Bloggtips

Har just upptäckt att Margareta Sörensson, som undervisade i danshistoria när jag gick danslärarutbildningen, skriver en scenblogg på Expressens hemsida! Bör läsas av alla! http://bloggar.expressen.se/scenbloggen/

Konst och demens

Idag rapporterar Sveriges Radio om en pilotstudie i Malmö, där man låter människor med demens se konstutställningar, diskutera konsten och skapa egna verk. Än går inget att säga säkert, men hittills tyder resultaten av studien på att konstanalys och skapande kan bromsa demenssjukdomen och återskapa funktioner hos människan, som gått förlorade genom sjukdomen. [lyssna här]

Samtidigt cirkulerar den här bilden på facebook:

Jag tror vi kan dra slutsatsen att skapandets kraft är större än vi tror. Att ta ifrån människor vår kreativitet, vilket vår kultur och vårt samhällssystem i mångt och mycket gör, är att ta ifrån oss själva livet. Gud är Skaparen. Vi är skapade till Guds avbild. Alltså är vi kreativa varelser. Oavsett om man tror på det eller inte är det uppenbart att skapande gör oss starka, smarta och lyckliga.

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Lärstilar som inte finns

Jag hittade det här filmklippet hos Magister Björn och tyckte det var väldigt intressant. Det är ju helt sant, det han säger, att hur vi lär oss beror på innehållet. Jag har svårt att tänka mej att någon skulle kunna lära sej dans enbart genom att titta på den eller få den beskriven för sej. Man måste prova. Å andra sidan finns det de som behöver mer ord och beskrivningar för att komma ihåg rörelserna och andra som ibland behöver stanna upp och titta istället för att prova själva - men de måste ändå prova.



Lärare vill för det mesta inte lära eleverna något som är baserat på syn, hörsel eller känsel, utan något som är baserat på mening. Det är nog det viktigaste som sägs i klippet. Det är vad olika begrepp betyder, vad de har för mening, vi vill förmedla till eleverna - och för att lära sej det behöver man använda sej av alla ingångar, tror jag. Exemplet i klippet är opera. För att förstå meningen med opera behöver man kanske få den beskriven för sej, historiskt och innehållsligt, men även om man får det är chansen ganska liten att man förstår vad opera är. Man behöver definitivt uppleva opera - lyssna, vara i en teaterlokal, se en föreställning - men inte heller det är tillräckligt. Man behöver också diskutera sin upplevelse med andra, berätta vad man var med om och ta del av vad andra var med om - kanske såg vi helt olika föreställningar fast vi var på samma ställe! Det är då begreppet opera verkligen kan få mening, tror jag.

I Storbritannien är dans i skolan mycket utbrett. Där bygger undervisningen på att eleverna ska träna, skapa och uppskatta dans. För mej innebär det att förstå dansens mening - i konkret såväl som i abstrakt bemärkelse.

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

När elever vill ha extraundervisning online

Ganska ofta skickar mina elever mejl till mej, oftast på facebook. Mejlen, som tidigare alltid handlade om att de var sjuka eller av någon annan anledning inte kunde komma på nästa lektion, innehåller allt oftare frågor om olika tekniska moment eller dansterminologi. På sista tiden har ett par mejl också innehållit ett youtubeklipp, som avsändaren gillar och/eller undrar något om. Till exempel: "Titta på det här! Jag tycker hennes teknik är helt fantastisk. Ville höra vad du tycker om det här klippet." Eller: "Vad heter snurren hon gör i slutet av det här klippet?" Såna mejl gör mej glad, inte bara för att jag har elever som är intresserade av samma saker som jag, utan också för att jag tycker att det visar att de har förstått något av vad det innebär att lära sej dansa. Det räcker inte att gå och ta klass en eller ett par gånger i veckan. Man måste iaktta, vara nyfiken, analysera och nörda lite grann. Och så att de har insett vilken nytta de kan ha av internet! Inte ens när jag var tonåring (vilket faktiskt inte var så fruktansvärt länge sen) fanns den möjligheten att se dans var och när som helst - och inte heller att skicka iväg en fråga om det jag just sett till min lärare. Hurra för 2010-talet!

Lustigt nog skrev Killfröken om samma sak nästan samtidigt.

