Ingen dansundervisning = diskriminering

Förra veckan avgjorde kammarrätten i Sundsvall att föräldrar får hindra sina barn från att delta i delar av grundskolans obligatoriska undervisning av religiösa skäl. Det handlar om tre barn, som är laestadianer, som fortsättningsvis kommer vara uteslutna från skolans dansundervisning. Nyhetsrapporteringen beskriver det som att barnen "slipper" dansen, vilket är provocerande i sej. Även om grundskolans verksamhet är tvingande visar ordet "slippa" på en negativ attityd till undervisning, lärande och den gemenskap som uppstår av att alla deltar i allt tillsammans - inte minst inom de konstnärliga kunskapsområdena, där eleverna ofta får chans att samarbeta på ett annat sätt än i de teoretiska.

När jag var liten hade jag två klasskompisar som var med i Jehovas vittnen. De uteslöts ur all skolans verksamhet, som handlade om religiösa och andra högtider. Säga vad man vill om att skolan sysslar med den typen av ritualer, men att aldrig få vara med vid luciaövningar, julpyssel, skolavslutningar och klassfester gör att man blir utestängd från klassgemenskapen och kan i allra högsta grad räknas som diskriminering. Föräldrarna vill förvägra sina barn en viss typ av aktiviteter/undervisning och skolan går med på det. Jag vet inte i vilken mån barnen själva fick komma till tals, men när det gäller 7-8-åringar föreställer jag mej att det i första hand är de vuxna som bestämmer. Alla vuxna kring de här barnen var alltså överens om att utestänga dem från delar av undervisningen, på grund av att de tillhörde en viss religiös organisation. Är inte det diskriminering, så vet jag inte vad.

Samma sak gäller förstås de här tre laestadianska barnen, som nu inte får vara med och dansa - trots att det är ett obligatoriskt moment i ämnet idrott och hälsa och nödvändigt för att få betyg i ämnet. Alla vuxna är dock inte överens den här gången. Skolverket protesterar mot kammarrättens tolkning av skollagen. Den enskilda skolan, däremot, verkar inte ha någon egen uppfattning i frågan. De har inte vetat hur de ska handla och är nu tacksamma att domstolen har avgjort frågan åt dem. Märkligt, tycker jag. Det finns ju lösningar. Jag har inte jättestor erfarenhet i frågan, men den erfarenhet jag har säger mej att mycket handlar om hur dansmomentet presenteras. När jag och en av mina kursare hade vfu på en skola i Luleå frågade klassläraren oss: "Vi ska skriva i veckobrevet till föräldrarna att ni är här. Är det ok att vi skriver rörelse till musik istället för dans? Annars får de laestadianska barnen inte vara med." Självklart är det ok. Visserligen kan jag tycka att det är viktigt att benämna dans som just dans, men ännu viktigare är det såklart att alla elever får delta i undervisningen. I Stockholmsstadsdelen Hjulsta är dans som separat ämne obligatoriskt för alla elever och även där har det funnits föräldrar, som velat hindra sina barn från att delta av religiösa skäl. Rektor har då bjudit in de föräldrarna, för att titta på en danslektion - och de flesta har då ändrat uppfattning, eftersom det visat sej att det inte alls var den typ av dans, som de föreställde sej.

Det finns alltså lösningar - och säkert många fler än de jag beskrivit ovan. Det första man måste göra, tänker jag mej, är att fråga föräldrarna vad som är problemet med att barnen ska dansa. Utifrån svaret på den frågan går det dels att anpassa undervisningen och dels att visa föräldrarna att undervisningen kanske inte har det innehåll de tror. Ordet dans ger olika associationer till olika personer. Framför allt måste det viktigaste vara att alla elever kan delta i all undervisning. Att hindra vissa barn från att delta och tillgodogöra sej kunskap måste ses som diskriminering.

Läs också:

Dansen i Pajala och Dans i skolan, Pajala (2) på Scenbloggen

Nyhetsrapportering:

Slipper dans av religiösa skäl på P4 Norrbotten

Religiösa tjejer slipper skoldansen på P3 Nyheter

Elever kan få slippa viss undervisning på P4 Norrbotten

Tre laestadianska flickor slipper skoldansen på P4 Norrbotten

Anpassa undervisning sällan fråga för domstol på Sveriges Radio Nyheter

Laestadianska flickor slipper dans i skolan på Världen idag

Slipper dans av religiösa skäl på SvD Nyheter

Slipper dansa av religiösa skäl på DN.se

Laestadiansk flicka slipper dansa på Kyrkans Tidning

Slipper dans av religiösa skäl på NSD.se

Slipper dans av religiösa skäl på Norran.se

Laestadiansk flicka tillåts avstå från dans på Dagen.se

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Entreprenöriellt lärande = estetiska lärprocesser

För ett par år sedan var estetiska lärprocesser ett innebegrepp, som verkade diskuteras i alla möjliga sammanhang, men numer hör jag det ganska sällan. Istället har ett annat begrepp hamnat på allas läppar: entreprenöriellt lärande. Första gången jag träffade på det var när jag gjorde vfu på JB-gymnasiet. Då användes fortfarande termen problembaserat lärande i större utsträckning, men entreprenöriellt lärande var på ingång. Bland annat fick jag boken Så tänds eldsjälar, som handlar om just detta.

