En dansfilm att se fram emot

Dansfilm är en genre, som inte precis är känd för djup och starka berättelser. Det vanligaste temat är förmodligen unga dansare, som strävar efter att klara en audition till en skola eller ett kompani alternativt hur de sedan kämpar, när de väl är inne. Varianter på temat: Centre Stage, A Chorus Line, Save The Last Dance, Streetdance 3D, Flashdance, Step Up, Billy Elliot, Strictly Ballroom, och så vidare. I vissa av filmerna har man satsat lite mer på storyn. Billy Elliot hör definitivt till dem. Där behandlas genus- och klassfrågor och filmen utspelar sej i en tid av politisk konflikt i Storbritannien. Save The Last Dance kan också sägas höra dit, eftersom den i viss mån skildrar motsättningar mellan etniska och sociala grupper i USA. Black Swan är också en ovanlig dansfilm, eftersom den är placerad i rysargenren. Huvudpersonens mål är visserligen är att få en roll (klara en audition) och klara av att dansa den (kämpa, när hon väl är inne), men fokus ligger på hennes psykiska (o)hälsa.

Nästa år kommer ytterligare en dansfilm, som vad det verkar kommer berätta en spännande historia. Regissören Richard Raymond och koreografen Akram Khan samarbetar för att skildra den sanna historien om Afshin Ghaffarian, som använder sej av dansen, för att revoltera mot den iranska regimen. I Iran är dans förbjudet, men Afshin hackar sej in på youtube (som också är förbjudet) och lär sej dansa med hjälp av de videoklipp han hittar där. Hans förebilder är skiftande: Michael Jackson, Bob Fosse, Pina Bausch, Rudolf Nurejev och Mikhail Baryshnikov. Med inspiration från dessa startar Afshin en hemlig dansgrupp på universitetet, som så småningom planerar att sätta upp en föreställning långt ute i öknen. Filmen heter Desert Dancer. Än finns ingen trailer på youtube, men håll utkik!

Akram Khan citeras i tidskriften Dance for you: "Den här filmen handlar inte bara om dans, utan om syftet och anledningen till varför dans är så viktigt i våra liv. Jag är exalterad över att jobba med Richard /.../ som på en gång kan se och fånga kroppens sanna essens. Det är inte bara en inspirerande historia om att kämpa för att frigöra sej från en politisk regim genom dans, utan också om den frihet vi alla har rätt till, oavsett vilket land, vilken nationalitet eller vilken kultur vi kommer från." (min översättning)

Lektionsmaterial för en hel termin - alla ämnen

Igår såg jag den animerade filmen Rio. Den var jättetramsig och - faktiskt - jätterolig, men inte bara det. Den väckte också en hel rad frågor och när jag fortsatte fundera började jag se ett ämnesövergripande jätteprojekt, som skulle kunna sträcka sej över en hel termin. Det här var vad jag tänkte på:

• Varför lär sej Blu aldrig flyga? Vilka begränsningar utgör våra rädslor? Hur kan vi övervinna våra rädslor?
• Kan människor verkligen flyga med sådana där glidvingar? Hur måste de konstrueras för att fungera? Hur fort går det? Hur högt kan man flyga?
• Fernando framstår nästan som det enda gatubarnet i Rio de Janeiro, men hur ser det egentligen ut? Hur många gatubarn finns det i Brasilien? I världen? Hur lever de? Finns det gatubarn i Sverige? Vad händer om ett barn i Sverige förlorar båda sina föräldrar?
• Är det rimligt att Linda, som ägnar sin mesta tid åt att läsa böcker, visar sej ha en kropp som en fotomodell, när hon kommer i karnevalskostymen? Hur påverkar det hennes relation till Dr Barbosa? Är utseendet viktigt för att han ska bli kär i henne? Hur viktigt är hans utseende för att hon ska bli kär i honom (han ser inte ut som en fotomodell i karnevalskostymen)?
• Blu och Jewel är de enda två exemplaren av sin art, som finns kvar. Hur många utrotningshotade arter finns det? Kan man rädda dem, genom att sammanföra den sista hanen och honan? Är den bibliska berättelsen om Noas ark rimlig?
• Blu påstår att det finns 40 fågelarter, som inte kan flyga. Stämmer det? Hur många fågelarter finns det totalt? Vad är en art?
• Blu växer upp i Minnesota, en plats dit många svenskar kom när de utvandrade på 1800- och 1900-talen. Varför flyttade svenskarna just dit? Hur många svenskättlingar finns kvar där idag? Hur kommer det sej att så många svenskar flyttade till samma ställe? Är det samma anledning till att många som kommer till Sverige idag bosätter sej på samma ställe?
• Låter all sambamusik likadan? Vilka är de typiska dragen i samba? Vad skiljer samban från annan latinamerikansk musik? Vad skiljer latinamerikansk musik från musik från andra delar av världen?
• Hur dansar man samba? Vad finns det för andra brasilianska och latinamerikanska danser?
• Hur ser en karneval ut i verkligheten? Varför firar man karneval? Vad är karnevalsteori? Ligger det något i det? Hur relaterar det till karnevalen i Rio de Janeiro?
• Luiz har en funktionsnedsättning, som gör att han dreglar hela tiden. Hur bemöter vi människor med funktionsnedsättningar?
• Hur stort är fotbollsintresset i Brasilien? Hur bra är det brasilianska landslaget? Varför är de så bra? Har Sverige spelat mot dem någon gång? Hur gick det?
• Hur utbredd är smugglingen av fåglar och andra djur i Brasilien och i andra delar av världen? Vad får det för konsekvenser? Hur kan man förhindra det?
• Hur kommer det sej att människor både förstör och försöker rädda naturen samtidigt? Är människor mest till hjälp eller mest till fara för naturen?

Å, det finns säkert en massa fler saker man skulle kunna jobba med utifrån filmen! Jag får lust att sätta igång direkt! Tyvärr har jag varken elever eller kollegor att arbeta med för tillfället, så jag måste nog spara lite på det...

Formen berättar allt

I förrgår såg jag äntligen filmen The Artist. Det är en fantastiskt vacker film, genomtänkt och välgjord. Allra mest fascinerande är att formen så tydligt framträder som det viktigaste i filmen. Storyn har vi sett förut. Stumfilmsskådis på 1930-talet vägrar ta till sej den nya tekniken och spela in talfilm. Han träffar en ung, utåtriktad statist, som anammar talfilmen direkt och växer till en stor stjärna medan hans eget liv raseras mer och mer. Ändå kan de inte glömma varandra, utan söker ständigt vägar att förenas. Väldigt mycket påminner om Singing in the Rain och en hel rad andra filmer. Och ändå är The Artist så speciell. Varför? Jo, för att den är annorlunda berättad. Först och främst är det en stumfilm. Den är svartvit och innehåller varken tal eller ljudeffekter. Istället ackompanjeras alla scener, på sant stumfilmsmanér, av dramatisk filmmusik varvad med storbandsjazz. Vilket sätt att berätta om en stumfilmsaktör skulle vara mer passande? När ett ljud väl dyker upp är det så effektfullt att jag blir alldeles hänförd. Så starkt ett enkelt vardagsljud kan upplevas!

Som alla riktiga stumfilmer innehåller också The Artist textplattor, men bara när det verkligen behövs. En hel del av läpprörelserna får vi tolka själva - och det är ju enkelt, eftersom kroppsspråket ändå säger det mesta. Bara viktiga nyckelrepliker och mer komplicerade konversationer textas, vilket gör att filmens flöde slipper avbrytas i onödan. Samtidigt är det på något sätt ironiskt, när en del av konflikten i filmen är kritiken mot de överdrivna gesterna i stumfilm.

En annan viktig del av formen är hur olika scener och till synes olika konflikter länkas samman och hänger ihop. När skådespelarens fru i frustration utbrister: "Varför vägrar du prata!?" kan det handla om både deras relation och hans jobb. Och när han låter sin enda egenproducerade film, där han förutom att producera också regisserar och spelar huvudkaraktären, sluta med att han sjunker ner i kvicksand och försvinner är symboliken nästan överdrivet tydlig (men eftersom det är stumfilm funkar det).

Så vad finns det då för hopp för en avdankad stumfilmsskådis när ljudfilmen har slagit igenom totalt? Jo, så klart nästa stora fluga i Hollywood under 1930-talet - dansfilm!