Dag 19 - Något du ångrar

Ånger är ett starkt ord och saker som rör upp så starka känslor är oftast för privata för att skriva om på en blogg som den här. Det jag tänkte berätta är ingenting jag går och grämer mej för eller verkligen önskar att jag hade kunnat ändra, men i alla fall en situation där det hade varit bra om jag hade handlat annorlunda.

Under en av mina vfu-perioder var jag tre veckor på ett fritidshem. Fritidshemmet låg i samma byggnad som grundskolan och ibland var fritidspedagogerna med på en del av lektionerna. Vid ett tillfälle var jag med på en lektion med en musiklärare från kulturskolan. Bland en del andra saker vi gjorde under lektionen lyssnade vi på ett stycke ur Svansjön. Musikläraren frågade barnen vad de tyckte/trodde att stycket handlade om. Jag kommer inte ihåg vad de hade för förslag, men jag kommer ihåg att musikläraren berättade att det handlade om en svan. Då började en pojke berätta hur han hade tyckt sej se både en svan som simmade på vattnet och "en vacker kvinna". Det var som att svanen och kvinnan blandades ihop och han beskrev också kvinnan på ett sätt som gjorde alla - barn och vuxna - generade. Han använde ord som hade varit rimligare att förvänta sej av en något excentrisk man i övre medelåldern än av en 8-årig grundskoleelev. Fritidspedagogen, som var med, kunde inte låta bli att skratta, jag försökte se ut som om jag lyssnade allvarligt och musikläraren försökte skyla över det han sa. De andra barnen fattade inte vad han pratade om över huvud taget.

Så dumt, tänker jag nu, för Svansjön handlar ju om precis det. Det handlar ju om en kvinna som blir förvandlad till svan och det är faktiskt väldigt oklart hur mycket svan och hur mycket människa hon är, när man ser baletten. Jag menar, vilken frisk man - hur mycket prins han än är - blir kär i en svan? I det här sagotemat kan förstås andra saker också läsas in, psykologiska och samhällskritiska motiv. Så istället för att sitta tyst och koncentrera mej på att kontrollera mina anletsdrag önskar jag att jag hade berättat det för pojken och alla de andra barnen. Jag önskar att jag hade berättat historien om prinsessan som blir förvandlad och kvarhållen mot sin vilja, om prinsen som inte vet om han är frisk eller galen som blir kär i en svan, om drottningen och trollkarlen som var och en så desperat försöker upprätthålla sin makt. Vi hade kunnat diskutera kärlek och begränsad frihet, vilja, maktmissbruk och beroende. Kanske hade vi kommit in på känslan av att inte riktigt veta vem man är eller vad man har för möjligheter att välja sitt liv. Vi hade till och med kunnat jämföra de två alternativa sluten. Vilket är bäst? Det där svanen dör eller det där hon förvandlas till människa och kan bli ihop med prinsen? Och hade hon verkligen behövt bli helt och hållet människa för att kunna bli ihop med prinsen? Älskade han henne inte redan som hon var?

För 8-åringar förstår sånt. Det är så lätt att reducera stora berättelser till gulliga sagor om djur. Det är så lätt att säga att Svansjön handlar om en svan och att man kan höra det på musiken. Man kan höra på musiken att det handlar om en svan och man kan se det på dansen också (briljant koreografi!), men när barnen själva ger oss möjligheten att gå djupare i analysen är det så synd att låta tillfället gå förbi. Det kan faktiskt gräma mej lite, när jag tänker efter.

Frivillig verksamhet vs skolan III - Självbedömning

Från 2009-10-16

När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.

Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.

Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.

Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning?

Följande är hämtat ur en vfu-rapport* jag skrev under min utbildning, inlämnad i maj 2005. Uppgiften var att jämföra dans i skolan med frivillig dansundervisning. Förutom skolans läroplaner hänvisar jag till Elisabeth Sjöstedt Edelholms artikel Om dansen i skolan i Röster om danspedagogik.**

