Smalhets, del 1: Att väga 49 kg

För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.

Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.

I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.

Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.