Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Mer idrott = bättre betyg i teoretiska ämnen

Häromdagen kunde vi höra på Ekot att unik forskning i Malmö visar att elever, som har idrott i skolan varje dag presterar bättre i de teoretiska ämnena (se också DN, BT, Sydsvenskan, HD, SvD och AB). Forskarna har låtit elever på en skola i Bunkeflo ha idrott varje dag från skolår 1 till skolår 9. Andelen elever med fullständiga slutbetyg är betydligt större i den gruppen än i referensgruppen, som har haft idrott två gånger i veckan. Eleverna, som intervjuas av Ekot, tycker att de känner sej lugnare när de har haft idrott och därmed kan koncentrera sej bättre än annars under de teoretiska lektionerna. Forskaren Ingegerd Ericsson drar slutsatsen att det inte alls behöver vara så att man ska satsa på mer teori i skolan, om man vill höja elevernas resultat, utan att man ska låta dem röra på sej mer.

Inslaget gör mej kluven. Först blir jag förstås glad att det kommer fram positiva forskningsresultat om rörelse för barn och ungdomar. Förutom bättre teoretiska prestationer hade också eleverna bättre muskulatur och hälsa i allmänhet än andra ungdomar i samma ålder. Jag blir glad, eftersom det kanske, kanske leder till mer rörlig aktivitet i skolan. Men samtidigt blir jag en aning betryckt. Det här forskningsresultatet och presentationen av det säger ingenting om det värdefulla i att vara kunnig i idrott och hälsa i sej, utan lyfter enbart fram att idrotten kan vara en hjälp för de teoretiska ämnena, eller som man säger i Ekot – skolämnena. Det är en vanlig inställning att skolämnena är de teoretiska ämnena, medan de praktiska och konstnärliga kunskapsområdena ses som avbrott i skolarbetet, något roligt eller i bästa fall något som kan vara till stöd för det teoretiska lärandet.

Men spelar det någon roll? frågar jag mej. Är det viktigt varför man inför mer idrott, dans, slöjd eller andra icke-teoretiska ämnen? Är inte det viktiga att man gör det? Mitt svar är att det spelar stor roll. Så länge de praktiska och konstnärliga ämnena ses som hjälpgummor och inte som självständiga kunskapsområden kommer de alltid vara undanskuffade och bortträngda. Deras värde ligger då enbart i deras förmåga att stödja lärandet i andra ämnen och de kunskaper som är specifika för den aktuella disciplinen (till exempel dans) kommer tappas bort. Det som egentligen är självständiga discipliner reduceras till metoder i andra discipliner (till exempel matte eller svenska). Jag menar inte att det är fel att använda praktiska och konstnärliga metoder i teoretiska kunskapsområden, men det får inte vara det huvudsakliga syftet med att ha de ämnena i skolan. Att daglig fysisk aktivitet leder till bättre prestationer i teoretiska ämnen måste ses som en bieffekt och får inte förvandlas till syftet för skolämnet Idrott och hälsa.

Läs också Jacob Gudiols intressanta reflektioner kring studien i inlägget Mer träning i skolan ger bättre skolbetyg - mer om studien

Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1

I januari 2010 deltog jag i en onlinediskussion om kunskap. Då skrev jag bland annat det här (i inlägget hänvisar jag till Lpo94, men ungefär samma formuleringar återfinns i Lgr11):

Som jag ser det handlar den här diskussionen om tre huvudfrågor:

1. Vad är kunskap?
2. Vilken kunskap är viktig?
3. Vad är skolans uppgift eller vad bör den vara?

Svaren på de tre frågorna kan naturligtvis skilja sej mycket från varandra. I Läroplan för den obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo94) definieras fyra olika aspekter på kunskap: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Läroplanen ger alla fyra samma tyngd. Skolans uppgift är således inte bara att mata eleverna med fakta, utan också att [hjälpa eleverna att] förstå vad dessa fakta betyder. Men inte bara det. Skolan måste också förvissa sej om att eleverna kan lösa praktiska uppgifter och integrera all denna kunskap i sin egen person och sitt eget liv. Man kan förstås vända på det och säga att skolan inte bara ska lära ut färdigheter, utan dessutom upplysa eleverna om relevanta fakta och bakomliggande teorier. Min erfarenhet är att de teoretiska ämnena oftast ägnar sej åt fakta och i bästa fall förståelse medan de praktiska och de estetiska ämnena fokuserar på färdighet och - fast mer sällan - förtrogenhet. Det leder till att inget av kunskapsområdena blir helt.

Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vara tämligen vedertagen i Sverige och övriga västvärlden idag. Den ursprungliga teorin omfattar sju intelligenser, som finns hos alla människor. Både Gardner själv och andra forskare har senare kompletterat med ytterligare en handfull. Vilka intelligenser som utvecklas hos den enskilda individen beror [till stor del] hur de stimuleras, alltså tränas. Ett problem, som jag ser det, är att de flesta av intelligenserna i allmänhet inte ses som just intelligenser, utan som talanger, vilket markerar en lägre status. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses ofta vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk (kroppslig) eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig, snäll eller kanske omtänksam. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller på nobelpriskommittéen. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i - om man skulle vilja.

Folkskolan instiftades för att man ansåg att den vanliga medborgaren behövde mer och andra kunskaper än de som kunde läras i hemmet. Till att börja med var det dock fortfarande hemmet som stod för den största delen av barnens utbildning (på 1800-talet fick man till exempel inte börja skolan innan man kunde läsa). Med tiden har ansvaret i allt högre grad skjutits över på skolan. Ett visst ansvar ligger fortfarande på familjen i och med att ofoget läxor har lyckats hänga sej kvar ända in i våra dagar. Det som idag heter grundskolan finns alltså till för att utbilda medborgarna. Vad alla behöver kunna kan vi naturligtvis tvista om. Klart är i alla fall att grundskolans uppgift idag sträcker sej långt utöver att lära eleverna läsa, skriva och räkna samt något om samhället. Grundskolan har förvisso tre kärnämnen; svenska, matematik och engelska. De handlar om mycket mer än det nyss nämnda. De baskunskaper som de flesta behöver i sitt privatliv såväl som i sitt arbete är ganska snabbt avverkade. Resten handlar om att lära sej förhållningssätt och sätt att tänka. Matematikundervisningen syftar inte enbart till att lära eleverna "räkna", utan till att utveckla den logisk-matematiska intelligensen (som förresten hänger nära samman med den musikaliska). Målet är att eleverna ska se samband och lösa problem. Likaså syftar inte svenskan och engelskan enbart till att lära eleverna stava och skriva korrekt, utan till att utveckla den språklig-verbala intelligensen. Målet där är att eleverna ska kunna uttrycka sej och kommunicera. I skolan är dessa två intelligenser högt prioriterade, vilket är tydligt i valet av kärnämnen.

I era kommentarer får ni det att verka som om vi måste välja mellan det ena eller det andra, teori eller estetik/praktik, men vi kan faktiskt välja både och. Inte bara kan, vi bör. Ärligt talat förstod jag inte särskilt mycket av fysikundervisningen i grundskolan. Däremot har jag senare förstått väldigt mycket av det min lärare försökte förmedla - tack vare att jag dansar. Med det menar jag inte att de estetiska ämnena ska vara hjälpgummor åt de teoretiska. Nej, det jag menar är att alla kunskapsområden berikar varandra. Målet för min undervisning är att mina elever ska lära sej dansa. Därför uppmanar jag dem bland annat att läsa fysik och geometri, spela Super Mario Galaxy, se filmer och läsa skönlitteratur - eftersom jag är övertygad om att det kommer göra dem till bättre dansare.