En annan skillnad är, enligt Sjöstedt Edelholm, vad som betonas i de olika verksamheterna. I den frivilliga verksamheten ligger fokus på teknik och kroppsträning. I den obligatoriska undervisningen blir elevernas personliga tolkning och utförande det viktigaste. Detta stämmer överens med vad jag har sett under min vfu. Trots att väldigt lite dansteknik förekommit i de lektioner jag har auskulterat i grundskolan förväntas eleverna kunna genomföra både ganska avancerade improvisationsövningar och dito stegkombinationer. I den frivilliga verksamheten verkar tvärtom improvisation och eget skapande ibland glömmas bort. Enligt mig skulle det inte behöva vara så. Sjöstedt Edelholm skriver att elevens engagemang är det viktigaste i obligatorisk undervisning. Varför skulle det inte vara det viktigaste också i frivillig verksamhet? Den engelska dansforskaren Jacqueline Smith-Autard menar att kunskap om dans har tre byggstenar: att skapa dans, att framföra dans samt att se och tolka, beskriva och värdera dans (dvs dansanalys). Jag tycker att dessa tre "stenar" borde vara grunden för all dansundervisning.

Den största skillnaden på att undervisa i de olika verksamheterna är, enligt mig, att lärare i grund- och förskola måste följa skolans styrdokument. Den danslärare som arbetar i grund- eller förskolan är därför skyldig att förmedla de värderingar som finns angivna i läroplanerna. Till exempel måste undervisningen bedrivas demokratiskt. Likaså måste läraren främja aktning för människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt respekt för miljön. Dessa krav finns inte på läraren/pedagogen i den frivilliga verksamheten. Det gör att undervisningen kan utformas olika i de olika verksamheterna. Läroplanens krav påverkar både musikval, övningarnas utformning, vad läraren låter sig inspireras av och hur övningarna presenteras. Enligt mig borde det vara de krav som finns i läroplanen som gör att läraren i frivillig verksamhet kan välja att fokusera mer på dansteknik och mindre på innehåll och teman.

*Vfu = verksamhetsförlagd utbildning
**Sjöstedt Edelholm hänvisar i sin tur till Smith-Autards bok The Art of Dance in Eduation, som jag läste senare.

Att experimentera med balett

Två dagar till av Balettintensiven har gått. Jag är fortfarande imponerad av mina fem tappra elever. Både igår och idag har vi gjort de mest märkliga saker. Igår pratade vi lite om Laban och de åtta rörelsekvaliteterna. Efter en mycket kort teoretisk genomgång provade vi att kombinera direkt/indirekt rum, snabb/utdragen tid och stark/svag kraft på olika sätt. Sedan övergick vi till mina kvalitets- och kroppsdelskort. Jag har gjort stora kort på vilka det står GLIDANDE, SNÄRTANDE, och så vidare, och små kort där det står HÄLAR, MAGE, AXLAR, och så vidare. Under kortimpron får vem som helst när som helst dra ett stort och ett litet kort och läsa upp högt och tydligt vad som står där. Sen gör alla det tills någon annan drar två kort. Det är ofta mycket svårare än man tror, men när eleverna koncentrerar sej kan de hitta helt nya sätt att röra sej.

Nästa steg innebar att förändra kvaliteten i några av de övningar som ingår i teknikklassen. För att kunna göra det var vi förstås tvungna att först komma fram till vilka kvaliteter övningarna hade från början. Det uppstod en del intressanta meningsutbyten och funderingar, till exempel huruvida en rörelse är stark i och med att den är jobbig att utföra. Vi kunde också, ganska fascinerade, konstatera att vi i grand valse hade snabba fötter/ben, men utdragna armar/torso. Efter att vi hade experimenterat med att invertera rums- tid och kraftaspekterna i ett antal övningar föreslog en av eleverna att vi skulle prova med korten. Sagt och gjort. Eleverna fick dra var sitt stort och var sitt litet kort och lägga till det till originalövningarna. Det blev fantastiskt roligt.

På slutet diskuterade vi vad som hade känts som balett och inte. Jag påpekade att jag inte hade kunnat komma på ett enda tillfälle då indirekt rum används i balett, vilket skulle betyda att baletten bara använder hälften av alla möjliga kvaliteter. Då kom dock en elev på att svanarnas armar/vingar i Svansjön faktiskt är indirekta! Ja, där ser man.

Idag utgick vi från hur Forsythe jobbar med balettposer för att skapa modern/nyklassisk dans. Invertera, krypa in i, förflytta... och så på med musik. Så här blev det:

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.