Skapande och kulturutövande kan rädda liv

Tidigare i vintras skrev jag om den fantastiska musikalen No Border Musical, som spelades i Malmö. Nu ryktas det att den ska ut på turné, så håll utkik varhelst ni bor! Och tills den dyker upp i närheten av er, se det fina tv-reportaget nedan om Aref, som bland annat säger: "Utan den här musikalen vet jag inte hur jag hade kunnat leva." Ett uttalande som är värt att ha i åtanke, när vi pratar om barns och ungdomars möjligheter att skapa och delta i kulturlivet.

Inte bara tonårstjejer mår bra av att dansa

Förra månaden rapporterade svt om "sittdans" i Hagfors kommun i Värmland (länk). Sittdans riktar sej till personer, som vill dansa, men inte kan eller orkar vara på fötterna långa stunder. Briljant koncept, tycker jag, och damerna i svt:s inslag verkar synnerligen nöjda. Jag ser förstås en koppling till den forskningsrapport jag skrev om förra veckan, som visar att tonårstjejer mår bättre om de dansar än om de inte gör det. Även om inslaget om sittdans inte hänvisar till någon forskning kan vem som helst se på deltagarna att de har roligt och när man har roligt mår man ofta bättre än om man alltid har tråkigt, eller hur?

En sak undrar jag dock, när jag ser inslaget. Måste man använda sån där musik bara för att man dansar med äldre? Finns det något som säger att man plötsligt börjar gilla dragspel och psalmer*, för att man blir gammal? Eller är det så att vi som undervisar, som ofta är betydligt yngre än deltagarna, gör oss någon slags bild av att det var sådan musik de lyssnade på och dansade till när de var unga? Det sägs inte på inslaget hur gamla deltagarna i sittdansen är, men utifrån deras utseende gissar jag att de flesta är födda på 1930- och 40-talen. Det betyder att de förmodligen inte lyssnade på dragspel och folkmusik i sin ungdom, utan snarare på Elvis Presley, Rolling Stones och The Beatles. Deras generation uppfann för tusan rock- och popmusiken! Jag tror de klarar lite tuffare tongångar än dem vi kan höra i tv-klippet. Kanske kan de till och med uppskatta Lady Gaga.

*Ok, det förekommer inga psalmer i inslaget, men jag ser det som en del av tendensen för vilken musik som erbjuds äldre människor i olika sammanhang.

Ämnesexperter vs lärare

Jan Björklund har under sina år som skolminister tryckt mycket på vikten av ämneskunskaper hos lärare. När lärarutbildningen gjordes om var det bland annat för att lärarstudenterna skulle få chansen att fördjupa sej mer i sitt ämne (att resultatet snarare blivit det motsatta är en annan fråga) och det har också kommit förslag på att ingenjörer och andra ämnesexperter ska kunna få en mycket kort lärarutbildning för att bli behöriga att undervisa i skolan. Deras ämneskunskaper är alltså viktigare än deras pedagogiska kompetens.

I dansvärlden har undervisning mycket låg status. Att välja att bli lärare anses suspekt och i allmänhet tycks erfarenhet från scen vara viktigare än pedagogisk utbildning. I skolornas marknadsföring lockas därför oftare med att alla danslärare är eller har varit verksamma som artister än med att samtliga har lärarexamen (vilket faktiskt vore mer unikt). När jag varit på anställningsintervju har de flesta potentiella arbetsgivare också varit mer intresserade av de små scen- och filmprojekt jag gjort vid sidan av än min lärarutbildning. Även här är ämneskompetens viktigare än lärarskicklighet.

