Hur gammal måste man vara för att börja med genreträning (balett, jazz, street, modern)?

Det finns inget självklart svar på den frågan, utan som så mycket annat beror det på flera olika faktorer. Först och främst beror det på vad man menar med genreträning. Är det renodlad teknikträning eller är det barndans med en viss inriktning på val av rörelser och musik? I det förra fallet bör barnen vara äldre än i det senare.

Många föräldrar vill att deras barn ska börja dansa så tidigt som möjligt. Jag menar att det inte finns något egenvärde i det och att en för tidig start snarare stjälper än hjälper barnets utveckling. Det gäller särskilt om den som undervisar inte är utbildad och/eller erfaren, när det gäller småbarnsdans. Barnet bör minst kunna stå och gå och ha slutat undersöka saker genom att stoppa dem i munnen innan hen börjar på dansskola. Den tidigaste motoriska utvecklingen sköter barn helt på egen hand genom att upptäcka sina händer, fötter och så småningom andra kroppsdelar. Barn lär sej vända från rygg till mage, sitta, krypa och gå utan formell undervisning. Jag ser ingen som helst anledning att börja på dansskola innan barnet fyllt 3 år - och även det kan vara för tidigt. Snarare är 4 eller 5 år en bra ålder för att börja på barndans.

Men hur är det då med genreträning? Det beror också på. I barndansen tränas saker som kropps- och rumsuppfattning, musikalitet samt sociala aspekter, som att kunna stå i led och sitta i ring. Har barnet alltså gått på barndans i 1-2 år kan hen vara helt redo för genreträning (jag talar nu om balett, jazz, modern och street, som är de genrer jag bäst känner till) vid ungefär 6 års ålder. Om hen däremot inte har fått någon tidigare träning i ovan nämnda aspekter kanske det är bäst att börja på barndans eller kreativ dans* vid 6 år och vänta med genreträning till 7 eller 8 års ålder. Man bör inte se någon prestige i att gå i genreträning, utan alltid se till vad som är bäst för det individuella barnets utveckling. Det är ingen vits att börja träna specifika danssteg innan man har en viss grad av kontroll på kroppen, en viss förståelse för rummet och kan uppfatta puls och rytm i musiken. Då kommer lärandet snarare ta längre tid.

Ibland kan man se genreträning för så små barn som 3-4 år. Jag hoppas att det i de fallen handlar om det som jag beskrev i början av inlägget, barndans med en viss inriktning. Heter kursen balett kanske man använder klassisk musik och lägger lite större vikt vid träning av fötter och lätta kvaliteter. Heter kursen hiphop kanske musikvalet snarare ligger inom hiphopgenren och rörelsekvaliteterna kanske är lite tyngre. Och så vidare. Störst fokus bör dock ligga på att öva de grundläggande färdigheterna, som jag redan nämnt.

*Kreativ dans är inte särskilt vanligt i Sverige, men däremot i andra länder, som England och Tyskland. Det är en dansform, där man fokuserar på barnens egna skapande med mycket improvisation. Det kan sägas vara en mer avancerad form av barndans eller en övergång från barndans till ungdomsklasser i improvisation/komposition.

Hur börjar man dansa?

Börja med att ta reda på vad det finns för dansskolor, studieförbund eller liknande, som håller kurser i din kommun. Du kan söka på eniro eller hitta.se, googla eller kolla kommunens hemsida. Du kan också ringa kommunen och fråga. Den kommunala verksamheten utgörs oftast av Kulturskolan, som brukar ha verksamhet för barn och ungdomar i skolåldern (varken yngre eller äldre), men på kommunen vet de vilka andra verksamheter som finns. Flera kommuner har jag sett har listor över dansskolor på sina hemsidor. Vanligt är att studieförbund som Medborgarskolan, Folkuniversitetet, ABF, med flera har kurser. På många orter finns dessutom en eller flera privata dansskolor.

När du har hittat vilka dansskolor som finns behöver du kolla vad de har för utbud på kurser och om det matchar det du vill dansa. Vilken genre som passar dej beror både på din personlighet, din musiksmak och din kropp. Bästa sättet att få reda på vad man gillar är att testa sej fram! Ålder och nivå måste också matcha. Är du nybörjare är det viktigt att gå i en nybörjargrupp. Det är inte roligt om det alltid är för svårt att hänga med! Är du vuxen kan det kanske kännas obekvämt att gå i en grupp där alla andra är 10-20-30 år yngre än du. Jag tycker man ska försöka strunta i det, men om du vill kan du titta efter särskilda vuxengrupper. De flesta dansskolor och studieförbund har alla sina kurser listade på sina hemsidor. Om du inte hittar vad du söker kan du alltid ringa och fråga. Kom ihåg att alla dansskolor alltid vill ha fler elever, så det är aldrig pinsamt att ringa och fråga efter det du letar efter!

När du har hittat en kurs du vill gå anmäler du dej på det sätt som anges på hemsidan eller i kurskatalogen. Sedan får du med största sannolikhet en kallelse hem ett par veckor innan kursen börjar. Inhandla den utrustning du behöver. Oftast är det mjuka kläder, som du kan röra dej fritt i, men för vissa genrer kan du behöva särskilda kläder eller skor. Det bör stå angivet i kallelsen, på hemsidan eller i kurskatalogen. Annars kan du ringa och fråga igen.

Vid första kurstillfället går du dit och om du tycker det är kul fortsätter du sedan att gå dit varje vecka (eller hur ofta nu kursen är). Försök att alltid komma i god tid, så du hinner förbereda dej både fysiskt och mentalt för att dansa!

