och kämpade, men kom aldrig närmare toppen. Istället gled jag sakta men säkert bakåt, neråt i backen. Eller som att simma motströms. Hur mycket jag än tog i förde strömmen mej ohjälpligt bakåt. Eller som en sån där dröm, där man springer och springer men inte kommer någonstans. Där det känns som om man rör sej i sirap. Där man skriker, men inte får fram ett ljud.

Läs också:
Överträning, del 4: De första tecknen
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 4: De första tecknen

Någon gång under andra halvan av höstterminen började en liten smärta gro i min högra armbåge. Det kändes tjockt och svullet mellan benen i armbågen och när jag belastade armbågen till exempel genom att lägga vikt på händerna kunde det hugga till och låsa sej. Jag gick till sjukgymnasten som var anställd på skolan. Han sa att min armbåge var överbelastad och att ulnarisnerven var svullen. Han ordinerade ultraljudsbehandling hos honom själv, isning och ibuprofen. I övrigt kunde jag fortsätta att dansa som vanligt, om jag bara var lite försiktig med att belasta armbågen. Jag gjorde förstås som han sa. Tyvärr hjälpte det inte.

Trots att jag fick ultraljudsbehandling varje vecka, tog ibuprofen tre gånger om dagen och la ett isomslag runt armbågen så fort jag satt still (vilket visserligen inte var så ofta) blev smärtan bara värre. Efter ett litet tag kunde jag inte längre sträcka armen helt. Sjukgymnasten påstod att det berodde på att biceps hade blivit kortare på grund av att jag inte hade använt armen för att jag hade ont. Han fortsatte med samma behandling och visade på att jag visst kunde sträcka armen, när han hade masserat den i en kvart. Dessvärre höll det bara i sej i ungefär en kvart till.

Efter några veckor började jag få samma typ av smärta och svullnad i mitt högra pekfinger. När jag berättade det för sjukgymnasten hävdade han med bestämdhet att de två smärtorna inte hade någonting med varandra att göra. Smärtan i fingerlederna måste bero på något helt annat. Nu började jag tvivla ordentligt på att sjukgymnasten visste vad han pysslade med, men jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mej istället, så jag fortsatte att gå till honom - och jag fortsatte att träna. Ingen, vare sej sjukgymnasten eller mina lärare, sa åt mej att det kunde vara en bra idé att vila ett tag. Tvärtom - att inte dansa skulle vara att visa svaghet, något som föraktades på skolan. Så jag fortsatte. Push through it, säger man på engelska, push through the pain. Det är ett råd jag aldrig kommer ge mina elever.

Läs också:
Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande
Överträning, del 2: Träningstriangeln
Överträning, del 1: Grahamteknik

Överträning, del 3: Psykiskt välbefinnande

Det här är en del som inte ingår i träningstriangeln, men jag hör till dem som tror att kropp, känslor och psyke hör ihop. Kanske skulle välbefinnandet kunna få plats i träningstriangelns Vila, eftersom välbefinnande och avslappning hör ihop. Den som inte mår bra mentalt och känslomässigt går ofta omkring med ständiga spänningar, vilka kan leda till mycket fysisk smärta. Stress och oro kan sätta sej i axlarna, magen, hjärtat eller lungorna. Djupare rädslor gömmer många i bäckenet. Spänningar leder till snedbelastningar som vi kompenserar genom att spänna även andra delar av kroppen. Till slut är hela kroppen vriden och spänd - och då är det ännu svårare att slappna av och finna ro. Hur vi känner oss påverkar hurdan kroppen blir, men hur kroppen är påverkar också hur vi känner oss.

