Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

Lektionsupplägg för barn

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

• Samling 5 min
• Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
• Teknik 10 min
• Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
• Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
• Avslappning 5 min
• Samling 5 min

Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:

• Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
• Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
• Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

Dans och religion

När jag pluggade i Norrbotten fick jag ofta höra att det var kyrkans fel att dansen hade så låg status och inte fanns som separat ämne i skolan. Även om det finns religiösa grupper i Norrbotten och annorstädes som ogillar dans tror jag inte att det har så mycket med saken att göra. Jag tror mer att det handlar om de gamla uppdelningarna teori - praktik och vetenskap - konst. Sedan århundraden och till och med årtusenden har praktisk kunskap tillhört de lägre samhällsklasserna medan teoretisk kunskap har varit de högre ståndens gebit. Den utbildning som har ansetts allra finast genom historien har varit den som varit helt befriad från praktik. Det synsättet lever tyvärr kvar i svensk skola än idag. Likaså har vetenskap och konst setts som motsatser, där vetenskapen står för nytta och konsten för nöje. Vi lever nu liksom tidigare i ett samhälle där nytta har hög status och nöje har låg. Det i sej är ett problem, tycker jag, men samtidigt är det fel att tro att konsten är onyttig och vetenskapen tråkig. I alla fall, de ovan beskrivna historiska orsakerna tror jag har haft större betydelse än religionen för dansens minimala plats i utbildningssystemet.

Anledningen till att jag ändå vill skriva om dans och religion är att någon har hittat hit genom att googla just de orden. Det är också en fråga som ligger mej varmt om hjärtat, eftersom jag är både dansare och religiös. Inte nog med det, de tillfällen då jag känt mej som mest religiös (eller som mest i kontakt med det jag kallar Gud) har varit tillfällen då jag dansat. Åsa Danielsson vid dåvarande Sveriges Kyrkliga Studieförbund (nuvarande Sensus, tror jag) skriver i Guide till Gud (Forum 2001):

Jag har inget heligt rum eller ting. För mig handlar det om tillstånd. Om musiken när jag dansar, samhörigheten med allt, när kroppen blir ett tempel. /.../ Där finns utrymme för allt som finns inom mig. Lycka, ilska, sorg och humor, allt som jag är, som en människa är. Kanske är detta min bön, min religion. När andra berättar om mötet med Gud, om det heliga, om andliga upplevelser, då tänker jag på min dans som finns där varje dag för mig att träda in i.

På många ställen i Bibeln refereras också till dans som en hyllning till Gud, till exempel i Psaltarens 87:e kapitel:

Överallt sång och dans, allt besjunger dig. (vers 7)

I Psaltarens 150:e kapitel uppmanas människorna till och med att dansa till Guds ära:

Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängaspel och flöjt. (vers 4)

Det finns dock även negativa referenser. Sauls dotter Mikal känner till exempel förakt för David, då hon ser honom dansa (2 Sam 6:16, 1 Krön 15:29).

Av tradition har kroppen setts som något farligt och skamligt i kristendomen. Att dansa är att använda kroppen på ett sätt som ofta är svårt att intellektualisera och begränsa med regler och borde därför med den konservativt religiösa logiken vara livsfarligt. Kyrkan och andra religiösa organisationer har alltid känt ett behov av att kontrollera människor, men de som dansar är okontrollerade. En dansare jag kände hade till exempel en frireligiös mormor, som var förkrossad över att hennes barnbarn dansade och använde kroppen på ett så syndigt sätt. När jag gjorde vfu i Norrbotten fick vi på vissa ställen kalla danslektionerna för lektioner i rörelse, för att de laestadianska barnen skulle få vara med. Men som jag ser det handlar det inte om religion. Det handlar om rädsla och önskan att kontrollera andra människor. Men vi är skapade av Gud med kropp och allt och möjligheten att använda kroppen som uttrycksmedel och som glädjeämne är en gåva som ingår i livet.

Jag vet inte så mycket om hur andra religioner än kristendomen förhåller sej till dans. Om någon läsare vet får ni mer än gärna upplysa mej!

Slöja på danslektioner

Återigen är rubriken är googlesökning som har fört en läsare hit och återigen är det en intressant sökning. Slöja kan i danssammanhang betyda flera olika saker. Scenografiskt, till exempel, innebär slöja en halvgenomskinlig ridå, som man kan använda tillsammans med ljussättning för att skapa olika rum på scen. Sådana är dock inte så vanliga på danslektioner.