Jag har aldrig riktigt gått med på det här. Visst finns det ämnesexperter som är duktiga på att förmedla både innehåll och passion till sina elever, men det är inte säkert. Att vara lärare handlar dessutom om fler saker än att enbart förmedla ämneskunskaper. Häromdagen såg jag en lysande skildring av just det - skillnaden mellan att vara nörd och att vara lärare. I tv-filmen En passion för Mr Lester möter konstfantasten Quentin Lester en liten pojke, som tycks veta mycket om italiensk renässanskonst, och pojkens lärare. När Mr Lester bjuder in den lille pojken att titta på National Museums konstsamling tar läraren med sej hela skolan dit. I den därpå följande scenen (och resten av filmen) blir det tydligt vad det innebär att enbart ha en passion för ett ämne och att ha en passion för undervisning. Jag ska inte försöka förklara det, utan rekommenderar istället alla att se filmen, som finns kvar på svtplay till och med 9 maj.

Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.

Status och lön, del 1

Det var det där med status. Läraryrkets status, närmare bestämt. Den ska ju höjas i det närmaste, i alla fall om det blir som det är tänkt med införandet av lärarlegitimation. Men introduktionsår och legitimation är inte nog, enligt regeringen. Intagningskraven till lärarprogrammet måste också skärpas. Det ska vara svårt att komma in och svårt att komma ut och när man väl kommer ut ska man ändå inte vara riktigt klar. Och ändå räcker inte det, säger lärarfacken. För att höja statusen och locka fler toppstudenter till yrket måste lönen höjas markant. Mer utbildning, mer sållning och mer pengar. Då kommer folk att börja respektera lärarna. Det säger facken och det säger regeringen, men jag undrar:

1. Hur många icke-lärare vet vilka intagningskraven är till lärarutbildningen?
2. Hur många icke-lärare vet hur svårt eller lätt det är att bli godkänd på kurser och tentor inom lärarutbildningen?
3. Hur många icke-lärare vet vad en lärare i genomsnitt tjänar?

Jag har inte kollat, så jag har inga svar, men en sak är jag säker på: Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående - och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Så här skulle jag vilja att det var istället:

• Regeringen borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Nu ska vi tänka ut strategier för att göra det möjligt för dem att använda sin kompetens på bästa sätt."
• Regeringen borde också säga: "De som verkligen vill bli lärare ska komma in på lärarutbildningen! Sedan ska utbildningen ge dem alla verktyg de behöver för att kunna utöva sitt yrke."
• Facken borde säga: "Vi har 180000 kompetenta lärare i Sverige! Vi är så grymma att vi borde få 10000:- mer i lön. Det förtjänar vi!"
• Massmedia borde sända dokumentärserier och debattprogram, som lyfter fram de otroligt goda exempel som finns runt om i hela landet. Lärare som inte behöver ersättas av "superpedagoger", eftersom de själva redan är det. Elever som stöttar varandra. Skolor som jobbar med beprövade eller oprövade metoder, som leder till harmoniska elever, kreativa lektioner och avgångselever som är redo att gå vidare i livet.

Jag råkade visst skriva om "Mammor och minimodeller" ändå

Jag läste Thérèses inlägg på Tankestormar om den nya skandalösa tv-serien Mammor och minimodeller, som tydligen började sändas på TV3 igår. Jag skulle ha missat seriens existens helt och hållet, om inte flera i min bekantskapskrets hade sett det och blivit förbannade. Thérèse kopplar sitt inlägg om programmet till det hon tidigare har skrivit om ätstörningar och hon har naturligtvis rätt i det hon skriver.

"Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?"

Ändå väcktes tankar om mej, som mynnade ut i en så lång kommentar att den blev tvungen att göras om till ett eget blogginlägg, nämligen det här:

Mammornas agerande är också rationellt. De vill att deras döttrar ska "lyckas" i livet - och de vet att kvinnors framgång i mångt och mycket sitter i deras utseende och sätt att föra sin kropp. I sina egna ögon ger de kanske sina döttrar de bästa förutsättningarna för att nå lycka och framgång?