Så som jag upplevde arbetssättet på JB-gymnasiet gillade jag det verkligen. Eleverna arbetade väldigt självständigt, utgick från dåvarande kursplanernas mål och utformade själva projekt, som de genomförde på riktigt i grupper. De tog kontakt med företag, myndigheter och andra organisationer, institutioner och personer utanför skolan. Efter genomfört arbete utvärderade och bedömde de det tillsammans med en eller flera lärare. I början av utbildningen fick de ganska mycket handledning, för att lära sej arbetssättet. Sedan släpptes de mer och mer fria, för att under tredje året i princip vara helt självgående. Projekten var nästan alltid ämnesöverskridande och flera lärare arbetade tillsammans med eleverna i långa arbetspass. Det är mer eller mindre precis så jag tycker skolan borde fungera. 

Arbetssättet är alltså toppen, men hur är det med benämningen? Entreprenöriellt lärande. Förutom att det är en riktig tungvrickare säger det mer om vår tid än om processen och lärandet i sej. I Lgr11 kan man läsa följande:

"En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang. Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska därmed bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap."

Eh... ursäkta mej, men man hade kunnat behålla texten precis som den är och bara byta ut det sista ordet mot konstnärskap. Eller vetenskap för den delen. Ordet entreprenörskap berättar alltså enbart vad som anses viktigt i just det här samhället i just den här tiden. På en annan plats eller vid en annan tidpunkt hade kanske konstnärlighet eller vetenskapande ansetts viktigare. Efter att nyligen ha startat ett företag och försökt etablera mej i en stad där jag är okänd kan jag säga att processen är mycket lik den konstnärliga. Det handlar, precis som läroplanen säger, om att ta initiativ, lösa problem, lita på sej själv och pröva sina idéer. Och detsamma gäller naturligtvis den vetenskapliga processen, som kallas forskning.

Skolverket definierar entreprenöriellt lärande så här:

"Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta." [länk]

Jag vill bara säga som min kollega, som är musiklärare sa när hennes arbetsgivare ville skicka henne på kurs i entreprenöriellt lärande: "Jag kan redan detta. Jag jobbar med det varje dag."

Jan Björklund - baklängesministern

Förra veckan publicerade Aftonbladet en lista över alla reformer Jan Björklund och utbildningsdepartementet drivit igenom sedan 2006 - och sedan tagit tillbaka. Dansarutbildningen, lärarlegitimationen, högskolebehörighet... Läs hela listan här. Det mesta av detta har jag också kommenterat tidigare på bloggen. Klicka på etiketterna nedan, för att hitta inläggen.

Hur mycket ska en 12-åring tåla?

Vi var ungefär åtta år när en kompis, som liksom jag kunde läsa redan innan vi började skolan, sa till mej: "Bara för att man kan läsa tror de att man kan allting!" Det här är ett av mina starkaste skolminnen. Vi stod i korridoren utanför min kompis klassrum, ingen annan var där och det vi pratade om var att vi upplevde oss få mindre hjälp av våra lärare än andra. Kanske var det så att vi genom vår läskunnighet gav intryck av att klara oss bättre än vi gjorde inom kunskapsområden, som inte låg lika nära till hands för oss. Kanske fick därför mindre hjälp än våra klasskompisar. Eller kanske var det bara som vi inbillade oss. Som vuxen och lärare kan jag dock konstatera att det är lätt att tro att barn, ungdomar, elever är mognare och mer kompetenta än de är, om de är ovanligt duktiga på ett visst område. Kanske är det därför utbildningsdepartementet tror att vissa 12-åringar skulle klara av att bli utsparkade från sin skola och ändå gå vidare som om inget hade hänt?

För ett par veckor sedan utsattes eleverna i år 6 på Svenska Balettskolan för tre gallringsprov med resultatet att tre av arton elever inte får fortsätta i år 7. Utbildningsministern försöker, när SVT frågar, skylla på att skolan och Kungliga Operan har önskat den här typen av prov, men i Operans remissvar kan man se att så inte alls är fallet. Då försöker Björklund istället säga att det är för elevernas egen skull: "...det sker en ny antagning eftersom det har ansetts inhumant att låta eleverna gå år efter år efter år på en utbildning där man tidigt ser att de inte har förutsättningar att nå de slutliga målen. Då är det bättre att gå en annan utbildning." Men då bortser ministern från flera viktiga saker. För det första påbörjade eleverna utbildningen i år 4. Innan dess genomgick de antagningsprov. Det är alltså bara tre år sedan. Om man redan "tidigt ser att de inte har förutsättningar" har man ju gjort en total felrekrytering. För det andra går eleverna i grundskolan. Det finns ingen "annan" utbildning att gå. Alternativet är att gå i grundskolan utan tillägg av danslektioner. Svenska Balettskolans grundskola är ingen yrkesutbildning, utan en förberedande utbildning inför den gymnasiala yrkesutbildningen för dansare. För att bli antagna dit måste eleverna göra ytterligare ett antagningsprov. Även ungdomar, som inte har gått den förberedande utbildningen, kan söka till gymnasieutbildningen (och jag vet flera som kommit in, så det är inte bara för syns skull). Man har alltså ingen som helst nytta av att gallra ut några elever inför sjuan.