Ämnesexperter vs lärare

Jan Björklund har under sina år som skolminister tryckt mycket på vikten av ämneskunskaper hos lärare. När lärarutbildningen gjordes om var det bland annat för att lärarstudenterna skulle få chansen att fördjupa sej mer i sitt ämne (att resultatet snarare blivit det motsatta är en annan fråga) och det har också kommit förslag på att ingenjörer och andra ämnesexperter ska kunna få en mycket kort lärarutbildning för att bli behöriga att undervisa i skolan. Deras ämneskunskaper är alltså viktigare än deras pedagogiska kompetens.

I dansvärlden har undervisning mycket låg status. Att välja att bli lärare anses suspekt och i allmänhet tycks erfarenhet från scen vara viktigare än pedagogisk utbildning. I skolornas marknadsföring lockas därför oftare med att alla danslärare är eller har varit verksamma som artister än med att samtliga har lärarexamen (vilket faktiskt vore mer unikt). När jag varit på anställningsintervju har de flesta potentiella arbetsgivare också varit mer intresserade av de små scen- och filmprojekt jag gjort vid sidan av än min lärarutbildning. Även här är ämneskompetens viktigare än lärarskicklighet.

Jag har aldrig riktigt gått med på det här. Visst finns det ämnesexperter som är duktiga på att förmedla både innehåll och passion till sina elever, men det är inte säkert. Att vara lärare handlar dessutom om fler saker än att enbart förmedla ämneskunskaper. Häromdagen såg jag en lysande skildring av just det - skillnaden mellan att vara nörd och att vara lärare. I tv-filmen En passion för Mr Lester möter konstfantasten Quentin Lester en liten pojke, som tycks veta mycket om italiensk renässanskonst, och pojkens lärare. När Mr Lester bjuder in den lille pojken att titta på National Museums konstsamling tar läraren med sej hela skolan dit. I den därpå följande scenen (och resten av filmen) blir det tydligt vad det innebär att enbart ha en passion för ett ämne och att ha en passion för undervisning. Jag ska inte försöka förklara det, utan rekommenderar istället alla att se filmen, som finns kvar på svtplay till och med 9 maj.

Ännu en fiktiv lärarförebild

Förra året fick jag en ny idol, balettpedagogen Helena (spelad av Charlotte Rampling) i filmen Streetdance 3D. Helena framstår som auktoritär, när hon tystar studenternas protester mot hennes kontroversiella beslut att låta hiphop/street vara temat för deras sista kurs, men hon har samma pondus gentemot rektorn, när han protesterar. Hon tror helt enkelt på sin idé och ser till att genomföra den, utan att brusa upp. Även när hon har alla emot sej behåller hon sin värdighet och väntar ut studenternas, hiphoparnas, rektors och andra lärares process ha sin gilla gång. Hon tar med sej filmens huvudperson, hiphopkoreografen Carly, på balett. Så öppnar hon Carlys ögon för något nytt precis som hon har öppnat sina balettstudenters ögon för hiphopen. Mitt bästa Helenaögonblick inträffar mot slutet av filmen, när Carly säger: "Du visste redan från början att vi skulle lyckas, eller hur?" Helena svarar: "Nej, det gjorde jag inte. Ibland måste man bara prova saker."


Av någon anledning verkar inte andra Streetdance-fans uppskatta Helena lika mycket som jag, för trots att det kryllar av klipp från filmen på youtube är det här det enda jag kan hitta som innehåller Helena. Det är tyvärr dubbat till tyska, men ni kan ändå få en aning om Helenas värdighet, stillsamma entusiasm, glimt i ögat och intresse för de unga dansarna.