Från jannyshappymusicalnotes.com

Desto vanligare är slöjor i bemärkelsen stora eller små, tunna tygsjok som man kan manipulera på olika sätt för att förstärka eller upptäcka nya rörelser. Det är särskilt vanligt i barndans, men både barn, ungdomar och vuxna brukar, enligt min erfarenhet, bli inspirerade av slöjor eller sjalar i olika färger. Tyget är så lätt och följsamt samtidigt som det lätt fångas av vinddrag och luftmotstånd, vilket ger det ett eget liv. På så sätt blir slöjan både en förlängning av ens egna rörelser och en oberoende danspartner. För personer med begränsad rörlighet kan slöjan öka möjligheterna att fylla rummet och göra stora, yviga rörelser. Man kan också använda stora slöjor till att gömma hela gruppen, skapa tak att dansa under eller ett ovanligt dansgolv att röra sej ovanpå.

Danspedagogen Eva Dahlgren, som haft avgörande betydelse för utvecklingen av dans i skolan i Sverige, tillsammans med sina beslöjade elever. Från norran.se

I slutet av 1800-talet började dansaren Loïe Fuller experimentera med det nya elektriska ljuset. Hon riktade färgade lampor mot scenen, där hon dansade insvept i stora tyger som hon manipulerade med långa käppar som hon höll i händerna. Stilen kallades serpentindans. Klippet nedan är autentiskt, men förstås kolorerat i efterhand.



Det finns en myt om den bibliska prinsessan Salome, som säger att hon dansade för kung Herodes (ni vet, han som bestämde att "hela världen" skulle skattskrivas just när Jesus Kristus skulle födas) mot att han skulle ge henne vad hon ville som betalning. Herodes blev mycket upphetsad av dansen och hade inga problem att lova att uppfylla hennes önskan. Dessvärre avslöjade hon först efter att hon dansat att hon ville ha Johannes Döparens huvud på ett fat. Dansen hon dansade kallas Dance of the Seven Veils (De sju slöjornas dans) och har under 1900-talet ingått i många orientaliska dansares repertoar. Dansen finns i många olika versioner, men grundidén är att börja insvept i sju slöjor, som sedan avlägsnas en efter en. I klippet nedan dansar Rita Hayworth i filmen Salome, som presenterar en variant av myten där det istället är Salomes mamma som begär Johannes huvud som betalning.



Ändå är det någonting som får mej att ana att googlesökaren inte har syftat på någon av dessa slöjor, utan på den huvudduk som många muslimska kvinnor och flickor bär. Just nu har jag inga elever som bär huvudduk, men jag har haft tidigare. Beroende på slöjans utformning kan den vara mer eller mindre begränsande för danselevens rörelser.

Jag har tidigare berättat om en skola med hög andel muslimska elever, där dansundervisningen skedde i könssegregerade grupper, vilket jag tror skapade en trygg miljö för flickorna jag träffade där. Tack vare att de kände sej trygga hade de flesta av tjejerna börjat knyta sin huvudduk i nacken istället för att vira den runt halsen och axlarna, vilket gav dem mycket större rörelsefrihet än de haft i början av läsåret, när de bar sin sjal på ett mer traditionellt sätt. När jag träffade dem på våren såg de mest ut som hippies med sina sjalar runt huvudet och virade runt hårknuten i nacken. Och de dansade som bara den.

Bilderna på slöjor kommer från apologeticsindex.org

Lärstilar som inte finns

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.



Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Dans - en tjejgrej? (del 2)

En 16-årig teaterelev skrev ett brev till radioprogrammet Barnen. I brevet frågade hon varför det är så stor andel tjejer och så liten andel killar på estetiska programmet. Sveriges radio svarade med att ge henne en inspelningsmanick och uppgiften att ta reda på det själv. Resultatet blev ett fantastiskt reportage med titeln Den enda killen på dansen. Eva Samson, som brevskribenten heter, har intervjuat sina klasskompisar, dansande 8-åringar, en teaterlärare och en nationalekonom. Så många kloka tankar! Och så mycket förvirring också. Särskilt intressant tycker jag det är när Eva frågar sin klasskompis om hon skulle tycka det var bra med en kille på dansen. Det tycker klasskompisen, eftersom det då skulle gå att "göra koreografier med lyft och så." En så vanlig missuppfattning! Jag lägger mycket energi på att få mina tjejer att våga lyfta varandra. Fascinerande är det också att höra de små pojkarna som beskriver sina upplevelser av att få vara en vind, en blomma eller en "sol, som lyfter upp alla blommor". Att vi berövar minst hälften av våra barn det! Det är så upprörande!