För det tredje når samtliga av de arton elever som går i år 6 alla de mål skolan har satt upp för såväl dansen som övriga ämnen. Genom att låta en extern jury avgöra att några av eleverna inte får gå kvar underkänner man alltså de ordinarie lärarnas bedömning (vilket förvisso går helt i linje med Björklunds övriga politik). Det blir dessutom väldigt svårt att förklara för eleverna att de inte få gå kvar trots 100% måluppfyllelse. Juryn har löst det genom att lämna ett kuvert i handen på eleverna, i vilket deras "antagningsbesked" finns. Snacka om att avsäga sej sitt ansvar. För det fjärde infördes de här reglerna 2011, samtidigt som övriga skolreformer. Då hade årets sexor redan gått ett år på skolan. Att de eventuellt skulle kunna gallras bort inför sjuan var alltså inget de visste, när de antogs till utbildningen. Är det verkligen rimligt?

För det femte visar förfarandet på en total brist på förståelse för att varje elev följer sin egen utvecklingskurva. Vad jag vet är det inte särskilt vanligt att utvecklas i jämn takt hela tiden. Snarare händer oftast jättemycket under en period, som sedan följs av en period av stiltje, för att utvecklingen så småningom ska ta fart igen, och så vidare. Det betyder att även om en elev ligger efter de andra i år 6 kan hen mycket väl vara bäst i klassen i år 9. 

"Det är en tuff bransch," säger vissa. "Det måste eleverna förberedas på. Ska de vara dansare måste de klara av att bli prövade och bortgallrade." Visst. Det är en tuff bransch. De av eleverna som inleder en yrkeskarriär inom dans kommer att testas och ratas i det oändliga. Men måste de verkligen utsättas för det när de är 12 år? "Även om man naturligtvis blir besviken när man är 12-13 år att man inte blir antagen i nästa steg så är det ändå så att när man blir äldre och inte nådde målen så har man också lurat ungdomarna," säger Jan Björklund. Det är ungefär samma typ av argumentation. Jag skulle hellre vilja påstå att om man antar barn till en utbildning med föresvävningen att de ska gå där till och med år 9 och om de dessutom klarar målen och sedan ändå blir utslängda efter år 6 - då har man lurat dem. De må vara antagna till en elitutbildning och de må tillhöra eliten inom dansområdet, men i övrigt är de helt vanliga 12-åringar. Om det faktiskt har visat sej att en elev inte alls utvecklas, trivs eller lägger ner så mycket arbete som är nödvändigt på dansen finns ju något som kallas utvecklingssamtal. Ett samtal som hålls mellan eleven, hens vuxna och en lärare som eleven känner, där man kan prata om varför det inte går så bra, vad som skulle behöva förändras och ifall eleven kanske skulle må bättre någon annanstans. Man kan inte låtsas att eleverna är vuxna, bara för att de går i en speciell grundskola.

Fotnot: Nu ses reglerna över och kommer eventuellt förändras, men de tre som inte blev godkända på sitt dansprov får inte komma tillbaka till skolan i höst oavsett hur det blir med reglerna.

Läs också:

SVT: 12-åriga skolelever ratades av jury

SVT: Kungliga Operan om gallringen: "Orimlig"

SVT: Björklund: "Bättre att de går en annan utbildning"

SVT: Regler för balettskolor ses över

SvD: Gallring till balettskolor ses över

Metro: Gallring till balettskolor ses över

Det var visst fler steg bakåt än jag trodde

När jag igår kväll lyssnade på Ekot fick jag veta att jag tydligen hade missat en del av antireformen jag skrev om igår. Inte bara den som undervisat i ett ämne, som hen saknar utbildning för, ska bli behörig i det ämnet om hen är behörig i andra ämnen - den som själv anser sej ha tillräckliga kunskaper i ett ämne ska kunna ansöka om validering och, om hen godkänns, bli behörig att undervisa i ämnet. Hur valideringen ska gå till är lite oklart (åtminstone i Ekots rapportering), men den sökande måste i alla fall gå till en högskola eller ett universitet och få sin sak prövad. Jag antar att det rör sej om att på något sätt tenta av ämnet. Utbildningsministern påpekar att det inte finns någon garanti att lärosätet godkänner valideringen, men "om man anses ha tillräckliga kunskaper, då får man ju behörighet".

Här finns en intressant sak att notera. Universitet och högskolor, som utbildar och examinerar lärare, anses inte kompetenta nog (eller av annan anledning olämpliga) att bedöma de nybakade lärarnas förmåga att undervisa och interagera med eleverna. Därför har ett introduktionsår införts, varefter den rektor som valt att anställa den nästan-färdiga läraren bedömer om hen är tillräckligt bra för att bli legitimerad och därmed behörig att undervisa i de ämnen hen utbildat sej i. Samma lärosäten ska nu ansvara för validering av (icke-dokumenterad?) kunskap, som eventuellt är tillräcklig för att den sökande ska få undervisa i den.

Det här börjar nästan bli komiskt. Min stora undran nu är om möjligheten till validering enbart gäller redan legitimerade lärare (i annat ämne). Annars finns det ett och annat ämne jag skulle kunna tänka mej att pröva lyckan i, nu när jag snart är obehörig i det ämne jag har 180 hp i.

Läs också mina andra inlägg om lärarlegitimation.

Nämen, varför inte backa ett par steg till?