Om du inte hittar någon kurs du vill gå kan du alltid starta en själv! Klara Zimmergren berättade väldigt inspirerande i sitt sommarprogram om hur hon startade en danskurs efter ett misslyckat försök att börja på en dansskola. Hos studieförbunden krävs bara att man är minst tre deltagare per gång och att man håller på minst fem gånger. Då kan man starta en studiecirkel och använda studieförbundets lokaler. Sen är det bara att dansa och svettas så mycket man har lust!

Teori på danslektionerna

Som jag skrev igår känns det inte alltid så lockande att ha teorilektion i ett rörligt ämne.* Ändå finns det vissa moment i det centrala innehållet, som kräver teoretiska genomgångar. Min lösning har blivit att väva in lite teori i varje lektion. Jag kallar det "dagens teoripass". Det fungerar hur bra som helst! Det hela har blivit en väldigt opretentiös historia. Jag hade faktiskt inte ens märkt själv att jag hade små teoripass innan diskussionen kom upp på ett konvent för danspedagoger och cirkelledare. Många av de närvarande tyckte att de hade för lite kunskap för att ha teori med sina elever, men jag tror att de flesta kan mer än de tror. I vilket fall som helst är mitt system med ”dagens teoripass” ett hett tips!

Så här går det till: Teoripasset är oftast oplanerat och kan dyka upp när som helst under lektionen. Det dyker alltid upp något som behöver en genomgång, antingen för att någon elev frågar eller för att jag ser på deras sätt att dansa att det är något de inte har förstått. Det kan handla om anatomi, terminologi, teknik, historia eller rörelseanalys. Ibland blir det en liten föreläsning och ibland blir det en diskussion. Teoripasset brukar ta 5-10 minuter och varken eleverna eller jag brukar tycka att det är särskilt tungt.

Det händer att det kommer upp frågor, som varken jag eller eleverna kan svara på. Då tar jag på mej uppgiften att kolla upp det till nästa lektion. Extra glad blir jag när jag kommer tillbaka nästa lektion och det visar sej att någon av eleverna också har läst på om frågan. När eleverna blir särskilt intresserade av någonting kan teoripassen bli längre, men pratar vi i mer än en kvart försöker jag alltid väva in praktik i teorin (istället för tvärtom). Till exempel säger jag: ”Ok, nu testar vi det här med kroppen! Vi gör développé en gång till och så fokuserar ni helt på den här muskeln.” Eller: ”Jag sätter på någon bra musik här, så försöker ni röra er i rummet så långsamt det bara går.” Eller vad vi nu har pratat om. Ibland kan det ta hela lektionen och då är oftast både eleverna och jag nöjda efteråt.

*Rörliga ämnen är till exempel dans, idrott och hälsa, rytmik eller drama. Där är rörelsen ett självändamål. Vilket ämne som helst kan dock använda rörelse som metod. Begreppet rörliga ämnen är mitt eget och inte alls vedertaget – men det kan ju bli.

Att dansa en tanke - när eleverna beskriver rörelser

Idag kom mina elever och jag lite oförhappandes in på Labans teorier om rörelsekvalitet. Enligt Laban finns det åtta rörelsekvaliteter, som bestäms av hur man använder rum, tid och kraft. Kvaliteterna har inga namn, men Laban jämför dem med olika typer av rörelser, som att flyta, trycka eller slå. På lektionen idag improviserade eleverna två av kvaliteterna och försökte sedan hitta egna sätt att beskriva dem - och de var betydligt mer poetiska än Laban

Den kvalitet, som Laban jämför med att snärta, tyckte eleverna kändes som att forsa, virvla eller blåsa. Och än mer fantastiskt beskrev de den motsatta kvaliteten, som Laban beskriver som att trycka.

"Jag kände mej som en väldigt målmedveten människa."
"Det känns lite som en robot. Allt är så här rakt."

Efter att ha begrundat detta en stund kom nästa insikt:

"Det är som en glaciär! Långsamt, men starkt och med en tydlig riktning."
"Eller som en tanke! Som en riktigt bra idé..."

Återigen blir jag så där grymt imponerad av mina elever. Om någon av er läser det här hoppas jag innerligt att ni inte tar illa upp av att jag citerar er. Jag gör det för att ni säger så fantastiskt smarta grejer. I fortsättningen ska jag alltid tänka på den lätta, snabba, indirekta kvaliteten som en fors och den tunga, långsamma, direkta kvaliteten som en glaciär eller en tanke. Det stämmer ju så helt perfekt.

Nationella prov i förskolan

Igår kom nyheten att en forskargrupp föreslår obligatoriska diagnostiska prov i förskoleklassen (skoljobb, svt). Min spontana reaktion var naturligtvis: NEJ! De får inte förstöra förskolan också! Men så tittade jag på ett inslag i svt:s Gomorron Sverige och började tänka lite.



Först och främst är hela samtalet ganska förvirrat. Forskaren, fackordföranden och rektorn pratar, i mina öron, om olika saker. Var och en har sin egen agenda och jag får intrycket av att de, likt politiker, upprepar ett inövat stycke, som de vill få fram. Efter att ha hört rektorn beskriva den strukturerade bedömningen på sin skola hade jag velat att de, istället för resurser, hade gått närmare in på vad nationella prov i förskolan innebär i praktiken. Vad är ett prov? Hur utformas det?