Den absolut mest intressanta frågeställningen i programmet är dock denna: När en kille väl håller på med teater eller dans, ska han då hyllas - och varför?

Läs om reportaget här. Och så lyssna här.

Läs också Dans - en tjejgrej?

Nationella prov i dans

De pratar om nationella prov på radio. Resultaten blir orättvisa, eftersom olika lärare förbereder eleverna för provet på olika sätt. No shit. Jag trodde meningen med proven var att de skulle visa elevernas verkliga kunskaper, alltså vad de kan oberoende av undervisningssätt. Det gör de förstås inte. En lärare som intervjuas av P1 morgon har upptäckt att elevernas resultat på proven är beroende av hur vana de är vid provsituationen. Eleverna behöver alltså inte bara lära sej ämnet - de måste också lära sej hur man skriver prov. Det i sin tur betyder att provresultaten inte bara visar hur duktiga eleverna är i det aktuella ämnet - de visar också hur duktiga eleverna är på provsituationer.

Vad skönt att vi inte har nationella prov i dans, tänker jag. I England har man det. Om jag minns rätt från min vfu* där är de uppbyggda på ungefär samma sätt som proven i språk. Eleverna prövas i dansteknik, koreografi och analys. Hela tionde skolåret (sista året i grundskolan, då eleverna ska ta sin GCSE som är en  grundskoleexamen) gick på min vfu-plats åt till att förbereda det nationella provet. Gång på gång tittade de på stycket de skulle analysera och gång på gång gick de igenom de koreografiska verktyg som skulle användas i koreografiprovet. Självklart lärde sej eleverna en hel del saker på det, så vad är problemet? Jo, att läraren helt fråntas kontrollen över undervisningen. Läraren kan inte välja de undervisningssätt som hen anser vara bäst för just den här elevgruppen. Eleverna missar dessutom möjligheten till mångfald. Hade de inte haft provet hade de kanske analyserat fler olika stycken, vilket hade gett dem en bredare syn på dans. De hade kanske också lärt sej fler och mer varierande metoder för koreografi, vilket kunde ha gjort dem till mer utforskande koreografer. Å andra sidan kan man argumentera för att de redan borde ha fått allt det där under alla skolår de haft dans redan.** Men jag hade velat ge eleverna möjlighet att under sitt sista år, då de förhoppningsvis har samlat på sej massor av kunskaper, verkligen blomma. Det skulle vara då jag skulle vilja släppa dem som allra mest fria att utforska och använda allt det de har lärt sej. En omöjlighet om de samtidigt ska vara väl förberedda för det nationella provet. Det hade min vfu-handledare upptäckt, precis som läraren i P1 morgon idag.

Jag tycker inte att nationella prov är någon bra idé. De begränsar undervisningen och jag tror inte att de leder till att eleverna får mer rättvisa betyg - för det finns väl inga kursplanemål som säger att eleverna ska vara vana vid provsituationer? Utan de nationella proven skulle lärarna kunna koncentrera sej på de arbetssätt som deras elever bäst skulle nå de verkliga målen och lärare är förstås kompetenta nog att sätta rättvisa betyg alldeles utan nationella prov. Samtidigt är det nationella provet en statusmarkör. Tidigare var det bara i grundskolans tre kärnämnen svenska, engelska och matematik, som eleverna skrev nationella prov. Numera har de NP även i no-ämnen och om jag har förstått saken rätt är det på gång att utvecklas NP även för so-ämnen. Listan över ämnen utan nationella prov sammanfaller inte helt oväntat ganska väl med listan över ämnen utan lärarlegitimation. Inte oväntat, som sagt, men egentligen ganska ologiskt. Det borde ju vara de lärarna, som ska undervisa och sätta betyg utan att styras av NP, vars kompetens verkligen borde säkras av en legitimation. Eller?

Jonas Vlachos på Lärarnas Nyheter.
Läs också Vad händer med processen i en standardiserad skola? och Bristande förtroende för lärarna - igen.

------------------------------------------
*Verksamhetsförlagd utbildning.
**I primary school har alla dans. I secondary school är det valfritt. Eleverna väljer tio ämnen till sin GCSE (grundskoleexamen). Inte alla skolor erbjuder dans som ett av de ämnena.

Utforskande undervisning

Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.

