Ortorexi

Idag talades det om ortorexi på P1 morgon (lyssna här). Ortorexi är (ännu) ingen psykiatrisk diagnos, men syndromet definierades i slutet av 1990-talet och handlar om fixering vid en "hälsosam" livsstil. Problemet är förstås att fixering sällan är särskilt hälsosamt. Personer med ortorexi hakar ofta på olika kosttrender och dieter, för att sedan byta till en annan och så ytterligare en. Syftet är inte nödvändigtvis att gå ner i vikt, utan är oftast kopplat till träning. Ortorektiker tränar ofta maniskt och får ångest när de missar ett träningspass eller har ätit något onyttigt. På vissa punkter liknar ortorexi anorexi och andra ätstörningar, men är som sagt inte fixerat vid vikt eller att bli smal.

Jag undrar hur vanligt ortorexi är bland dansare. Förmodligen ganska vanligt. Många dansare är helt fixerade vid sin träning, har sociala svårigheter eftersom de inte "kan" äta vanlig mat eller måste träna hela tiden, får fysiska besvär som led- och muskelvärk på grund av överträning, och så vidare. De uppfyller alltså många av eller alla kriterierna för ortorexi. I P1 morgon intervjuas dansaren Lisa Jisei, som tidigare har haft stora besvär med hetsträning. Det hon berättar, skulle jag vilja påstå, är inget unikt i dansvärlden. Tyvärr.

Förresten snubblade jag, kort efter att jag hört programmet, över boken Grundläggande näringslära för dansare av Gita Sandberg - en bok som jag hittills på något sätt lyckats missa. Större kunskap tror jag kan förebygga många av de problem som finns i dansvärlden, så jag ser mycket fram emot att läsa boken!

Läs också:
Besatt av träning i SvD
Besatt av sin kropp i Mitt i Söderort Farsta

ADHD kan vara ung ålder

Statistik från Socialstyrelsen visar att det är vanligare att barn, som är födda sent på året, får diagnosen ADHD än att barn, som är födda tidigt på året, får det. (SR, SVT, DN, LN, VB, NA) Jag ser det som ett tecken på hur våra förväntningar styr vår tolkning av människors beteende. Om en 1-åring plötsligt skriker rakt ut är det väl ingen som skulle förvånas eller börja mumla om DAMP, men om en 10-åring beter sej på samma sätt reagerar de flesta helt annorlunda. Även om åldersskillnaden inte är lika stor på dem som går i samma klass är i alla fall de i december födda ett helt år yngre än de som fyller år i januari.

Den brittiska koreografen Gillian Lynne var vild i skolan. Hennes lärare bad hennes mamma ta med henne till en läkare. Mamman följde rådet. Som tur var fick Gillian inte diagnosen ADHD. Läkaren tog med sej mamman ut ur rummet och lämnade Gillian kvar tillsammans med en radio, som spelade musik. Mamman och läkaren iakttog sedan Gillian genom ett sånt där spegelfönster. Så fort de hade lämnat rummet hoppade Gillian upp och började dansa till musiken, vilket bekräftade den misstanke läkaren hade haft redan från början: ”Mrs Lynne,” sa han, ”jag tror inte din dotter är sjuk. Jag tror att hon är en dansare. Ta henne till en dansskola.” Mamman följde också läkarens råd och Gillian har i vuxen ålder vittnat om hur fantastiskt hon tyckte att det var. Hela dansskolan var full av barn som hon – barn som inte kunde sitta still. Idag är Gillian miljonär tack vare royaltyn från musikalerna Cats och Phantom of the Opera, som hon koreograferade 1981 respektive 1986.

Gillian hade tur. En annan läkare hade kanske gett henne en psykiatrisk diagnos och ordinerat mediciner, som skulle lugna ner henne. Att få en diagnos leder nämligen inte bara till större förståelse för varför man inte kan sitta still, utan också till att man blir tilldelad narkotikaklassade läkemedel. Då känns det både mer hälsosamt och mycket roligare att dansa, tycker jag.

Jag menar inte att dans kan lösa alla skolans problem. Jag menar inte heller att barn, som har svårigheter inte ska få medicinsk hjälp. Jag menar bara att man måste fundera på vemsom har problem med koncentrationssvårigheterna. Är det barnet eller är det de vuxna runt barnet? Om man drogar ner barn, för att de ska klara av att sitta still i skolan, är någonting allvarligt fel i det svenska skolsystemet. Jag ser två enkla lösningar:

1. Man kan få börja skolan lite senare.
2. Man kanske inte behöver sitta still riktigt så mycket som man gör i skolan.

Modern balett känns inte så modernt längre

Cullbergbaletten – Fröken Julie

SVT2

Från dansportalen.se

I påannonsen presenteras Birgit Cullbergs tolkning av Strindbergs Fröken Julie som det stora genombrottet för den moderna dansen. Ja, precis så generellt. Den som hittade på vad som skulle sägas hade för tillfället glömt bort Cullbergs tyska föregångare och förebilder (till exempel Kurt Jooss, i sin tur elev till Rudolf Laban, och Mary Wigman) samt Isadora Duncan och en rad andra amerikanska dansare. Jag har förresten aldrig förstått varför Cullberg så ofta placeras in i den moderna genren. Hon var en pionjär inom svensk dans, javisst, men när det gäller ordet modern kan jag på sin höjd sträcka mej till modern(istisk) balett. Även om det finns vissa referenser till de tyska expressionistiska föregångarna – de låtsade stamparna, de krumma ryggarna, de spretande fingrarna och de flexade fötterna – hör Cullbergs verk hemma i balettgenren och ingen annanstans. Birgit Cullberg älskade balett och använde sej enbart av klassiskt skolade dansare. Trots de ovan nämnda brotten mot den klassiska balettens regler följer det mesta av koreografin typiskt klassiska mönster.

Det är faktiskt första gången jag ser hela Fröken Julie, men jag har sett andra verk av Cullberg tidigare och vad gäller rörelsespråk och berättarstil finns det ingenting som förvånar mej i den här föreställningen. Två saker överraskar mej dock. Det ena är hur otroligt omodern berättelsen är. Enkelt kan den sammanfattas så här: uttråkad överklassflicka lever ut sin hämmade sexualitet med betjänten, som till en början är motvillig, men sedan ändrar sej. Efter att de har haft sex får flickan extremt dåligt samvete, för att hon har raserat släktens heder och vill ta livet av sej. Mitt i hennes största våndor dyker betjänten/älskaren upp igen och det är då den andra överraskningen sker. Istället för att stoppa henne eller – som man hade kunnat förvänta sej av en romantisk berättelse – komma precis lite för sent och sedan ångerfullt hålla henne i sina armar medan hon långsamt avlider assisterar han självmordet, genom att hjälpa till att stöta kniven i bröstet på henne. Hela föreställningen slutar med att Julie ligger ensam och död på golvet i festsalen, där allt också tog sin början. Birgit Cullberg var en danspionjär, helt klart, men det mest kontroversiella ligger inte i rörelsevokabulären utan i det explicita skildrandet av kvinnors sexualitet (inte minst i Fröken Julie). Ändå måste Julie dö på slutet, precis som alla sina syndiga systrar under romantiken. Så fort de har förlorat sin oskuld måste deras liv ändas.

Slutscenen påminner mej om filmen Black Swan och mina tankar kring den om varför man vill berätta samma 1800-talsberättelse idag. Då vaknar ett sug att ändå diskutera Fröken Julie med mina elever. Hur skulle de tolka historien och relationen mellan Julie och Jean? Skulle de tycka att berättelsen är aktuell idag? Kanske finns det någonting i tvånget att hålla tillbaka sin lust och värna om familjehedern som fortfarande är relevant? Kanske måste jag se föreställningen en gång till tillsammans med dem.

Fröken Julie finns kvar på svtplay till och med 14/5. Om inte annat kan man se den för att ta del av vårt kulturarv och Niklas Eks fantastiska hopp.

Vad är det egentligen man testar?

Jag misslyckades på det första standardiserade provet jag utsattes för (att peka på en lampa). Det berodde på bristande stöd från mina föräldrar (de hade inte lärt mej att peka på lampor). Trots att jag hade andra ganska avancerade skills - jag kunde till exempel ge rätt skor till rätt person - fick mina föräldrar backning. Till omprovet hjälpte min pappa mej visserligen med studierna, men även andra chansen sumpade jag. Det berodde helt enkelt på brister i min hemmiljö (vi hade inga taklampor). Min pappa hade lärt mej att peka på de lampetter vi hade på väggarna hemma. När jag fick frågan: "Var är lampan?" pekade jag därför lite diffust på väggen i vuxen huvudhöjd. Jag hade inte alls lärt mej hur en lampa såg ut, utan misstog ordet för att vara en riktning. Frågan är vad det beror på. Var jag dummare än andra barn? Var undervisningen jag fått undermålig? Eller är det helt enkelt så att bebisar generellt inte lär sej vilket objekt som faktiskt är en lampa, utan tror att "lampa" är ordet för riktningen upp? Oavsett vilket fick jag underkänt - och om forskargruppen, som föreslagit nationella prov i förskolan, hade fått bestämma borde stödinsatser ha sats in.