Det rektorn beskriver tycker inte jag låter som ett prov. Barnen vet inte om att de är testade, utan bedömningen verkar ske i den vanliga, dagliga verksamheten, där man till exempel "leker med rim och ramsor". I de helt vardagliga leksituationerna gör lärarna sin bedömning av barnens kunskaper. Det jag undrar är: Gör inte alla lärare det? Hur vet de annars vad de ska göra nästa dag? Jag bedömer mina elevers kunskaper varenda lektion. Största delen av mitt jobb är i frivillig verksamhet. Vi har inga läroplaner eller kursplaner, inga nationella kunskapskrav och har väldigt begränsade möjligheter att genomföra någon form av formella tester. Ändå vet jag vad mina elever kan. Jo, det är faktiskt möjligt - och nödvändigt. Igår, till exempel, gjorde jag bedömningen att eleverna i en grupp nu börjar få kläm på balancé, så nästa gång kan vi koncentrera oss på pas de basque. Om jag inte hade varit kapabel att göra den typen av bedömningar hade jag inte heller kunnat planera mina lektioner, så att de blev till hjälp för elevernas utveckling.

Att bedöma elevernas kunskaper och avgöra hur man kan och bör jobba vidare därifrån är en del av lärarprofessionen. Det är en del av vår kompetens. Jag tror och hoppas att de flesta lärare kan det och gör det. Att skapa standardiserade test gör bedömningen snävare, men inte nödvändigtvis mer effektiv. Dessutom fråntar det lärarna deras yrkeskunnande. Det är helt enkelt en misstroendeförklaring mot lärarkåren. Ännu en.

Läs också:
Nationella prov i dans
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Vad händer med processen i en standardiserad skola?
Bristande förtroende för lärarna - igen

Tantbaletten

De flesta av eleverna på mitt jobb är under 25 år. Varje termin försöker vi starta några grupper som specifikt riktar sej till vuxna elever. Jazz 25+ brukar alltid gå igång och några terminer har vi också haft Hiphop/street 25+. När vi har försökt med 40+ och 55+ har intresset dock varit svalt av någon anledning.

Den här terminen provade vi ett nytt grepp. Vi startade Tantbaletten (även för farbröder). Det har blivit tämligen populärt med 12 deltagare mellan ungefär 25 och 50 år (ganska unga tanter alltså). Vi har haft fem lektioner hittills och jag ser en tydlig utveckling hos samtliga deltagare! Återigen bekräftas att man kan lära sej dansa i vuxen ålder. Och viktigast av allt: vi har så himla roligt! Några av deltagarna har dansat som unga, men har haft många års uppehåll. Några är helt nybörjare och förverkligar äntligen en dröm som de burit på länge. Alla har 100% fokus hela lektionen. De koncentrerar sej i teknikövningarna och de njuter av att få gestalta snöflingor, drottningar och andra typiska balettkaraktärer.

Ikväll startar Tantbaletten 2, en liten extrakurs på fem gånger för ungefär halva gruppen som vill dansa två gånger i veckan. Jag hoppas att detta ska vara ett litet frö som kan gro och växa, så att vi om några terminer har mångdubblat antalet kursdeltagare över 25 och väldigt gärna över 50 år. Tänk er en dansskola, som erbjuder träning för vuxna i massor av genrer! En dansskola där det vimlar av lyckliga elever i alla åldrar och av alla kön! Vilken dröm!

Läs också:
Att lära sej dansa på äldre dar kräver tålamod
Lennart, 72, balettelev
Börja dansa som vuxen

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Jag höll en gratis prova-på-lektion i balett för åldersgruppen 9-12 år. När de som skulle vara med hade kommit in i salen stod en flicka i 10-årsåldern kvar utanför. "Vill du prova balett?" frågade jag, men innan flickan hann svara sa hennes mamma: "Vi tycker hon är för tjock för balett." Jag blev ganska ställd, men försökte säga med den käcka rösten att man inte kan vara för tjock för balett. Balett är ju för alla! Mamman och mormorn, som också var med, framhärdade dock. För att jag skulle förstå läget lutade sej mamman förtroligt mot mej och sa med en blinkning: "Hon är väldigt förtjust i mat." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag kom på var att titta rakt på barnet, övers vars huvud hela samtalet hittills hade förts, och säga: "Det är jag med. Visst är det härligt med god mat?" Den stackars flickan nickade kanske lite, men såg i övrigt ut som om hon ville sjunka genom jorden.

Utan att ha lyckats övertyga mamman och mormorn om att låta barnet prova balett (det var ju gratis och de hängde ändå utanför, så det fanns inga andra argument än att flickan var för tjock) var jag tvungen att gå in till de andra barnen och hålla min lektion. Jag har aldrig mer träffat flickan, men jag tänker ofta på henne. Går hon runt och tror att hon är för tjock för balett?

Ni leker ju bara! -Ja, vi leker, men det är inte så bara.

Jag fick följande fråga från Linnea (jag har kortat lite; läs hela kommentaren här):