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. På framsidan kan man läsa att endast 17% av Sveriges lärare är behöriga att ansvara för de ämnen de undervisar i. Den som öppnar tidningen kan se att det inte är riktigt sant. LT:s rubriksättare verkar vara kompis med utbildningsministern och dagspressen. Rubriken bygger på resultatet av en undersökning, som visar att 83% av lärarna undervisar i ett eller flera ämnen de inte är behöriga för. Det innebär till exempel att en lärare, som är behörig i svenska och historia, kanske dessutom undervisar i samhällskunskap. Endast 17% undervisar alltså enbart i ämnen de har behörighet för.

Utbildningsdepartementet har insett att det här är ett problem, som ställer till det lite för legitimationsreformen och tillsammans med båda lärarfacken har man kommit fram till en kompromiss (som förmodligen ingen är nöjd med). Häromveckan meddelade Jan Björklund att lärare över 50 inte kommer omfattas av behörighetskravet. Jag skrev en kommentar om det. Nu tar man bort åldersgränsen och pratar istället om mängden erfarenhet. En lärare, som har legitimation i ett ämne, blir också behöriga i alla andra ämnen, som hen undervisat i minst åtta av de senaste femton åren. Någon, som kom in på lärarutbildningen direkt efter gymnasiet, pluggade i fyra år och sedan har undervisat i ett annat ämne än de hen har utbildning i under åtta år, kan alltså vara 31 år gammal. Förutsatt att hen stannar i läraryrket har den personen alltså 34 år kvar att undervisa i ämnen som hen inte är utbildad i. "Vi når aldrig en hundraprocentig behörighet," säger Jan Björklund till LT, "men andelen obehöriga kommer successivt att minska." Successivt betyder i det här fallet utdraget under en period på ungefär 34 år.

Eller 44 då, om vi ska jobba till 75, som samma regering tycker verkar vara en bra idé.

Låt mej sammanfatta. Om jag har förstått saken rätt är följande lärargrupper numer undantagna från de regler, som från början gällde för lärarlegitimation:

• Legitimerade lärare, som undervisar i ett eller flera ämne/n som de inte är utbildade i (enligt LT gäller det tiotusentals lärare)
• Danspedagoger, som arbetar/har arbetat i skolan
• Modersmålslärare
• Personer som undervisar på Svenska Balettskolan
• Yrkeslärare
• Lärare i kulturskolan
• Personer utan lärarexamen, som Skolöverstyrelsen tidigare har "gjort behöriga"

Ändå upprepar fortfarande såväl utbildningsministern som båda lärarfacken med tre dårars envishet att det här är en lyckad reform. Jag säger inget mer.

Artiklar på Lärarnas Nyheter:

Erfarenhet blir behörighetsgivande

"Stor risk för godtycke"

Tiotusentals slipper krav på fortbildning

Fem frågor om legget till utbildningsminister Jan Björklund

Utbildningsdepartementet fortsätter att gå vilse i sin egen argumentation

Det är inte enbart i frågan om lärarlegitimation, som regeringen - om än ett steg i taget - backar. Den här veckan har vi även fått veta att de elever som bedöms enligt det nya betygssystemet (A-F, sedan ht 2011) kommer att söka till högskolan i en egen kvotgrupp. Det innebär att de alltså inte kommer att konkurrera om utbildningsplatserna med sökande som fått betyg enligt det gamla systemet (MVG-IG). Anledningen? Jo, att det är svårare att få A än det var att få MVG. Kraven är högre, vilket leder till att de yngre eleverna missgynnas i jämförelse med de äldre.

Jag kan bara säga ursäkta, men var det inte det som var meningen? En av poängerna med att införa ett nytt betygssystem var väl just att kraven skulle höjas, att differentieringen skulle bli större, att de som var riktigt duktiga skulle få cred för det? Eller är mina minnen helt förvrängda? Nu lakas ju liksom den idén ur lite. Eller? Det verkar som om man ännu en gång har blivit överraskad av något, som borde varit lätt att förutse. Förtroendet sjunker ytterligare.

Media: LN, SvD, SVT, SR

Regeringen backar ytterligare två steg

Lärare över 50 ska undantas från legitimationskravet och tilldelas lokal behörighet i ämnen som de undervisat i länge - om de är legitimerade i något annat ämne. Det är utbildningsdepartementets senaste förslag på reform av legitimationsreformen. Ett försiktigt steg - men ändå ett steg - tillbaka. Ojdå, just det. Det är kanske lite konstigt att lärare, som ansvarat för undervisningen i ett ämne i kanske 25 år plötsligt blir obehöriga. Kanske finns det en grupp inom något av lärarfacken som har lobbat för detta? Det finns i alla fall en facklig grupp, som arbetat för det andra förslaget regeringen kommer med nu: att danspedagoger utan lärarexamen ska kunna få lärarlegitimation. Ojdå, hoppsan. Vi hade inte tänkt på att det inte fanns någon lärarutbildning i dans före 2003. Det verkar som om de första danslärarna blev färdiga 2008 och de är visst inte så många att det ens räcker till en per gymnasieskola i Sverige. Ännu ett steg tillbaka alltså - och den här gången ett ganska stort sådant.