Det engelska utbildningssystemet skiljer sej i många hänseenden från det svenska. När jag flyttade till England kom jag direkt från det svenska gymnasiet, som har till uppgift att fostra tänkande individer, som ifrågasätter och diskuterar, som vet sitt värde och ser sej själva som vuxna medborgare. Det var inte på det sättet jag bemöttes på min nya utbildning. Vi fick visserligen tilltala våra lärare med förnamn, vilket man inte gör i grundskolan i England, men distansen mellan lärare och elever var ändå en tydlig kontrast mot närheten på det svenska gymnasiet. Hade man synpunkter på någonting på skolan - vilket jag hade - fick man bara svaret: "Det finns hundra andra som vill ha din plats. Passar det inte är det bara att gå." Vi fick inte skratta på lektionerna. Gjorde vi det fick vi en ordentlig avhyvling och en föreläsning om disciplin och respekt för läraren och lektionen. Ganska tidigt på hösten fick jag influensa och var hemma några dagar. När jag kom tillbaka meddelade jag min lärare att jag skulle sitta och titta ett par dagar till, eftersom jag ännu inte var stark nog att dansa. "Gå till en läkare, så får du medicin så du orkar dansa," svarade läraren. Det tyckte inte jag lät som en jättesund idé, utan valde att sitta i alla fall. "Jag trodde inte du var så svag," sa min lärare.

I det stora hela handlade pedagogiken på skolan om att bryta ner eleverna, för att kunna forma dem efter lärarnas vilja. Det är den gamla typen av dansundervisning, som tack och lov försvinner alltmer. En annan av mina lärare hade som motto: "Enjoy your pain." Det stod också på en t-shirt han gärna hade på sej när han undervisade. På en annan av hans t-shirts stod: "If you can't feel it, you're not doing it." Det handlade förstås inte om att känna känslomässigt utan fysiskt. Jag har fått bilden av att idrottstränare ofta peppar sina idrottare i tuffa moment: "Kom igen nu! Du orkar! Du är tillräckligt stark för det här! Lite till!" Vi fick tvärtom höra hur svaga och lata vi var. Ju tyngre fysiska moment desto fler hurtiga: "You are so lazy! Your bodies are weak!"

Min 19-åriga inställning var: "Ingen behandlar mej på det sättet." Jag var i ständig konflikt med lärare, rektor och hela systemet. Arg, arg, arg. Det kändes aldrig roligt att gå till skolan. Inte en enda danslektion njöt jag av. Det enda som gav mening åt utbildningen var att den skulle ta mej vidare in på en yrkesutbildning. Jag grät nästan varje dag och diskuterade upprört och ilsket med mina kombor och klasskamrater. Dansen, som tidigare hade varit min källa till glädje, avslappning och urladdning hade förvandlats till det motsatta.

Läs också Överträning, del 2: Träningstriangeln och Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 2: Träningstriangeln

Träningstriangeln är en liksidig triangel, där sidorna representerar träning, mat och vila. Att triangeln är liksidig innebär att man måste äta och vila i förhållande till hur mycket man tränar. Ingen av sidorna får bli längre eller kortare än de andra, då blir det obalans i triangeln och i kroppen. Tränar man mycket måste man äta mycket och vila mycket, tränar man lite kan man äta och vila lite mindre. Tränar man 20-30 timmar i veckan, som dansstudenter oftast gör behöver man äta som en häst och sova ordentligt hela natten. Man måste dessutom vara noga med att få i sej alla näringsämnen och att slappna av emellanåt även i vaket tillstånd. Det visste jag tyvärr inte när jag var 19 år.

Jag fick inga studielån för min utbildning i England, utan levde på förlängt studiebidrag, min sommarjobbslön och små bidrag från mina föräldrar. Min dåliga ekonomi var den största anledningen till att jag åt så dålig mat, även om mitt totala ointresse för matlagning* också bidrog till den undermåliga kosthållningen. Jag levde i princip på pasta, röda linser, jordnötter, isbergssallad och havregrynsgröt. Jag var visserligen aldrig mätt, men inte fattade jag att det berodde på näringsbrist. Jag trodde bara att det helt enkelt var omöjligt att äta i samma takt som jag förbrände. När jag var hemma på höstlov tog jag igen en del av det och min mamma konstaterade att det var ett heltidsarbete bara att hålla mej mätt.

