Feministisk dansundervisning, del 1B: Att köna av misstag

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet.

Ganska ofta pratar jag med mina elever om deras genitalier. Det beror på att bäckenbottensmuskulaturen är väldigt viktig för balans och annat. Igår insåg jag att jag från början fram till nu har gjort ett stort misstag, när jag har gått igenom hur bäckenbotten kan aktiveras. Jag brukar säga  ungefär så här: 

"Kvinnor stänger alla tre öppningarna: ändtarmen, vaginan och urinröret. Män stänger de två öppningarna och drar upp testiklarna mot kroppen."

Det sättet att förklara förutsätter följande:

1. Alla deltagare identifierar sej som antingen kvinnor eller män.
2. Denna identifikation har ett direkt samband med hur deras bäckenbotten är utformad.

Istället skulle jag kunna säga till exempel så här:

"Bäckenbotten aktiveras genom att du stänger öppningarna. Stäng ändtarmen, vaginan, urinröret. Dra upp testiklarna mot kroppen."

Tänk så lätt det är att göra sådana här misstag - och tänk så lätt det är att göra en liten, liten förändring, som gör allting så mycket bättre.

Feministisk dansundervisning, del 7: Samma förväntningar på allas prestationer

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras mer jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga den strävar mot jämlikhet. 

”Killar kan vara lite sämre när de kommer in, för de kommer ikapp senare”, sa en kollega, när vi efter en audition diskuterade vilka av de sökande vi skulle ta in på utbildningen där vi jobbade. Det här är ingen unik åsikt. Vid i princip alla antagningsprov jag gjort har det varit max 10 % killar som deltagit. De få killarna har gått vidare i gallringsprocessen samtidigt som tjejer, som varit mycket bättre, har slagits ut. Jag förstår att syftet är att jämna ut könsfördelningen på dansutbildningarna och så småningom i professionen, men det blir snett. Könskvotering bör tas till enbart när det står mellan personer med lika kunskapsnivå och förutsättningar för att klara yrket. 

Från att ställa olika krav beroende på (förmodad) könstillhörighet vid en audition till att göra detsamma vid exempelvis betygsättning är inte långt. Jag har inga belägg för att detta sker, bara mina egna iakttagelser och slutsatser. För mej är parallellen till de olika förväntningar som finns på flickors och pojkars prestationer redan i för- och grundskolan tydlig. Detta letar sej naturligtvis in även i danssalen. 

Den feministiska dansundervisaren bör lägga alla hypoteser om olika snabb motorisk utveckling på hyllan. Där kan också idéer om att förmåga att utföra olika sorters rörelser skulle vara beroende av könstillhörighet stuvas undan. Istället för att reproducera dessa vanföreställningar gör vi gott i att göra oss själva uppmärksamma på var gång vi går i fällan att bedöma manliga, kvinnliga och andra elevers prestationer olika, men det räcker förstås inte. Vi måste också undvika att gå i fällan överhuvudtaget, se våra elever som individer och bedöma deras arbete utifrån deras egna personliga förutsättningar samt gemensamma kriterier för alla. 

När jag rensade bland mina papper häromdagen hittade jag en artikel med titeln The Balanchine Woman av Ann Daly. Daly citerar Lincoln Kirstein, som skriver (översättning finns längst ner i inlägget):

”Balanchine has been responsible for a philosophy that has treated girls as if they were as athletic as their brothers. He has proved that they can be fiery hummingbirds rather than dying swans, with the capacity of channel swimmers.”

Längre fram i artikeln påpekar Daly:

”And, of course, there is no biological reason for the exclusion of men from pointe work.”

Vi är alla olika med olika förutsättningar att dansa på olika sätt, men hur vi kan dansa och hur bra vi kan dansa är oberoende av vilket kön vi tillhör eller förmodas tillhöra.

Att ha samma förväntningar på alla elever – eller ännu hellre olika förväntningar på alla – är alltså ytterligare ett sätt att göra din danssal mer jämställd. Här kommer den sammanfattande tipslistan:

1. Lägg märke till om och när du bedömer elevers arbete utifrån deras (förmodade) könstillhörighet.
2. Försök istället bedöma elever utifrån deras individuella förutsättningar och utveckling.

Fotnot: Resten av Ann Dalys artikel handlar, tvärtemot vad citaten antyder, om hur Balanchine objektifierar kvinnor – eller snarare Kvinnan – men trots detta har alltså Balanchine visat att det inte behöver vara någon skillnad på mäns och kvinnors dansprestationer. 

Min översättning av citaten:

”Balanchine har skapat en filosofi, som behandlar flickor som om de vore lika atletiska som sina bröder. Han har bevisat att de kan vara eldiga kolibrier snarare än döende svanar, med en kanalsimmares kapacitet.”
"Och självklart finns det ingen biologisk orsak till exkluderandet av män från tåspetsteknik."

Feministisk dansundervisning, del 6: Musikval

”Ni ska inte använda låtar där de rappar om bitches and hoes! Det är ossde sjunger om och vi ska aldrig acceptera att bli kallade såna saker!”

Ungefär så lät den viktigaste delen av ett mindre brandtal min före detta kollega Linnéa lite oväntat höll för våra gemensamma gymnasieelever på en lektion i hiphop. Samma sak gäller förstås för oss som undervisar. Att lyssna på texterna och välja bort de värsta, när vi plockar ut musik till våra lektioner, är ett jätteenkelt sätt att göra dansundervisningen lite mer feministisk. Att välja bort alla låtar, där kvinnor benämns med nedvärderande skällsord, lämnar ändå en massa låtar kvar att välja emellan.