Men vänta nu. Alla danspedagoger och en stor del av alla lärare mellan 48 (de ska fylla 50 senast 2015) och 65? Det är ganska många. Och det är inte de enda som har undantagits regeln. Modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i kulturskolan har möjlighet att söka legitimation, men behöver inte ha någon för att anses behöriga. "Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation..." säger Jan Björklunds presschef Anders Andrén till Lärarnas Tidning. Men ursäkta mej, var inte grejen med lärarlegitimationen att rensa upp och göra det tydligt vilka som är behöriga och inte? Att skärpa kraven, så att enbart utbildade och kvalificerade lärare skulle finnas kvar i skolan? Det verkar just nu snårigare än någonsin och för varje steg regeringen backar ökar förvirringen ännu mer.

Alldeles för mycket pengar, som hade kunnat läggas på skolan, har redan slösats på det här projektet. I och med att så många grupper redan är undantagna blir reformen dessutom helt tandlös. Löp linan ut och dra tillbaka hela idén! säger jag. Och låt oss ägna oss åt undervisning i lugn och ro.

Och så lär er till nästa gång att inte alla lärare undervisar i svenska, engelska och matte.

Vem får kalla sej danslärare?

Den frågan ställer en av mina kollegor på facebook idag. Hon jämför med att kalla sej massageterapeut efter att ha gått en massagekurs och påpekar att det är dags att börja reda ut begreppen. Jag håller helt med. Det är hög tid för utredning.

Förra året publicerade Thérèse ett inlägg på Tankestormar om samma problematik i terapisammanhang: Vem är vem i den terapeutiska djungeln? Där beskriver hon vad som skiljer en legitimerad psykolog från en legitimerad psykoterapeut, en psykiater och en terapeut (utan legitimation). Psykolog, psykoterapeut och psykiater är skyddade yrkestitlar medan terapeut är något i princip vem som helst kan kalla sej.

Lärare är ingen skyddad yrkestitel. I praktiken kan alltså vem som helst kalla sej det - och det är också vad som händer, inte minst i dansvärlden. En person som kallar sej danslärare kan vara:

• Legitimerad lärare, behörig att ansvara för undervisning och betygssättning i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Lärare utan legitimation men med lärarexamen, behörig att undervisa (men inte ansvara för undervisningen eller sätta betyg) i dans i förskolan, grundskolan eller gymnasiet.
• Danspedagog med danspedagogexamen, obehörig att undervisa i allmänna skolväsendet, men med betydande pedagogisk utbildning.
• Utbildad dansare, men utan pedagogisk utbildning, med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Utbildad danshandledare (folkhögskoleutbildning) med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Helt outbildad med mer eller mindre erfarenhet av undervisning.
• Anställd på heltid, deltid eller timmar i det allmänna skolväsendet, kulturskolan, studieförbund eller privat dansskola.
• Egenföretagare.

Jag har till och med sett tonåringar, som undervisar 1-2 klasser i veckan i studiecirkelform, kalla sej danslärare.

Det här är ett problem ur kvalitetssynpunkt. När man inte gör någon språklig skillnad på olika undervisande kategorier, vare sej det gäller utbildning eller var man undervisar (obligatorisk eller frivillig verksamhet). Eleverna kan omöjligt avgöra skillnaden och min erfarenhet är att till och med arbetsgivarna är förvirrade. För oss som har utbildning krävs det alltid en förklaring av vad vår utbildning och examen innehåller, för att vi ska kunna hävda oss i jämförelse med dem som saknar utbildning.

Lärarlegitimationen ska ju kanske på något sätt råda bot på detta, men fungerar det verkligen? Om regeringen verkligen menar allvar med sin intention att "höja lärarnas status" borde de göra lärare till en skyddad yrkestitel. Ett problem kvarstår dock: Vad händer med oss, som har utbildning men inte är kvalificerade för legitimation? Får jag kalla mej danslärare?

Personer som undervisar utan pedagog-/lärarutbildning skulle kunna kallas dansinstruktörer eller dansledare. Personer med danshandledarutbildning är såklart danshandledare.

Kaosreformen

Idag kom senaste numret av Lärarnas Tidning. Det första jag fick se, när jag öppnade tidningen (eftersom jag alltid bläddrar bakifrån) var följande insändare:

Vi är två lärare som läste på Malmö högskola under 90-talet. Vi läste exakt samma kurser och tog examen tillsammans. I höstas fick vi våra legitimationer. Till vår förvåning upptäckte vi att vi inte är behöriga i samma ämnen. Det känns ganska oseriöst. Hur kan två lärare som gått precis samma utbildning få olika behörigheter? En av oss får ha bild och musik i årskurs 1-3. Den andra inte. Är detta rimligt och vem har rätt behörighet? Hur ska vi veta när inte Skolverket vet?

Visserligen är det inte enbart utbildning/examen som räknas, utan också var man jobbat och vilka ämnen man undervisat efter examen spelar in, men ändå. Precis som insändarskribenterna påpekar är det oseriöst. Hela den här reformen är kaos. Hur kan Skolverket underkänna oss*, när våra lärosäten har godkänt oss?

*Oss som fått avslag på hela eller delar av ansökan, som till exempel den ena av insändarskribenterna.

Debattartikel i DN

DN Debatt publicerade igår en debattartikel av Gustav Fridolin och Jabar Amin från Miljöpartiet. Jag har inget att anmärka på, förutom att (mp) varit med och beslutat om lärarlegitimationen och introduktionsåret, men det är ju en annan historia. Här är artikeln.

