Ny studie om elitidrottare och energiunderskott

Forskare vid Lunds och Köpenhamns universitet har kommit med en ny studie, som visar att uppemot hälften av alla kvinnor som idrottar på elitnivå har så stort energiunderskott att det leder till benskörhet och utebliven mens (P1). En konståkare berättar för Ekot att det inte är något ovanligt att mensen försvinner. Det är något man får räkna med. Tidigare forskning visar att 20% av alla kvinnliga idrottare på elitnivå har ätstörningar, men det är alltså betydligt fler än så som äter för lite. Den här studien är högst relevant även för dansare, eftersom precis samma problematik finns där. Jag har inga siffror varken på ätstörningar, benskörhet eller utebliven menstruation hos dansare, men om jag jämför mina erfarenheter med nämnda konståkares och forskares kommer jag fram till följande:

• Dansare* tränar ungefär lika mycket som konståkare, cirka 25 timmar i veckan (ibland lite mer, ibland lite mindre). Utan att veta jättemycket om konståkning kan jag tänka mej att dansares och konståkares träning liknar varandra en hel del. Dansare tränar mycket teknik, rörlighet och interpretation**, men inte så mycket styrka eller kondition.
• Dansare vill också vara smala och/eller uppmanas av sina lärare att bli/fortsätta vara det. Särskilt på kvinnliga dansare är pressen stor att hålla nere vikten (se tidigare inlägg om detta). 
• Kunskapen inom dansvärlden är generellt ganska liten när det gäller kost och näringslära. Hur mycket man måste äta och vad är tämligen oklart för de flesta, särskilt de unga, och när man hela tiden uppmanas att vara smal är det lätt att tro att man inte borde äta så mycket. Ätstörningar är vanligt (men det är det ju bland alla kvinnor), men även de som inte egentligen har någon störning kan ha svårt att få i sej så mycket energi som man behöver. Jag personligen har aldrig haft någon ätstörning, men jag fattade inte förrän häromåret - långt efter att jag slutat träna på elitnivå - hur mycket jag verkligen hade behövt äta.
• Jag har också fått och får fortfarande kommentarer om hur mycket jag äter. Precis som forskaren Anna Melin säger till ekot: "Ska du äta allt det där?" Men också: "Det är ju skönt att se att du äter ordentligt i alla fall." Vadå i alla fall? Trots att jag är smal? Men även tjocka kvinnor får kommentarer om sitt matintag.

Återigen är min slutsats att det behövs större kunskap och mindre fokus på utseendeideal i dansvärlden - och tydligen också i idrottsvärlden. Det är inte acceptabelt att unga, starka människor sliter ut sina kroppar och får men för livet helt i onödan. Det intressanta med den här studien, tycker jag, är att det inte är den hårda träningen i sej som gör kvinnorna sköra och infertila, utan det bristande matintaget.

*I det här inlägget använder jag termen dansare om dem som tränar på proffsnivå, det vill säga yrkesverksamma och studenter på yrkesutbildningar.

**Presentation/tolkning/uttryck.

Läs också:

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Mina andra inlägg om smalhets och hälsa

