Tillfredsställelsen i att se sina elever utvecklas

En sak som skiljer frivillig verksamhet ganska markant från skolan är att det inte finns några som helst behörighetskrav för att undervisa. I studieförbund, som det jag jobbar på, vilar verksamheten på studiecirkelns tradition, vilket innebär att träffas och tillsammans studera ett ämne eller kunskapsområde. Den som har en kunskap uppmuntras att dela med sej av den till andra. Nuförtiden ställs förstås andra krav på cirkelledare, både vad gäller ämneskunskap och pedagogisk kompetens. Många, till exempel jag, arbetar i praktiken med undervisning på i princip samma sätt som lärare i skolan. På min arbetsplats är vi två som jobbar heltid, varav den ena (jag) har jag en lärarutbildning och den andra har en artistutbildning. Därutöver är det närmare 20 cirkelledare som jobbar timmar. Av dem har de flesta 1-2 grupper i veckan, men några har upp till 6 grupper. Cirkelledarna är i olika åldrar och har olika bakgrund, men många går på gymnasiet eller har just tagit studenten och kommer från våra elevgrupper. Idag hade jag förmånen att få sitta ner och prata om jobbet med några av dem, alla i gymnasieåldern och inne på sin andra termin som cirkelledare. Bland annat pratade vi om hur fantastiskt det är att se sina elever utvecklas. Deras ögon lyste när vi pratade om det och en av dem berättade att när hon tittar på sina nybörjare: "Allt det här, som de kan, har jag lärt dem!" Den känslan, det kan jag bara hålla med, är helt fantastisk.

Vad är jazz?

På söndag ska jag hålla i en utbildningsdag för cirkelledare i jazz.* Den första frågan vi ska försöka besvara är: Vad är jazz? Som en del av mina förberedelser har jag diskuterat frågan med min bästa vän, som är musiker. Vi har helt olika svar på frågan. När jag först ställde den tittade min bästa vän förbryllat på mej och sa med självklar röst: "En musikgenre." "Och om du skulle försöka vara lite mer specifik än så?" frågade jag. "Eh... det var svårt. Då måste jag nog göra lite mer research," svarade min vän, "om det inte räcker att säga att det är en utveckling av blues?" Nu är visserligen inte min vän jazzmusiker, men är det ändå inte märkligt? Hans svar påminner så väldigt mycket om de svar elever eller andra intresserade ofta får från dansare och danslärare/pedagoger, när de frågar om olika genrer. Även de genrer vi själva jobbar med har vi svårt att förklara på ett kort och koncist vis. Även om det är lättare att visa har vi inte alltid den möjligheten. Ibland måste vi förklara med ord. Förklaringen måste då vara både begriplig och beskrivande och så kort att lyssnaren orkar hänga med. Det är inte så ofta den potentiella nya danseleven, som står där med kurskatalogen i sin hand, vill ha en halvtimmes föreläsning om jazzens historia - och även om de får det är det inte säkert att de får någon bild av hur jazz ser ut eller känns i kroppen.

På lärarutbildningen hände det att vi diskuterade definitioner av genrer. Förslagen var många och vi kan modifiera våra beskrivningar hela tiden. Min senaste formulering om jazz låter så här:

Jazz är en dansgenre som uppkom i mötet mellan den västafrikanska dansen (och musiken) och den amerikanska industrialismen. Genren har utvecklats i USA under hela 1900-talet och hänger nära samman med populärmusikens utveckling. Ofta är den showig och extrovert. Jazzens ledord är crazy - sexy - cool.

Jag kan fortfarande slipa en del på den formuleringen.



Det är, som sagt, lättare att visa. Den här koreografin gjorde jag tillsammans med en elevgrupp under hösten 2010. Där kan skymtas inspiration från minstrel show, stepp, Karribien, Jerome Robbins, Bob Fosse, charleston, lindy hop och swing, Mattox, Simonson, Luigi, locking, breaking och waacking, lyrisk jazz, house och commercial jazz.


----------------------
*När jag skriver jazz menar jag dansgenren.