Varför jag gillar Centerns förslag på nytt idéprogram

Det finns egentligen bara en avgörande anledning: Det är konsekvent. Att min spontana reaktion på detta var förvåning fick mej att inse hur ovanligt det är med konsekvens i svensk politik. Oavsett vilka åsikter man har måste man ju ändå säga att Centern med förslaget om nytt idéprogram profilerar sej som det enda verkligt liberala partiet. Är man liberal måste man vara för fri invandring och mot skolplikt. Liberalismens största styrka är, enligt min åsikt, åsikten att varje människa har rätt att leva som hen vill. Flersamma relationer borde därför vara ungefär lika kontroversiellt för liberaler som homosexualitet - det vill säga inte alls.

Men i alla fall, mest intressant för den här bloggen är idén om avskaffad skolplikt. Om folk kunde sluta få panik, så fort någon föreslår en radikal förändring, kanske vi kunde få ett intressant samtal om vad det skulle innebära praktiskt och filosofiskt. Hur skulle skolan behöva förändras? Hur stort ansvar skulle läggas på föräldrarna? Skulle skolan över huvud taget finnas kvar? Skulle lärare tvingas marknadsföra sej som egenföretagare? Skulle utbildning bli en hushållsnära tjänst? Här blir också liberalismens största svaghet synlig, nämligen att en förutsättning för ett fungerande liberalistiskt samhälle är att alla människor är friska och starka. Alla måste alltid vara kapabla att fatta rationella beslut och ta ansvar för konsekvenserna. När det gäller skolan handlar det om barn, en grupp som har mycket lite att säga till om i samhället och som är helt beroende av schyssta (eller oschyssta) vuxna. Vad händer, om vårdnadshavare väljer att hindra sina barn från att gå till skolan? Idag är det förbjudet, men med avskaffad skolplikt hjälper det inte att man säger att alla barn har rätt att gå i skolan - för hur ska man veta vad barnen vill, om föräldrarna håller dem hemma?

För lite smartare och bättre underbyggda tankar kring skolplikt rekommenderar jag Björns blogg. I övrigt hoppas jag på att fler partier följer Centerns exempel och bestämmer sej för att sticka ut lite med ett eller annat radikalt förslag. Då skulle järnrören inte längre vara ensamma på det området och kanske inte heller dominera så fullständigt i media.

Ett citat som skulle kunna handla om den svenska skolpolitiken

"Sedan han ställde in pulpeten i buren har hon helt slutat leka. Även om han saknar stunderna när han satt i solen och iakttog henne då hon jagade sin egen olydiga skugga är han övertygad om att det nya arrangemanget är bra för hans lilla elev. Sedan lekarna upphört ger hon ett fogligt intryck, men han känner henne bättre än så, hon gör fortfarande uppror mot hans lektioner. Varje morgon när han kommer tillbaka till verkstaden har hon pillat ut block och kritor mellan spjälorna och skjutit bort dem så långt från buren som det är möjligt. När hon tar hjälp av en pinne för at skjuta iväg de föraktade föremålen ännu längre bort från gallret bestraffar han henne genom att börja ransonera hennes mat. Om hon klarar av att lösa problemet med att göra sig av med papper och penna är hennes intelligens tillräcklig för att lära sig teckna, resonerar han. Han plockar bort apelsinerna från menyn eftersom han har förstått att hon älskar dem." - ur Darling River av Sara Stridsberg

Då kanske jag kan bli legitimerad i alla fall?

Regeringen föreslår nu en ändring i skollagen, när det gäller legitimation och behörighet (LN). Förslaget innebär att fritidspedagoger blir behöriga att ansvara för verksamheten i fritidshem, trots att de inte har/kan ansöka om lärarlegitimation. Helt rätt och helt logiskt, om ni frågar mej. Dessutom innebär förslaget att bland andra musiklärare ska kunna ansöka om lärarlegitimation, även om de har haft en annan arbetsgivare än en skola. Äntligen, säger jag. Många musiklärare, liksom lärare i andra konstnärliga ämnen, är anställda vid kulturskolan eller ett studieförbund. Ofta köps hela eller delar av deras tjänster av grund- och gymnasieskolor, men eftersom de inte är anställda av skolan räknas inte deras erfarenhet, om de ansöker om legitimation, vilket såklart är helt befängt. Men nu blir det alltså förhoppningsvis ändring på det.

Det jag undrar är: gäller ändringen även danslärare?

Vad tjänar en superlärare?

I regeringens utredning om karriärsteg för lärare föreslår utredaren Anita Ferm två sådana, förstelärare och lektor (LN1, LN2). Terminologin är både skrattretande och lite skrämmande. Lektor är väl ok, men "förstelärare" låter som något hämtat från en svunnen tid. Vi skulle kunna återinföra "ordningsman" när vi ändå håller på. Dock är det varken lika skrattretande eller lika skrämmande som termen "superlärare". Oklart vem som har hittat på det, men DN använder det hurtfriskt i en artikel idag (jag hoppas det är DN och inte Skolverket, som har valt begreppet). Jag visste faktiskt inte att Skolverket hade skickat ut ett gäng superlärare för att rädda skolvärlden, men tydligen är det så. De måste ha blivit inspirerade av SVT:s dokusåpa Klass 9A. Men känns det inte lite som om Skolverket och Anita Ferm har gått om varandra lite? Båda arbetar ju på uppdrag av regeringen! Alltså borde väl "superlärare" vara med bland de möjliga karriärstegen? Frågan är bara om det ska komma före eller efter lektor. Kanske är de helt oberoende av varandra?

