Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.