Jag tror inte att alla människor behöver kunna dansa klassisk balett, men jag vet att alla människor mår bra och blir mer kompetenta på många områden om de stimulerar sin kinestetiska intelligens. Samhället skulle också tjäna på det, eftersom medborgare med god kroppsuppfattning skulle skada sej mindre, förslita sej mindre och kommunicera bättre. Därmed skulle sjukskrivningarna och belastningen på sjukvården minska. Det är bara ett exempel.

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com

Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se

Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

"Total teori gör dej känslomässigt urholkad"

Jag läste en artikel i DN om nya forskningsrön angående effekterna av cannabismissbruk. Medan jag läste slog det mej hur mycket argumenten mot cannabis liknade argumenten mot en total teoretisering av skolan (även de jag själv brukar använda). Resultatet av den tanken blev texten nedan, som är en manipulerad version av originaltexten. Den citerade forskaren är naturligtvis fiktiv och de nämnda forskningsrönen finns inte på riktigt. Jag har inte skrivit den här texten för att göra narr av någon. Den är bara en produkt av min lekfullhet och experimentlusta (sånt man får av estetiska ämnen, ni vet). Se den som ett konstverk!

Texten nedan kan uppfattas som provocerande. Läsaren tar själv ansvar för sina känslor. Texten är fiktiv, men bygger på en text som från början handlade om droger. Bild från metrobloggen.se

Allt fler skolor använder total teori och tror att det är lika ofarligt som att ha en en kreativ temavecka. Men frånvaro av estetiska ämnen i skolan kan ge svårare skador på hjärnan än man tidigare trott, menar Tora Lindqvast, en av landets främsta experter på området i Insidans nya serie.

Genom att ha enbart teoretiska ämnen under tonåren riskerar man att hjärnan inte utvecklas till en vuxen persons hjärna, visar ny forskning. Vissa av skadorna kan bli bestående.

– Total teori hindrar den neurologiska omstruktureringen av tonårshjärnan till en vuxenhjärna, säger Tora Lindqvast, docent i psykologi och en av landets främsta experter på effekterna av total teori. Man stannar av och utvecklas helt enkelt inte som individ.

Tora Lindqvast är verksam vid Rådgivningsbyrån i skolfrågor i Luna, en mottagning för teorimissbrukare som drivs av universitetssjukhuset och kommunen. I många år har hon forskat på de effekter frånvaron av estetiska ämnen får på hjärnan.

Studier visar att ungefär var fjärde tonåring (28 procent) i storstadsområdena har blivit utsatt för total teori. Fram till för tio år sedan var det ”bara” en av fem skolor som fortsatte.

–Det verkligt allvarliga är att det i dag är hela 35 procent av de som prövat som fortsätter, säger Tora Lindqvast.

– Att flumskolan beskrivs som farligare beror på att det är fler som flummar. Om lika många var totala teoretiker skulle det ses som ännu farligare. Jag brukar säga att varje utelämnat kunskapsområde bär sin egen farlighet. Unga som utsätts för total teori regelbundet förlorar sin tonårstid, samtidigt som de inte blir äldre psykologiskt. Att mognadsutvecklingen bromsas ser jag som oerhört farligt.

Estetiska ämnen gör att normala upplevelser känns starkare, genom att aktiviteten i det limbiska systemet, det vill säga det system i hjärnan som ger våra upplevelser en känslomässig valör, förstärks.

Men total teori har en förödande effekt på på tankeförmågan, visar ny forskning. Särskilt då den exekutiva, eller verkställande förmågan, som är den mest centrala. Det är den som gör att vi kan lösa problem, kritiskt granska vårt eget beteende, bibehålla uppmärksamheten, utveckla impulskontroll och omdöme, vara vaksamma och använda vårt språk och vårt minne. Den exekutiva funktionen sitter i frontalloben, eller pannloben, och just denna del av centrala nervsystemet, som normalt utvecklas kraftigt under tonårsperioden, har visat sig vara särskilt känsligt för total teori.

– Dessutom urholkar total teori dig som känslomässig individ, säger Tora Lindqvast. Blir du utsatt för total teori befäster du inte de fina ögonblicken i livet, det blir ingen omsorgsfull bearbetning av intrycken. Du får en ”teflonhjärna”.