Jag har en 4-5 år nybörjare/en termins förkunskaps grupp i barndans. Några har dansat för mig förut men de flesta är nya och många har precis fyllt fyra år och är rätt småa. /.../ Under kursens ännu bara 2 tillfällen har det som sagt fungerat jättebra förutom för en liten flicka som sprungit ut till mamma stup i kvarten. Eftersom det bara är andra gången la jag ingen stor vikt till detta nu senast utan lät henne hållas. Lät henne sitta vid sidan av tills hon kände för att vara med. Försökte uppmuntra henne att vara med stundom osv. Efter lektionen så kommer mamman in och säger "Hon tycker det är tråkigt, det är alldels för lätt. Hon vill inte sitta stilla och doppa tårna i vattnet, klappa sitt namn eller sjunga sången om mamma mu, hon vill ju dansa. Hon är van vid att dansa. På dagis dansar dom t.ex. hiphop. Och sen är hon ju van med melodifestivalen" Detta gjorde mig väldigt ställd då jag uppfattat henne som blyg, osäker, iaktagande inte alls uttråkad. Och vad menar mamman egentligen med att dansa "hiphop"? Sätta på hiphop musik och låta barnen skutta omkrign? Enligt min uppfattning kan det isånnafall göras hemma i vardagsrummet. Jag förösker variera mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar, växla intensitet så att barnen orkar dansa och koncentrera sig 45 minuter, en fredagseftermiddag efter dagis. Därför har jag svårt att lösa problemet för jag vet inte vad denna mamma är ute efter? Ska jag ändra hela mitt koncept bara för att en unge är uttråkad på mina lektioner? Ska jag försöka lära 4-5 åringar att dansa som dom gör på melodifestivalen? Sätta på en låt och låta dom skutta omkring hur dom vill i 45 minuter och kalla det för dansundervinsing? eller fortsätta med de lekfulla dansövningar jag gör i nuläget. Har aldrig tidigare stött på detta problem att eleven i fråga är uttråkad på detta sätt. Hur skulle du lösa situationen? Skulle vara otroligt tacksam för lite hjälp.

Det här är en jättesvår situation, som tyvärr uppstår för många som undervisar barngrupper. Det dyker nästan alltid upp någon förälder, som är missnöjd. Föräldrarna brukar säga att det är barnen som inte gillar undervisningen, men min erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Dock är det alltid svårt att veta om det är barnet eller föräldern som vill att det ska vara annorlunda. Oavsett vilket är det föräldrarna som kunderna och man måste lyssna på deras synpunkter. Samtidigt har man både barnen och sin egen yrkesstolthet att ta hänsyn till. Och så klart sin arbetsgivare. Har arbetsgivaren en policy för hur barndansundervisningen ska gå till? Har ni studieplaner? Kan du i så fall hänvisa föräldern till högre ort?

Jag tycker att du har hanterat situationen, så som du tolkade den, på ett alldeles korrekt sätt. Det är alltid en svår bedömning, om ett barn behöver mer uppmuntran eller lämnas ifred mer. Jag hade till exempel en grupp 4-5-åringar, där ett barn vägrade låta sin pappa lämna rummet. Jag brukar inte låta föräldrarna vara inne i salen, men i det här fallet funkade det ändå bra, för de andra barnen verkade inte bry sej. Från början satt barnet bredvid sin pappa vid kanten av salen. Efter ett par lektioner satt hen på golvet liksom mittemellan pappan och ringen. Efter ytterligare ett par lektioner satt hen med i ringen, men dansade inte. Mot slutet av terminen dansade hen faktiskt. Jag jobbade nästan ingenting med hen, förutom att alltid erbjuda hen att vara med så mycket som hen ville. Ett annat barn hade kanske behövt mer push, men med just det här barnet funkade det bäst att låta hen ta små steg i sin egen takt.

Eftersom du tolkade situationen så som du gjorde, alltså att flickan var blyg och tvekade inför att vara med förstår jag att du blev ställd av mammans kommentar efteråt. Som sagt är det svårt att veta om det är mammans eller flickans synpunkter, som kommer fram, men egentligen är det inte så viktigt i den här situationen. Jag skulle också tycka det vore väldigt intressant att se vad "hiphop" på förskolan innebär. Självklart kan man lägga in moment av genreträning i barndans, men att ha en hel hiphoplektion med 4-åringar tycker jag låter helt orimligt. Man måste dock komma ihåg att de flesta av föräldrarna inte kan vårt yrke (precis som vi inte kan deras). När man diskuterar med föräldrarna måste man därför ha oändligt tålamod och aldrig visa sin frustration, utan förklara om och om igen vad man gör och varför. I det här fallet skulle jag nog säga till mamman att den här kursen, som hon har anmält sitt barn till, inte är en kurs i hiphop, utan i barndans. Det handlar inte om genreträning, utan om grundläggande dansträning med fokus på kroppskännedom, rumsuppfattning och musikalitet. Oavsett vilken genre man så småningom blir mest intresserad av behöver man samma förberedelse för alla och det är det man gör i barndans. Barndans handlar förstås också om att improvisera, gestalta och uttrycka sej med rörelse. Förklara att allt ni gör har ett syfte. Det är så ofta föräldrarna säger: "Ni leker ju bara!" Då brukar jag bekräfta: "Ja, vi leker," och sedan tillägga: "och i varje lek tränar vi på olika aspekter som är viktiga för dans, till exempel rumsuppfattning, kroppskännedom, osv." Man kan också bjuda in föräldrarna att delta i en lektion, där man också förklarar syftet med varje övning. När det gäller melodifestivalen skulle jag nog vara ganska hård och säga: "Att härma artisterna i melodifestivalen kan man göra hemma, men det är ingenting som vi gör här. Dels för att det vore slöseri med era pengar och dels för att det vore direkt olämpligt att lära barnen jucka och vicka på höfterna."