Dansa fotosyntesen

Jag läser artikeln Att komma nära det mänskliga i förra numret av Fotnoten. Det handlar om estetiska lärprocesser. Ambjörn Hugardt, lärare på Kungliga Musikhögskolan, diskuterar huruvida estetiska verksamheter kan och/eller bör användas som metod i teoretiska ämnen. Han påpekar att:

Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska.

Strax efteråt läser jag Fotosyntesen är mycket mer än en formel på Lärarnas Nyheter/Origo. Det handlar om hur svårt det är för barn och ungdomar att förstå fotosyntesen. Helena Näs, lektor i biologididaktik, har skrivit en avhandling om hur man kan undervisa fotosyntesen för att eleverna ska begripa.

Jag kommer osökt att tänka på sista kursen i andra delen av allmänna utbildningsområdet på lärarutbildningen. Jag tror den hette Livets villkor och den innehöll både samhällskunskap och ekologi. I kursen ingick också en dag vfu, där vi skulle jobba med någonting vi lärt oss i kursen med eleverna. Jag och tre av mina kursare skulle vara på samma skola och bestämde oss för att utforma en danslektion om just fotosyntesen. Elevgruppen var en åldersintegrerad sådan med elever i skolår 6-9. Tack vare den aktuella skolans sätt att schemalägga långa arbetspass hade vi 2,5 timme tillsammans med eleverna.

Vi började med en lång uppvärmning på temat vatten. Jag läste en poetisk text vi hade skrivit samtidigt som mina kursare förevisade rörelser som eleverna härmade. Rörelserna hade förstås med texten att göra samtidigt som övningen var uppbyggd för att långsamt värma upp kroppen med mjuka rörelser på golvet, som så småningom växte och tog sej allt högre upp. Övningen var lång och ganska suggestiv, men täckte in flera rörelsekvaliteter, värmde muskler och leder och fungerade som en trygg start för de dansovana eleverna. Vi fortsatte sedan med strikt styrda improvisationer om vatten och värme. Den första gestaltade vattnets kretslopp med sjöar/hav, ånga, moln och regn. Samtidigt tränades eleverna i att ta sej ner till och upp från golvet på ett smidigt sätt. Nästa övning gestaltade olika processer som drivs av värme. Vi använde formen "motorvägen" där eleverna springer mot varandra i par diagonalt över golvet. Eleverna tränas i att förhålla sej till både rummet och andra människor i rummet, men det var i det här fallet en bieffekt eftersom vi hade andra syften. Genom att springa blev eleverna förstås varma och svettiga, vilket fungerade som utgångspunkt för en diskussion kring värme och vilka processer det kan sätta igång. I plötsliga stopp i springandet fick eleverna sedan prova att smälta, torka, tina, spricka, växa, svettas, ånga och så vidare med kroppen.

Till slut delade vi in eleverna i grupper och gav dem i uppgift att komponera en liten dans om fotosyntesen. Varje grupp fick en uppsättning lappar med orden syre, koldioxid, solljus, vatten, socker och klorofyll. De flesta löste det så att var och en i gruppen tog en lapp och gestaltade det som stod på lappen. Dansmässigt gav inte kompositionsuppgiften precis några strålande resultat. Det blev mer ett slags pantomim, men eleverna gjorde helt klart sitt bästa för att gestalta fotosyntesen och uttryckte efteråt att de hade fått större förståelse för vad som händer i den processen. Hade vi haft flera lektioner med dem eller tagit mer tid till kompositionsuppgiften från början och dessutom varit lite mer erfarna själva hade vi kanske kunnat hjälpa eleverna att bearbeta sina kompositioner. Då hade vi förhoppningsvis kunnat utveckla dem från pantomim till dans och fått ett konstnärligt mer intressant resultat.

Kanske hade vi också kunnat få mer djup i lektionen, om vi hade samarbetat med en biologilärarstudent (sådana fanns dock inte att tillgå på institutionen för musik och medier). Vår förhoppning var nämligen just det som Ambjörn Hugardt beskriver ovan, att kunna gifta ihop två ämnen, att kunna lära eleverna dans och biologi samtidigt. Inte att använda dansen som en metod för att lära dem biologi och inte heller att använda biologin som ett tema för att lära dem dansa, utan för att väva ihop de två ämnena och experimentera med hur de kunde berika varandra.