Du kan förstås välja att gå längre än så. Själv använder jag enbart musik som jag kan stå för. Om en elev/förälder/kollega skulle ifrågasätta mitt musikval (och tro mej, det händer) vill jag alltid kunna motivera det (och det kan jag). Det innebär att jag inte bara väljer bort bitches and hoes-kategorin, utan också du är den ende- jag kan inte leva utan dej- jag gör vad som helst för dej- och du gör mej till en riktig kvinna/man-kategorierna. Det handlar såklart delvis om mina personliga preferenser och det gör att urvalet låtar kraftigt krymper, men det är också en feministisk strategi, som gör att det är värt det. Väldigt, väldigt många av de låtar, som vi hör mest, hamnar i någon av de ovan nämnda kategorierna. Att leta upp andra låtar gör att både jag och eleverna upptäcker nya låtar och artister och därigenom breddar vår musikkännedom. Eleverna uppskattar det inte alltid till en början (särskilt inte tonåringar), men när de har hört låtarna några gånger kan de ibland erkänna att de faktiskt är bra.

Den som vill gå ännu längre kan välja att lyfta fram artister/band/producenter som är kvinnor eller transpersoner. Musikbranschen är en manlig värld och även om det är lätt att hitta kvinnor som sjunger är det väldigt ofta män som gör resten. Att anstränga sej för att jämna ut könsskillnaderna på sina lektioner på det sättet kräver tid och energi, men det kan definitivt vara värt det. Det finns en massa bra musik, som på grund av de rådande strukturerna ligger gömd i små bakfickor på internet. Sätt igång och leta! Det är förstås olika lätt i olika genrer. Om du exempelvis undervisar balett kan det vara ganska svårt att hitta kvinnliga kompositörer – men det är förstås ingen anledning att inte försöka!

Alltså, en väldigt lätt åtgärd för att jämställa din danssal lite mer är att välja musik medvetet. Sammanfattningsvis:

1. Ingen ansträngning alls: välj bort låtar där kvinnor benämns med nedsättande begrepp.
2. Lite mer ansträngning: välj bort låtar som reducerar kvinnor (eller män) till något slags bihang till en partner eller som förstärker könsstereotyper.
3. Ganska svårt men inte omöjligt: leta upp musik som skapas av uteslutande (eller mestadels) kvinnor.

PS. Den som har tips på bra musik som producerats helt utan manlig inblandning (alla genrer) får gärna skriva en kommentar!

PPS. Andra får också gärna skriva kommentarer. :)

Feministisk dansundervisning, del 5: Nolltolerans mot våld

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna bloggserie med enkla tips om hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio. Nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar mot jämlikhet.

I mitt klassrum råder nolltolerans mot våld. Eh… ja, självklart?! Nej, det är inte så självklart, faktiskt. Min erfarenhet är att många dessvärre ser mellan fingrarna när det gäller mindre våldshandlingar. Kanske beror det också på hur vi definierar våld. Jag ser all oönskad/påtvingad fysisk kontakt samt verbala nedsättande kommentarer som våld. Det inkluderar alltså när en elev kanske bara petar på en annan elev, så att hen blir störd. Allt sådant är oacceptabelt, eftersom det skapar otrygghet och trygghet är en förutsättning för att alla elever ska kunna må bra, utvecklas och vara kreativa.

Nolltolerans innebär att jag alltid säger ifrån direkt, att jag avbryter det vi håller på med för att diskutera frågan och att jag faktiskt skickar ut elever från lektionen, om våldet upprepar sej. När jag säger åt någon att sluta utsätta någon annan är det en akut åtgärd för att skydda den utsatta kompisen mot vidare våld, men när vi diskuterar saken försöker jag lägga fokus mer på varför våld är oacceptabelt i allmänhet, inte vad en viss person gjorde vid det här specifika tillfället. De få gånger jag har skickat ut någon från klassrummet är det inte ett straff, som syftar till att betinga bort ett oönskat beteende. Det är en sista utväg, för att möjliggöra för övriga elever att arbeta ifred. Detta är viktigt för eleverna att förstå och därför har jag förklarat och diskuterat det både med de som blivit utskickade och den övriga gruppen. Att enbart straffa elever skulle vara att utsätta dem för ännu en våldshandling.

Våld används för att skapa och upprätthålla maktordningar. I patriarkatet är våld manligt kodat och män brukar våld både mot kvinnor, transpersoner och andra män, för att befästa sin makt och status. Detta gäller på alla plan från nationer, som för krig mot andra nationer, till nära relationer. Det gäller även bland barn och ungdomar, i skolan och i frivillig verksamhet. Även tjejer brukar våld av samma anledning – att befästa sin makt – men då tjejers status i mångt och mycket avgörs hur attraktiva de är för killar och våldet syftar till att behålla sin plats i en patriarkal hierarki är också tjejers våld patriarkalt våld. Jag tror allt våld jag har bevittnat under mina lektioner och i korridorer/omklädningsrum har varit till för att upprätthålla en patriarkal struktur. Inte minst ”skojbråk”, som ofta accepteras av vuxna, fyller en sådan funktion. Därför ser jag det som en feministisk strategi att aldrig acceptera våld under eller utanför lektionstid.

Dagens tipslista:

• Var uppmärksam, så du upptäcker det våld som förekommer också i smyg.
• Se aldrig mellan fingrarna även om våldet är ”på skoj”.
• Diskutera våld som patriarkal strategi med eleverna.

Feministisk dansundervisning, del 4: Alla kvaliteter åt alla!

En gång auskulterade jag på en lektion, där en dans om vintern lärdes ut och övades in. Eleverna var ungefär åtta år och av blandade kön. I koreografin fanns två roller: snöflingor och istappar. Danspedagogen delade in grupperna på ett sätt, som förmodligen kändes snabbt och enkelt; tjejerna som snöflingor och killarna som istappar. Snöflingornas alla rörelser var indirekta.* De sprang huller om buller och fladdrade med vita papper. Istapparnas rörelser var istället direkta.* De rörde sej stelt med raka armar och ben och pekade med pinnar. Det var absolut inga som helst fel på koreografin. Den var enkel, uttrycksfull och kontrastrik. Problemet var att eleverna bara fick tillgång till hälften av materialet. Flickorna fick enbart öva indirekt rumsanvändning och pojkarna fick enbart öva direkt rumsanvändning. Att grupperna var indelade på just det sättet förstärkte såklart också bilden av att det endast finns två kön och att dessa är varandras motsatser.