Förresten finns det ju ännu fler möjligheter för lärare. Man kan vara legitimerad eller olegitimerad och man kan ha lite olika kvalitetsstämplar. Jag kan urskilja inte mindre än sex karriärsteg i nuläget:

1. Lärare. Har en lärarexamen, men har inte fullgjort sitt introduktionsår. Denna lärare får hanka sej fram på vikariat, tills hen lyckas få en introduktionsplats.
2. Legitimerad lärare. Har en lärarexamen och har fullgjort sitt introduktionsår, betalat en slant och genomlidit byråkratisk väntan. Denna lärare får ansvara för undervisning i sina ämnen och den skolform/åldersgrupp hen är legitimerad för samt sätta betyg.
3. Kvalitetsstämplad lärare. Är lärare eller legitimerad lärare och har dessutom genomgått en procedur, där en privat aktör har bedömt och gett feedback på hens undervisning. Arbetsgivaren har betalat en stor slant och läraren själv en lite mindre. Ännu oklart vad denna lärare har för förmåner och ansvarsområden, som skiljer henom från den legitimerade läraren. Kanske beror det lite på.
4. Förstelärare. Är legitimerad lärare och dessutom yrkesskicklig. Denna lärare coachar sina kollegor och utvecklar undervisningen (som om vi inte gör det, allihop). Hen kan också vara huvudlärare i sitt ämne och ansvara för lärarstuderande. För detta får hen 5000:- mer i lön än sina kollegor.
5. Lektor. Är legitimerad lärare (antar jag) och har dessutom en licentiat- eller högre examen. Denna lärare sprider ämneskunskap till sina kollegor och bedriver forskning som gynnar undervisningen. För detta får hen 10000:- mer i lön än sina kollegor.
6. Superlärare. Är legitimerad lärare och eventuellt också kvalitetsstämplad, förstelärare eller lektor (men inte nödvändigt, gissar jag). Denna lärare är utsänd av Skolverket till särskilt utvalda skolor med riktigt usla betygsnivåer, för att coacha enskilda lärare till att förstå att det är deras personliga fel och inte den orimliga arbetsbelastningens dito att resultaten är så låga.

Jag vill gärna skicka detta tillbaka till Anita Ferm för vidare utredning. Fortfarande ter sej nämligen möjligheterna till karriär tämligen oklara och godtyckliga.

Subventionerad läxhjälp

Den här veckan har det talats om ett regeringsförslag om subventionerad läxhjälp och som vanligt hamnar debatten lite snett (AB, GD, svt, DA, Arbetet, P3, SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2) Det diskuteras huruvida det enbart gynnar de redan rika medan det är oanvändbart för familjer med mindre ekonomiska resurser. En viktig fråga på sätt och vis, eftersom den ena ekonomiska reformen efter den andra fungerar på just det sättet. Bidrag till fattiga och sjuka dras in och ges istället till rika och friska i form av olika ”avdrag”, vilket ju i praktiken är detsamma som ett bidrag. 

Guvernant.
Från unlearningracism.org

Just när det gäller läxhjälp skulle jag dock vilja att man diskuterade något annat, nämligen följande: Om det är så många som har behov av att köpa semiprofessionell läxhjälp att det finns någon mening med att subventionera det är väl det ett tecken på att något inte står rätt till i skolan? Det måste väl ändå vara meningen att huvudparten av skolarbetet ska ske i skolan? Om det ges läxor ska väl de inte vara så komplicerade att eleverna behöver hjälp för att klara av dem? 

På något sätt känns det som ytterligare ett förslag som antyder att vem som helst kan undervisa – utom möjligen de med lärarutbildning. Därför har jag ett annat förslag: Kan vi inte bara återinföra guvernanter till de rikas barn, så kan skolan få jobba med de andra i lugn och ro?

För många esteter?

Först orkade jag inte kommentera Tomas Tobés (m) uttalande om att för många elever väljer programmet för estetik och att platserna borde begränsas. (SvD, LN) Det är så dumt så jag inte vet i vilken ände jag ska börja. När sedan muf gick ut och kritiserade moderpartiet för deras korkade förslag tänkte jag: Skönt. Då behöver inte jag göra det. Men muf:s kritik grundar sej enbart i idéen om total valfrihet och innebär ingen djupare analys av vad programmet för estetik och humaniora syftar till eller skapar för typ av medborgare. Nä, då är läraren Linus Widners inlägg i debatten betydligt mer nyanserat. Bland annat påpekar han att inte alla estetelever blir professionella konstutövare, men att det de lärt sej på gymnasiet kommer till nytta ändå:

"Vad de [eleverna] än har valt att arbeta med i framtiden har de en sak gemensamt: alla har gått ut i världen stärkta i vilka de är och vad de vill. De har tillskansat sig erfarenheten att möta människor av alla bakgrunder, att själva driva projekt och vända motgång till framgång."

Widner avslutar med att kommentera det faktum att personer, som lärt sej ett konstnärligt förhållningssätt, blir normbrytande och kritiskt tänkande:

"Estetiska programmet sitter inte fint. Vi lär våra elever att se på saker ur alla vinklar. Är det därför vi ska marginaliseras?"

Detta talade också koreografen Efva Lilja om i sitt föredrag Förstår du vad jag inte säger? på lärardagarna, där hon också själv bröt mot normerna för hur ett föredrag ska gå till. Föredraget finns på Lärarkanalens hemsida.