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Prestationsprinsen har skrivit ett inlägg, som breddar och fördjupar det jag skrev häromdan. Han har också hittat inspirerande youtubeklipp med leksaksliknande träningsredskap i parker och pilatesbollar istället för stolar i skolan. Det han skriver får mej också att tänka på Ninnie Anderssons arbete med dansmatte. Det är en metod hon själv har utvecklat och jobbat med på en 6-9-skola i Stockholmsområdet. Enkelt kan man säga att det går ut på att fördjupa förståelsen för matematiska begrepp genom att gestalta dem med kroppen. Även om jag tycker att de estetiska ämnena ska finnas i skolan för sin egen skull och inte bara fungera som hjälpgummor för de teoretiska ämnena tycker jag ändå att dansmatte och liknande kan vara ett mycket bra komplement i skolan. Eller varför komplement förresten? Vem vågar testa att genomföra hela matematikundervisningen enligt Ninnies metod?

Dag 17 - Ditt bästa minne

Att skriva om minnen på nyårsdagen känns på nåt sätt inte helt korrekt. Minnen skrev folk om igår, men då var jag alldeles för sjuk för att ens orka tänka på att skriva. Idag mår jag bättre och inser att jag har hur många fantastiska minnen som helst. Det är väldigt svårt att välja ut ett enda som det bästa.

Ett roligt minne som dyker upp i huvudet är från skolturnén vi gjorde andra året på danslärarutbildningen. Min klass* var runt på en massa olika skolor i Norrbotten och framförde en föreställning som vi hade skapat tillsammans. Efter föreställningen hade vi publiksamtal och ibland workshops med barnen som hade sett den. På en skola, där vi inte hade planerat att hålla workshop, frågade en av mina kursare om publiken tyckte att det var en bra föreställning. Ett barn svarade direkt: "Näää, för vi har ju inte fått dansa!" Hoppsan! Det enda vi kunde göra var förstås att spontant hålla en kort workshop med hela publiken.

Fast det är förstås inte mitt bästa minne. Bästa-minnen är ofta för privata eller känslomässiga upplevelser för att berätta om. Ofta är de dessutom väldigt svåra att beskriva. Jag försökte med ett fint minne i juni 2009:

Sista dan på jobbet idag. Sorgligt som alltid att säga hej då till alla elever. Det stora traumat har vi redan haft för ett par veckor sen, när jag berättade att jag inte kommer tillbaka i höst. Idag lyckades jag krama allihop utan att börja gråta, men det var på vippen. Särskilt en grupp som jag har fått kämpa med på ett annat sätt än med de andra. När det har varit en kamp känns det liksom ännu värre att lämna dem. De var så skeptiska i början och först nu på slutet har jag lyckats få med mej alla. Och då ska jag överge dem. Det känns taskigt också, när de nu äntligen har börjat lita på mej. Kommer det göra att de har ännu svårare att lita på vuxna sen? Man vet ju aldrig, man kan ju bli övergiven.

Dagens höjdpunkt var att mina sexor dansade en koreografi som vi har gjort tillsammans. Jag har gjort början och slutet och eleverna har gjort mitten. De var superduktiga! Och det är så underbart att se den där processen mot seger - för det är verkligen en seger. Innan var de så nervösa att jag trodde de skulle svimma. En började nästan gråta och en sa att han hade ont i magen av nervositet. Men de vågade ändå gå upp på scen och de genomförde dansen med bravur! Och att sedan se deras strålande ansikten efteråt, deras stolthet. Det är fantastiskt. Särskilt en tjej, som har upprepat otaliga gånger under de senaste två veckorna att hon inte skulle våga. Hon vågade! Och hon var så lycklig efteråt.

Jag börjar gråta nu när jag skriver det. Tusan också. :')

*Jag vet att det inte heter så på universitetet, men det kändes ändå väldigt mycket som att vi var en klass.

Matte, slöjd, fysik och dans

Fröken Slöjddidaktik stör sej på att matteämnet får så mycket fokus i skoldebatten. Jag håller med henne. Det verkar som om matte är det enda som egentligen spelar någon roll möjligen med svenska och engelska på andra plats. Men sen blir jag lite fundersam, när jag läser vidare om hur tydligt hon vill skilja slöjdämnet från matteämnet. På ett sätt förstår jag henne, när hon säger att hon inte vill prata om matte på slöjdlektionerna. Hon vill ju prata om slöjd (och inte bara prata om förstås, utan utföra i första hand). Jag blir också trött på att de estetiska och praktiska kunskapsområdena så ofta reduceras till metoder eller medel för att nå målen i teoretiska ämnen, som har högre status. Jag har bekanta som undervisar i dansmatte. Det ger tydligen lysande resultat, när det gäller elevernas förståelse för matte. Det jag inte vet, men som jag skulle tycka vore väldigt intressant att veta, är vad det ger för resultat i dansen. Lär sej eleverna dansa också?