Bloggen som verktyg i undervisningen

Under tre terminer har jag använt mej av bloggar i min undervisning i två ledarutbildningar för blivande cirkelledare i dans och i min gymnasiegrupp. Jag hade höga förväntningar på bloggens funktion i arbetet, men när det nu gått lite tid måste jag erkänna att det fungerar halvbra. På många sätt är det förstås bra:

• Vi har allt material samlat på ett och samma ställe. Inlämningsuppgifter, information, länkar till inspirerande youtubeklipp, och så vidare.
• Alla elever och jag skriver på samma villkor. Alla kan göra inlägg och skriva kommentarer.
• Det är lätt att sortera informationen på bloggen, eftersom man kan sätta etiketter på alla inlägg, som listas automatiskt.
• Eleverna kan läsa varandras inlämningsuppgifter, kommentera dem, föra en diskussion och lära sej nya saker av det.

Men det finns också en del negativt med bloggarna:

• Många elever är, till min förvåning, ovana vid att använda bloggar. De tycker det är svårt att registrera sej och logga in. Förvånansvärt få har ett googlekonto.
• Eleverna glömmer bort sina inloggningsuppgifter.
• Gymnasieskolan har en webbaserad lärplattform, som eleverna måste lära sej att använda. Därför kan det bli lite för mycket att lära sej att använda bloggen samtidigt.
• Väldigt få läser varandras inlägg och ingen har hittills kommenterat det någon annan skrivit. Väldigt få har kommenterat det jag skrivit. Det levande samtal jag hade hoppats på har alltså inte blivit till i verkligheten.

Trots det kommer jag ändå fortsätta använda mej av bloggar, i alla fall tills jag kommer på något bättre. Fördelarna uppväger fortfarande nackdelarna och har jag tur utvecklas elevernas bloggvana och de upptäcker alla möjligheter bloggen skapar!

Beröm

Ganska nyligen gick jag sista delen av min arbetsgivares internutbildning för cirkelledare. I det skriftliga materialet som hörde till kursen står: "Ledarens viktigaste uppgift är att vara undervisningsunderlättare och att berömma och acceptera sina kursdeltagare." Jag brukar bara berömma mina elever när de dansar bra. Det betyder förstås inte att jag väntar tills de är professionella dansare innan jag berömmer dem. Om de dansar bra eller inte avgörs av hur mycket jag vet att de kan. En nybörjare får därmed beröm för något en avancerad elev definitivt inte skulle få beröm för. Jag delar aldrig ut beröm, när eleverna presterar under sin förmåga.

En del andra lärare tycker att man ska berömma eleverna bara för att de är med. Så kan det förstås vara ibland. Har jag en elev som alltid vill sitta och titta istället för att dansa är det ju en stor prestation första gången hen är med och dansar. Men på mina lektioner måste eleverna prestera för att jag ska hojta: Bra!

Det har hänt att elever har påpekat det på sina utvärderingar. För en del elever verkar beröm vara en viktig motivationsfaktor. Det gör mej lite ledsen. Dansar de för att få beröm? För vems skull dansar de då? Och kan de uppleva och njuta av dansen till fullo i så fall?

För mej handlar mitt sparsamma förhållningssätt till beröm om ärlighet och om att inte missbruka orden. Om jag låter eleverna veta när de underpresterar vet de också att jag menar allvar när jag berömmer dem. Då vet de att de verkligen överträffade sej själva. Det måste ju vara mer motiverande än att få slentrianberöm hela tiden, tänker jag. En gång hade jag en balettlärare, som bara gav mej beröm en enda gång på en hel termin. Vad stolt jag var den kvällen - och flera veckor därefter. Det kanske man skulle kunna se som en anledning att slösa lite mer med berömmet, men då hade det inte betytt lika mycket.

Hur man blir danslärare - uppdaterad

Någon har hittat min blogg genom att googla frågan Hur kan jag bli danslärare? Förhoppningsvis tittar personen i fråga hit en gång till och då finns ett svar här.

Det finns flera vägar att gå. Om man vill bli lärare* rekommenderar jag att man läser lärarutbildningen inriktning dans vid Luleå Tekniska Universitet/Musikhögskolan i Piteå.** För att komma in där måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra ett intagningsprov. Innehållet i provet har ändrats sedan jag sökte 2003, men då prövades vi i klassisk balett, modern/nutida dans och jazz. Dessutom visade var och en ett solo på 3 min, höll en liten del av en lektion med en barngrupp och intervjuades. Utbildningen är utformad som lärarutbildningen i övrigt, vilket också ändras snart.

