Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.
Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
0 comments:
Post a Comment