Dessutom undrar jag: har de här flickorna bara en förälder? Den eventuella andra föräldern, som inte verkar synas i programmet (jag har inte sett det, bara läst vad andra har skrivit om det) är med största sannolikhet i de flesta fallen en pappa. Redan titeln på programmet påvisar att pappor inte har någonting med saken att göra, men jag skulle vilja påstå att även papporna har del i misshandeln - även om de agerar passivt och avsägs sitt ansvar. Så varför bara skuldbelägga mammorna? Återigen får kvinnor bära hundhuvudet för någonting som egentligen patriarkatet bär skulden för. Påläggande av skuld är en beprövad härskarteknik. Likaså att "söndra och härska". En konsekvens som jag sett av programmet är att kvinnor (programmets tittare) riktar ilska och hat mot andra kvinnor (mammorna i programmet) medan män inte verkar bry sej över huvud taget. Det angår helt enkelt inte dem. Det är ett program om kvinnor och flickor för kvinnor och flickor. Ändå är det männen som vinner på det, eftersom gruppen kvinnor (om det nu finns en sådan) splittras av inbördes konflikter istället för att ena sej i kampen mot patriarkatet.

Kanske skildrar inte ens programmet "verkligheten". Har vi inte alla den så kallade "botoxmamman" i färskt minne? Hon som gav sin dotter botoxbehandlingar* för att förhindra rynkor i pannan och kring ögonen. Mamman och dottern visades upp i tidningar och web-tv och var ett stort scoop i några dagar - tills det visade sej att hela grejen var fejk.

--------------------
*Botox är ett nervgift som används för att tillfälligt förlama muskler. Vanligast verkar vara att spruta in botox i pannan, där det hindrar ögonbrynen från att röra sej. Det gör visserligen att man förlorar i princip alla sina ansiktsuttryck, men man förebygger på så sätt att få rynkor.

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:

Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

Slå ihop SYTYCD och Top Model!

Jag tittar inte mycket på tv här hemma, men när jag var i USA förra sommaren började jag följa både So You Think You Can Dance och America's Next Top Model. Man skulle kunna tänka sej att det förstnämnda programmet skulle vara en guldgruva för en danslärare, men ack, så är icke fallet. Programmet är rent ut sagt urtråkigt med koreografier som är så lika stil- och rörelsemässigt att de knappt går att skilja från varandra, intetsägande jurykommentarer och bristfällig dokumentation av arbetet bakom scenframträdandena. Titta på klippet här nedanför, försök bortse från alla tårar och lyssna på vad domarna verkligen säger. Förmodligen kommer du då upptäcka att de på sex minuter säger nästan ingenting! Visserligen är de så berörda att de gråter, men de kan inte sätta ord på varför.



På sex minuter framkommer bara tre konkreta faktorer som påverkat framförandet: 1) hans styrka; 2) hennes mognad; 3) tilliten dem emellan. Väl det, men det hade de kunnat säga på en minut. Dessutom hade det varit intressant att få veta hur han blivit så stark, vad mognad innebär i danssammanhang och hur de har jobbat för att kunna lita så på varandra. Hur var det att jobba med den här koreografen? Hur jobbar koreografen? Vad ställs för krav på dansare i yrkeslivet?

Det är sådana frågor vi får svar på i America's Next Top Model, som jag på grund av mina fördomar hade förväntat mej skulle vara ett mycket ytligare program. Tvärtom! Under hela programmet förevisas vi vad det innebär att jobba som modell. Visserligen inga djuplodande reportage, men bilder som visar vad modellerna gör före, under och efter fotograferingen tillsammans med kommentarer som kastas hit och dit om vad de behöver jobba på ger tillsammans en ganska tydlig bild av modellers arbete. Sedan kommenteras också de färdiga bilderna. Titta på klippet nedan och jämför vad som sägs med klippet ovan.



I Top Model ska deltagarna inte bara lära sej posera. De ska också lära sej hur det är att jobba som modell - de ska lära sej branschen. Någonting sådant har jag aldrig sett i So You Think You Can Dance. Där får vi mest bara se den färdiga produkten, när den visas på scen. Det är som om Top Model skulle bestå av att vi bara fick se de färdiga bilderna!