Tolv myter om dansträning

1. Man måste vara ung. Det här har vi pratat om förut. Med risk för att verka tjatig säger jag nu en gång till: Dans är inte bara för unga. Dans är för alla. Läs mer under etiketten ålder.
2. Man måste vara vig. Nej, det måste man inte. Däremot är chansen stor att man blir ganska vig, eftersom dansträning innehåller mycket rörlighetsträning. Läs mer under etiketten rörlighet.
3. Man måste vara smal. Än en gång: NEJ. Man måste inte vara smal. Det finns ett smalideal i dansvärlden (precis som i världen utanför), men det finns absolut ingenting som hindrar att vem som helst oavsett vikt och kroppsstorlek dansar och njuter av att göra det. Läs mer under etiketten smalhets.
4. Man måste ha bra koordination. Alltså, om man skulle ha alla de egenskaper, som vi tränar i dansen, skulle man ju inte behöva träna. Precis som rörligheten förbättras koordinationen för de flesta genom dansträningen.
5. Man måste ha taktkänsla. Hm, det här med ”taktkänsla” är ett kapitel för sej. Det finns många olika typer av musikalitet och alla kan de tränas genom dans. Vissa har verkligen en känslaför musiken. Den sitter tydligen i höger hjärnhalva. Den gör att de kan dansa med musiken, följa den och leka med den utan att kunna någon som helst musikteori. Faktiskt har folk med en sådan känsla i många fall snarare extra svårt att förstå teorin. Sen finns de, som är precis tvärtom. De måste räkna varje taktslag, för att ha någon som helst aning om var de är i musiken. Å andra sidan har de lätt för att strukturera och dela in musiken. Mer detaljer och mindre helhet, alltså. Den förmågan sitter i vänster hjärnhalva. Och så finns förstås en skala däremellan. Dessutom lyssnar vissa mest på pulsen, andra på rytmen, ytterligare andra på melodin och några lyssnar bara på den eventuella texten. En del verkar inte lyssna på musiken alls, men de kan dansa ändå.
6. Man måste börja när man är pytteliten. Ännu ett ämne som varit uppe flera gånger här på bloggen. Jag har aldrig riktigt förstått det påståendet. Det verkar halvt i mina öron och borde följas av: ”…för annars…” Ja, annars vadå? Nä, låt oss stryka det här påståendet helt och hållet. Sanningen är att man kan börja precis när som helst i livet. Beroende på när man börjar kommer man ha lite olika fysiska, mentala och emotionella förutsättningar, men det betyder inte att det är för sent (det kan möjligen vara för tidigt, men låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle). Man kan till och med bli professionell dansare, även om man börjar sent – om man vill det. Läs mer under etiketten ålder.
7. Dans är en tjejgrej. Hörde ni inte? Dans är för alla oavsett allt. Det spelar ingen roll vad man har för biologiskt eller socialt kön eller vad man identifierar sej som. I dansen kan alla få tillgång till en massa olika sidor hos sej själva. Läs mer under etiketten genus.
8. Alla killar som dansar är bögar. Inte sant! Jag känner och har känt många killar/män som dansar. Vissa av dem tänder på på killar, men många tänder på tjejer. Jag skulle kunna sträcka mej till att gå med på att bögar är överrepresenterade i dansvärlden jämfört med resten av samhället, men det är inte så att alla manliga dansare är homosexuella. Inte ens de flesta. Inte ens hälften (av de jag har träffat). Den eventuella överrepresentationen tror jag kan ha flera orsaker. Låt mej återkomma till det vid ett senare tillfälle.
9. Man blir bög av att dansa. Men kom igen. Att man lär sej att hantera sin kropp och får tillgång till sina känslor förändrar inte ens sexuella läggning. Det gör inte det. Punkt.
10. Dansträning innebär ingen egentlig fysisk träning. Jo, det är det. Vi tränar rörlighet, styrka, koordination och teknik varje lektion. Vid vissa tillfällen och framför allt i vissa genrer tränar vi också kondition/uthållighet. Man blir starkare, rörligare, bättre koordinerad, bättre placerad (hållning) och mer medveten om kroppen hela tiden. Och man svettas. Ordentligt.
11. Man bara hoppar runt lite. Eh… nej. Dansträning är (i bästa fall) strukturerad och välplanerad. Varje övning har ett syfte och ett eller flera mål. Ibland hoppar vi omkring, för att till exempel öva hopp eller kanske rumsuppfattning.
12. Man bara leker. Vadå ”bara”? Det händer att vi leker. Personligen tycker jag vi ska leka så mycket som möjligt. Att leka är att skapa. Att skapa är att leka. Och till syvende og sist är det skapande vi håller på med. I leken sker dessutom en massa lärande utan att det känns jobbigt eller prestigefullt. Kanske känns inte alltid teknikträningen så himla lekfull, men mitt mål är att också den delen av lektionen ska vara lustfylld. MEN en viktig skillnad är att vi inte samlas i ett rum och leker fritt. Det finns alltid ramar (syfte och mål) och vi leker framför allt fysiskt. Ibland leker vi kanske en viss genre. Ibland leker vi något annat. Läs mer under etiketten lek.

Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Vissa gym har en bar, där man kan beställa proteindrycker. Om de inte har en sådan säljer ändå de flesta gym färdigförpackade dito. Anledningen är att vill man bli stark av sin träning behöver man få i sej protein så snart som möjligt efter träningen. Att dricka en proteindryck är ett enkelt sätt, men man kan förstås också äta ett kokt ägg eller en näve nötter. Styrketräningsfantaster vet det och lever oftast efter det. Men hur ser det ut i dansvärlden?

Många dansskolor har ett café, där elever, studenter och lärare kan äta lunch eller fika mellan sina klasser. Med tanke på hur hårt dansare i allmänhet tränar skulle man kunna tänka sej att proteindrycker, ägg och nötter skulle vara självklara nyttigheter i dansskolornas caféer, precis som i gymmens, men jag har ALDRIG sett sådant säljas på en dansskola. Istället erbjuder fiken där lätta sallader, fruktsmoothies och kanske yoghurt. Inte mycket protein där. Varför? För att det i dansvärlden tyvärr inte anses lika viktigt att vara stark som att vara smal, smal, smal.

I boken Getting Started in Ballet – A Parent’s Guide to Dance Education ger Anna Paskevskakostrekommendationer för unga dansare och hennes råd är minst sagt motsägelsefulla. I samma andetag som hon varnar för risken för ätstörningar och smalhets påpekar hon att det är viktigt för dansare att hålla vikten och att det är normalt att ett barn som dansar äter mindre än sina syskon. Hon pushar för vikten av att få i sej tillräckligt med näring medan man växer, men citerar sedan det bästa råd hon själv tycker att hon någonsin fått (min översättning):

”Ät allting i små mängder, ta aldrig en andra portion, undvik sötsaker och ät aldrig mellan måltider.” (s 108)

Det här är vad Paskevska tycker att en dansare i tonåren bör äta:

Frukost: En skål flingor med 2,5 dl lättmjölk, en bit frukt och en bit fullkornstoast eller fullkornsmuffin.

Lunch: En liten sallad eller en skål soppa, en kalkon- eller tonfisksmörgås och en bit frukt.

Mellanmål: Välj två av följande: morotsstavar, en bit frukt, russin, yoghurt, ett par fullkornskakor eller kex.

Middag: Kött (en liten stek, kycklingbröst eller lår eller fiskfilé); pasta eller potatis, gröna bönor, spenat eller zucchini; en liten grönsallad och bröd.

Inget mer.

Jag skulle påstå att det här är ganska lite mat för någon som växer och inte tränar. Det är definitivt mindre än vad jag äter nu. Jag hoppas att ingen förälder följer de här råden, för deras elittränande ungdomar kommer vara hungriga hela tiden (och vad det kan leda till har jag skrivit om tidigare). Tyvärr är min erfarenhet att Paskevska inte är ensam i sin inställning. Även om hon skrev sin bok 1997 har inte mycket hänt i dansvärlden sedan dess. Det syns i dansskolornas caféer, det hörs i mina elevers samtal och det gör mej ledsen. En av mina stora uppgifter i hälsoundervisningen är att få mina elever att förstå hur mycket de behöver äta och inte hur lite.

Anna Paskevskas hemsida har adressen tallskinny.com, vilket jag tycker är ganska talande...

Läs också:

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Dans och övervikt

Från vsthepomegranate.blogspot.com

Kan en överviktig tjej dansa? undrar en av mina läsare. SJÄLVKLART!är mitt spontana svar, men när jag tänker efter lite är frågan mer komplex än den först kan verka.

Min grundinställning är att tycker man om att dansa ska man dansa och inte låta någon eller något stoppa en. Oavsett hur gammal man är, vad man väger, vilket kön man har eller om man har en funktionsnedsättning kan man uttrycka sej med och njuta av kroppen, rörelsen och musiken. För personer, som av olika anledningar inte känner sej nöjda med sin kropp, kan dansen förhoppningsvis vara en fristad från komplex och smärtor, en chans att faktiskt uppskatta sin kropp. I värsta fall kan det dock bli tvärtom.