Anekdoten jag beskrivit är ingen engångsföreteelse. Inom den klassiska baletten har flickor och pojkar vanligen sin teknikträning i separata grupper. Flickorna tränar tåspetsteknik och pojkarna tränar hopp. De dansar tillsammans enbart när de tränar pas de deux (duetter). Jag har flera gånger hört och läst om dansundervisare, som berättar att när de har killgrupper i till exempel kulturskolan arbetar de på ett annat sätt än med ”vanliga” grupper (dvs grupper som huvudsakligen består av flickor). Med killarna gör de kraftfulla övningar med mycket förflyttning och explosiva rörelser. Vad de gör med tjejerna nämns sällan, men man får väl anta att de övar på lätta/svaga rörelsekvaliteter, eftersom det motsatta påpekas om pojkarna. Både i balettskolorna och i kulturskolornas könssegregerade grupper tränas alltså respektive kön i de rörelsekvaliteter, som är förknippade med deras könsroll. Bilden av det binära könssystemet bekräftas och skillnaderna förstärks.

Jag menar att alla dansare behöver behärska alla rörelsekvaliteter. Olika kvaliteter ligger mer eller mindre nära till hands för olika personer, men min erfarenhet är att det är individuellt och inte könsbundet. För att utvecklas som dansare behöver alla både få njuta av att använda de kvaliteter som känns naturliga och lättillgängliga och träna de kvaliteter som känns svårare. Ju fler kvaliteter som täcks in i varje lektion desto större chans att alla får uppleva detta.

I exemplet med vinterdansen ovan skulle jag ha gjort två saker annorlunda. Dels hade jag delat in grupperna på ett annat sätt och dels hade jag låtit alla lära sej båda rollerna. Att dela in grupperna efter kön är lika galet som att dela in dem efter andra fysiska egenskaper, till exempel ljus- och mörkhåriga, blå- och brunögda, korta och långa, födda tidigt och sent på året, och så vidare. Jag har aldrig varit med om att det skett (förutom korta och långa, faktiskt). Hellre skulle jag rekommendera den klassiska idrottsindelningen ett två ett två ett två… eller på samma sätt fast kanske säga snö is snö is snö is… Efter ett par genomdansningar kunde grupperna sedan fått byta roll, så alla fick prova snöns lätta, indirekta rörelser och isens tunga, direkta.

Det finns ju heller ingen anledning att göra olika saker i kill- och tjejgrupper.** I båda typerna av grupper bör alla rörelsekvaliteter tränas. Och allra mest ska förstås de kvaliteter, som eleverna verkar ha svårt för, jobbas med. Då utvecklas barnen som dansare och som människor, lär sej att använda kroppen på mer varierade och nyanserade sätt.

Dagens tips för en jämlik danssal är sammanfattningsvis:

1. Dela inte in tjejer och killar i olika grupper, utan välj ett annat sätt att dela.
2. Låt alla elever, oavsett kön, öva alla rörelsekvaliteter.
3. Lägg hellre mer tid på de kvaliteter eleverna verkar ha längst till än att förstärka det de redan kan.

*Begreppen direkt och indirekt handlar om hur kroppen rör sej i rummet. Direkt rumsanvändning innebär rörelser med tydlig riktning. Indirekt rumsanvändning är det motsatta, alltså rörelser i ingen särskild riktning.

**Kanske diskuterar jag kill- och tjejgruppers vara eller icke vara i ett annat inlägg.

Feministisk dansundervisning, del 3: Könsneutrala duetter

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

I västerländsk dans finns en tydlig norm att dansa i tvåkönade par. Det gäller både sällskapsdans, där syftet med dansen ofta är eller har varit att flörta, utforska sin sexualitet och eventuellt hitta en partner, och scenisk dans, där kärlekshistorier ofta skildras i duetter. I sällskapsdansen har ordet queer smugit sej in allt oftare. Om jag har förstått saken rätt innebär det huvudsakligen två saker: att det inte nödvändigtvis behöver vara en man och en kvinna som dansar (det finns också en insikt i att alla inte heller passar i de kategorierna) och att det i de fall en man och en kvinna dansar tillsammans inte är självklart att det är mannen som för och kvinnan som följer. Eftersom jag sysslar väldigt lite med sällskapsdans vet jag inte hur utbredda queervarianterna är, men på något sätt har jag fått uppfattningen om att sällskapsdansen har kommit längre än den sceniska dansen här. Bortsett från några få, som uttryckligen jobbar med kroppspolitik, verkar det inte ens finnas någon vilja att dämpa de könsstereotypa uttrycken något i scendansen.

De duetter jag ser på scen är slående heterosexistiska. Jag hör inte till dem som följer So You Think You Can Dance, men att döma av de klipp jag sett (som ändå är ganska många) svämmar programmet fullkomligen över av heteroduetter i lyrisk stil. Det är inte bara det att det alltid är en man och en kvinna som dansar tillsammans, de har också olika uppgifter, som är tydligt kopplade till deras genus. Den kvinnliga dansaren flyger omkring i rummet, spretar med benen och styrs av någon annans vilja medan den manliga dansaren agerar kavaljer, stödjer, fångar och lyfter på ett sätt som knappast kan överträffas ens av den klassiska baletten – trots att koreografierna ofta kallas contemporary, alltså nutida(ursäkta, men jag måste fnysa åt detta begrepp). Det här tv-programmet är inte ensamt om detta, tvärtom är det förmodligen ganska representativt för den sceniska dansen, och det är mina elevers främsta källa till dansintryck. Jag vill visa dem något annat.

På mina lektioner och i de stycken jag gör till uppvisningar gör jag ingen könsbunden parindelning. När vi jobbar i par får alla prova att göra allt. Det betyder till exempel att alla oavsett kön eller kroppsstorlek får både lyfta och bli lyfta. Jag märker att många tjejer tror att de inte kan lyfta någon. Varför? För att de aldrig har sett en kvinnlig dansare lyfta en annan dansare. Däremot verkar många ta för givet att alla killar kan lyfta folk hur som helst utan att ha tränat på det, vilket inte heller stämmer. Både att lyfta och att bli lyft kräver teknik.