Av ovanstående anekdot kan vi dra följande slutsatser:

• Det är kanske inte alltid så att man testar det som man tror att man testar. Även om vi tror att vi testar huruvida barnet kan substantivet lampa kanske vi testar om det kan riktningen upp.
• Hur vi uppfattar verkligheten beror på vilket sammanhang vi kommer ifrån. Vissa har lampor i taket. Andra har lampor på väggen. När vi frågar barn om något är det därför inte alls säkert att vi får det svar vi förväntar oss. Då kan det hända att vi bedömer att de svarar fel, trots att de egentligen svarar alldeles rätt.
• Alla lär sej inte allt i samma ordning. Vissa lär sej peka på lampor först, medan andra lär sej sortera skor innan de upptäcker lamporna. Tålamod är därför ibland mer effektivt än stödinsatser.

Ur ett danslärarperspektiv vill jag dessutom påpeka att är det rumsuppfattningen man vill åt är det smartare att lära barnen de sex huvudriktningarna (upp, ner, fram, bak, höger och vänster) än olika föremål, som bara kanske är placerade där de "ska".

Fotnot: Trots denna dåliga start klarade jag av grundskolan med goda betyg.

Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång

För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se

Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund

När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.

Så tänkvärt om vad kroppen kan vara

Thérèse skriver idag om hur hennes syn på kroppen förändrades när hon i 12-årsåldern såg ett inslag på tv-programmet Bullen:

Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Läs hela inlägget här. Det är det mest tänkvärda jag läst på länge. Vad säger vi egentligen i all välmening till unga tjejer? Prackar vi på dem självhat, när vi försöker visa att vi förstår hur de tänker? Knuffar vi omkull dem, när vi försöker stötta? Lär vi dem att värdera sina kroppar istället för att bara använda dem? Jag har ofta tänkt att frasen: "Det är du som bestämmer över din kropp. Gör aldrig något du inte vill!" som har sagts till mej för att stärka mej, har förstört mitt förhållande till min egen sexualitet. Thérèses inlägg pekar i samma riktning. Det är något jag tycker att vi verkligen ska fundera över.

Ovanlig danshistoria 3

Li Cunxin - Mao's Last Dancer

Li Cunxin. Från andreabooth.wordpress.com

Jag brukar vanligtvis inte gilla självbiografier, inte ens när det är dansare som har skrivit dem. De består alltför ofta i en ändlös räcka personliga minnen och poänglösa anekdoter, vilka inte kan intressera särskilt många fler än författaren själv och andra som var med. Mao's Last Dancer skiljer sej dock från andra självbiografier - på alla sätt. Den fastnar varken i egocentrism och självbeundran, som Martha Grahams Blood memory, eller i dansvärldens intriger och självömkan, som Lilian Karinas Mitt liv i rörelse. Den är en verklig berättelse om en människa - och om världen. Den är personlig och just därför är den allmängiltig.

Boken handlar om Cunxin, som växer upp i en familj bestående av två gränslöst kärleksfulla föräldrar, Cunxin själv och hans sex bröder samt en farmor och en hel rad farbröder, fastrar, morbröder och mostrar. Kärleken i familjen är allas källa till livsglädje och styrka och deras materiellt mycket fattiga liv blir rikt tack vare att de har varandra. Som elvaåring blir Cunxin utvald av Madame Maos utsända att studera vid Beijings dansakademi och han flyttas från sin familj och allt han känner till, för att tjäna Mao och kommunismen genom att lära sej dansa balett. Boken skildrar sedan Cunxins liv på dansakademien. Han får bara träffa sin familj en gång om året vid det kinesiska nyåret och livet på skolan är hårt och ensamt. Det enda Cunxin kan göra är att satsa allt för att bli bäst. Det är så han ska ta sej ur fattigdomen och göra sina föräldrar stolta. Genom hårt arbete - inte talang - blir han också så småningom en av de bästa eleverna på skolan och som genom ett under får han ett stipendium - och tillåtelse - att åka till USA en sommar och träna där. Mötet med Väst, som han har hört så mycket illa om under sin uppväxt, förändrar hans liv och Cunxin återvänder så småningom till USA och hoppar av kommunismen. Det leder till en strålande danskarriär, men också till en oro att aldrig få träffa sina föräldrar, sina bröder och sina vänner i Kina igen.

Kinas huvudstad Beijing. Från en.wikipedia.org

Det är dock inte "bara" en berättelse om en pojke som dansar balett. Det är också berättelsen om Kinas moderna historia, om kvinnor vars lindade fötter hindrar dem från att gå, om arrangerade äktenskap, om en politisk ledare som dyrkas som en gud, om kulturrevolutionen, om vad det kan leda till att försöka utrota gamla seder och traditioner, om hur ettbarnspolitiken förändrade folks familjeband och om hur en förbättrad levnadsstandard och större frihet kan leda till människor glider isär och lever allt längre ifrån varandra. Det är berättelsen om att skiljas från sina föräldrar, om att bära ett alldeles för tungt ansvar på sina axlar, om att fostras av sina lärare, om svek och om vänskap som är så stark att man överlever. Det är dessutom en berättelse om balettens historia, om rysk, kinesisk och amerikansk balett, om förlegade undervisningssätt, om trasiga kroppar och om hur hårt arbete och höga ambitioner kan ta en hur långt som helst - med eller utan "talang".