I januari 2007 skrev jag så här (det handlar visserligen om fysik och inte om matte, men det spelar inte så stor roll):

Igår hade vi metodik med den fantastiske Alan Danielson. Han undervisar Limónteknik, vilken bygger på the sense of breath och the sense of gravity. Alla rörelser grundar sej på andning och gravitation. Han pratade oxå mycket om potential energy. Typ om jag håller min arm rakt upp, så har den ingen energi (bara potentiell sådan). Ju mer jag låter den falla desto mer potentiell energi har den, tills den passerar halvvägs till hängande. Sen har den energi. Det verkar kanske lite konstigt, men jag förstod iaf plötsligt en sak. Nämligen något vi pratade om i grundskolan: lägesenergi och rörelseenergi. Då fattade jag ingenting av det och inte heller K-Johans* försök att förklara saken har haft någon effekt. Men igår förstod jag alltså. Aha!

Då förstod jag oxå något annat (som jag visserligen har anat länge): Om läraren talar ett språk som eleven förstår, kan eleven förstå/lära sej vad som helst. Det ska jag komma ihåg.

Det är inte det enda jag lärt mej om fysik genom dansen. I grundskolan tyckte jag att fysik var urtråkigt och mer eller mindre obegripligt. Som vuxen har jag insett att dans i mångt och mycket är fysik och genast blev det intressant! I mitt fall är det förstås så att allt som har med dans att göra blir intressant. Jag menar inte att samma gäller för alla. En del tycker att generella begrepp är mer relevanta än specifika exempel på begreppen. En del tycker tvärtom. Vi har ju alla olika sätt att lära oss. Problemet, som jag ser det, är att vi delar upp skolan i ämnen över huvud taget. Det kan tyckas motsäga det jag sa innan om att jag vill undervisa dans och inget annat, men det gör det egentligen inte. Jag kan mycket om dans. Jag vill att det ska ses som ett viktigt kunskapsområde i skolan. Andra lärare kan mycket om andra saker. Ingen lärare kan vara specialist på alla kunskapsområden. Men jag skulle vilja att skolan byggde på att eleverna fick upptäcka världen som en helhet med hjälp av många vuxna, som är specialister på olika saker. Om Alan Danielsons uttalade intention hade varit att hålla en lektion i fysik med oss hade det förmodligen blivit en både pretentiös och torftig sådan, men utan att mena det lärde han mej ändå något om nämnda naturvetenskapliga ämne. Min hjärna kopplade ihop det nya jag hörde med någonting jag hade hört för länge sen och skapade mening. Det är det jag önskar ska hända i eleverna också.

Jag kommer fortsätta lära mina elever så mycket det bara går om dans. Förhoppningsvis ger det dem dessutom lite större förståelse för resten av livet och världen.

*En vän som gick natur på gymnasiet.

Skolan dödar kreativitet

Den här mannen säger egentligen allt som behöver sägas (man får bortse från hans könsstereotypa skämt). Jag önskar att vi hade honom som skolminister.

Är elevernas hälsa skolans ansvar?

Ha! Jag är så i tiden. Samma dag som jag repriserade mitt inlägg om alternativ till idrott togs ämnet upp inte bara i P1 utan också i DN och på Lärarnas Nyheter. På båda ställena fokuseras idrottens positiva inverkan på barns hälsa. En tysk studie har nämligen visat att när man ökade antalet idrottstimmar från två till fem i veckan minskade barnens vikt och deras "hälsovärden" förbättrades. Därför öppnar nu båda de politiska blocken för ett ökat antal idrottstimmar i den svenska skolan. Nåväl, beroende på innehållet är det inget fel i det. När de ändå håller på får de gärna göra dans till ett separat och obligatoriskt ämne också (det är idag en del av idrottsämnet). Det jag vänder mej mot är argumenten.