Du ska inte ändra på hela ditt koncept för att en förälder är missnöjd. Alla de som inte har sagt något tycker förmodligen att din undervisning är toppen! Om barnet tycker att det är så tråkigt är kanske dina lektioner eller stället där du jobbar det rätta för just det barnet. Det kan man också säga till föräldern. Du ska inte känna det som ett misslyckande. Alla elever gillar inte alla undervisningssätt. Som vuxna dansare väljer vi ju också de lärare och lektioner som vi tycker bäst om. När jag läser det du skrivit får jag intrycket att du är en kunnig och kompetent danslärare/pedagog och det är något du ska påminna dej själv om, tycker jag. Visa respekt för föräldrarna, förklara tålmodigt för dem vad ni gör och varför, men kom ihåg att det är du som har kunskapen när det gäller dansundervisning. Prata också gärna med flickan själv. Fråga henne hur hon skulle vilja att danslektionerna var (helst utan föräldrarna, om det är möjligt). Kanske kan du tillmötesgå vissa av hennes önskemål, kanske inte. Om inte ska familjen kanske försöka hitta en annan dansskola och/eller lärare eller helt enkelt nöja sej med att flickan får dansa på förskolan. Det är ju en fantastisk möjlighet som inte erbjuds på alla förskolor!

Jag hoppas du kan hitta en lösning som känns ok. Och återigen, kom ihåg att det är du som har kunskapen och att det inte är något misslyckande om inte 100% av eleverna och föräldrarna är supernöjda.

Tillfredsställelsen i att se sina elever utvecklas

En sak som skiljer frivillig verksamhet ganska markant från skolan är att det inte finns några som helst behörighetskrav för att undervisa. I studieförbund, som det jag jobbar på, vilar verksamheten på studiecirkelns tradition, vilket innebär att träffas och tillsammans studera ett ämne eller kunskapsområde. Den som har en kunskap uppmuntras att dela med sej av den till andra. Nuförtiden ställs förstås andra krav på cirkelledare, både vad gäller ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Många, till exempel jag, arbetar i praktiken med undervisning på i princip samma sätt som lärare i skolan. På min arbetsplats är vi två som jobbar heltid, varav den ena (jag) har jag en lärarutbildning och den andra har en artistutbildning. Därutöver är det närmare 20 cirkelledare som jobbar timmar. Av dem har de flesta 1-2 grupper i veckan, men några har upp till 6 grupper. Cirkelledarna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men många går på gymnasiet eller har just tagit studenten och kommer från våra elevgrupper. Idag hade jag förmånen att få sitta ner och prata om jobbet med några av dem, alla i gymnasieåldern och inne på sin andra termin som cirkelledare. Bland annat pratade vi om hur fantastiskt det är att se sina elever utvecklas. Deras ögon lyste när vi pratade om det och en av dem berättade att när hon tittar på sina nybörjare: "Allt det här, som de kan, har jag lärt dem!" Den känslan, det kan jag bara hålla med, är helt fantastisk.

Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Börja dansa som vuxen

Från blogs.villagevoice.com

Många människor tror att om man ska dansa måste man börja med det när man är liten, helst ungefär 4 år. Titt som tätt träffar jag personer, som säger att de gärna skulle vilja dansa men som tror att det är för sent. De kan vara allt från 18 till 80. Men det är aldrig för sent.

Vissa möjligheter kan man naturligtvis ha missat, om man börjar dansa i vuxen ålder. Det kan vara för sent att göra professionell karriär. Många dansutbildningar har övre åldersgräns för sökande och den ligger ofta runt 22 år. För att göra karriär inom klassisk balett bör man komma in på Svenska Balettskolan eller motsvarande redan som 10-åring och allra senast till gymnasiet, som är en yrkesutbildning. Det går inte att förneka att det finns en åldershets i dansvärlden. Skälen till det är delvis historiska och delvis fysiska, men ett viktigt skäl som ofta sopas under mattan är att unga dansare ofta är beredda att jobba hårdare för mindre lön. En person som vill göra dansarkarriär efter låt oss säga 26 års ålder behöver därför 1) vara väldigt bra, 2) förbereda sej på motstånd, och 3) vara beredd att skapa sina egna jobb. Det gäller visserligen för alla dansare, men alltmer ju äldre man blir, skulle jag tro. Men Birgit Cullberg, som räknas som en av de absolut viktigaste svenska koreograferna och även haft stort inflytande internationellt, var 29 år när hon hon började dansa och slutade inte förrän hon dog vid 91 års ålder. Merce Cunningham, som är en av dem som haft störst inflytande över den amerikanska och internationella moderna dansens utveckling, började dansa som 18-åring och fortsatte skapa dans även när han inte längre kunde gå, först sittande i sin rullstol och sedan liggande i sin sjuksäng, tills han dog 90 år gammal.

Alla som sysslar med dans vill dock inte bli professionella dansare. Bland mina elever är det bara ett litet fåtal som vill satsa på dans som yrke. Bland de andra finns det en hel rad olika anledningar till att de dansar. Oavsett varför man vill dansa, för att det är roligt, för att man vill motionera eller förbättra sin koordination, för att få höra massa bra musik eller för att träffa kreativa människor, blir det aldrig för sent. Att njuta av att röra sej, att glädjas över sin kropp, att skapa och att lära sej nya saker är inte förbehållet en viss ålder. Det är för alla. Ändå finns det ett stort hinder kvar: Tänk om jag kommer till danslektionen och så är alla andra typ 15 år. Det är inte kul att vara den enda i rummet som är en gammal tant/farbror. Och även om man är ungefär 25 kan man känna sej urgammal när alla andra är 10 år yngre. Därför har vi på mitt jobb sedan länge grupper med 25 år som lägsta åldersgräns. Det är fantastiska grupper med god stämning och mycket självdistans. Eleverna har roligt, lärarna har roligt och det sker en massa spännande lärande. Att få se vuxna människor upptäcka sin styrka, sitt uttryck och sin kreativitet är absolut lika spännande som att få se barn och ungdomar göra det. Och att ge sej själv möjligheten att upptäcka allt detta hos sej själv, det är något jag önskar att fler kunde göra. Det ligger därinne och lurar och det är aldrig för sent att släppa fram det!