Att man blir ”dum i huvudet” av total teori var det många som upptäckte redan under 90-talets yuppievåg, när skolformen blev populär. Nya amerikanska studier bekräftar nu att total teori kan ge bestående skador i de kognitiva (tankemässiga) förmågorna.

Frånvaro av estetiska ämnen sänker aktiviteten i de delar av hjärnan som samordnar de tankefunktioner vi behöver för att kunna hantera vardagen. Total teori kan splittra arbetsminnet (det minne som gör att vi kan hålla information aktuell under en kort stund) och det episodiska minnet (minnet för självkännedom).

De tankemässiga effekterna av total teori är olika beroende på hur ofta och hur länge man blivit utsatt för skolformen. I början påverkas mest arbetsminnet, vilket ger störningar i koncentration, uppmärksamhet och förmåga att lagra och bearbeta ny information. En längre tids totalt teoretisk undervisning försämrar förmågan att planera, tolka andras motiv och åsikter och hantera komplex information. Eleven får svårt att hitta ord, svårt att förstå vad andra menar och svårt att uppskatta tiden. Han/hon förstår inte orsaken till misstag, glömmer avtal, omdömet blir försämrat och tankebanorna ständigt avbrutna.

De flesta skolor slutar just för att de upptäcker att eleverna blir korkade, enligt Tora Lindqvast.

– De upptäcker att eleverna håller på att förlora kontrollen över sina intellekt.

Men ett av de områden där den totala frånvaron av estetiska ämnen slår hårdast är just självkännedomen, eftersom förmågan att reflektera och bearbeta intryck försämras. För vissa kan den här förmågan att reflektera försvinna innan skolan hunnit reagera på elevernas nya beteende, och då lyckas de inte bryta teoretiseringen.

Knappt tio procent blir totala teoretiker, och hamnar, med Tora Lindqvasts ord i ett ”psykiskt fängelse som de inte vet om att de sitter i”.

De totala teoretikerna kan delas in i två grupper – de ”akademiska”, som deltar i kulturevenemang då och då. Och de som använder teoretisk kunskap som ångestdämpare, för att hantera psykologiska eller sociala brister – av dem går mellan en tredjedel och hälften in i ett långvarigt nörderi.

De negativa effekterna på intellektet drabbar alla som utsätts för total teori, även om det förstås märks mindre hos dem som från början har större intellektuella resurser. Det är alltså de redan svaga eleverna som drabbas värst!

Det finns ingen ”ofarlig” helteoretisk undervisning, menar Tora Lindqvast.

Teoretiseringen sker mycket långsamt, vilket gör att den påverkar kroppen och hjärnan under lång tid. Nya studier med magnetkamera visar att efter sju dagars kontrollerad abstinens har den högra delen av frontalloben, vänster och höger tinninglob och lillhjärnan fortfarande en avvikande funktionsnivå. Försämringen kvarstår efter 28 dagars abstinens i bland annat lillhjärnan. Det här innebär alltså att hjärnan fungerar sämre en hel månad efter det man utsatts för total teori.

– Under den här tiden bör man ju definitivt inte köra bil, den psykomotoriska kompetensen kan vara kraftigt störd. Försök med piloter, som fått landa ett plan i flygsimulator ett dygn efter det de haft en hel dags totalteoretiska studier, visade att de missade landningsbanan med i snitt nio meter. Själva tyckte de att det gick hyfsat, de kände sig bara litet okoncentrerade, ungefär som om de hade grälat med sin partner.

Först efter cirka sex veckor anses de rent medicinska effekterna vara helt borta ur kroppen.

Om det går att återställa skadorna på hjärnan är osäkert. Vissa kognitiva förmågor kan förbättras när man börjar med estetiska ämnen igen, även efter en längre period av total teori, men andra försämringar kan bestå, säger Tora Lindqvast.