Den idrottslärare som intervjuas i Kropp&själ, som jag länkade till igår, påpekar att idrott&hälsa numera är ett kunskapsämne, men att de flesta fortfarande ser det som ett aktivitetsämne. "Å, vad bra att de har idrott där," kan han få höra sina kollegor säga, "så att de är pigga när de kommer tillbaka till skolan." Jag har full förståelse för den underton av bitterhet som går att ana i hans röst. Jag har många gånger hört samma sak sägas om dans i skolan. Idrotten - och dansen på de skolor som har valt att ha det - är en del av skolan! Det är ingen liten sidoverksamhet eller paus från skolarbetet. Idrotten - och dansen - måste finnas i skolan av samma skäl som alla andra ämnen, nämligen att vi ser det som en del av den viktiga allmänbildning alla behöver för att fungera som vuxna människor och medborgare i det svenska samhället. Det kan inte vara så att det enda argumentet för att ha idrott&hälsa i skolan skulle vara att minska barnfetman. I så fall måste kursplanen ändras radikalt och inga under- eller normalviktiga barn skulle delta i undervisningen.

Dessvärre har till och med våra politiker uppfattningen om idrott&hälsa som ett aktivitetsämne. Det gäller politiker från båda sidor och inte minst skolministern och hans parti, som säger till Kropp&själ att "när det står idrott på schemat ska barnen röra på sej." Jaha, så man ska återigen få en boll kastad på sej med uppmaningen: "Spela fotboll!" utan att få lära sej reglerna? Eller simma på tid utan att få lära sej någon teknik? Eller hur ska det funka egentligen? När kommer den nya kursplanen som förhoppningsvis ger svar på mina frågor?

Framför allt undrar jag: Är det skolans ansvar att minska barnfetman? Och är det i så fall skolans fel om barn är feta?

Läs också om Michael Sjöströms kritik mot utökad idrottsundervisning.

Istället för idrott

Just nu lyssnar jag på ännu ett välgjort och givande program på P1 - Kropp&själ om skolidrott. Det påminner mej om något jag skrev i juli 2007:

På DN debatt idag finns en artikel undertecknad av inte mindre än 19 personer. Det är en blandning av elitidrottare, idrottsläkare, sjukgymnaster och idrottslärare. Dom vill uppmärksamma att så många barn lider av ohälsa pga övervikt. Enligt artikeln är det så många som var fjärde sjuåring i Sverige det handlar om. Därför kräver dom dagliga lektioner i idrott och hälsa för alla elever i både grundskolan och på gymnasiet.

Ett hälsofreak som jag fasar såklart över folks ohälsa och jag tycker det är sjukt att barn inte rör på sej mer. Deras kroppar är ju liksom gjorda för att just röra sej (det är förresten även vuxnas kroppar). Men när jag hörde talas om kravet i artikeln (ring p1 var som vanligt min första källa), var min första tanke: ”Å nej! Det får inte hända! Det kan dom bara inte utsätta barnen för!” På gymnasiet skrev jag en debattartikel i Lärarnas Tidning om hur jag upplevde skolidrotten. Den finns att läsa här.

Det finns redan en rekommendation att alla elever ska utöva 30 min fysisk aktivitet varje dag. Märk väl: fysisk aktivitet. Inte idrott. Därför har jag sammanställt en liten lista över fysiska aktiviteter, som saknar tävlingsmoment.

1. Dans. Ja, det måste ju helt enkelt ligga överst på listan. Det vore ett enkelt steg att införa Dans i skolan i alla kommuner. Eftersom det oftast är kulturskolan, dvs. en kommunal verksamhet, som bedriver dans i skolan, så handlar det ju egentligen bara om en omfördelning av pengar inom kommunen.

2. Lek. För det första så rör sej barn ofta en hel massa i sina egna spontana lekar (även om det nu tydligen har minskat drastiskt och artikelförfattarna skyller på dator- och tv-spel). För det andra så finns det mängder av roliga lekar, som innehåller en massa rörelse. Både idrottslärare och fritidspedagoger (som annars brukar va bra på den här sortens aktiviteter) har tyvärr ofta väldigt svårt att komma på lekar utan tävling, men det är bara att höra av sej, så ska jag lära ut så många nån mäktar med.

3. TV-spel. Jodå, det finns jätteroliga tv-spel, där man använder hela kroppen för att göra alla möjliga kul saker – allt från att spela maraccas via bowling till att färga folks hår. Ett exempel här, men notera att det även finns andra.

4. Trädgårds- och parkarbete. Det finns dom som definitivt inte gillar att springa omkring eller vifta med armarna eller imitera en fjäril. En bra grej skulle kunna vara att hjälpa kommunens parkarbetare eller fixa till skolgården så den blir fin.