Det är naturligtvis inte så att So You Think You Can Dance är uselt medan Top Model är briljant. Det finns bra och dåliga saker i båda programmen. Mitt förslag är därför att slå ihop dem. Kanske skulle det nya programmet kunna heta Top Dancer och innehålla följande:

1. Dans - massor av olika sorters dans. I Top Model får deltagarna göra en mängd olika sorters jobb i olika miljöer med olika krav. I SYTYCD får de mest bara dansa hiphop och lyrisk jazz.
2. Arbetet - vad som kommer före och efter de korta minuterna på scen. Den dagliga träningen, svetten, smärtan, kraven från koreograferna, besök hos kostymören, osv. Och vad som krävs för att hålla sej på banan, för att bli ihågkommen, för att få jobb.
3. Skapandet - både koreografens och dansarnas skapande arbete. I USA verkar man fortfarande göra stor skillnad på de två rollerna, men i Europa sammanfaller de väldigt ofta.
4. Analys - och det är nästan det viktigaste av allt! I Top Model pratas det om bilderna och visningarna. Vad säger den här bilden? Vad är det som gör att vi tolkar den så? Hur gör man för att se lika lång ut som den man går bredvid på catwalken? Vad kan vi göra med ögonen för att bilden ska bli intressant? Hur förhåller sej olika linjer och former till varandra? Är bilden harmonisk eller dissonant? Frågor jag skulle vilja diskuterades även i SYTYCD.

Precis vad jag också har funderat på i Klass 9A

När jag bara tjatar om det besvärande i att eleverna måste sitta tända ljus i skolan är det ju bra att nån annan skriver ner alla de andra tankarna som kommer upp. Filippa på Dagens Skola har formulerat mina tankar ganska precis. Läs här!

Att sitta still och koncentrera sej (Klass 9A igen)

Idag pratade jag och en kompis, som inte är lärare, om Klass 9A och hur det var att gå i skolan. "Jag förstår inte hur man orkade koncentrera sej så där hela dagarna," sa kompisen. "Det gjorde man ju inte," sa jag. För det gjorde man ju inte - av förklarliga skäl. Väldigt få människor orkar sitta still och koncentrera sej hela dagarna. De flesta vuxna behöver inte, men barn och ungdomar förväntas göra det från 7 år och uppåt. Det är dömt att misslyckas. Klart man måste vända och vrida lite på sej, testa hur mycket man kan luta innan man faller, prata lite med den som sitter bredvid, lyssna på lite musik, kolla facebook... eller bara gå ett varv i klassrummet. Läraren gör ju det hela tiden, både går och pratar. Läraren ser rummet från olika håll, kan backa och få överblick över hela klassen eller gå nära nån för att titta efter vad hen gör. Läraren kan växla mellan att prata högt så alla hör och att föra små intima samtal med enskilda elever. Alltihop medan eleverna sitter där de sitter bredvid samma person hela lektionen och får mer och mer träsmak i baken, allt kallare fötter och allt svårare att hålla fokus. Det är faktiskt inte klokt.

Dessutom, som en liten bonus, gjorde det mej synnerligen upprörd när "superläraren" Gunilla Hammar Säfström började pilla eleven Amina i håret i dagens avsnitt. Amina hade hela håret fram över ena axeln och Gunilla tyckte tydligen att det skymde ansiktet för mycket. Istället för att be Amina ta undan håret från ansiktet (om det nu faktiskt var ett problem) gick hon fram och började dra undan håret och lägga det över Aminas rygg istället samtidigt som hon sa nåt om att hon ville se Aminas vackra ansikte. När hon äntligen hade pillat färdigt tillade hon: "Sådärja, mycket bättre." Och jag sa: "INTE OK!" Att pilla nån i håret är ju jätteintimt! Dessutom hade hon, eftersom hon är fri att gå omkring i klassrummet som hon vill, kunnat ställa sej på andra sidan om Amina. På den sidan var håret nämligen flätat och helt bortstruket från ansiktet.