Läs också: 
Spagat på äldre dar

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Lektionsupplägg för barn

Jag fick en fråga om hur man lägger upp danslektioner för barn. Det finns förstås flera sätt att gå till väga, men så här tänker jag:

När man planerar en danslektion för barn upp till 8 år måste man tänka helt annorlunda mot när man planerar för vuxna. Barn behöver till exempel inte värma upp kroppen, som vuxna behöver, eftersom deras kroppar är varma och mjuka hela tiden. I en vuxenlektion brukar intensiteten i övningarna stegra under lektionen, för att kulminera i en kombination, och sedan gå ner lite igen precis på slutet när man varvar ner och stretchar. För barn kan det bli för jobbigt både fysiskt och mentalt. Bättre är att låta intensiteten växla mellan upptempo och mer koncentrationskrävande övningar. På så sätt är det lättare att hålla barnen aktiva både fysiskt, mentalt och socialt.

Exempel på hur en vuxenlektion kan se ut

Så här skulle en lektion för 6-8åringar kunna se ut:

• Samling 5 min
• Upptempo 5 min (även om barn inte behöver värma upp kan det vara ett bra sätt att komma igång med lektionen redan från början samt att springa av sej lite överskottsenergi)
• Teknik 10 min
• Förflyttning och improvisation 10 min (jag tycker att varje lektion bör innehålla åtminstone ett improvisatoriskt moment)
• Kombination 15 min (kan innehålla moment med olika hög intensitet)
• Avslappning 5 min
• Samling 5 min

Exempel på hur en barnlektion kan se ut

Fler tips:

• Inled och avsluta varje lektion på samma sätt. Det skapar en form som barnen känner igen och gör dem trygga.
• Avslappning kan vara svårt i början, men är väldigt viktigt, så ge inte upp! När barnen vänjer sej vid att ligga och vila i slutet av varje lektion kommer de bli bättre och bättre på det och börjar också uppskatta det. Ge dem gärna en uppgift, till exempel att lyssna på en låt som du spelar eller att spänna en kroppsdel i taget för att sedan slappna av.
• Var alltid på det klara med syftet med varje övning. Om du vet varför ni gör det ni gör är det lätt att motivera barnen och förklara för föräldrarna!

Dansanalys med elever

Jag har den stora lyxen att hålla i en kurs, som heter dansfördjupning, med åtta elever som vill lära sej allt om dans. Det är en kurs där jag får chansen att gå in på djupet på en rad områden, som jag knappt hinner beröra i genreundervisningen - och dessutom är eleverna intresserade vad jag än tar upp. Det händer också allt som oftast att eleverna leder in samtalet och dansen på helt andra vägar än jag hade planerat från början. De har så mycket kunskaper och erfarenheter, som jag inte har! För ett par veckor sen, när vi pratade om rörelserytmer, upptäckte jag plötsligt att vi satt på golvet och diskuterade vilken form jordens omloppsbana runt solen har och huruvida jordens hastighet är densamma hela tiden!

Igår analyserade vi en bit av filmen Hemliga rum eller Ikväll är jag oemotståndlig! av Birgitta Egerbladh. Först tittade vi så förutsättningslöst som möjligt. Därefter fick var och en beskriva vad de sett med ett enda ord. Inget mer, ingen diskussion eller förklaring. Sen fick alla var sitt papper med ett ord på, antingen ett av orden de nyss sagt eller ett ord som jag skrivit ner i förväg. De fick i uppgift att titta på filmen en gång till och skriva ner allt de la märke till som hade med ordet på deras papper att göra. Efter andra titten fick vem som ville dela med sej av något som hen skrivit på sitt papper och vem som helst fick instämma eller protestera. En rad intressanta diskussioner kom upp! Vi pratade om klädernas betydelse för vår tolkning av rörelserna, om kontraster, resan in i vuxenlivet, att skapa rytmer med hjälp av klippning, att visa och dölja med hjälp av kameran och flera andra saker. Sen tittade vi ett varv till med nya ord - och om inte lektionen hade tagit slut kort därefter hade vi kunnat prata om minst lika många ämnen till! Trots den begränsade tiden hann vi dock gå ganska djupt i en diskussion kring etnicitet och utseende.

Som sagt, den kursen är en lyx.

Orden som stod på papprena var genus, ålder, etnicitet, rörelserytmer, referenser, kläder, rummet, kameran, klippning, sång/tal, musik/ljud och relationer.

Bot mot bristande engagemang önskas

Jag har elever som inte gör sitt bästa. Jag har väldigt få elever - om ens några - som gör sitt bästa. Det är väldigt frustrerande. Många tror att alla mina elever är supermotiverade och alltid ger järnet på alla mina lektioner. Å, vad jag önskar att de hade rätt! Men det har de alltså inte. Tvärtom jobbar de flesta elever oftast vid ungefär 50-75% av sin kapacitet. Varför?! Det händer då och då att jag lyckas peppa upp dem till någonstans runt 90% och då brukar jag fråga dem: "Var det inte roligare att dansa så?" "Joo..." brukar de svara lite försiktigt och dröjande. "Dansa alltid så då!" försöker jag. "Det blir roligare för både er och publiken!" Men det håller sällan i sej. Nästa gång ligger de där på 50-75% igen och det gör att det där peppandet blir ännu mer energikrävande än det redan var.