– Hjärnan har en viss plasticitet, men att komma igen efter en långvarig teoriperiod är svårt. Framför allt för att man förlorat så oerhört mycket i psykisk utveckling. Vad många före detta totalteoretiker får göra är därför att lära sig imitera.

– De som vill avskaffa flumskolan är antingen fullständigt okunniga eller så har de någon form av vinst av total teori, politiskt eller ekonomiskt. Total teori är i huvudsak ett problem i grunskolans senare del och gymnasiet, 99 procent av skolorna börjar när eleverna är mellan 14 och 16 år. Så länge estetiska ämnen är påbjudet i läroplanen, kan skolinspektionen och socialtjänsten driva de här tonåringarna mot behandling, vilket är bra.

Man måste se frågan i ett större perspektiv. En demokrati kräver att människor kan lyssna på och respektera varann. De förmågorna försvinner hos totalteoretikerna.

Läs också En annan skola är möjlig.

Allting faller - även såpbubblor

Från weberskold.blogg.se

"Dans och fysik är samma sak!" brukar jag säga till mina elever. De brukar inte riktigt gå med på det. "Fysik är bara formler!" svarade en av mina naturvetarelever en gång, men då var det min tur att protestera. Ingenting är bara formler, allra minst fysik! Fysik är visserligen teori, men det är också praktik och fysikens praktik är dans. Alla rörelser är sammansatta av faktorerna rum, tid, kraft och flöde och vi liksom alla människor måste dansare förhålla sej till gravitationen.

"Allting faller!" är också en av mina ofta återkommande deviser i klassrummet. Bara att gå omkring upprätt är en ständig kamp mot gravitationen. Enda gången vi faktiskt samarbetar med gravitationen - eller ger upp inför den - är när vi ligger platt på marken eller befinner oss i fritt fall, vilket så småningom resulterar i att vi ligger platt på marken. Om ni testar att släppa taget och ge efter för gravitationen kommer ni förmodligen också göra den fascinerande upptäckten att man landar som ett X. Kanske finns det en formel för det? I vilket fall som helst, i alla andra lägen jobbar vi mot gravitationen och för att kontrollera sin teknik och hitta olika rörelsekvaliteter är det av yttersta vikt att dansare vet hur mycket de ska kämpa emot eller släppa efter. Och bästa sättet att lära sej är förstås att testa.

Men så en dag, när jag blåste såpbubblor, tittade jag på bubblorna som steg mot himlen och tänkte: Allting faller faktiskt inte! Jag blev så där lite pirrig i magen och tänkte att jag måste diskutera det med mina elever. Vad betyder det för oss? Hur förhåller vi oss till det? Kan vi skapa en dans omkring det? Jag har fortfarande inte tagit upp det, men kanske när vi ses igen efter sommarlovet? Då är det kanske dags att göra en dans om såpbubblor?



Fotnot: Såpbubblor faller faktiskt, om man blåser inomhus. Att de stiger utomhus antar jag beror på någon slags uppåtvindar. Kanske finns det formler för det också? Däremot finns det andra saker som stiger såväl inomhus som utomhus, till exempel heliumballonger. Det beror på att helium har lägre densitet än luft, kommer jag ihåg från grundskolan.

Läs också: Matte, slöjd, fysik och dans.

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Dansa fotosyntesen

Jag läser artikeln Att komma nära det mänskliga i förra numret av Fotnoten. Det handlar om estetiska lärprocesser. Ambjörn Hugardt, lärare på Kungliga Musikhögskolan, diskuterar huruvida estetiska verksamheter kan och/eller bör användas som metod i teoretiska ämnen. Han påpekar att:

Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska.

Strax efteråt läser jag Fotosyntesen är mycket mer än en formel på Lärarnas Nyheter/Origo. Det handlar om hur svårt det är för barn och ungdomar att förstå fotosyntesen. Helena Näs, lektor i biologididaktik, har skrivit en avhandling om hur man kan undervisa fotosyntesen för att eleverna ska begripa.