Från radicalfatbride.blogspot.com

Det första och viktigaste problemet för överviktiga är att en tung kropp innebär en hög belastning på till exempel knän och fötter. Att dansa utgör i sej också ofta en hög belastning på samma kroppsdelar och att dansa kan därför bli slitsamt. Olika genrer använder dock kroppen på olika sätt och jag skulle rekommendera en överviktig person att rådgöra med en sjukgymnast och/eller en danslärare om vilken genre som skulle fungera bäst. Ingen kropp är den andra lik och det som passar för någon passar därför inte säkert någon annan! En möjlighet är också att gå och testa olika sorters dans, för att ta reda på både vilken som är roligast och vilken som känns minst slitsam för kroppen.

Från www.global-report.com

Det andra problemet är den smalhets som finns i dansvärlden. Även smala tjejer får på vissa håll ständigt höra att de bör bli ännu smalare. Stora delar av dansvärlden är mycket gammaldags och anser fortfarande att övervikt beror på bristande disciplin. Trakasserier av överviktiga ses därför inte som något felaktigt, utan som ett sätt att fostra till disciplin. Det synsättet leder såklart till olyckliga, stressade, ätstörda och i slutändan svaga dansare, men det verkar inte alla ha insett än. Därför är det viktigt att hitta en lärare och en grupp, som respekterar en och där man känner att man har tillåtelse att dansa hur man än ser ut.

Från graphicshunt.com

Slutsats: Överviktiga (oavsett kön) kan absolut dansa! Kom dock ihåg att alltid respektera dej själv (oavsett om andra gör det eller inte) både fysiskt och känslomässigt. Känns belastningen för hög på knän, fötter eller andra leder, ta det lugnt och rådgör med din danslärare eller en sjukgymnast. Utsätter läraren eller de andra eleverna dej för smädelser eller ovälkomna bantningstips, byt grupp eller till och med skola. Skolan behöver eleverna mer än eleverna behöver skolan!

Läs också:

För tjock för balett?

Mina andra inlägg om smalhets

Smalhets, del 9: Ett tjockare ideal är ändå ett ideal

Från familjeliv.se

På sistone har en del bilder, som på något sätt vill protestera mot smalhetsen, cirkulerat bland mina bekanta på facebook. En av dem är egentligen två bilder bredvid varandra, där den vänstra föreställer en normalviktig tjej med rubriken This is hot och den högra föreställer en mycket mager tjej med rubriken This is shit. Ett annat tema är skyltdockor från två olika butikskedjor. Den ena kedjan använder extremt magra skyltdockor och den andra använder dockor, som är mer lika normalviktiga kvinnor. I samband med bilddelningarna uppmanas folk att bojkotta kedjan med de magra dockorna och handla hos kedjan med de kurviga.

Jag förstår att intentionen är god. Folk vill peppa sej själva och andra att sluta sträva efter att vara så smala som möjligt. Men grundproblemet kvarstår: Man talar fortfarande om för kvinnor hur de bör eller måste se ut för att bli accepterade och anses vackra. Även om det finns en och annan som påpekar detta i kommentarsfälten handlar diskussionerna där nästan uteslutande om personliga preferenser. Vissa tycker det är snyggare att vara jättesmal, medan andra tycker det är snyggare att vara kurvig. De flesta som föredrar den kurviga poängterar dessutom att de faktiskt tycker hon är smal. När det gäller skyltdockorna låter diskussionerna ungefär likadant.

Från chic.se

Alltihop är beklämmande. Ett något rundare ideal är kanhända sundare än ett magert, men det är fortfarande ett ideal. Man lyfter fortfarande fram en kroppstyp som bättre än andra. Det är som vanligt kvinnors kroppar som diskuteras. Det är fortfarande utseendet och inte personligheten som är det viktiga. Kvinnor görs återigen till objekt och folk (av alla kön) diskuterar hellre vem av dem som är snyggast än det strukturella problemet att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende. De båda modellerna, som jämförs, är båda mycket unga och på deras kroppar finns inte en prick, inte en finne, inte ett hårstrå (utom på huvudet såklart). De har dessutom mycket lite kläder på sej. Om man verkligen skulle vilja motarbeta utseendehetsen borde man istället lyfta fram kvinnor, som har andra kvaliteter än en ung och retuscherad kropp.

Och om klädbutikerna saluför kläder i storlek XS-XXL borde väl deras skyltdockor också finnas i samtliga storlekar? Utan värdering, enbart för att visa upp hur kläderna ser ut.

