Showing posts with label nyfikenhet. Show all posts
Showing posts with label nyfikenhet. Show all posts

Hur man blir en bra dansare

on Tuesday, September 11, 2012
Jag tror att de som blir de allra bästa dansarna är de som aldrig tycker det är tråkigt. De som aldrig väljer att sitta för att de har lite ont i huvudet. De som längtar till varje lektion. De som inte kan låta bli att ställa frågor, för att de är så ivriga att förstå mer. Det är de som aldrig gör en enda övning på rutin, utan utforskar och upplever varje plié, varje tendu, varenda rörelse.

En kollega berättade en gång om en elev hon hade haft. Varje håltimme och varje eftermiddag cyklade eleven till dansskolan och övade för sej själv. I evigheter kunde hon stå framför spegeln i danssalen och långsamt, långsamt göra tendu en avant. Först tittade hon på sej själv framifrån, sedan från sidan. Först gjorde hon med ena foten, sedan med den andra. Efter ett oändligt antal repetitioner sökte hon upp min kollega och sa: ”När jag stänger från tendu med vänster fot känns det som om lilltån kommer i golvet senare än med höger fot. Vad tror du det kan bero på?” Så intresserad tror jag att man måste vara för att bli riktigt bra. Så nyfiken på rörelsen, kroppen, tekniken.

Min övertygelse är att inställning är någonting man väljer. Det är inte så att vissa föds nyfikna och andra inte. Man kan välja att gå in i vad man än går in i med nyfikenhet och ett utforskande förhållningssätt. Tyvärr förväxlas det ofta i dansvärlden med att ”jobba hårt”. Det måste man visserligen också vara beredd att göra för att klara sej i dansvärlden, men för att bli en riktigt bra dansare tror jag ändå att nyfikenhet och lust är viktigare. Är man nyfiken och fascinerad av det man gör känns det hårda jobbet inte lika tufft. Har man ingen lust att känna efter, undersöka och uppleva sina tenduer är det meningslöst att utföra hundratals repetitioner. Man kommer ändå inte utvecklas särskilt mycket. Känns varje tendu däremot som en ny upplevelse går det förmodligen ganska lätt att utföra hundra stycken – och man kommer bli starkare, tydligare och mer artikulerad för varje gång.

Och är det så att man inte lyckas bli så intresserad, utan mest tycker det är kul att dansa lite, då är det med största sannolikhet ingen bra idé att satsa på att bli professionell dansare. Man behöver inte sluta dansa för det. Dansa kan man göra hur mycket som helst och man kan bli ganska bra på det utan att göra det till sitt jobb. Det kan berika ens liv och bidra till att göra en lycklig ändå. Dansen kan vara en del av livet utan att vara hela livet.

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

on Monday, March 26, 2012
Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.
"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."
Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:
"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."
Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Prestationsångest

on Thursday, September 1, 2011
"Jag var på jobbet hela dan och försökte planera, men jag kom inte på ett enda danssteg," sa en bekant till mej, som precis ska börja undervisa. "Typ fyra steg fram och två till sidan, men sen var det stopp." Jag kände igen mej förstås. Det var likadant för mej, när jag började undervisa* - och det händer då och då fortfarande. Jag kommer inte på nåt. Precis det säger också mina elever ganska ofta, när de får i uppgift att skapa eget material. "Jag kommer inte på nåt."

Det är prestationsångest som blockerar oss. Tanken att det vi skapar måste vara så himla bra - helst perfekt. När jag började undervisa trodde jag att varje lektion jag höll måste vara perfekt. Om jag gjorde ett enda litet misstag skulle det förmodligen förstöra elevernas liv. På allvar! Jag överdriver inte. Så småningom kom jag på att det är ganska få misstag som faktiskt förstör någons liv. Jag kom också på att det är ganska få misstag som faktiskt framstår som misstag i efterhand, om man inte bryter ihop själv. De bästa lektionerna är sällan de som blir exakt som det var tänkt enligt min minutiösa planering.