Jag kommer osökt att tänka på sista kursen i andra delen av allmänna utbildningsområdet på lärarutbildningen. Jag tror den hette Livets villkor och den innehöll både samhällskunskap och ekologi. I kursen ingick också en dag vfu, där vi skulle jobba med någonting vi lärt oss i kursen med eleverna. Jag och tre av mina kursare skulle vara på samma skola och bestämde oss för att utforma en danslektion om just fotosyntesen. Elevgruppen var en åldersintegrerad sådan med elever i skolår 6-9. Tack vare den aktuella skolans sätt att schemalägga långa arbetspass hade vi 2,5 timme tillsammans med eleverna.

Vi började med en lång uppvärmning på temat vatten. Jag läste en poetisk text vi hade skrivit samtidigt som mina kursare förevisade rörelser som eleverna härmade. Rörelserna hade förstås med texten att göra samtidigt som övningen var uppbyggd för att långsamt värma upp kroppen med mjuka rörelser på golvet, som så småningom växte och tog sej allt högre upp. Övningen var lång och ganska suggestiv, men täckte in flera rörelsekvaliteter, värmde muskler och leder och fungerade som en trygg start för de dansovana eleverna. Vi fortsatte sedan med strikt styrda improvisationer om vatten och värme. Den första gestaltade vattnets kretslopp med sjöar/hav, ånga, moln och regn. Samtidigt tränades eleverna i att ta sej ner till och upp från golvet på ett smidigt sätt. Nästa övning gestaltade olika processer som drivs av värme. Vi använde formen "motorvägen" där eleverna springer mot varandra i par diagonalt över golvet. Eleverna tränas i att förhålla sej till både rummet och andra människor i rummet, men det var i det här fallet en bieffekt eftersom vi hade andra syften. Genom att springa blev eleverna förstås varma och svettiga, vilket fungerade som utgångspunkt för en diskussion kring värme och vilka processer det kan sätta igång. I plötsliga stopp i springandet fick eleverna sedan prova att smälta, torka, tina, spricka, växa, svettas, ånga och så vidare med kroppen.

Till slut delade vi in eleverna i grupper och gav dem i uppgift att komponera en liten dans om fotosyntesen. Varje grupp fick en uppsättning lappar med orden syre, koldioxid, solljus, vatten, socker och klorofyll. De flesta löste det så att var och en i gruppen tog en lapp och gestaltade det som stod på lappen. Dansmässigt gav inte kompositionsuppgiften precis några strålande resultat. Det blev mer ett slags pantomim, men eleverna gjorde helt klart sitt bästa för att gestalta fotosyntesen och uttryckte efteråt att de hade fått större förståelse för vad som händer i den processen. Hade vi haft flera lektioner med dem eller tagit mer tid till kompositionsuppgiften från början och dessutom varit lite mer erfarna själva hade vi kanske kunnat hjälpa eleverna att bearbeta sina kompositioner. Då hade vi förhoppningsvis kunnat utveckla dem från pantomim till dans och fått ett konstnärligt mer intressant resultat.

Kanske hade vi också kunnat få mer djup i lektionen, om vi hade samarbetat med en biologilärarstudent (sådana fanns dock inte att tillgå på institutionen för musik och medier). Vår förhoppning var nämligen just det som Ambjörn Hugardt beskriver ovan, att kunna gifta ihop två ämnen, att kunna lära eleverna dans och biologi samtidigt. Inte att använda dansen som en metod för att lära dem biologi och inte heller att använda biologin som ett tema för att lära dem dansa, utan för att väva ihop de två ämnena och experimentera med hur de kunde berika varandra.

