Tankar från 100 Dancers, del 2: Konst eller terapi?

Om man lägger för mycket tid på reflektion finns en risk att skapandeprocessen förvandlas till en terapisession. Är det verkligen intressant att veta hur alla upplevde improvisationen? Hur det kändes? Även om processen är viktig måste syftet med processen vara en produkt. Eller, rättare sagt, målet måste vara produkten. Syftet med produkten kan ju vara processen. Men om vi gör en improvisation på temat smärta är det helt olika saker om det handlar om terapi eller om konstnärligt arbete. Det sistnämnda kan fungera terapeutiskt, men om vi fastnar i det kan det hända att vi tappar bort de konstnärliga kvaliteterna. Är processen terapeutisk är det mest intressanta vad som händer inuti dansaren. Är processen konstnärlig är det mer intressant vad som fångar publiken. Det måste funka för åskådaren. Mottagarmedvetenhet. Att diskutera hur det kändes kan vara intressant ibland, för att komma vidare i processen, men när största delen av tiden läggs på det försvinner målet ur sikte. Vi måste hela tiden hålla målet inom synhåll, annars glömmer vi bort varför vi gör det vi gör.