Att dansa i enkönade par är egentligen inget ovanligt på dansskolor av den enkla anledningen att de flesta eleverna vanligen är tjejer. När jag låter mina elever dansa i (förmodat) enkönade par handlar det dock inte om brist på killar. Mina manliga elever får också dansa med varandra, om de vill eller om jag bestämmer det. Jag utnämner aldrig den ena i paret till kille och den andra till tjej, vilket annars är vanligt. Jag kallar dem istället till exempel A och B eller ettor och tvåor eller, om jag visar tillsammans med en annan person, kallar jag dem som gör som jag för Emelie och de som gör som min partner för den personens namn. Mina duetter handlar nämligen inte om att förstärka könsroller eller lära eleverna att killar dansar på ett sätt och tjejer på ett annat. De handlar inte heller om att det finns två kön i världen, eftersom det ju finns många fler. Jag brukar inte heller låta A stödja/lyfta och B balansera/flyga hela stycket igenom, utan växlar, så att relationen mellan dansarna blir mer dynamisk – så som livet är.

Blir folk chockade av detta? Nej, jag har i alla fall inte märkt det. Efter en uppvisning, där jag hade låtit mina balettelever dansa i (förmodat) enkönade par (det fanns flera kön i gruppen och alla var likadant klädda), frågade jag av ren nyfikenhet mina närstående om de hade lagt märke till det. De rynkade sina pannor och skakade sedan på huvudet. De hade inte tänkt på det alls.

Alltså, dagens tips för mer jämlik dansundervisning är att skapa duetter, som handlar om andra saker än att förstärka de binära könsrollerna. Sammanfattning:

1. Visa dina elever någonting annat än det de vanligen ser.
2. Inse att du har elever av flera kön (oavsett hur de ser ut på ytan).
3. Låt eleverna dansa könsneutrala duetter.

Feministisk dansundervisning, del 2: Värdera inte elevernas utseende

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

Jag har som princip att aldrig kommentera mina elevers utseende, inklusive deras kläder. Det finns två huvudsakliga orsaker till det:

1. Hur eleverna ser ut är oftast irrelevant för undervisningen.
2. Särskilt tjejer får tidigt lära sej att det är för sitt utseende de kan få mest bekräftelse.* Utseendet blir alltså väldigt viktigt, för att få uppmärksamhet och status. Jag vill inte förstärka den snedvridningen.

Det finns tillfällen då jag väljer att frångå min princip. Ibland kan det vara nödvändigt att kommentera en elevs utseende, för att hen ska veta att hen inte är osynlig för mej. Det gäller främst när någon har gjort en stor förändring, till exempel gjort en radikal klippning eller färgning av håret. Det går dock utmärkt att kommentera, utan att värdera. Istället för att säga att den nya frisyren/färgen är snygg/ful säger jag saker som: ”Å, ny hårfärg!” eller ”Vad kort hår du har!”

Det händer också att elever specifikt visar mej någonting, till exempel att de har ett nytt klädesplagg, smycke eller liknande. Då försöker jag också att bekräfta det utan att värdera dess utseende, till exempel: ”Är den [nya tröjan] skön?” eller ”Hur känns det att ha det [armbandet] på sej?”

När jag ser att en elev har ansträngt sej att klä sej för en viss genre, till exempel balett, kan det hända att jag säger: ”Vad balettig du ser ut idag!” eller något liknande.

Ytterligare tillfällen när jag frångår principen är när det faktiskt är relevant för undervisningen. Det händer ganska sällan, men kan vara exempelvis om vi jobbar med counter-balance, då längd och vikt påverkar hur mycket vi måste luta oss mot eller från varandra. Det kan också handla om att eleverna ska få större förståelse för sin egen kropp, proportioner, funktioner, rörlighet, styrka också vidare. Då är det också viktigt att inte värdera, utan att enbart konstatera fakta, det vill säga att intesäga: ”Du har sådana fantastiska långa ben” utan nöja sej med: ”Du har långa ben.” Att inte säga: ”Du har sådan underbar pointe” utan torrt: ”Du har rörliga fötter.” Och så vidare. Då är det nämligen också lättare att lika okomplicerat konstatera de förhållanden som kanske inte anses lika ideala i dansvärlden.

Så vad gör jag istället, för att bekräfta eleverna? Jo, jag koncentrerar mej på det som är relevant i sammanhanget, nämligen deras dans. Även här försöker jag utmana mej själv att inte värdera, utan att endast bekräfta att jag ser hur de dansar, vilka rörelsekvaliteter som ligger närmast till hands för var och en, vilken typ av musikalitet de verkar ha, vilken typ av rörelser och rytmer de gillar mest. Jag uppmuntrar också när de är stolta, modiga, schyssta och kreativa. Men sen handlar bekräftelse mer om att sluta titta på eleverna så himla mycket och istället lyssna på dem desto mer.

Sådärja, det var dagens tips för en mer jämlik danssal. Här kommer sammanfattningen:

1. Undvik att kommentera elevernas utseende i mesta möjliga mån.
2. Om du måste/vill kommentera, gör det så långt det är möjligt utan att värdera.
3. Titta mindre, lyssna mer.

*Att det särskilt gäller tjejer är relevant i sammanhanget, eftersom – som jag konstaterade i del 1 – de flesta som dansar är just tjejer.

Feministisk dansundervisning, del 1: Köna inte eleverna

Moderna Dansstudion, som jag driver tillsammans med Elin Rippe, är en uttalat feministisk dansstudio. Jag får ofta frågor om vad det innebär i praktiken. Därav denna lilla bloggserie med enkla tips på hur danssalen kan göras jämlik. Precis som alla andra är Elin och jag ofullkomliga. Annars hade vi kunnat säga att vi driver en jämlik dansstudio, men nu är den bara feministisk - det vill säga att den strävar efter jämlikhet.