Matte, slöjd, fysik och dans

Fröken Slöjddidaktik stör sej på att matteämnet får så mycket fokus i skoldebatten. Jag håller med henne. Det verkar som om matte är det enda som egentligen spelar någon roll möjligen med svenska och engelska på andra plats. Men sen blir jag lite fundersam, när jag läser vidare om hur tydligt hon vill skilja slöjdämnet från matteämnet. På ett sätt förstår jag henne, när hon säger att hon inte vill prata om matte på slöjdlektionerna. Hon vill ju prata om slöjd (och inte bara prata om förstås, utan utföra i första hand). Jag blir också trött på att de estetiska och praktiska kunskapsområdena så ofta reduceras till metoder eller medel för att nå målen i teoretiska ämnen, som har högre status. Jag har bekanta som undervisar i dansmatte. Det ger tydligen lysande resultat, när det gäller elevernas förståelse för matte. Det jag inte vet, men som jag skulle tycka vore väldigt intressant att veta, är vad det ger för resultat i dansen. Lär sej eleverna dansa också?

I januari 2007 skrev jag så här (det handlar visserligen om fysik och inte om matte, men det spelar inte så stor roll):

Igår hade vi metodik med den fantastiske Alan Danielson. Han undervisar Limónteknik, vilken bygger på the sense of breath och the sense of gravity. Alla rörelser grundar sej på andning och gravitation. Han pratade oxå mycket om potential energy. Typ om jag håller min arm rakt upp, så har den ingen energi (bara potentiell sådan). Ju mer jag låter den falla desto mer potentiell energi har den, tills den passerar halvvägs till hängande. Sen har den energi. Det verkar kanske lite konstigt, men jag förstod iaf plötsligt en sak. Nämligen något vi pratade om i grundskolan: lägesenergi och rörelseenergi. Då fattade jag ingenting av det och inte heller K-Johans* försök att förklara saken har haft någon effekt. Men igår förstod jag alltså. Aha!

Då förstod jag oxå något annat (som jag visserligen har anat länge): Om läraren talar ett språk som eleven förstår, kan eleven förstå/lära sej vad som helst. Det ska jag komma ihåg.

Det är inte det enda jag lärt mej om fysik genom dansen. I grundskolan tyckte jag att fysik var urtråkigt och mer eller mindre obegripligt. Som vuxen har jag insett att dans i mångt och mycket är fysik och genast blev det intressant! I mitt fall är det förstås så att allt som har med dans att göra blir intressant. Jag menar inte att samma gäller för alla. En del tycker att generella begrepp är mer relevanta än specifika exempel på begreppen. En del tycker tvärtom. Vi har ju alla olika sätt att lära oss. Problemet, som jag ser det, är att vi delar upp skolan i ämnen över huvud taget. Det kan tyckas motsäga det jag sa innan om att jag vill undervisa dans och inget annat, men det gör det egentligen inte. Jag kan mycket om dans. Jag vill att det ska ses som ett viktigt kunskapsområde i skolan. Andra lärare kan mycket om andra saker. Ingen lärare kan vara specialist på alla kunskapsområden. Men jag skulle vilja att skolan byggde på att eleverna fick upptäcka världen som en helhet med hjälp av många vuxna, som är specialister på olika saker. Om Alan Danielsons uttalade intention hade varit att hålla en lektion i fysik med oss hade det förmodligen blivit en både pretentiös och torftig sådan, men utan att mena det lärde han mej ändå något om nämnda naturvetenskapliga ämne. Min hjärna kopplade ihop det nya jag hörde med någonting jag hade hört för länge sen och skapade mening. Det är det jag önskar ska hända i eleverna också.

Jag kommer fortsätta lära mina elever så mycket det bara går om dans. Förhoppningsvis ger det dem dessutom lite större förståelse för resten av livet och världen.

*En vän som gick natur på gymnasiet.

Fram för mera flum i skolan!

Från 2009-02-15

Imorse läste jag en intervju med skolminister Jan Björklund i den eminenta tidsskriften Lärarstudenten. Han menar att det viktigaste i de reformer som nu införs i skola och lärarutbildning är att "flummet" från tidigare reformer försvinner.