5. Städning. Återigen en aktivitet med många fördelar. Barnen lär sej städa, lokalvårdarna på t.ex. skolan får hjälp och det blir rent och snyggt i kommunens lokaler.

6. Vaktmästeri. Jaja, se ovan. :)

7. Tai shi, yoga, pilates, ja t.o.m. aerobics. Avtal kan träffas mellan kommunen och ett lokalt gym, om ingen på skolan kan leda det. På gymnasiet kan det ofta finnas elever som kan hålla i undervisningen.

8. Ekobussen. Vi var ute med ekobussen en gång i grundskolan och en gång på gymnasiet. Traskade runt i skogen, tittade på olika sorters växter, jordmåner och insekter. Skulle man kunna göra mycket, mycket oftare.

9. Svamp- och bärplockning. Har anknytning till ovan.

10. Cykling till och från skolan.

11. Massage. Hur hälsosamt som helst och dessutom väldigt bra för relationerna mellan eleverna.

12. Klassutflykter innehållandes t.ex. paddling.

13. Klättra i träd.

14. Gå och bada. Då menar jag inte simma 800 m på tid, som vi gjorde på gymnasiet, utan verkligen bara gå och bada. Det funkar förstås inte så bra om man enbart ligger i bubbelpoolen, men i övrigt hur bra som helst.

15. Gående skolbussar. Jag läste om det i Lärarnas tidning och det är verkligen toksmart. "Bussarna" kommer från flera håll. Det barn, som bor längst bort på "linjen", börjar gå och hämtar upp nästa barn en bestämd tid. Sen hämtar dom nästa och nästa osv tills dom är framme vid skolan.

16. Hoppa hopprep.

17. Gå på stan. Man måste dock gå runt, inte bara sitta och fika.

18. Akrobatik och mim.

Men hur ska skolan kunna erbjuda alla dom här aktiviteterna? Det behöver dom inte. Jag har tänkt ut ett system. Eleverna har t.ex. en timme Idrott och hälsa och en timme Dans i skolan i veckan. Utöver det har dom frivilliga fysiska aktiviteter, som kan vara arrangerade av skolan men också av andra. Oavsett vad eleverna väljer att göra, ska det motsvara dom 5000 ”steg” som barnen tydligen missar varje dag (se faktarutan bredvid debattartikeln). Om man inte litar på att barnen fixar det här på egen hand, skulle dom kunna ha en ”rörelsebok”, där nån vuxen dom litar på får skriva på att dom har rört sej, t.ex. cyklat till skolan.

Visst är det smart? :)

Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?

Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**

En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.

Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.

*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.

Vem pratar Jan Björklund om?

Jan Björklund vill tvinga föräldrar att sitta med i skolan, om deras barn missköter sej. (DN, 24.se, AB, SvD, GT, svtplay, svt) Vilka föräldrar tror han att han pratar om? Tror han att han pratar om pappan som ringde till min kollega och sa: "Min [8-åriga] son ska inte vara med på dansen. Bara så du vet om det." "Jaha," sa min kollega, "fast dans är ju ett obligatoriskt ämne precis som alla andra på den här skolan, så det kan inte du bestämma." Pappan gav sej inte. Hans son skulle inte vara med på dansen, för han skulle minsann inte bli bög. Min kollega gav sej inte heller. Det slutade med att hon fick hänvisa honom till rektor. Tror Jan Björklund att den 8-åriga pojken i fråga skulle sköta sej bättre på dansen om hans pappa satt med och tittade på?

Eller tror Björklund att han pratar om pappan till den 15-åriga pojken jag mötte på min sista vfu? Den här pojken var mycket intresserad av estetiska ämnen i allmänhet och musik och dans i synnerhet. Han hade känsla för musik, ett uttrycksfullt kroppsspråk och dessutom en analytisk förmåga. Tyvärr visade han sitt intresse väldigt sällan. Oftast satt han och stirrade i väggen eller på telefonen, eller så kom han inte alls på lektionerna. Varför? För att hans pappa inte tyckte att estetik var något pojken skulle ägna sej åt. Det var oviktigt och fjolligt. Den här pojken hörde definitivt till de "stökiga elever" Jan Björklund talar om, men att ta dit pappan hade varit en katastrof. Enda gångerna pojken koncentrerade sej, arbetade entusiastiskt och lät det där lilla ljuset lysa i sina ögon var när han glömde bort att tänka på sin pappa.

Så vem är det Janne pratar om egentligen?