Man lär sej inte alltid i rätt ordning

Jag undervisar balett.
Foto: Angelica Spång

För ett tag sen läste jag Mao's Last Dancer, där Li Cunxin berättar om sin barndom i Kina, sin balettutbildning, sin karriär som dansare och sitt liv i väst efter att han hoppat av kommunismen. En scen i boken, som jag tycker är väldigt intressant, är när Cunxin kommer hem på sitt första nyårslov. Då har han varit på balettskolan (ett internat) i ett år. Han har plågats av sina stränga och ovarsamma lärare och han har stretchats och böjts på de mest overkliga sätt. I sina lärares ögon har hans kropp förberetts för en dansarkarriär. Men har han lärt sej dansa? Nej. För den 12-årige Cunxin har allt varit meningslöst och än mer förlorar utbildningen sin mening, när två av hans kompisar ber honom lära dem några danssteg. Till att börja med försöker Cunxin få dem att utföra några av de stretchövningar, som baletteleverna utsätts för dagligen. Det misslyckas totalt. Förutom att kompisarna är på tok för oviga och odisciplinerade för att utföra övningarna vill de ju dansa, inte bara lägga upp benen på fönsterkarmen. Cunxin lär dem då de enda "danssteg" han har lärt sej under året, nämligen de grundläggande balettpositionerna.

Anekdoten ovan påminner mej om de två talade språk jag har försökt lära mej utöver svenska och engelska. I skolan läste jag franska i sju år. Jag började i sexan och höll på tills jag tog studenten. Ändå kan jag inte tala franska. Andra året på gymnasiet var jag på en skolresa till Paris, där jag och mina kompisar var överlyckliga om vi lyckades fråga efter vägen till något ställe och förstå beskrivningen som vi fick. Några tyngre konversationer än så var inte att tänka på. Tyska, däremot, lärde jag mej på ett år. Jag läste aldrig tyska i skolan, utan lärde mej det när jag pluggade dans och danspedagogik i Tyskland. Det finns några väsentliga skillnader i mina fransk- och mina tyskkunskaper. På franska kan jag inte konversera över huvud taget, men jag vet en del om hur verb, substantiv och adjektiv böjs beroende på genus, tempus och antal. Den tyska grammatiken har jag inga större kunskaper i. Böjer jag ett ord korrekt beror det snarare på tur än på skicklighet. Men jag kan kommunicera. Jag kan göra mej förstådd och jag kan förstå vad andra säger till mej - och det är väl det språk handlar om?

Franska verbformer. Från annyb.blogg.se

Ifall kopplingen mellan mina två exempel inte är solklar kommer här en förklaring. När man läser språk i skolan är risken stor att man lägger alldeles för mycket energi på att lära sej grammatiken, att uttrycka sej korrekt. Detsamma gäller balett. Där fastnar man ofta i bara öva teknik (dansens motsvarighet till grammatik, kan man säga) och att aldrig dansa. Att kunna uttrycka sej korrekt är förstås viktigt, om man vill bli tagen på allvar. I början har man dock inte så stort intresse av det. Det är viktigare att kunna kommunicera, att uttrycka sina mest grundläggande behov, att få kontakt med andra människor. Det spelar ingen roll om det handlar om talat språk eller kroppsspråk. Så småningom kan man bli mer nyanserad, men jag tror att det är först när man kan uttrycka sej lite grann som man blir sugen på att lära sej mer. Att plugga massor av grammatik eller öva en massa teknik, när man inte vet vad man ska ha det till, är meningslöst. "Det här är ju inte dans," säger Cunxins kompisar till honom, när han visar dem vad han har lärt sej. På samma sätt hade jag kunnat säga: "Det här är ju inte franska," när vi rabblade verbens böjningsformer (om jag hade varit så smart).

Jag och Johanna Chemnitz kommunicerar med rörelse.
Foto: Christian Björklund

När vi lär oss någonting utifrån behov lär vi oss det förmodligen i en alldeles rörig ordning. Vi kanske lär oss något jätteavancerat innan vi kan grunderna. Så var det i alla fall för mej med tyskan. Jag tänkte aldrig på i vilken ordning det var logiskt att lära sej språket. Jag försökte hela tiden hitta sätt att uttrycka det jag behövde säga just nu. Vokabulären och grammatiken växte under tiden i lite olika riktningar och ibland utan samband. Jag kunde inte uttrycka mej korrekt, men jag kunde säga det jag behövde säga. Därefter väcktes en lust att lära mej att låta lite smartare. På samma sätt är det med dans. Kanske behöver vi först upptäcka att vi kan uttrycka oss och kommunicera med rörelse. Sen kanske vi blir sugna på att lära oss uttrycka oss mer nyanserat.