Lärare vs pedagog

I tv-serien Klass 9A görs skillnad på lärare och pedagoger. Skillnaden är något oklar, men "pedagog" verkar i alla fall vara bättre än "lärare". De ordinarie lärarna kallas lärare medan de inhyrda tv-lärarna, som i dansvärlden skulle kallas gästlärare och i många andra sammanhang coacher, kallas pedagoger. Berättarrösten presenterar "Stavros/Gunilla/Thomas, en av Sveriges främsta pedagoger". Jag förstår inte. Vadå pedagog? Har de en annan utbildning än lärarna? En annan typ av examen? Eller beror det på att de är anställda av tv och inte av en kommun eller privatskola?

För folk som undervisar dans finns två olika examina. Danslärare och danspedagog. Lärarexamen innebär en yrkesexamen som ger behörighet att undervisa i skolan. Utbildningen är densamma som för andra lärare (med reservation för eventuella förändringar i den nya lärarutbildningen som kommer snart) med ämnesstudier i dans. Pedagogexamen är en konstnärlig examen, som ger behörighet att till exempel läsa en konstnärlig masterutbildning. Utbildningen innehåller också både pedagogik och didaktik och ger därmed goda förutsättningar för att undervisa i verksamhet som inte omfattas av behörighetskravet.

Den skillnaden tillsammans med att lärarutbildning i dans är ett relativt nytt påfund har gjort det viktigt för mej att jag är lärare och inte pedagog. Jag tillhörde första kullen som började på lärarutbildningen med dansinriktning. När jag började var det nästan ingen som ens visste att det fanns. Ungefär några miljoner gånger har jag därför rättat folk som kallat mej danspedagog: "Lärare."

På den första skolan jag jobbade på efter min examen fick vi besök av en föreläsare från organisationen Friends. I början av sitt anförande berättade hon att de har som princip att kalla dem som jobbar i skolan pedagoger och inte lärare - och det gjorde hon också under hela eftermiddagen. Mer än någonting annat från föreläsningen minns jag min ständigt återkommande tanke: "VARFÖR DÅ? Varför ska vi kallas pedagoger? Vi är ju lärare. Damn it. Jag är lärare. Lärare, lärare, lärare. Är jag manisk? Lärare i andra ämnen kanske inte bryr sej alls."

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

Jag har just sett första avsnittet av svt:s Klass 9A. Det var ungefär som jag hade förväntat mej. En sak reagerade jag dock på. Gunilla, som enligt svt är "en av Sveriges främsta pedagoger", ska lära no-läraren Malin hur man får eleverna att ta ner fötterna från bordet och sitta rakt i bänken. Det jag undrar är: lär man sej mer/bättre om man sitter rakt i bänken? Jag kommer alltför väl ihåg hur obekvämt det var att sitta på de där trästolarna hela dagarna. Tänk hur många timmar i veckan eleverna förväntas sitta still med alla leder i räta vinklar. Hälsosamt? Inte särskilt. Rät vinkel är inte det mest hälsosamma läget för någon enda led i kroppen. När man låter kroppen flyta på saltvatten intar lederna sitt mest naturliga läge, vilket är lite böjt men långt ifrån 90°. Men bäst för kroppen är förstås ändå att få röra på sej, hålla blodcirkulationen igång och ändra ställning då och då. Och mår kroppen bra, sitter man bekvämt och ser till att försörja hjärnan med syre tänker man ju bättre också och har förstås lättare att lära sej även teoretiska ämnen.


Mitt bästa sätt att sitta i skolan var helt åt sidan med fötterna uppe på stolen bredvid, om den var tom eller om en kompis satt där. Min bästa vän tycker att det mest bekväma var att väga på stolen. Förresten undrar jag om läraren Malin själv inte skulle behöva sitta lite åt sidan, så hon får vrida på huvudet och öka rörligheten i nacken lite. Det ser ut som om det gör ont när hon vrider på huvudet. Och alla lärarna skulle kunna lära sej något av eleven Hiram, som har ett underbart rörelsespråk i den korta sekvensen där man får se honom spela fotboll.

Det här kanske kan vara en ny stolmodell för skolan?