Fotnot 1: Varje gång man delar en bild på facebook uppstår ett nytt kommentarsfält. Kanske har nyktrare diskussioner förts i andra fält än de jag har sett.

Fotnot 2: När kvinnorna görs till objekt är det männen som är subjekt. Andra könsidentiteter osynliggörs vanligtvis helt och hållet, vilket är ett problem i sej, men ett annat problem än det som diskuteras här. Därför har jag inte belyst frågan ur den vinkeln - än.


Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Vad skäms du över?

GP:s ungdomssida Graffiti publicerade imorse en lista på saker som niondeklassare i Göteborg skäms över. Det är sorglig läsning. Enligt ingressen är det föräldrar, att säga fel sak och att göra något dumt som ligger i topp - helt normala och oförargliga saker att skämmas för i tonåren - men läser man listan syns helt andra mönster:

• Mitt ansikte. Min vikt.
• Min mage och mina tänder.
• Min feta äckliga kropp (tydligen så är jag anorektiker).
• Jag tycker inte om min kropp fast jag tränar sex gånger i veckan.
• Föräldrar ibland. Håriga ben. Kroppen.
• Skäms över min bh. De säger att killar inte borde använda sån. Men de vet inte att jag vill vara en tjej.
• Jag är tjock, ful, har finnar överallt. Alla tycker att jag ser ful ut på Facebook. Gråter nästan varje kväll hemma.
• Mina ärr (efter rakblad).
• Min kropp, mitt handikapp.
• När någon kollar på mig när jag pratar eller äter.
• Skäms över att inte vara smartare. Skäms för att jag inte är född snyggare. Skäms ibland för att jag är jag.
• Jag skäms över att blunda med ögonen, då ser jag konstig och rolig ut.
• Att jag har liten snopp.
• När man ska bada med klasskompisar i bikini.
• Mitt stora adamsäpple.
• Jag är ful.
• Mycket. Jag skäms över mitt utseende. Jag skäms över det faktum att jag inte har haft någon flickvän. Jag skäms över så mycket att det inte får plats här.
• Att jag har glasögon.
• Över hur tjock jag är. Önskar att jag var smal och snygg. Därför äter jag inte.

Det fortsätter på samma sätt, varvat med inlägg om föräldrar, att trilla på spårvagnen och att dra skämt som ingen fattar. Det är väldigt mycket som handlar om kroppen. Ful, tjock, för mycket av något, för lite av något annat, funktionsnedsättningar eller könsidentitet. Och jag har svårt att sluta gråta, när jag läser listan (även tredje gången). Först för att det gör mej så ledsen att tänka på alla fantastiska unga människor, vars potential slösas bort och förintas av utseendefixeringen - och sen för att jag skäms. Jag skäms över vår kultur, där det anses normalt att skämmas för sitt utseende, där viktnedgång ses som det optimala lyckandet och där det är fult att ha något som är det minsta ovanligt i sitt utseende. Jag skäms och jag gråter. Men så tänker jag på den lilla lappen jag hade uppsatt på badrumsspegeln för några år sedan. Lappen med Grupp 8:s slagord Gråt inte - kämpa! Varje dag måste vi kämpa, för att stå emot propagandan, för att ingjuta mod i oss själva och dem omkring oss (inte minst i våra elever) och för att ta tillbaka rätten att vara de vi är. Kampen går vidare - den har bara börjat.

Det är förstås inte bara ungdomar det gäller. Även vuxna påverkas av idealen och skäms över sina kroppar. Vi sitter alla i samma båt.

Läs också Thérèses inlägg på samma tema.

Smalhets, del 8: En konspirationsteori

Igår publicerade Aftonbladet en kort debattartikel, Naivt förneka mediernas ansvar för vikthysterin, av Thérèse Eriksson (som också skriver om ämnet på sin blogg Tankestormar):

"När jag surfar in på startsidan möts jag av tolv bantningsrelaterade artiklar och annonser. Bara en av dem illustreras av en bild på en man, trots att övervikt är vanligast bland äldre män. Knappt var femte kvinna under 30 år är överviktig eller fet - ändå riktas majoriteten av bantningsreklam till dem."