De flesta som dansar är tjejer biologiskt och/eller socialt. Det verkar nästan som om det ingår i att fostras till kvinna att ta danslektioner under en kortare eller längre period i livet. Det har funnits tider då dans ansetts vara en nödvändig del av allas uppfostran eller bildning – åtminstone i de övre samhällsskikten. Den tiden är förbi, men ändå verkar det vara en viktig del av kvinnoblivandet att gå och dansa. Annat är det för killar, tydligen. Killarna och männen på dansskolorna är få. De som identifierar sej som något annat än kille eller tjej är lika osynliggjorda på dansskolor som i samhället i övrigt.

Ett intressant fenomen, tycker jag, är att när kvinnor försöker ta sej in på ett mansdominerat område möter de generellt mycket motstånd, medan män, som vill in på ett kvinnodominerat fält möter jubel och hurrarop (personer med annat/oklart könsuttryck möter förmodligen motstånd överallt). I dansvärlden märks detta på flera sätt. Ett av dem är att väldigt många, både undervisare och elever, känner ett stort behov av att kommentera hur kul det är, när en person av hankön är med på klassen. Är det flerakillar med faller folk nästan omkull av glädje.

Jag kommenterar aldrig mina elevers könstillhörighet (om det inte är relevant av någon orsak, till exempel att en eller flera elever vill prata om sin könsidentitet, diskutera en orättvisa eller liknande), av flera orsaker:

1. Nästan alltid är det helt irrelevant för undervisningen vad eleverna har för biologiskt kön och oftast också vad de har för könsidentitet.
2. Jag vet inte säkert hur var och en identifierar sej. Det kan vara både tröttsamt och ensamt att ständigt bli felkönad.
3. Det är ganska jobbigt att det alltid blir en grej av att en gör något en gillar att göra. Jag har hört berättelser om och av pojkar, som har slutat dansa eller sjunga, för att de tröttnade – inte på konstformen utan på att ständigt få höra hur kul det var att de som var killar höll på med just dans eller sång.

Något jag däremot gör är att i namnrundan, som inleder kurser och workshops, också låta alla berätta vilket pronomen de vill att andra använder om dem i tredje person. Ingen måste välja pronomen, men alla är inbjudna att göra det. Det gör jag också av flera anledningar:

1. Jag vill använda rätt pronomen om var och en.
2. Det är schysst om eleverna använder rätt pronomen om varandra.
3. Jag tycker inte alltid det ska behöva vara den som bryter mot den binära normen, som ska behöva särskilt påpeka att hen använder ett annat pronomen än hon och han. Om alla får säga blir det inte en så stor grej.

Hepp! Det var dagens enkla tips för hur du kan göra ditt klassrum mer jämlikt. För att sammanfatta:

1. Kommentera aldrig elevernas könstillhörighet (om det inte är 100 % relevant).
2. Låt eleverna själva välja vilket pronomen du och andra använder om dem.

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Var tredje kvinna

Igår arrangerades manifestationen One Billion Rising runt om i världen. En miljard kvinnor som reser sej, strejkar, dansar - om så bara för en liten stund. Varför bara en miljard? Varför inte tre miljarder? Jo, för att statistik visar att just en miljard kvinnor - var tredje kvinna i världen - någon gång under sin livstid utsätts för våld, inklusive sexuellt våld. Jag tror dock inte det räcker. Jag tror att det är fler. Jag tror att det är alla. Alla kvinnor utsätts någon gång under sin livstid för våld.

Det beror förstås på var man drar gränsen för vad som är våld. Min definition av begreppet är en fysisk handling som syftar till att skada och/eller skrämma en eller flera andra personer och/eller visa att utövaren har makt över offret. Vilken kvinna har aldrig varit utsatt för det? Vem har till exempel aldrig blivit tafsad på? Knuffad? Dragen i håret? Om man därtill lägger alla verbala kränkningar, blickar, tystnader och andra icke-fysiska handlingar, som också har som syfte att skada, skrämma eller demonstrera makt blir det helt överväldigande. Tillåt mej att ta några exempel från min egen skoltid.

På lågstadiet* handlade det ännu inte så mycket om sexuellt våld, men att få sin mössa avryckt eller bli dragen i håret var inget ovanligt. Jag hade väldigt långt hår, när jag var liten, och ett av mina tydligaste våldsminnen är när en pojke inte bara tog tag i en av mina flätor, utan lindade den flera varv runt handen, för att kunna dra riktigt hårt. Jag trodde flätan skulle lossna från huvudet. Det fanns ingen vuxen i närheten, men jag kunde väl ha berättat det efteråt? Anledningen till att jag inte gjorde det var att jag skämdes. För vad vet jag inte. Eller kanske var det bara så att jag inte orkade höra: "Han är nog kär i dej" en gång till.

Redan på mellanstadiet* var det vardagsmat att killarna tafsade på tjejerna. Inte bara det - det var en statusmarkör. De som blev mest utsatta klättrade uppåt på statusstegen, eftersom de tuffa killarna (de som tafsade) hade utsett dem till de snyggaste. Jag själv befann mej någonstans i mitten på popularitetsskalan och blev "bara" utsatt vid enstaka tillfällen. De "fula" tjejerna blev i princip aldrig utsatta medan de "snyggaste" blev det på daglig basis, men vi befann oss alla i samma struktur. Vi var alla tvungna att förhålla oss till ett system där vardagen var fylld av sexuella trakasserier och där man inte bara skulle "akta sej" utan samtidigt önska sej att någon skulle tycka man var snygg nog att ta på. Jag hörde aldrig någonsin någon vuxen reagera på detta över huvud taget.

På högstadiet* förekom faktiskt betydligt färre fysiska övergrepp, men de verbala - tillsammans med blickar och gester - var desto fler. Jag gick på en ganska snobbig skola och kanske var det därför jag aldrig hörde ord som "hora" skrikas i korridorerna. Däremot användes det flitigt om vissa tjejer bakom deras ryggar. Nu var förhållandet det omvända jämfört med mellanstadiet - tjejerna med lägst status var de som trakasserades. Allra längst ner på skalan stod en tjej med olivfärgad hy och leopardmönstrade leggings. Hon var en "thai-hora". Där räckte det inte med sexism, alltså, utan det var tvunget att förstärkas av rasism. Nu var det inte enbart killar som sa de här sakerna, utan tjejer sa det också om varandra. Jag sa det också. Vi hade lärt oss att förakta varandra. Söndra och härska har liksom alltid varit patriarkatets grej. Däremot var det enbart killar som sa saker som: "Vad kostar det?" eller: "Dej skulle man få in hela armen i." Fortfarande hörde jag aldrig någon vuxen reagera eller i någon form ta upp de här sakerna till diskussion, inte ens under det annars ganska bra sex- och samlevnadstemat vi hade i vårt arbetslag.