Vikten av inspiration

Häromdagen intervjuades "superlärarna" Gunilla Hammar Säfström och Stavros Louca i svt:s Go' kväll. Louca får frågan hur man ska höja statusen. Hans svar blir en uppräkning varav det mesta har sagts förut - högre lön, högre krav och så vidare - men en sak man inte hör så ofta finns med. Louca säger: "Se till att de är inspirerade!" Inte inspireraNde utan inspirerade. Jätteviktigt! En inspirerad lärare är med största sannolikhet mer inspirerande än en oinspirerad. En inspirerad lärare kan förmedla sin inspiration, sin glädje, sin entusiasm inför ämnet till eleverna. En inspirerad lärare orkar förmodligen också hantera motgångar på ett mer konstruktivt sätt än en oinspirerad.

I helgen hade vi danskonvent på mitt jobb. Min arbetsgivare har tillsatt fokusgrupper för olika ämnen inom studieförbundet. Fokusgruppernas uppgift är att utveckla respektive ämne inom regionen. Fokusgrupp Dans första insats var att arrangera ett danskonvent, en mötesplats för regionens cirkelledare i dans. Vi hade inte råd att bjuda in någon utifrån, utan undervisade istället varandra. Minst lika inspirerande! Ge en klass och få tio! Jag tror också det gör deltagarna mer aktiva än om man bara ska ta emot. Då hade det blivit som en vanlig kurs med ett slags motsatsförhållande mellan den som håller i kursen och deltagarna. Som det var nu var vi alla både givare och mottagare. Vi kan alla lära oss något av varandra! Och efter två dagar proppfulla av inspirerande danslektioner, samtal och möten med nya och gamla kollegor är alla sugna på att sätta igång terminen med buller och brak. På lördag börjar vi - inspirerade och inspirerande!

En arg Björn

Idag tycker jag ni ska läsa Björns blogg istället för min.

Ung och bortskämd

Som icke-innehavare av tv är jag lite efter igen, men nu har jag i alla fall sett ett avsnitt av svt:s nya dokusåpa Ung & bortskämd. Jag måste säga att programmet är ett nytt lågvattenmärke för svensk public service-tv. Förutom att programmet är ganska fånigt i sej (börjar vi inte tröttna lite på att se folk från överklassen dröna omkring och exotiseras?) blir jag förvånad över vilka krav som ställs på barnen. I programmet jag såg skulle ungdomarna jobba i en stor charkkyl. Man hade bytt ut ett vanligt arbetslag mot gruppen tonåringar från dokusåpan - och sen fick de klagomål för att de tramsade för mycket. Jag undrar: 1)Vilken tonåring eller vuxen som vanligtvis inte jobbar med stora djurdelar skulle inte tycka det var lite äckligt/obehagligt/läskigt att flytta omkring koben och liknande? 2)Vilken grupp på 10 tonåringar skulle inte tramsa omkring, om de fick en uppgift som var dem övermäktig?

Men värst av allt var ändå utröstningen. Ungdomarnas föräldrar fick välja ut vilka tre ungdomar de tyckte hade skött sej sämst och till sist rösta bort den som varit slarvigast eller inte visat vilja till att bättra sej eller samarbeta med de andra. Sedan fick föräldrarna själva meddela barnen vem som åkte ut. För det första är det inte särskilt schysst mot vare sej föräldrarna eller barnen. För det andra är logiken ganska märklig. Den som har skött sej sämst är väl den som allra mest skulle behöva vara kvar i den här nya varianten av nanny-program? Istället för att rösta bort slarvpellarna skulle man ha kunnat belöna den som skött sej bäst. Det hade förmodligen gjort ungdomarna mer taggade och man hade sluppit sätta stämpeln HOPPLÖS i hjärtat på den stackars tonåring som misslyckats den senaste veckan. Eller så kunde man mobbat föräldrarna istället, om man nu ska mobba nån. Det är väl de som har uppfostrat barnen? Å andra sidan biter inte alltid uppfostran. Jag var tvungen att städa mitt rum under hela min uppväxt, men jag låter fortfarande saker ligga och drälla överallt. Och inte diskar jag heller. *suck* Jag är helt enkelt hopplös.