Showing posts with label dansteater. Show all posts
Showing posts with label dansteater. Show all posts

Dansanalys med elever

on Tuesday, October 25, 2011
Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Exempel på hur förväntningar styr reaktioner

on Saturday, October 22, 2011
Igår var jag och såg Klungan & Birgitta Egerbladh på Växjö Teater och blev väldigt fascinerad av publiken, som helt klart var inställd på att ha roligt. Det fanns de som skrattade redan från början - ja, nästan innan det hade börjat. Särskilt intressant blev det, när skådespelarna jobbade fysiskt. De jobbade mycket med disharmoniska rörelser och obekväma kroppspositioner. Det såg helt enkelt ut som typisk 2010-talsdans och hade kunnat framföras av vilket samtida danskompani som helst (till exempel The Forsythe Company, som i sin föreställning i somras använde sej av precis samma typ av rörelsemönster). Den stora skillnaden igår var publikens reaktion. Folk asgarvade! Det skulle aldrig hända om det hade varit till exempel Cullbergbaletten & Birgitta Egerbladh eller Kungliga Operabaletten & Birgitta Egerbladh. På sin höjd skulle kanske någon okonventionell typ småfnissa lite för sej själv, men ingen skulle skratta så det hördes. Snarare skulle folk klia sej på hakan och tänka: "Hm... intressant..." Delvis beror det kanske på att publiken i viss mån är en annan, men till stor del tror jag det beror på våra förväntningar. När vi går och ser en humorgrupp förväntar vi oss att få skratta, men när vi går och ser ett seriöst danskompani tror vi snarare att vi inte får göra det.

Från föreställningen Se oss flyga genom luften (som jag såg igår). Foto: Andreas Nilsson

Jag tycker i alla fall det är underbart att folk skrattar. Jag hade velat göra ett experiment: marknadsför The Forsythe Companys nästa föreställning som en humorföreställning. Låt folk som aldrig har hört talas om kompaniet (kanske många av dem som går och ser Klungan, till exempel) se föreställningen och iaktta deras reaktioner. Tänk så befriande det skulle kunna vara att se en dansföreställning och få skratta rakt ut! Ibland tror jag till och med att det är vad koreograferna önskar sej. De menar kanske inte alls att vara svåra och tragiska, utan anstränger sej till max för att vara roliga? Och så säger publiken bara: "Hm... intressant..."