På gymnasiet kan jag faktiskt inte minnas några våldsamma eller hotfulla situationer. Antingen förekom det inte eller så har jag förträngt det. Kanske var det för att könsfördelningen på mitt program var så extremt ojämn att den annars allestädes rådande strukturen var tvungen att ge vika en aning. Faktum var dock att av mina fyra kompisar av kvinnokön led samtliga av psykisk ohälsa, som yttrade sej i någon form av självdestruktivt beteende. Konspiratoriskt tänker jag att det ju är väldigt praktiskt att kvinnor skadar sej själva och därmed håller sej själva på mattan, så kan männen ägna sej åt sina egna liv istället. Häpp!

*Jag använder begreppen låg- mellan- och högstadium, eftersom det var så folk sa då och nu verkar det vara så man ska säga igen.

Låt oss återgå till kvinnosaken

Det här inlägget hamnar lite utanför bloggens vanliga teman, för så här är det: Jag är förbannad. På vad? Patriarkatet, kvinnohatet och den vändning den feministiska kampen har tagit. Det här är vad jag ser:

1. Hatet mot kvinnor är intakt. Det finns överallt, i alla delar av världen och i alla delar av samhället. Män hatar oss. Vi hatar varandra. Vi hatar oss själva. Men det är inte bara människor som hatar. Hatet är inbyggt i hela samhällskroppen samt våra fysiska kroppar. Vi är så vana att vi knappt märker det, förrän det görs ett tv-reportage om "näthat". Det är inget internetfenomen. Jag säger det igen: Det finns överallt.
2. Det har dykt upp en mansrörelse, som hävdar att kvinnor numera är överordnade männen och att män diskrimineras i lagen. Det är en rörelse, som lyckas värva både män och kvinnor trots att den uppenbarligen är fullständigt historielös och dessutom har valt det supertöntiga namnet "jämställdismen".
3. Hemmafruidealet marknadsförs på nytt. Rosiga kvinnor med blommiga förkläden bakar cupcakes i tv och dammar av sin mormors gamla receptböcker. Flörtigt ler de mot kameran medan de pyntar sitt hem och slickar grädde från fingertopparna. När arbetslösheten stiger måste några lämna plats för några andra. Sist in, först ut. Det går förstås inte att tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden, men att locka går fortfarande. Se, så mysigt det är!
4. 2010-talets feminism är en borgerlig (det vill säga individualistisk) sådan. Enskilda framgångsrika kvinnor lyfts fram som feministiska förebilder och en frigjord kvinna är en som åker på yogaretreat och hanterar vardagens stress med hjälp av mindfulness. Den kollektivistiska tanken om systerskapet verkar helt ha tappats bort. Ensamma och harmoniska sitter vi och väntar på jämställdhet och jag säger er: Det är lurendrejeri! Den individuella "feminismen" kommer inte ta oss någonstans. Istället för att medvetet närvarande släppa taget om det som irriterar oss borde vi sparka lite fler gubbar i baken.
5. Kvinnorörelsen har gjort misstaget att gå i en vanlig kvinnofälla. Vi vill ta ansvar för alla och glömmer därmed bort oss själva. I vår iver att inkludera maskulinitetsfrågor, hbtq-frågor och frågor om barnens rättigheter har vi glömt vad det var vi slogs för från början. Det är jätteviktiga frågor, men det är inte nödvändigtvis kvinnofrågor. 

Imorgon går manifestationen One Billion Rising av stapeln. Genom dans kommer kvinnor i hela världen att manifestera sin längtan efter frihet. Jag kommer naturligtvis att delta i Malmö (Triangeltorget kl 17.30). Vi kommer inte använda dansen för att avreagera oss, utan för att elda under vår vrede, ge och få energi till och av varandra - så att vi kan fortsätta kampen och göra verklig skillnad.

Nix, det blir inga brasklappar. Det är slut på sådana. Inte en enda snubbe bakar några j-a cupcakes. Läs däremot gärna Johannas inlägg Härmed avsäger jag mig mitt mans-ansvar på fitt for fight.

Smalhets, del 9: Ett tjockare ideal är ändå ett ideal

Från familjeliv.se

På sistone har en del bilder, som på något sätt vill protestera mot smalhetsen, cirkulerat bland mina bekanta på facebook. En av dem är egentligen två bilder bredvid varandra, där den vänstra föreställer en normalviktig tjej med rubriken This is hot och den högra föreställer en mycket mager tjej med rubriken This is shit. Ett annat tema är skyltdockor från två olika butikskedjor. Den ena kedjan använder extremt magra skyltdockor och den andra använder dockor, som är mer lika normalviktiga kvinnor. I samband med bilddelningarna uppmanas folk att bojkotta kedjan med de magra dockorna och handla hos kedjan med de kurviga.

Jag förstår att intentionen är god. Folk vill peppa sej själva och andra att sluta sträva efter att vara så smala som möjligt. Men grundproblemet kvarstår: Man talar fortfarande om för kvinnor hur de bör eller måste se ut för att bli accepterade och anses vackra. Även om det finns en och annan som påpekar detta i kommentarsfälten handlar diskussionerna där nästan uteslutande om personliga preferenser. Vissa tycker det är snyggare att vara jättesmal, medan andra tycker det är snyggare att vara kurvig. De flesta som föredrar den kurviga poängterar dessutom att de faktiskt tycker hon är smal. När det gäller skyltdockorna låter diskussionerna ungefär likadant.