Samma dag har Jacob Gudiol reflekterat kring en helt annan artikel, How dieting makes some fatter: from a perspective of human body constitution autoregulation på sin blogg Träna styrka!:

"Som de flesta säkert redan känner till brukar det i regel bara vara viktnedgång under de första månaderna hos deltagarna [i bantningsstudier] och därefter går de flesta sakta upp igen. 30-65% väger lika mycket efter ett år som de vägde när studien började och inom fem år har nästan alla gått tillbaka till minst sin ursprungliga vikt. Jag skriver minst då uppemot en tredjedel av deltagarna i den här typen av studie faktiskt väger mer efter uppföljningen än de gjorde när studien började."

Vidare kan man läsa att viktuppgången beror på att kroppen, i den mån det är möjligt, själv reglerar att muskelmassan hålls stabil. Medan överviktiga personer har mycket fett att ta av när de bantar gör normalviktiga istället av med sin muskelmassa. När de börjar äta igen fortsätter kroppen att be om mer mat tills den har återfått muskelmassan. På vägen dit ökar ofta bantarens fettmassa till mer än innan bantningen, eftersom det går snabbare att lägga på sej fett än att bygga upp muskler.

På internationella kvinnodagen skrev jag om vad smalhetsen får för konsekvenser på demokratin och framför allt kvinnors möjlighet att delta i den. När jag nu har läst båda dessa artiklar samma dag kan jag inte låta bli att tänka att det är en medveten strategi från patriarkatets sida. Som Thérèse skriver riktar sej den mesta bantningspropagandan till unga kvinnor, som är den grupp med minst behov av att gå ner i vikt. När dessa kvinnor försöker banta blir resultatet ofta det som Jacob skriver - att deras fettmassa ökar på grund av att kroppen försöker ta hand om sej själv. Kvinnorna försöker ofta banta igen, kanske med ännu strängare metoder - och kanske lägger de då på sej ännu mer fett samtidigt som de förlorar muskelmassa och blir svagare. Inte heller hjärnan fungerar särskilt bra, om den inte får den näring den behöver. Då blir det lätt att fastna i en evig bantningscykel med ständiga ned- och uppgångar med slitage på kroppen och fixering i tankarna, eller i någon annan typ av ätstörning, där man kanske inte äter alls eller kräks upp det man har ätit. De patriarkala krafterna vet detta, men de har inget intresse av starka kvinnor, som riktar sin energi utåt istället för inåt. Om vi slutade vilja förändra oss själva hela tiden skulle vi kanske förändra världen istället - och ingen vet ju hur det skulle kunna sluta! Och inte skulle det gå att tjäna så mycket pengar på oss heller.

Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smalhets, del 7: Att bli frisk från en ätstörning

I sin bloggserie Att bli frisk från en ätstörning formulerar Thérèse mycket av det jag själv tänker om det ätstörda samhället. Om du inte vill läsa alla seriens hittills tio delar rekommenderar jag särskilt det senaste: Vad är frisk?

"Skev kroppsuppfattning är ett symtom på både aneroxi och bulimi - men frågar du hundra kvinnor på stan så kommer en ansenlig andel av dem inte ha en riktig kroppsuppfattning."

Det som anses sjukt är egentligen normalt (i betydelsen "det vanligast förekommande" som det står i SAOL), bara lite mer extremt. Att göra tvärtom, att förhålla sej icke-värderande till mat och godis, som Thérèse numera gör, är i många fall mer provocerande och mer chockerande än att avstå helt och hållet. Det tycker jag är skrämmande.

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
2. Överviktiga killar, 74 poäng.
3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
4. Feta* killar, 64 poäng.
5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

Smalhets, del 5: Har det blivit värre?