Jag har dock ett positivt exempel. En grupp jag hade för några år sen var bland de slappaste jag haft. Det fanns ingen energi över huvud taget i deras rörelser och hur mycket jag än korrigerade dem gjorde de aldrig några tekniska framsteg. Ändå klagade de på att jag korrigerade dem för lite! Till slut bestämde jag mej för att ha ett allvarligt samtal med dem. Med mycket eftertryck förklarade jag för dem att jag tröttnade på att korrigera, eftersom de aldrig tog till sej av de korrigeringar de fick. Oftast är min bedömning också att om en elev får samma korrigering ett antal gånger, men inte tar till sej den, är eleven inte redo för den korrigeringen än. "Det är ni som måste göra jobbet!" sa jag till dem. "Stå inte bara och vänta på mina korrigeringar - korrigera er själva! Ni måste tänka efter varje lektion vad det är jag brukar korrigera hos er och så göra den korrigeringen själva. Först då kan vi gå vidare med nya moment och nya korrigeringar." Jag var ganska arg, när jag hade det här samtalet med eleverna (men de fick förstås också säga sin mening i frågan) och det känns aldrig riktigt bra att vara arg på dem - men vilken effekt det hade! Som de började jobba! En termin senare hade de gått från att vara min långsammaste grupp till min snabbaste (vad gäller utveckling och tekniska framsteg) och många av dem blev så småningom mina tekniskt starkaste elever. Plötsligt gjorde de inte bara rörelserna lite halvhjärtat längre, utan funderade, analyserade, förbättrade alldeles på egen hand. Och viktigast av allt: de dansade!

Frivillig verksamhet vs skolan V: Kunskapens egenvärde

Jag är anställd i ett studieförbund som har fyra kärnvärden:

• Individen i centrum


• Utveckling i samverkan


• Ömsesidig respekt


• Kunskapens egenvärde

De tre första känns på något sätt självklara i en dylik lista och de stämmer ganska väl överens med skolans värdegrund, men den sista punkten tycker jag är väldigt intressant. Kunskapens egenvärde. Under rubriken kan man läsa att

"all kunskap är värdefull. Insiktsfulla människor är en tillgång i det demokratiska samhället och kan motverka negativa trender och tendenser i vår omvärld. För oss är all kunskap lika mycket värd, oavsett nivå, ambition eller inriktning."

All kunskap är värdefull. När man tänker på vad det verkligen betyder är det en ganska omvälvande tanke. Och inte bara det! All kunskap är lika mycket värd. Tänk på det en stund. Det är en helt annan kunskapssyn än den som finns i skolans styrdokument och praktik. I skolan har kunskap inget egenvärde. Där ska man lära sej saker som man har nytta av. Det kan vara konkreta saker, som man har nytta av i livet (som att sy i en knapp) eller kanske senare i skolan (som att skala kokt potatis), mer abstrakta saker, som man behöver för att kunna läsa vidare på universitetet (som sinus och kosinus), eller förstås sånt man behöver för att delta i samhället (som att veta hur den representativa demokratin fungerar), men aldrig för att det bara är kul att veta/kunna.

Allt jag är bra på har jag lärt mej för att jag tyckte det var värt att kunna. Inte för att jag tyckte det var viktigt för framtiden eller nyttigt, utan för att jag tyckte det var kul kunskap att besitta. På studieförbundet är det en självklarhet. All kunskap mina elever tillägnar sej är värdefull för att de själva tycker att den är det. Tänk om det var lite mer så i skolan. Tänk om man inte skulle säga: "Alla barn måste lära sej läsa, för det är viktigt för samhället och nyttigt för individen! Hur ska de annars klara de andra skolämnena? Och hur ska de klara sej i LIVET och DEMOKRATIN om de inte kan LÄSA?" Tänk om man istället skulle säga: "Alla barn borde lära sej läsa. Varför? För att det är kul att kunna!"

Läs också Dag 22 - Något som upprör dej

Frivillig verksamhet kompletterar skolan

Jag hör på P1-morgon att nästan 10% av eleverna som gått ut år 5 inte kan simma, trots att det är ett av målen för år 5 i ämnet idrott och hälsa. Min första tanke är: Det står också i kursplanen för idrott och hälsa att barnen ska kunna dansa, men hur många kan det när de slutar femman - eller nian? Ok, jag erkänner att det kan få mycket mer förödande konsekvenser om barn inte kan simma. Anledningen till att ämnet tas upp i P1-morgon är att två barn har dött i en drunkningsolycka. Det är sällan danskunnighet är avgörande för vår överlevnad.

Men ändå. I grundskolans kursplan för idrott och hälsa står bland annat:

Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar sin fysiska, psykiska och sociala förmåga samt utvecklar en positiv självbild, utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa, /.../ utvecklar och fördjupar sin rörelseförmåga och lust att röra sig samt stimuleras att ge uttryck för fantasi, känslor och gemenskap, /.../ får inblickar i idrottens och friluftslivets historia samt lär känna olika former av lekar, danser och idrottsformer i olika kulturer. 