Inte vilade jag särskilt mycket heller. Jag flyttade till England i september 2002 och Irakkriget höll redan på att förberedas. Genom en workshop i en liten radikal kyrka blev jag involverad i fredsrörelsen och engagerade mej i demonstrationer, möten och workshops. Vi demonstrerade ungefär 2 gånger i veckan och det var sällan jag missade en protest. Dessutom ägnade vi mycket tid åt gedigna förberedelser för demonstrationerna. Jag sov ofta över hos min kompis Alice och vi ägnade nätterna åt att måla plakat, tillverka vingar av aluminiumfolie, packa matsäcksväskor och diskutera, diskutera, diskutera... Dessutom gick vi på puben minst en gång i veckan i och på klubb då och då. Även om jag inte drack någon alkohol gick det helt klart ut över sömnen. Jag sov alltför sällan de 8-10 timmar per dygn som jag hade behövt och hela min vakna tid var jag fysiskt och/eller mentalt aktiv - varenda minut.

Klar obalans i träningstriangeln alltså i kombination med den tuffa Grahamtekniken och den strikta, onaturliga baletten. Så här i efterhand är det lätt att se att det aldrig skulle kunna gå väl, men när det begav sej var jag oövervinnerlig.

*Det intresset vaknade ett par år senare och utvecklades då i det närmaste till en matlagningsstörning.


Läs också Överträning, del 1: Grahamteknik.

Överträning, del 1: Grahamteknik

När jag började dansa på heltid var jag 19 år. Jag hade dansat sedan jag var liten och just tagit studenten från estetiska programmet inriktning dans. Ändå visste jag inte särskilt mycket om hur kroppen fungerar, på vilka sätt man bör ta hand om kroppen vid hård träning eller hur jag skulle kunna finna balans mellan träning, vila, kost och resten av livet. Så lite kunskap om hälsa hade jag att det inte ens bekymrade mej. Som så många andra 19-åringar var jag odödlig. Jag flyttade hemifrån, befann mej plötsligt i en engelsk storstad (åtminstone med svenska mått mätt) och var på väg att uppfylla min dröm.

Utbildningen jag började på var vad som i Sverige kallas förberedande, det vill säga en ettårig kurs som ska förbereda för en yrkesutbildning i dans. Vi hade daglig klass i Grahamteknik samt balett 2-3 gånger, jazz 1 gång, pilates 1 gång och improvisation/komposition 3 gånger i veckan. Utöver det hade vi en kurs som hette academic studies och som i princip innehöll danshistoria, presentationsteknik och health & safety. Den sistnämnda delen var till för att vi skulle få den kunskap jag tidigare skrev att jag saknade, men det som förmedlades i kursen var mycket grundläggande och handlade i stort sett om hur många kalorier en dansare behöver äta, att man ska äta frukt för att få i sej vitaminer och se till att få i sej protein, kolhydrater och fett. Alltså ungefär samma sak som hälsodelen av kursen idrott och hälsa på mitt gymnasium.

Dansarna i bakgrunden sitter i en typisk Grahamposition.
Notera att fötterna in vilar på golvet, hälarna är lyfta.
Fötterna i förgrunden visar också en typisk Grahamrörelse.

Grahamtekniken är en av de danstekniker som är allra hårdast mot kroppen. En av mina kombor, också dansstudent, sa en dag: "Ballet is everything the human body isn't - and so is Graham!" Teknikens grundläggande byggstenar är contraction och release, alltså spänning och avspänning, men för min del kändes det mest som spänning hela tiden. Folk som lyckas träna Grahamteknik utan att gå sönder blir oerhört starka. Deras kroppar ser ut som kartor över rörelseapparatens anatomi och deras kroppskontroll är makalös. För de flesta är dock tekniken väldigt slitsam. Under träningen tvingar man in kroppen i onaturliga positioner och tvingas hålla dem under långa stunder. Muskelspänning används som ett uttryck i den grahamska stilen och det är inte många sekunder kroppen får slappna av. Även de rörelser som kallas release är starkt kontrollerade. Ett av mina märkligaste minnen från utbildningen ser ut så här: Hela gruppen sitter på golvet i andra position (benen ut åt sidorna) med flexade fötter och böjda ben, överkroppen i arch (lyfter bröstet och ansiktet mot taket) och armarna i andra position (ut åt sidorna). Länge sitter vi så medan vår lärare berättar för oss hur svaga vi är. Det sista hon säger är att när vi sitter i jobbiga positioner ska vi tillbe Martha för hennes storhet: "Oh, great Martha!" Det enda jag kunde fokusera på var att hålla ut.

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.