Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

Att skapa är att välja bort

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Så börjar Bibelns skapelseberättelse. Dessförinnan fanns ingenting, utom Gud förstås. Gud hade kunnat skapa precis vad som helst, men valde att skapa jorden och allt som lever här. Varför? Ingen vet.

På samma sätt är det varje gång vi skapar en koreografi. Ingenting finns. Vi har alla möjligheter. Vi är förstås inte riktigt lika fria som Gud var i begynnelsen, eftersom vi har de fysiska lagarna att förhålla oss till, men bortsett från det är det tomt. Allt är möjligt.

Problemet är att alla möjligheter är lite för många. Det blir svårt att överblicka och svårt att se vilka möjligheter jag har. Jag måste välja bort. Man kan naturligtvis också säga att jag väljer en av alla möjligheter, men att välja en är att välja bort alla andra. Ibland ser jag inte en enda av alla möjligheterna, men ganska ofta ser jag flera. Det är då jag upptäcker att jag faktiskt måste välja bort alla utom en. Om jag försöker kombinera två eller flera idéer blir resultatet sällan särskilt bra.

När jag väl har valt idé står återigen oändligt med möjligheter till buds. Jag har alla rörelser och kvaliteter att välja på för att gestalta min idé. Och samma sak gäller när jag väljer rörelser, som när jag väljer idé. Jag väljer bort mängder av möjliga rörelser till förmån för några få.

Extra tydligt blir det när jag gör film. Till film skapar man alltid för mycket material. Sist hade jag 28 minuter filmat material, av vilka jag var tvungen att välja bort 27. Det var då jag insåg att skapande i själva verket inte innebär att producera koreografi, utan att välja bort oändligt med potentiellt material, bara för att jag har fäst mej vid en droppe i havet. Vilken är den bästa droppen?

PS. Det dröjer ett par månader till innan den omnämnda filmen kommer publiceras på internet. Håll utkik på min youtubekanal!

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Överträning, del 15: När smärta blir normaltillståndet

Igår kväll hörde jag en del av ett radioprogram som handlade om smärtlindring i livets slutskede. En läkare, som var specialiserad på just det, intervjuades. Flera gånger nämnde han ordet smärtfri och jag kom på mej själv med att tänka: "Smärtfri? Menar han verkligen det? Det är klart patienten inte ska ha ont, men att bli helt smärtfri, är inte det lite väl mycket begärt?" När jag hade upptäckt att det var så jag låg och tänkte började fundera lite mer på det. Smärtfri kanske är det normala, tänkte jag. Folk kanske faktiskt inte har ont hela tiden. På något sätt kändes det som en ny insikt.

På snart nio år har jag inte upplevt en enda dag helt utan smärta. Perioder när jag mår bra och känner mej förhållandevis stark har jag ändå alltid ont någonstans. Kanske inte hela tiden, men när det för tillfället känsliga stället (ofta handlederna eller armbågarna) belastas på något sätt kommer smärtan. Det är det normala och det tillstånd jag strävar efter under de dåliga perioderna. Jag önskar aldrig längre att jag ska slippa smärtan helt, bara att slippa ha ont hela tiden. Smärtfri har blivit ett nästan magiskt ord, ett utopiskt tillstånd, som väl knappast kan vara uppnåeligt för någon?

Och så igår insåg jag att jag kanske har blivit lite knäpp. Smärtan har förvridit både min kinestetiska intelligens och mitt förnuft. Kanske är det det som kallas anpassning. Kanske är det det som gör att man inte trillar ner och dör efter en viss mängd smärta. Men kanske är det också det som gör att ett tillstånd helt utan smärta aldrig blir verkligt.

Läs också:

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Övriga inlägg om överträning

Tanken är inte ämnesbunden

Från hypotetiskt.blogspot.com

Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.

Från upptackvaxjo.se

Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.

Använd datorn för att humanisera klassrummet!

Ännu ett tankeväckande - för att inte säga omvälvande - TED talk. Salman Khan berättar om hur lärare använder hans onlineföreläsningar "to flip the classroom". Det de tidigare gjorde på lektionerna gör eleverna nu hemma och det de förut hade som läxa gör de nu i skolan - med lärarens hjälp. Helt briljant. Skrämmande, kanske, eftersom det omdefinierar lärarrollen, men så himla bra om vi vågar.



Nu funderar jag på hur man kan använda sej av metoden i dans. Det närmaste jag kommer just nu är det youtubeklipp jag länkade till för ett tag sen. Det har jag gett mina elever i läxa att titta på och lära sej av. Precis som de elever Khan pratar om kan de då titta så många gånger de vill, pausa, spola tillbaka och så vidare. När de sen kommer till lektionen behöver vi inte gå igenom hur rörelsen ska utföras, utan kan ägna lektionstiden åt praktiskt arbete. Eleverna övar och jag korrigerar och ger tips för förbättringar. Jag tror bestämt jag måste börja använda mej mer av det.

Dag 25 - En första

...insikt om dansvärlden

När jag gick sista året på gymnasiet bodde jag i en ganska liten stad. Jag gick på estetiska programmets dansinriktning och dansade på ett studieförbund på kvällstid. Efter gymnasiet brukade de duktiga dansarna försvinna iväg för att fortsätta utbilda sej i större städer. Därför var jag och några av mina kompisar de bästa dansarna i stan. På gymnasiet var vi äldst och mest erfarna, på studieförbundet var alla som varit bättre försvunna och, åtminstone av oss, bortglömda. Då är det lätt att tro att man är väldigt bra. Det trodde vi. Jag var helt övertygad om att jag lätt som en plätt skulle ta mej in på vilken utbildning som helst (som tur var sökte jag ändå flera för säkerhets skull). När jag, lyckligtvis tillsammans med mina kompisar, kom till vår första audition (jag minns inte vilken skola det var, men det kan ha varit Balettakademien i Göteborg) såg jag mej omkring och tänkte: "Oj." För de som sökte var grymma. Det var folk som redan hade gått ett förberedande år efter gymnasiet, folk som hade vuxit upp i Stockholm och visste vilken nivå de hade behövt sikta på för att komma in, folk som hade varit utomlands och gått intensivkurser. Jag hörde definitivt inte till de bästa. Tvärtom faktiskt. Och jag skämdes. Jag skämdes över att jag hade trott mej vara på en nivå som skulle räcka för att komma in på en utbildning. Jag skämdes för hur jag såg ut. Jag skämdes för hur jag dansade. Men jag genomförde i alla fall audition och åkte ut i första gallringen.

Världen är så stor, så stor, Lasse Lasse liten.