När prestationsångesten slår klorna i oss kan vi inte skapa. Att skapa handlar om att prova sej fram och för att göra det måste man vara modig. Man måste våga. Prestationsångest gör att man tappar modet. Det är som om det som inte är perfekt inte skulle vara värt att prova, att utforska, att bearbeta. Å andra sidan är det väldigt svårt att få fram perfekt eller ens bra material, om man inte provar, utforskar och bearbetar. Alltså blir det inget alls. Man kommer inte på nåt.

Har vi då alls ingen nytta av prestationsångesten? Mitt svar är nej. Rädsla för att göra något fel eller dåligt är bara hämmande. Det vi behöver är nyfikenhet, upptäckarlust och mod att utforska det okända. Det är helt oförenligt med prestationsångest.

*Det är inte så väldigt länge sen, men det hinner hända mycket på några få år.


Läs också:
En skaparprocess
Andra skaparprocesser
Skolan dödar kreativitet

Tanken är inte ämnesbunden

on Friday, August 26, 2011



Från hypotetiskt.blogspot.com
Min bästa vän och jag cyklade till vattentornet i Teleborg idag, för att uppleva det fantastiska ekot som skapas av den kupolformade undersidan. Vattentornet är fortfarande i funktion, men har också blivit något av en turistattraktion tack vare sin förmåga att återkasta ljud. Och det var också en mycket inspirerande upplevelse! Vi lekte, dansade, sjöng, kastade stenar, bankade på ett träplank, började planera ett konstprojekt. Medan vi var där kom också fyra personer i 70-årsåldern och lekte möjligen lite stillsammare än vi, men inte mindre entusiastiskt. De skrattade så hjärtligt som jag sällan hör någon skratta och vattentornet skrattade tillbaka. Jag tänkte på vad estetiska upplevelser kan betyda.

När vi satt och vilade på gräset och tittade på tornet började vi också fundera på andra saker. Varför är botten på vattenbehållaren konkav? Eller är den konvex? Det beror väl på om man ser den inifrån eller utifrån? Och hur funkar det egentligen? Vi var ganska på det klara med att poängen med vattentorn är att man får ett naturligt tryck i vattnet. Öppnar man kranen rinner vattnet ner i ledningarna - men hur får man upp vattnet i tornet? Hur fyller man på? Det mest praktiska vore ju om man låter det regna ner i behållaren, men det verkar ändå inte rimligt. Våra naturvetenskapliga funderingar låg kanske ungefär på förskolenivå, men de var ärliga. Och de visar hur olika kunskapsområden glider in i varandra och förutsätter varandra. Jag blev sugen på att samarbeta med en naturkunskapslärare i ett vattentornprojekt med eleverna, men samtidigt tänkte jag på att hade jag cyklat till vattentornet för att lära mej hur det fungerar skulle jag kanske inte ha ställt mina frågor. Frågorna skulle då redan ha varit givna, eftersom de vore utgångspunkt för hela resan.




Från upptackvaxjo.se
Syftet och målet med dagens cykeltur var en estetisk upplevelse. Under processen väcktes dock frågor som berörde helt andra kunskapsområden. Det hade också kunnat vara tvärtom. Målet och syftet hade kunnat vara att lära sej saker om vattentorn, men besöket hade i så fall kanske ändå mynnat ut i en estetisk upplevelse. Det viktiga är att om man utgår från det man redan är intresserad av kan man så småningom glida över på områden som man tidigare inte brytt sej om - om man bara får tid att ställa frågorna själv.