Läs också:
Lärare på film

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Reklamfilm för Kulturama Preparandum

Lärare på film

Göran Evedals krönika i dagens Godmorgon, världen! handlade om hur lärare framställs på film (lyssna här). Evedal hade utkristalliserat tre typer: den onda läraren, den goda läraren och den förnedrade läraren. Den onda läraren, som trycker ner eleverna, missbrukar sin makt och plågar dem som vågar låta bli att inrätta sej i ledet är förstås alltid upprörande medan den förnedrade läraren, som istället mobbas av eleverna, ger mej ont i magen. Så gräsligt det är att inte få kontakt med eleverna, att känna sej motarbetad och kanske till och med bli trakasserad. Om jag tänker på min egen skoltid kan jag inte minnas någon lärare i den onda kategorin, ingen som vi var rädd för eller kände oss kränkta av. Däremot minns jag lärare som blev utsatta för allt möjligt i elevernas totala brist på förståelse för att även lärare är människor. Jag minns till exempel när min hemkunskapslärare hade gjort en fruktsoppa och vi alla vägrade att smaka på den. Ibland får jag lust att skriva ett brev till henne och be om ursäkt för det så här 12 år senare. Mycket värre var det dock för vår (första) fysiklärare och vår fransklärare. Usch. Jag önskar att jag aldrig ska behöva vara med om det. Jag har dock varit med om, inte att bli trakasserad, men ändå motarbetad. En termin undervisade jag en grupp, som hela tiden ifrågasatte om jag hade nåt att komma med över huvud taget. Varje lektion var en kamp för att övertyga dem om att jag var värdig att vara deras lärare, att jag hade nåt att lära dem. Det gjorde förmodligen att jag aldrig hann lära dem nåt. Eller vågade, för deras misstro gjorde mej nästan lika osäker på min kompetens som de var.

Mycket mer inspirerande då att se filmer om den goda läraren. Ett av Evedals exempel är Michelle Pfeiffers roll Louanne Johnson i Dangerous Minds (1995), vilket gladde mej. En av de första uppgifterna vi fick på lärarutbildningen var att skriva en text om en lärare vi såg som en förebild. Jag skrev om just Louanne Johnson. Jag såg filmen långt innan jag bestämde mej för att bli lärare, men redan som tonåring blev jag djupt rörd av hennes kamp för eleverna. Hon bygger en personlig relation med dem, bjuder dem på mat, åker och hämtar dem när de skolkar, visar för dem precis hur viktiga de är, var och en. Nu inser jag att för att orka vara en sån lärare kan man inte ha någon egen familj eller något liv utanför jobbet över huvud taget. Men ändå, tänk vilken insats hon gör både för de enskilda eleverna och för samhället! Häromdagen såg jag Precious (2009), där en liknande lärare spelar en stor roll. Ms Rain (spelad av Paula Patton) kämpar med sina tonåriga elever, som redan är föräldrar men som inte kan läsa och hon är den första som försöker få Precious att inse att hon är värdefull och tillräckligt bra som hon är. Ms Rain är dessutom vacker som en ängel och får gestalta all den skönhet som aldrig har funnits i Precious liv tidigare. Och som åskådare måste man älska henne – förstås.

Men den goda läraren är ändå en kliché, precis som de två andra typerna Göran Evedal nämner. Även om det finns nästan sådana lärare i verkligheten också (min engelsklärare i 8:an och 9:an och vår andra fysiklärare till exempel) är det en av filmvärldens på commedia del’arte-vis återkommande karaktärer. Sällan får man se en lärare som inte passar in i någon av Evedals tre kategorier, men det finns åtminstone en. Jag tänker på Dan Dunne (spelad av Ryan Gosling) i Half Nelson (2006). I klassrumsscenerna ger Dan Dunne intryck av att vara en sympatisk lärare, inte på något sätt den rättvisans ängel som Ms Rain eller Louanne Johnson, men säkert omtyckt av eleverna. Samtidigt är han en rebell, som i strid med den rådande läroplanen undervisar eleverna om dualism (faktiskt handlar alla hans lektioner om det). Till skillnad från de flesta andra filmlärare är Dan Dunne inte bara lärare utan har ett privatliv också och det privatlivet är totalt kaos. Han har ett drogmissbruk som är helt utom kontroll, en före detta flickvän som han saknar och en kollega som han dejtar, men senare försöker våldta. När hans 13-åriga elev, som är lillasyster till hans langares bästa kompis, hittar honom totalt utslagen av crackrökning på skolans toalett börjar de bygga en skör och udda vänskap och kan på något sätt hjälpa varandra. Det tycker jag är ett spännande porträtt av en lärare.

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.