Hipp hurra för alla lärare!

Idag är det tydligen Världslärardagen. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men man kan ju alltid ägna den åt att säga sända hyllningar till alla lärare, som man vanligen kanske glömmer bort eller tar för givna. Det vill jag göra. Till er, som tog mej på allvar, lyssnade, stöttade och utmanade mej, vill jag säga:

Bilden har jag lånat från lenahaga.blogg.se. Jag tyckte den liknade mej.

Överträning, del 12: NapraPatric

Så viktigt det är att inte ge upp. Så viktigt det är att fortsätta söka tills man hittar rätt. Så viktigt det är att hitta den som är rätt för just en själv i just den aktuella situationen. En sån lättnad det är när någon äntligen föreslår en lösning som kanske kan komma att funka. Någon som tröstar utan att tycka synd om.

Andra gången smärtan blev mej övermäktig hade jag turen att komma i kontakt med en mycket skicklig naprapat vid namn Patric. Patric har stor erfarenhet av att jobba med dansare och var den första (bortsett möjligen från sjukgymnasten på NSCD) som inte tittade konstigt på mej, när jag sa: "Det gör ont när jag gör så här [dansrörelse]." Patric sa inte: "Men gör inte så då." Han sa inte heller att jag borde sluta dansa. Och han sa definitivt inte att det inte var något fel på mej. Istället ställde han mängder med frågor om allt från träning till kost, från sömn till avföring, från psykiskt mående till antal förkylningar de senaste åren. Han funderade över mina svar. Han kände på mina leder och min rygg. Han behandlade och han följde upp.

Patric gjorde sånt naprapater gör. Han sträckte och knäckte ryggen. Men han gjorde också sånt naprapater vanligtvis inte gör (i alla fall ingen av de andra jag varit hos). Han masserade, triggade energipunkter, gav mej ett träningsprogram (efter att ha frågat mej om vilken typ av träning jag gillade), bad mej anteckna vad jag åt under en vecka så att han sen kunde utvärdera det och han följde alltid upp. När jag berättade för honom att de naprapater jag varit hos tidigare hade sagt att det räckte med ett besök och jag därför inte behövde komma tillbaka sa Patric: "Det är ju som om jag skulle tro att du kunde lära mej hela Forsythe på en lektion!" Så jag gick till Patric många gånger - och jag blev mycket, mycket bättre. Dessutom lärde jag mej en massa nya saker om min kropp, eftersom Patric alltid berättade vad han gjorde och varför. Trots att jag hade dansat sen jag var liten var det först då jag började lära känna min kropp, upptäcka hur den fungerade, bli vän med den och förstå hur jag skulle ta hand om den. Jag känner den fortfarande inte helt och fullt, men vår relation fördjupas för varje dag och Patric hjälpte mej att starta den processen.

Senare har Patric hjälpt mej med andra saker också, till exempel när jag fick en märklig skada i foten, som ingen förstod. Den berodde på en snedbelastning i bäckenet. Patric fixade. Jag går inte regelbundet längre, men då och då, när behovet är som allra störst. Någon gång kanske vi lyckas få bukt med problemet helt och hållet.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 9: Hemmasydd rehab

Trots konsultation hos både läkare och sjukgymnaster* fick jag inget ordentligt rehabiliteringsprogram. Istället gjorde jag och min mamma ett eget. När jag hade hoppat av utbildningen stannade jag i England i tre veckor. Sen flyttade jag hem till mamma igen. Totalt bodde jag hemma i ungefär fyra månader, innan jag gav mej iväg på nästa hundramilaflytt, men det är en annan historia.

Efter de första två veckorna, när jag inte riktigt var lika mycket av ett vrak längre började vi promenera i skogen.** Total stillhet gör ofta inflammationen värre, eftersom blodgenomflödet minskar ännu mer. Man behöver röra på sej lite, utan att anstränga sej för mycket eller belasta i ytterlägen. Det kallas för aktiv vila. Att gå i skogen är bra, helst där det inte finns någon stig. Marken i skogen är mjukare än den asfalt vi annars brukar gå omkring på och knä- och fotleder belastas därför mindre. När man går på ojämnt underlag får lederna dessutom röra sej i alla sina möjliga riktningar och nöts inte på samma sätt, som när vi går på jämnt underlag. Samtidigt tränas alla små muskler, som parerar ojämnheter, stabiliserar lederna och hjälper oss att hålla balansen. Jag simmade också. Hur ofta minns jag inte, men det måste åtminstone varit några gånger i veckan. Att röra sej i vatten är mycket skonsamt för kroppen. Lederna belastas i princip inte alls och ändå tränar simningen mer eller mindre hela kroppen samtidigt. För mej var det också en enorm lättnad att uppleva smidigheten vattnet gav mej, att låta vattnet bära min tyngd.

Den tredje punkten på mitt och mammas rehabprogram var taktil massage. Mamma masserade mej varje dag i fyra månader. Hon är inte professionell massör, tvärtom jobbar hon heltid med något helt annat, men den kärlek och energi som hon la i massagen fördes över till min kropp och var kanske det som var mest läkande av allt. Jag tror att mamma förstod mycket bättre än jag själv hur illa däran jag var, men när jag var rädd, frustrerad och arg riktade hon sitt fokus mot helandet, att jag skulle bli frisk. Jag var fortfarande inriktad på prestation - målet var att jag skulle dansa - men mamma var mycket mer intresserad än jag själv av att jag skulle må bra. Det tog flera år till innan jag insåg att det faktiskt är en viktig aspekt på livet.

*Den första sjukgymnasten har jag redan berättat om. De övriga som jag bett om hjälp ska jag berätta mer om det i ett separat inlägg.

**I rättvisans namn måste jag berätta att det var ett tips från en sjukgymnast.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Jag har världens bästa jobb

När jag är på väg hem från jobbet framåt klockan tio på kvällen är jag förstås trött, men samtidigt lugn och glad. I princip varje dag. Jag känner djup och innerlig tacksamhet för att jag får möta så fantastiska elever varje dag och för att jag har så fina kollegor.