Från chic.se

Alltihop är beklämmande. Ett något rundare ideal är kanhända sundare än ett magert, men det är fortfarande ett ideal. Man lyfter fortfarande fram en kroppstyp som bättre än andra. Det är som vanligt kvinnors kroppar som diskuteras. Det är fortfarande utseendet och inte personligheten som är det viktiga. Kvinnor görs återigen till objekt och folk (av alla kön) diskuterar hellre vem av dem som är snyggast än det strukturella problemet att kvinnor alltid bedöms efter sitt utseende. De båda modellerna, som jämförs, är båda mycket unga och på deras kroppar finns inte en prick, inte en finne, inte ett hårstrå (utom på huvudet såklart). De har dessutom mycket lite kläder på sej. Om man verkligen skulle vilja motarbeta utseendehetsen borde man istället lyfta fram kvinnor, som har andra kvaliteter än en ung och retuscherad kropp.

Och om klädbutikerna saluför kläder i storlek XS-XXL borde väl deras skyltdockor också finnas i samtliga storlekar? Utan värdering, enbart för att visa upp hur kläderna ser ut.

Fotnot 1: Varje gång man delar en bild på facebook uppstår ett nytt kommentarsfält. Kanske har nyktrare diskussioner förts i andra fält än de jag har sett.

Fotnot 2: När kvinnorna görs till objekt är det männen som är subjekt. Andra könsidentiteter osynliggörs vanligtvis helt och hållet, vilket är ett problem i sej, men ett annat problem än det som diskuteras här. Därför har jag inte belyst frågan ur den vinkeln - än.


Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smalhets, del 8: En konspirationsteori

Igår publicerade Aftonbladet en kort debattartikel, Naivt förneka mediernas ansvar för vikthysterin, av Thérèse Eriksson (som också skriver om ämnet på sin blogg Tankestormar):

"När jag surfar in på startsidan möts jag av tolv bantningsrelaterade artiklar och annonser. Bara en av dem illustreras av en bild på en man, trots att övervikt är vanligast bland äldre män. Knappt var femte kvinna under 30 år är överviktig eller fet - ändå riktas majoriteten av bantningsreklam till dem."

Samma dag har Jacob Gudiol reflekterat kring en helt annan artikel, How dieting makes some fatter: from a perspective of human body constitution autoregulation på sin blogg Träna styrka!:

"Som de flesta säkert redan känner till brukar det i regel bara vara viktnedgång under de första månaderna hos deltagarna [i bantningsstudier] och därefter går de flesta sakta upp igen. 30-65% väger lika mycket efter ett år som de vägde när studien började och inom fem år har nästan alla gått tillbaka till minst sin ursprungliga vikt. Jag skriver minst då uppemot en tredjedel av deltagarna i den här typen av studie faktiskt väger mer efter uppföljningen än de gjorde när studien började."

Vidare kan man läsa att viktuppgången beror på att kroppen, i den mån det är möjligt, själv reglerar att muskelmassan hålls stabil. Medan överviktiga personer har mycket fett att ta av när de bantar gör normalviktiga istället av med sin muskelmassa. När de börjar äta igen fortsätter kroppen att be om mer mat tills den har återfått muskelmassan. På vägen dit ökar ofta bantarens fettmassa till mer än innan bantningen, eftersom det går snabbare att lägga på sej fett än att bygga upp muskler.

På internationella kvinnodagen skrev jag om vad smalhetsen får för konsekvenser på demokratin och framför allt kvinnors möjlighet att delta i den. När jag nu har läst båda dessa artiklar samma dag kan jag inte låta bli att tänka att det är en medveten strategi från patriarkatets sida. Som Thérèse skriver riktar sej den mesta bantningspropagandan till unga kvinnor, som är den grupp med minst behov av att gå ner i vikt. När dessa kvinnor försöker banta blir resultatet ofta det som Jacob skriver - att deras fettmassa ökar på grund av att kroppen försöker ta hand om sej själv. Kvinnorna försöker ofta banta igen, kanske med ännu strängare metoder - och kanske lägger de då på sej ännu mer fett samtidigt som de förlorar muskelmassa och blir svagare. Inte heller hjärnan fungerar särskilt bra, om den inte får den näring den behöver. Då blir det lätt att fastna i en evig bantningscykel med ständiga ned- och uppgångar med slitage på kroppen och fixering i tankarna, eller i någon annan typ av ätstörning, där man kanske inte äter alls eller kräks upp det man har ätit. De patriarkala krafterna vet detta, men de har inget intresse av starka kvinnor, som riktar sin energi utåt istället för inåt. Om vi slutade vilja förändra oss själva hela tiden skulle vi kanske förändra världen istället - och ingen vet ju hur det skulle kunna sluta! Och inte skulle det gå att tjäna så mycket pengar på oss heller.

Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.

Vårfrudagen - Jungfru Maria Bebådelsedag

Idag är det Jungfru Maria Bebådelsedag. Precis som Lucia är det en bemärkelsedag som uppmärksammas alltför lite i mitt tycke. Här på bloggen vill jag fira den genom att rekommendera en av mina absoluta favoritdansfilmer Bebådelsen av Angelin Preljocaj.

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
2. Överviktiga killar, 74 poäng.
3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
4. Feta* killar, 64 poäng.
5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

Smalhets, del 1: Att väga 49 kg

För några år sedan vägde jag 49 kg. Det berodde inte på att jag bantade eller hade någon slags ätstörning, utan på fysiska åkommor och dåligt näringsupptag. Hur jag än försökte kunde jag inte gå upp i vikt. Jag mådde uselt (fysiskt), men så här i efterhand kan jag konstatera att det är en ganska intressant erfarenhet att ha med sej, att ha varit mager.

Anledningarna till att jag upplevde det så negativt att vara så smal var att det gjorde mej svag. Det är svårt att vara stark när man är lätt. Man har ingenting att sätta emot någonstans. I folksamlingar knuffades jag hit och dit, som en liten vante, och förlorade balansen hela tiden. För att slippa falla fick jag ständigt söka skydd bakom min drygt 30 kg tyngre bästa vän. För en person som jag, som vill kunna stå på egna ben, kändes det varken mysigt eller romantiskt, bara som ytterligare ett bevis på sjukdom, svaghet och beroende. Näringsbristen gjorde inte precis att jag kände mej starkare. Ständigt hungrig, ständigt matt. Daglig diarré.