Om man inte nödvändigtvis vill bli lärare kan man till exempel gå danspedagogutbildningen vid Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm. Det ger danspedagogexamen, vilket är en konstnärlig examen. För att komma in måste man ha ett fullständigt gymnasiebetyg och göra intagningsprov. Jag vet inte exakt hur intagningsprovet går till numera, men när jag sökte gjordes provet i flera steg. I första steget prövades man i den huvudgenre man valt samt ytterligare en dansgenre. I andra steget prövades man i huvudgenren igen samt ytterligare två genrer och musikteori. I tredje steget prövades man i huvudgenren och fick hålla en del av en lektion med en grupp studenter samt intervjuades. Mellan varje steg gallrades några bort. Utbildningen är 3 år lång och innehåller dansträning, didaktik och olika dansrelaterade teoretiska ämnen.

Det finns också pedagogutbildningar i andra europeiska länder, till exempel vid Skolen for Moderne Dans i Köpenhamn och Palucca Schule Dresden i Tyskland.

För den som inte kan eller vill lägga flera år på en högskoleutbildning finns ändå möjligheter att undervisa. Kristinehamns folkhögskola har en ettårig danshandledarutbildning. På Kulturamas danslinje kan man välja pedagogisk inriktning andra året. I andra länder kan finnas kortare kurser, där man fördjupar sej i en särskild teknik. Sådana kurser kan vara allt från några veckor till ett år långa och kräver oftast att man har goda förkunskaper i genren/tekniken.

Det finns faktiskt möjlighet att undervisa dans utan någon utbildning alls. För att bli cirkelledare i studieförbund krävs ingen formell utbildning. Det räcker med att var duktig i en viss typ av dans. Beroende på hur populär din genre är på orten kan du få många eller inte så många lektioner i veckan.

*Betyder att man blir behörig att undervisa i förskola, grundskola eller gymnasium.
**Jag har inte hört eller läst någonting om huruvida de får fortsatt examensrätt nu. Jag tror att även Karlstad Universitet och Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm har sökt examensrätt för lärare i dans, men de har inte haft det tidigare.




Uppdatering

Idag kan läsas på Lärarnas Nyheter att både Luleå Tekniska Universitet (LTU) och Dans- och Cirkushögskolan (DH) i Stockholm fått rätt att examinera gymnasielärare i dans. Det står ingenting om vem som ska undervisa dans i grundskolan eller kulturskolan. Dans är inget obligatoriskt ämne i grundskolan med dans i skolan-verksamheten finns i ca 100 kommuner och kan därmed ses som ganska utbredd. Lärarna/pedagogerna som undervisar är oftast anställda av kulturskolan, men ibland av den enskilda grundskolan. Kulturskolan omfattas inte av behörighetskravet och regeringen har tydligt uttalat att kulturskolans verksamhet i fortsättningen främst ska förläggas till elevernas fritid. Jag antar att det innebär att de som anställs av kulturskolan framöver ska ha danspedagogexamen (konstnärlig examen) och inte lärarexamen – bortsett från den lilla skara som har utbildats vid LTU, som hittills har haft dans i skolan som sin specialitet. Jag hoppas dock att det inte innebär att dans i skolan snart är ett minne blott.

Nya arbetssätt

Inspirerad av Kristina Alexandersson har jag startat en blogg för ledarutbildningen jag ska hålla i höst med start nästa vecka. Även innan jag hörde och läste om Kristinas idéer och metoder funderade jag på hur man skulle kunna använda till exempel bloggar i undervisningen, men visste inte riktigt hur jag skulle göra. Nu ska jag testa för första gången. Jag har just bjudit in de fem kursdeltagarna till att bli skribenter och väntar med spänning på att de ska dyka upp på bloggen. All info som alla behöver ska sedan läggas upp på bloggen istället för att mejlas ut. Alla uppgifter ska också lämnas in via bloggen, så att alla deltagare kan ta del av varandras upptäckter, funderingar och nyförvärvade kunskaper. Alla kommer också kunna kommentera varandras inlägg. Jag hoppas på så sätt kunna maximera lärandet och ha fem nya superduktiga ledare framåt jul.

Jag återkommer med rapporter om hur det går.