Om eleverna kunde det skulle den frivilliga verksamheten inte behöva erbjuda några nybörjarkurser för elever över 12 år! Det har vi förstås och det behövs - precis som simskolan behövs. Och musik- och kulturskolan som hade 348000 elever förra året trots att grundskolan har både musik och bild som separata ämnen. Självklart ska det inte vara så att den frivilliga verksamheten tar över grundskolans ansvar och ersätter skolan. Poängen med grundskolan är ju att alla barn är där, medan den frivilliga verksamheten är just frivillig. Som sägs i reportaget är det föräldrarnas och barnens intresse och kultur som avgör om barnen hamnar i simskolan eller inte. Detsamma är fallet med all frivillig verksamhet. Skolan måste ta sitt ansvar att lära eleverna både att simma och dansa! Men det finns de som vill börja tidigare (på Kulturama har vi verksamhet för barn från 4 år och uppåt) och det finns de som vill fördjupa sin kunskap och syssla med någonting tidigare. För dem är den frivilliga verksamheten ett utmärkt komplement till skolans verksamhet.

Läs också:
Spets eller bas?
Frivillig verksamhet vs skolan IVb - Relationen lärare-elev igen
Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev
Frivillig verksamhet vs skolan II - Eget skapande eller teknikträning
Frivillig verksamhet vs skolan I - Kommer eleverna tillbaka?

Svartsjuka sexåringar - om livskunskap helt okonstlat

Jag diskuterade livskunskap med min närmaste fritidspedagog häromdagen. Med utgångspunkt i vad jag har skrivit tidigare pratade vi bland annat om vem som bör undervisa i ämnet. "För mej är det självklart vilka som ska göra det," sa min samtalspartner, "och det är lärarna i fritidshem. Livskunskap är precis vad fritidspedagogik handlar om."Och så berättade hon om en övning hon varit med i på ett fritidshem för inte så länge sen. Om jag minns rätt gick det till så att barnen satt i ring och skickade runt en sten. Den som höll i stenen skulle svara på en fråga, som handlade om vänskap. Om man inte ville svara kunde man passa. Stenen gick runt flera varv. Jag tror att barnen senare också skulle skriva om vänskap på svenskan och rita vänskap på bilden.

Jag kontrade med att berätta om en danslektion jag hade med en grupp 6-8-åringar nyligen. Målet med lektionen var att skapa koreografi på temat svartsjuka. Koreografin skulle sedan användas till en uppvisning. För att ens kunna börja med koreografin behövde jag försäkra mej om att alla barnen visste vad svartsjuka var. Vi började med att läsa en bok, Vesta-Linnéas svartaste tanke av Tove Appelgren. Den handlar om en flicka, som blir svartsjuk på sina syskon och funderar på om deras mamma kanske tycker mer om dem än om henne och om de ens skulle gråta om hon dog. Både medan vi läste och efteråt pratade vi om de känslor som väcks hos Vesta-Linnéa under berättelsens gång. Det var få av barnen som kände till ordet svartsjuka, men alla kände till den typen av känslor. Diskussionen gav också att det inte bara är på sina syskon man kan bli svartsjuk, utan också på kompisar som leker med varandra eller om man är kär i någon som tycker mer om någon annan. Därefter skapade tre grupper tre fina och genomtänkta koreografier.

"Det är ju typ samma lektion," sa jag, "men målet var ju inte att de skulle lära sej om svartsjuka, utan att de skulle skapa koreografi på ett visst tema." Livskunskap är alltså ett nödvändigt inslag i dans såväl som i andra ämnen, för vad ska ämnena annars handla om? I det första exemplet var ju syftet i svenska att barnen skulle skriva, men de måste ha något att skriva om. Likaså var syftet i bild att de skulle rita, men de måste ha ett motiv. "Ja," svarade min samtalspartner, "men det fritidspedagogiska målet var att de skulle lära sej om vänskap." Och det stämmer ju. Så kanske stämmer det också att lärare i fritidshem är de mest kompetenta livskunskapslärarna? Se där, då kanske de kan få en legitimation trots allt.

Dag 26 - Dina rädslor

Kommer eleverna tillbaka? Det är den ständiga oron i mitt jobb. Tyckte de att det var tillräckligt roligt, givande, inspirerande? Jag har skrivit om det tidigare här och här. Ett par veckor innan terminen börjar sätter det igång i magtrakten. Kommer någon anmäla sej? Med stigande panik inväntar jag mejlen med anmälningsstatistik från administrationen. Efter första lektionen är jag för det mesta övertygad om att ingen kommer komma tillbaka veckan efter, trots att erfarenheten säger mej att risken är ganska liten att det blir så. En bit in i terminen brukar oron lugna sej lite, om inte nån slutar. Då vaknar den igen. Och så kommer slutet av terminen. Återigen känner jag mej alldeles säker på att ingen kommer vilja återanmäla sej till nästa termin. Jag tar ett djupt andetag och förbereder mej på förkrossande kritik, när jag plockar fram utvärderingarna.

Hittills har jag mestadels fått positiva utvärderingar. De flesta av mina grupper gick igång den här terminen, liksom de föregående. De flesta eleverna kommer på de flesta lektionerna. Jag undrar om oron någonsin går över.

Dag 13 - Din vecka

Sista veckan på terminen. Saft och pepparkakor på alla lektioner utom på yogan, där deltagarna nästan sover på slutet och aldrig skulle orka fika. Mycket prat om uppvisningen, vad alla ska gestalta och hur viktigt det är att säga till i god tid om man inte kan vara med. Julklappar från några elever och från chefen. Julkoreografier och mängder av julmusik - om och om igen. Kramar, god jul-önskningar, tonåringar med separationsångest. Muscle release (pnf-massage) på baletten, eftersom alla var för trötta för att dansa. Många föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar på barnlektionerna och betydligt färre på 13+lektionerna, men faktiskt ändå några besökare där också. Levande ljus på golvet (men inga stearinolyckor eller eldsvådor som tur var). Och så en lättnad över att inte behöva förbereda och planera nånting på flera veckor...