Läs också Matte, slöjd, fysik och dans

Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla

on Tuesday, July 19, 2011
Är nyfikenhet en förutsättning för lärande? Jag vet inte. Det finns saker som jag lärt mej, trots att jag inte var särskilt intresserad eller nyfiken vid inlärningstillfället. Saker som lärdes helt utan lust. En del av dem har jag haft nytta av - kanske är det därför jag kommer ihåg dem. En sak är i alla fall säker: det är roligare att lära sej saker man är nyfiken på. Jag tror också att det krävs nyfikenhet (eller lust eller intresse eller hur man vill uttrycka det) för att bli bra på någonting, till exempel dans.
VAR TAR NYFIKENHETEN, LUSTEN, KREATIVITETEN, ENGAGEMANGET OCH TILLTRON TILL SIN EGEN FÖRMÅGA VÄGEN HOS BARNEN NÄR ELLER INNNAN DE TRÄDER IN I SKOLANS VÄRLD? Vad gör vi i skolan eller vad gör vi inte, eftersom den nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang som finns hos en 4-åring verkar försvinna längs vägen men borde finnas kvar som en självklar tråd genom hela skolan OCH livet. Det sitter elever i våra klassrum som inte tro sig kunna, inte vill och inte vågar pröva sig fram. Vi är skyldliga att se till att de faktiskt får känna att de kan, vill och vågar genom att de använder sin nyfikenhet, lust, kreativitet och engagemang. Och om det nu inte är skolan som tar död på allt detta varför kan inte vi väcka lusten till liv igen när vi har förmånen att umgås och undervisa eleverna så många timmar varje dag, år ut och år in? - från Öpedagogens inlägg Lusten övervinner allt - ja men vem tar död på den
För att eleverna ska kunna tillgodogöra sej dansämnet - och för att kunna prestera inom det - måste de våga vara nyfikna. Sir Ken Robinson säger i ett TED talk [titta här] att den som vill vara kreativ inte får vara rädd för att ha fel. Han menar att den som är rädd att ha/göra fel får ett inrutat sätt att tänka och därmed inte kan tänka nytt, det vill säga kreativt. Enligt Robinson är det skolan som hämmar vår kreativitet. I skolan finns oftast tydliga rätt och fel och den som har flest rätt får högst betyg. När jag gjorde verksamhetsförlagd utbildning (vfu) i Storbritannien 2004 chockades jag lite av mängden prov och det starka fokuset på betyg, men nu drar den svenska skolan alltmer åt samma håll. Betyg från år 6, betygsliknande omdömen från år 1, fler nationella prov. En stor skillnad mot den brittiska skolan är dock att de svenska skolpolitikerna även vill dra ner på mängden konstnärliga ämnen. Det får mej att tänka på Fredrik Häréns tankar om nyskap. Enligt Härén borde inte kunskapsförmedling vara den svenska skolans främsta uppgift. Istället för kunskap borde vi fokusera på nyskap, alltså kreativitet. Sverige behöver inte kunniga utan kreativa invånare. Hur ska det gå när skolan blir alltmer koncentrerad på det som är mätbart, på det konkreta, på rätt och fel, på nationella prov och på betyg? Hur ska unga människor, som hela livet har lärt sej att sitta och gå i raka led, våga ge sej ut på äventyr i livet, i konsten, i vetenskapen?

När eleverna kommer till mej är de redan tonåringar. De har gått i skolan ganska länge och hunnit ta del av en hel del utanför skolan också. De flesta av dem är livrädda för att göra fel. Ibland känns det som om hela mitt arbete handlar om att väcka den där nyfikenheten igen, att förklara att i konsten finns inga rätt och fel. Det handlar om vad de vill berätta! För att kunna berätta det måste de våga utforska olika möjligheter. Att utforska är att prova sej fram och för att kunna göra det måste man släppa tankarna om rätt och fel. "Varför kan vi inte väcka lusten till liv igen...?" undrar Öpedagogen. Mitt ämne är fullständigt meningslöst, om vi (jag och eleverna tillsammans) inte kan det. Då blir eleverna inga konstnärer utan bara dansdockor. De kanske kommer göra "rätt" men de kommer aldrig göra något intressant. De kanske kan lära sej ett och annat danssteg, men de kan aldrig göra dansen till sitt eget uttrycksmedel - och vad är då vitsen? Det har konsten och vetenskapen gemensamt - det krävs nyskap för att någonting ska hända.