I kontrast mot detta stod andras reaktioner på min tunna figur. Även om någon enstaka kompis uttryckte en viss oro för att jag hade gått ner så mycket i vikt var de kommentarer jag fick i övrigt uteslutande positiva. För det första fick jag en väldans massa kommentarer. Det blev uppenbart hur mycket mer ok det anses vara att kommentera en smal kropp än en tjock eller normalviktig. Människor jag knappt kände (inklusive kollegor på skolan där jag just börjat jobba) tog sej friheten att kommentera inte bara hur jag såg ut utan också hur mycket jag åt. Det kändes direkt förnedrande. Och jag har aldrig fått så mycket komplimanger som under den perioden. Hela tiden berättade folk för mej hur snygg jag var och hur gärna de hade velat ha samma sorts kropp som jag. För mej kändes det inte som komplimanger, utan snarare som salt i såren, att omgivningen tyckte att jag var som snyggast när jag mådde som sämst. Då fick jag nästan dagliga komplimanger. Nu, däremot, när jag själv tycker att jag är ganska snygg, lagom tung och med bara lite för lite muskelmassa, är det mycket sällan någon spontant talar om för mej att jag ser bra ut.

Det tycker jag säger någonting om smalhetsen i vår kultur och därför har jag tänkt att skriva en serie inlägg om just det. Den kommer innehålla tankar kring tonåringar, ideal i samhället och inte minst dansvärlden. Utseendehetsen (och i synnerhet smalhetsen) är i mina ögon en av de starkaste förtryckarmetoderna i det västerländska patriarkatet och jag ser varje dag hur det påverkar mina starka, modiga och vackra elever till att förminska sej själva. Därför vill jag skriva om det.

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.

"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"

Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:

Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

Dans - en tjejgrej?

Malin skrev en intressant kommentar på mitt inlägg Ovanlig danshistoria, där hon ställde två mycket relevanta frågor. I det här inlägget tänkte jag försöka (börja) svara på den första: Varför har dans i västvärlden huvudsakligen utövats av kvinnor - att det kan beskrivas som feminint kodat?

I grund och botten handlar det här om det så kallade genuskontraktet, som bygger på två grundprinciper:
1. Isärhållande av könen
2. Det manliga könets överordning
Genom genuskontraktet tilldelar vi medvetet eller omedvetet kvinnor och män olika egenskaper och har olika förväntningar på personer beroende på deras kön. Även om gränserna har suddats ut något lite på senare tid finns det fortfarande få aktiviteter som inte är könskodade, vilket betyder att det anses vara en tjejgrej eller en killgrej. Vill man läsa lite mer om genuskontraktet kan man göra det på genusbalans.se eller kfuk-kfum.se. Vill man läsa mycket mer om det rekommenderar jag Yvonne Hirdmans böcker. Själv tänkte jag nu gå över till danshistoria.

Dans är inte kvinnligt kodat i hela världen, men väldigt mycket Europa och delvis Nordamerika. Det har dock inte alltid varit så. På 1600-talet började baletten växa fram i Europa. Det var då inte tillåtet för kvinnor att uppträda inför publik. Således dansades alla roller, även de kvinnliga, av män. På samma sätt såg det ut i teatern. Under 1700-talet förändrades baletten på många sätt. Bland annat ökade kraven på dansarnas teknik. Professionella danstrupper började turnera och de innehöll också kvinnliga dansare. I och med romantiken förstärktes idealet att dansaren skulle vara en överjordisk varelse. Rörelserna skulle se allt lättare ut och till sist skulle dansaren helst sväva fram ovanför golvet. Till sin hjälp tog man under 1800-talet faktiskt linor i vilka man hissade upp dansarna och lät dem flyga över scenen! Det var också under 1800-talet man började gå upp på tåspets, till en början i vanliga mjuka skor. En rad kvinnliga stjärnor lanserades och deras status var i klass med dagens popidoler.

Idealet om lätthet ledde till att manliga dansare kom att anses stora och klumpiga. Under 1800-talet blev det därför allt vanligare att kvinnor dansade alla roller - som på 1600-talet fast tvärtom! Även om män har kommit in på balettscenen igen har de fortfarande en undanskymd roll i jämförelse med kvinnorna. I de stora baletterna finns inga stora manliga roller. Även om det alltid finns en prins eller liknande, som blir kär i den kvinnliga huvudrollen (ofta någon form av övernaturligt väsen) är det kvinnan som är stjärnan. Prinsen är en av de två solorollerna för män. Visserligen brukar han ha ett solo, men hans huvudsakliga uppgift är att stödja och framhäva sin kvinnliga motspelare.



Den andra manliga rollen är narren. Det är helt och hållet en soloroll och en riktig möjlighet för dansaren att visa upp vad han kan, men det är bara en biroll - och han måste ha väldigt töntiga kläder på sej.



De riktigt stora rollerna i klassisk balett är alltid kvinnliga. Rollernas roll är förstås Odette/Odile i Svansjön. Även ensemblerna består mestadels av kvinnor, då de ofta gestaltar den kvinnliga huvudrollens hov eller grupp.



Den klassiska balettens könsroller lever kvar i den nyklassiska och samtida baletten. Särskilt tydligt prinsessan och kavaljeren.



Den moderna dansens historia ser annorlunda ut, men även där har kvinnor dominerat. Många av pionjärerna inom modern dans var kvinnor, som hade tröttnat på att vara instängda i korsetter, fastlagda rörelsemönster och sociala konventioner. De ville gå sin egen väg och ha möjlighet att utforska och uttrycka alla sina känslor, vackra som fula. Den tidiga moderna dansen var alltså en del av kvinnors kamp för frigörelse. Det handlade förstås om ett fåtal, redan privilegierade kvinnor, men det har ändå satt sin prägel både på dansvärlden och den kvinnliga könsrollen.



Läs också mitt inlägg Nyklassisk dans - en killgrej?