Margot Fonteyn 1945.
Även om Fonteyn inte precis var någon tjockis var hon inte heller mager. På bilden kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Margot Fonteyn var en fantastisk dansare och utnämndes till prima ballerina assoluta, den högsta titeln inom balett.
Från creativelydifferentblinds.com

Nathalie Nordquist 2010.
Också Nordquist är en fantastisk dansare, men frågan är om det hade varit möjligt för henne att bli så framgångsrik, om hon hade sett ut som Fonteyn. Också här kan vi lägga märke till lår, bröst och armar. Nathalie Nordquist är premiärdansös på Kungliga Operan i Stockholm.
Från wikipedia.org

Dansvärlden är inte isolerad från omvärlden (även om det kan verka så ibland). Här en baddräktsmodell från ca 1945...
Från yurock.net

...som vi kan jämföra med en baddräktsmodell från 2011.
Från womengirlsfashion.com

Fotnot 1: Jag menar inte att dansare inte borde få vara smala eller att de är sämre dansare på grund av sin kroppskonstitution. Både Nathalie Nordquist och Sylvie Guillem, som jag har exemplifierat med tidigare, samt en hel rad andra magra ballerinor är helt makalösa dansare. Jag menar bara att smalhet inte borde vara en förutsättning för en dansarkarriär. Margot Fonteyn var, som sagt, en underbar dansare - precis som Mia Michaels, som jag också skrivit om tidigare. Det borde finnas dansare i alla möjliga storlekar. Det viktiga är ju inte hur man ser ut, utan hur man rör sej. Detsamma gäller baddräktsmodeller (och alla andra yrken). De borde finnas i alla möjliga storlekar!

Fotnot 2: Återigen har jag valt bilder på klassiska dansare, men resonemanget gäller även för jazz och modern/nutida dans. Baletten och dess ideal har ett stort inflytande på båda dessa genrer och faktum är att klassiskt skolade dansare ofta förekommer i moderna, nutida och jazzuppsättningar.

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Jag höll en gratis prova-på-lektion i balett för åldersgruppen 9-12 år. När de som skulle vara med hade kommit in i salen stod en flicka i 10-årsåldern kvar utanför. "Vill du prova balett?" frågade jag, men innan flickan hann svara sa hennes mamma: "Vi tycker hon är för tjock för balett." Jag blev ganska ställd, men försökte säga med den käcka rösten att man inte kan vara för tjock för balett. Balett är ju för alla! Mamman och mormorn, som också var med, framhärdade dock. För att jag skulle förstå läget lutade sej mamman förtroligt mot mej och sa med en blinkning: "Hon är väldigt förtjust i mat." Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda jag kom på var att titta rakt på barnet, övers vars huvud hela samtalet hittills hade förts, och säga: "Det är jag med. Visst är det härligt med god mat?" Den stackars flickan nickade kanske lite, men såg i övrigt ut som om hon ville sjunka genom jorden.

Utan att ha lyckats övertyga mamman och mormorn om att låta barnet prova balett (det var ju gratis och de hängde ändå utanför, så det fanns inga andra argument än att flickan var för tjock) var jag tvungen att gå in till de andra barnen och hålla min lektion. Jag har aldrig mer träffat flickan, men jag tänker ofta på henne. Går hon runt och tror att hon är för tjock för balett?

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Sylvie Guillem anses ha en ideal dansarkropp.
Från kladerirorelse.wordpress.com

I dansvärlden, inte minst den klassiska, finns ett starkt smalideal, som främst gäller kvinnor. Argumenten är aldrig särskilt hållbara: (klassisk) dans bygger på vackra linjer och linjerna kommer fram bättre på en smal kropp, de manliga dansarna orkar inte lyfta tjejerna om de är för tunga, de kvinnliga dansarna orkar inte lyfta sej själva (till exempel upp på tå), stora dansare är fula i allmänhet... Inget av det är sant. Det finns tjocka dansare med helt fantastiska linjer. Om de manliga dansarna inte orkar lyfta de kvinnliga är det för att de har dålig lyftteknik. Dessutom verkar det i mina ögon helt onödigt att det alltid ska vara männen som lyfter kvinnorna. Det finns tunga dansare (inklusive män) som dansar på tå. Att vara tjock är inte detsamma som att vara ful. En vacker dansare behöver dessutom inte vara en person som skulle anses som vacker i andra sammanhang. Att vara en vacker dansare handlar mer om hur man rör sej än om hur man ser ut.