Läs också Estetik i skolan och Nationella prov i dans.

När elever vill ha extraundervisning online

on Tuesday, April 12, 2011
Ganska ofta skickar mina elever mejl till mej, oftast på facebook. Mejlen, som tidigare alltid handlade om att de var sjuka eller av någon annan anledning inte kunde komma på nästa lektion, innehåller allt oftare frågor om olika tekniska moment eller dansterminologi. På sista tiden har ett par mejl också innehållit ett youtubeklipp, som avsändaren gillar och/eller undrar något om. Till exempel: "Titta på det här! Jag tycker hennes teknik är helt fantastisk. Ville höra vad du tycker om det här klippet." Eller: "Vad heter snurren hon gör i slutet av det här klippet?" Såna mejl gör mej glad, inte bara för att jag har elever som är intresserade av samma saker som jag, utan också för att jag tycker att det visar att de har förstått något av vad det innebär att lära sej dansa. Det räcker inte att gå och ta klass en eller ett par gånger i veckan. Man måste iaktta, vara nyfiken, analysera och nörda lite grann. Och så att de har insett vilken nytta de kan ha av internet! Inte ens när jag var tonåring (vilket faktiskt inte var så fruktansvärt länge sen) fanns den möjligheten att se dans var och när som helst - och inte heller att skicka iväg en fråga om det jag just sett till min lärare. Hurra för 2010-talet!

Lustigt nog skrev Killfröken om samma sak nästan samtidigt.

Utforskande undervisning

on Wednesday, March 30, 2011
Morrica skrev för några dagar sen om en studie som lett till slutsatsen att undervisning i förskolan dödar barnens lust att lära. Det fick mej att tänka på en vfu-handledare jag hade.* Hon var imponerande bred i sitt danskunnande och en mycket skicklig lärare och det jag kom att tänka på har med båda sakerna att göra. Hennes undervisningssätt skiftade nämligen beroende på vilken genre hon undervisade. I en grupp hade hon Grahamteknik och undervisade där efter den traditionella mästar/lärling-modellen. Det var så Martha Graham undervisade och det är så de så kallade skolgenrerna** oftast undervisas. I en annan grupp hade hon breaking, vilket traditionellt har varit en genre som utövarna lär sej själva genom att titta på varandra, analysera och försöka bräcka varandra. Inom breaking är det fult att härma någon annan och man måste istället hela tiden hitta på egna moves, som är svårare, snyggare och coolare än de andra dansarnas.

Från den breakinglektion där jag deltog kan jag bara minnas min handledare säga i princip en enda sak: "Yes, but can you do this?" Varje gång hon sa det visade hon en freeze eller ett power move. Hon visade inte eleverna hur hon gjorde och gick inte igenom några rörelser alls. Istället gjorde hon som breakare gör, hon visade vad hon kunde och lät eleverna försöka lista ut hur de skulle kunna bräcka henne.

Jag var på skolan alldeles för kort tid för att kunna avgöra om eleverna var mer kreativa och nyfikna i den gruppen som breakade än i den som tränade Grahamteknik, men jag skulle tycka det vore väldigt intressant att undersöka närmare. Jag funderar ganska mycket på hur man skulle kunna hitta nya sätt att undervisa dans. Hittills har jag inte kommit fram till så mycket, men jag undrar hur det skulle vara att försöka undervisa till exempel balett genom att säga: "Yes, but can you do this?" Är det möjligt? Vågar jag testa? Vad kan hända? Kanske uppstår något helt nytt och vore inte det väldigt spännande?

*Det var förstås inte i förskolan. Just den vfu-perioden gjorde jag i England, i de skolformer som motsvarar grundskolans senare år och gymnasiet.
**Genrer som i första hand lärs på dansskolor. Balett, modern/nutida dans, modern jazz med flera.