Om man tar sig en titt i Svenska Akademiens Ordlista kan man läsa följande:

flumpedagogik utan krav på fasta kunskaper

flummig påverkad av narkotika; virrig; oredig; suddig

Personligen skulle jag vilja ha mer av detta i skolan - om man då bortser från knarket. Jag tror nämligen inte att det finns fasta kunskaper. Jag har förstått att skolministern tror det, men vi andra vet att kunskap förändras över tid och ser olika ut i olika samhällen. Faktakunskap är dessutom lätt att komma åt överallt hela tiden. Hur nostalgisk Björklund än blir har skolan slutgiltigt spelat ut sin roll som förmedlare av faktakunskap. Det som är viktigt att lära sej i skolan är snarare hur man söker reda på fakta, hur man förhåller sej kritiskt och rensar bort orimligheter samt hur man tillämpar det man vet i sitt liv. Skolan har också en viktig funktion att fylla när det gäller att bearbeta så lösa kunskaper som hur man kan och bör bemöta andra människor, hur man ser på sej själv och hur man tar reda på vad som är viktigt för en.

Det är inte ur ordning och reda genialitet föds - vare sej det gäller konst eller vetenskap. Det är inte de lydiga människorna som driver samhället framåt. Nej, ge oss större utrymme för kaos och kreativitet i skolan! Och det nu.

Är det idrotten vi slåss mot?

"'Dans är mycket mer användbart senare i livet än att hänga i rep' i debatt om dans vs idrott i skolan - klockrent!" har en av mina bekanta, en danslärarstudent, som facebookstatus idag. 14 personer gillar detta. Av dem vet jag att minst 12 är danslärare eller blivande danslärare. Citatet kommer från en debatt i tv4. Jag har inte sett debatten och kan därför inte uttala mej om den i stort, men citatet ovan är en del av den till synes ständigt pågående konflikten mellan idrott och dans.

Bakgrund: Idrott och hälsa är obligatoriskt ämne i skolan, vilket dans inte är. Däremot är dans en del av idrottsämnet. I kursplanen för idrott och hälsa i grundskolan nämns sex obligatoriska moment: arbetsmiljö, friluftsliv, livräddning, simning, orientering och dans. Resten av ämnet buntas ihop som "vanliga idrottsaktiviteter", som det räcker att eleverna har fått erfarenhet av och känner till något om skaderisken inom.

Nåväl. Det finns idrottslärare som tar sin kursplan på allvar och gör vad de kan för att eleverna ska lära sej dansa, men det finns också de som tydligen ser dansen som ett stort hot. Jag har hört många historier från vfu- och arbetsplatser där idrottslärare har förlöjligat dansen och ibland totalt raserat det förtroende danslärarna har byggt upp i förhållande till eleverna. Och precis som det inledande citatet visar är illviljan inte sällan ömsesidig. Jag hyste själv länge ett förakt mot idrottsämnet, grundat på mina egna erfarenheter från grundskolan och gymnasiet. Men vad vinner vi på detta? Mitt svar är: Ingenting.

Tvärtom är det teorifanatikerna som vinner mark genom att vi upprätthåller konflikten mellan dans och idrott eller andra praktiska och estetiska ämnen. En debatt borde inte handla om dans eller idrott i skolan. Den borde handla om dans som obligatoriskt ämne eller inte. Genom att framställa det som att dansen skulle putta ut idrotten, om den kom in i skolan, tror jag enbart är till dansens nackdel. Det vi borde jobba för är istället att utöka antalet timmar för praktiska och estetiska kunskapsområden. I en ämnesintegrerad skola, där alla kunskapsområden fick möjlighet att samexistera och berika varandra skulle konflikten mellan teori, praktik och estetik inte heller vara nödvändig, men i nuläget har vi inte en sådan skola. I skolan som den ser ut idag får de praktiska och estetiska kunskapsområdena konkurrera med varandra om tid, lokaler och resurser. För att förändra det måste vi gå samman, stötta varandra och inse att vi har samma intressen. Lärare i praktiska och estetiska ämnen, förenen eder!