Jag tror inte att Li Cunxin har som ambition att berätta världens historia. Jag tror att han helt enkelt vill berätta sin egen. Det är just därför världshistorien plötsligt känns så personlig och angelägen när jag läser boken.

Min smörsida

Föreställningsarbete

Återigen slår det mej vilken lång process en föreställning innebär. Just nu jobbar jag med två olika saker. Det ena är en föreställning två av mina kollegor ska göra. Jag har blivit ombedd att göra en koreografi och nu håller jag på att fnula på idéen. Det kan ta ett tag och jag låter det ta tid. Ångesten dämpas den här gången av att jag vet det övergripande temat för föreställningen och dessutom har fått ett motiv att jobba med i min koreografi. Inte ett rörelsemotiv, men så att säga ett idémotiv, som jag nu håller på att utveckla. Min research har hittills gått ut på att samla berättelser genom att läsa på internetforum, titta på film (igår såg jag Lost Highway, som gav mej en del bra utgångspunkter) och ta emot sånt folk vill berätta för mej om motivet. Samtidigt börjar idéer för improvisationer ta form. Nästa steg kommer vara att testa dem med dansarna. Föreställningen är i mars och jag inser att processen kommer pågå ända till dess.



Parallellt med det håller jag på att läsa in mej på boken, som kommer ligga till grund för vår föreställning med Kulturama i maj nästa år. Större föreställning = ännu längre process. Idén att utgå från den här boken kom för nästan ett år sen. Under slutet av vårterminen började jag jobba mer på den och nu läser jag alltså boken och sammanfattar händelserna i den, skriver ner vilka roller som kan behövas och vilka gruppscener som kan vara möjliga. Nästa steg blir att delge mina kollegor allt det och börja bena ut vem som vill jobba med vilken del och med vilka grupper. Under tiden formar sej också idéer om hur jag skulle vilja jobba med mina grupper. Alltihop känns väldigt spännande.

Se det här för mer idéer om hur man kan jobba med motiv och utveckling.

Berättelser

Tidigare undervisade jag på ett gymnasium och en folkhögskola. Där fick flera av mina grupper i uppgift att analysera Angelin Preljocaj film Bebådelsen. När jag läste analyserna och lyssnade på vad eleverna sa (vissa grupper gjorde skriftlig analys och vissa muntlig) blev jag mycket imponerad av deras iakttagelseförmåga och slutsatserna de drog, framför allt när de beskrev "handlingen" och karaktärerna. Någon såg en kärleksrelation mellan en tjej och en kille, någon annan såg en kärleksrelation mellan två tjejer. Någon såg en mamma-dotter-relation och någon annan en maktrelation mellan en förtryckande man och en förtryckt kvinna. Någon såg en vänskapsrelation. Någon såg en mer eller mindre abstrakt dröm, som den vitklädda vaknade från i slutet.



Häromdagen diskuterade jag Twighlight-filmerna med en vän. Jag uttryckte min avsky inför sättet att skildra unga kvinnor och det ideal jag tycker filmerna anger (läs mer om det här). Min vän förstod inte alls min upprördhet. "Bara för att det är så i filmen betyder det inte att det ska vara så i verkligheten," sa hon. "Det är ju bara en berättelse!" "Inga berättelser är bara berättelser!" kontrade jag. "Alla berättelser lär oss någonting. Det är därför vi har berättelser, för att vi ska få ta del av andras liv (fiktiva eller verkliga) och lära oss någonting av det."

Så är det naturligtvis, men vad vi lär oss är förstås olika från person till person. Hur vi tolkar en berättelse och vad vi lär oss av den skiljer sig beroende på våra erfarenheter och referenser samt vad som är viktigt för oss just nu. Jag tycker att mina elevers analyser av Bebådelsen är ett tydligt exempel på det. För mig är titeln en tydlig indikator på vad stycket "handlar om", vad som skildras, men ingen av mina elever hade sett vare sig ängeln eller Maria eller något budskap om jungfrufödsel. För dem betydde titeln inte ett dugg. Många hade aldrig ens hört ordet. Vad de såg grundade sig istället på deras referenser kring relationer, könsroller, drömmar, verklighet och film.

Inga berättelser är "bara" berättelser, men det är inte säkert att berättelserna berättar samma sak för mej som för dej.