Kvinnor kan lyfta män. Det är vanligt i
kontaktimprovisation, men ovanligt
i andra genrer.
Från nurturedance.org

Kvinnliga dansare kan få kommentarer om sin vikt eller sitt utseende av såväl lärare och koreografer som av klasskompisar och kollegor. En gästlärare på en skola jag gick på sa till exempel till en tjej under en lektion: "Din mage sticker ut mer än dina bröst! Det beror inte på att dina bröst är små, utan bara på att din mage är så stor." En kompis som gick på en annan skola berättade att hennes lärare gång på gång sa till dem: "En smal dansare är en vacker dansare!" Jag har hört otaliga berättelser om tjejer, som under sin utbildning - eller till och med på hobbykurser, har fått höra att de nog borde gå ner några kilo. Dessutom kan det vara svårare att få jobb, om man anses vara tjock eller "stor". Koreografen Mia Michaels berättade i ett avsnitt av So You Think You Can Dance att hon inte hade fått ett enda jobb som dansare efter sin utbildning av just anledningen att hon var "stor". Inget ont som inte har något gott med sej, dock. Det var bristen på arbetstillfällen som ledde till att hon började skapa sina egna verk och påbörjade sin karriär som koreograf. Ändå är det ett sjukt och tragiskt fenomen.

Mia Michaels anses tjock i dansvärlden.
Från nerdfighters.ning.com

Även i information som riktar sej till unga dansares föräldrar finns smalhetsen invävd. Jag har till exempel en bok som heter Getting Started In Ballet: A Parent's Guide To Dance Education (ungefär Att komma igång med balett: en föräldraguide till dansutbildning). Den innehåller till största delen användbar information om vad man behöver för kläder och skor, hur man sätter upp håret så det håller, vad dansträning innebär, varför man måste komma på repetitioner och så vidare. Och så innehåller den ett kapitel om kosthållning. Där står att en tonåring som tränar balett bör äta ca 1500 kalorier per dag och ger exempel på måltider som kan vara lämpliga. Många föräldrar är förmodligen inte insatta i näringslära och kommer följa råden, men enligt vad jag har fått lära mej är 1500 kalorier ungefär vad som krävs för att hålla sej vaken och varm en hel dag. Den som tränar behöver betydligt mer energi.

Fotnot 1: För manliga dansare finns naturligtvis också ett smalideal. Det är inte tillåtet att vara tjock bara för att man är kille. Däremot har jag aldrig hört att killar har hackats på i samma utsträckning som tjejer på lektioner, auditions och repetitioner.
Fotnot 2: Smalhetsen gäller allra mest i den klassiska genren, men även till mycket stor del inom jazz och modern/nutida dans. Tendenser finns även inom andra genrer, men är mindre påtaglig i hiphop/street, orientalisk och afrikansk dans, med flera.

Smalhets, del 2: Tonåringar tål sanningen

När jag var som magrast började jag på ett nytt jobb, en 6-9-skola med dansprofil. Med tanke på elevernas ålder, det supermagra ideal som existerar i samhället och att jag skulle bli deras förebild kändes det viktigt att berätta för eleverna varför jag var så smal. Helt ärligt berättade jag om att jag hade varit och viss mån fortfarande var sjuk och på vilket sätt.* Eleverna såg något bekymrade ut, men i övrigt var det inga konstigheter. Under terminens gång gladde de sig tvärtom åt att jag blev friskare och starkare, även om jag förblev väldigt smal.

Som jag berättade om i del 1 fick jag mycket kommentarer om min kropp, mest positiva. Jag hade definitivt börjat tröttna och oavsett kommentarernas innehåll hade jag börjat svara: "Jag är så här smal för att jag har varit sjuk." Med växande intresse iakttog jag hur den upplysningen ledde till att i princip alla tystnade eller bytte samtalsämne. Nästan ingen frågade på vilket sätt jag hade varit sjuk och jag kände heller aldrig något behov av att förklara.

Min slutsats är att ungdomar ofta tål mycket mer ärlighet än vuxna. På samma sätt som barn ställer de frågor tills de förstår hur det hänger ihop och sedan är de nöjda. De undviker sällan jobbiga samtalsämnen och är inte rädda för att trampa någon på tårna. Det är min erfarenhet. Kanske är det därför jag trivs så bra ihop med tonåringar?

----------------------
*Det handlade inte om någon ätstörning, utan om flera fysiska åkommor i kombination. Jag vägde vid tillfället 49 kg och var svag som ett vasstrå.

Smalhets, del 1: Att väga 49 kg

För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.

Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.

I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.

Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.