Köp en kvalitetsstämpel

I mars kunde vi läsa på Lärarnas Nyheter att en handfull lärare i Jönköpings kommun ska få möjlighet att bli kvalitetsstämplade av externa observatörer från Arete Meritering. Det kostar läraren själv 5000:- och skolhuvudmannen 24000:- per lärare. Dessutom måste huvudmannen betala 48000:- i licensavgift för att över huvud taget få vara med i projektet. När denna lilla slant är insatt på Aretes konto blir läraren observerad och får möjlighet att plocka ihop till en meritportfölj (vad nu det betyder).

För mej verkar det helt rimligt att ett privat företag kommer på en sådan här idé, men att det är tillåtet att genomföra den framstår som fullständigt vansinnigt. Lärarfacken önskar karriärtjänster för lärare, men det kan aldrig vara meningen att karriärstegen ska bygga på godtyckliga kvalitetsstämplar från privata aktörer. Jag antar att det här bara är en första märkning, som lärare kan köpa. Om det tillåts fortsätta är risken stor att den ena märkningen efter den andra poppar upp på marknaden – precis som miljö- hälso- och rättvisemärkningar på livsmedel. Märkningarna på livsmedel var från början tänkta att hjälpa konsumenterna att välja bra produkter, men den fullkomliga märkesinflationen har lett till att alla olika symboler snarare försvårar i valet av matvaror. Vilken är egentligen bäst? Den lilla grodan, den vinkande arbetaren, det gröna trädet, maskrosen, svalan, svanen, nyckelhålet eller den gamla vanliga KRAV-symbolen? Om tio år står kanske ungdomar och föräldrar lika förbryllade inför svärmar av märkningar på skolor och lärare, som de ska välja mellan. Redan idag konkurrerar skolorna med varandra genom att basunera ut mer eller mindre relevanta argument för att välja just oss. Kan vi i framtiden vänta oss argument som: ”Vi har 43 legitimerade, 50 kvalitetsstämplade och en hbtq-certifierad lärare!” Eller kanske: ”Vår skola är märkta med både grodan, arbetaren, trädet, maskrosen och svalan!” Hur ska elever och föräldrar kunna välja? Och varför ska de välja över huvud taget?

Det är såklart inte bara för elever och föräldrar privata kvalitetsstämplar ställer till problem. Ska olika stämplar vara meriterande vid arbetssökning? Hur ska arbetsgivaren i så fall kunna avgöra vilka stämplar som är seriösa och vilka som inte är det? Och är det etiskt att låta lärare och skolor köpa sina märkningar? Redan snart måste lärare börja betala ett par tusen för att få den obligatoriska legitimationen. Om inte det räcker måste de kanske punga ut med betydligt större summor för att få alla de märkningar som kommer behövas för att anses vara en kvalitetssäkrad lärare. Precis som det idag finns helekologiska, nyttiga och rättvisa livsmedelsproducenter, som inte har råd att betala för märkningar som garanterar att de är det kommer det kanske finnas fantastiska lärare, som inte har råd med sina stämplar.

Privata betalmärkningar är inget sätt att säkra kvaliteten i skolan, men skolministerns svartmålning av skolan i allmänhet och lärarutbildningen i synnerhet – ivrigt understödd av massmedia – har öppnat för en sådan marknad. Hur lång tid kommer det ta innan Björklund inser detta?

Mer idrott = bättre betyg i teoretiska ämnen

Häromdagen kunde vi höra på Ekot att unik forskning i Malmö visar att elever, som har idrott i skolan varje dag presterar bättre i de teoretiska ämnena (se också DN, BT, Sydsvenskan, HD, SvD och AB). Forskarna har låtit elever på en skola i Bunkeflo ha idrott varje dag från skolår 1 till skolår 9. Andelen elever med fullständiga slutbetyg är betydligt större i den gruppen än i referensgruppen, som har haft idrott två gånger i veckan. Eleverna, som intervjuas av Ekot, tycker att de känner sej lugnare när de har haft idrott och därmed kan koncentrera sej bättre än annars under de teoretiska lektionerna. Forskaren Ingegerd Ericsson drar slutsatsen att det inte alls behöver vara så att man ska satsa på mer teori i skolan, om man vill höja elevernas resultat, utan att man ska låta dem röra på sej mer.

Inslaget gör mej kluven. Först blir jag förstås glad att det kommer fram positiva forskningsresultat om rörelse för barn och ungdomar. Förutom bättre teoretiska prestationer hade också eleverna bättre muskulatur och hälsa i allmänhet än andra ungdomar i samma ålder. Jag blir glad, eftersom det kanske, kanske leder till mer rörlig aktivitet i skolan. Men samtidigt blir jag en aning betryckt. Det här forskningsresultatet och presentationen av det säger ingenting om det värdefulla i att vara kunnig i idrott och hälsa i sej, utan lyfter enbart fram att idrotten kan vara en hjälp för de teoretiska ämnena, eller som man säger i Ekot – skolämnena. Det är en vanlig inställning att skolämnena är de teoretiska ämnena, medan de praktiska och konstnärliga kunskapsområdena ses som avbrott i skolarbetet, något roligt eller i bästa fall något som kan vara till stöd för det teoretiska lärandet.

Men spelar det någon roll? frågar jag mej. Är det viktigt varför man inför mer idrott, dans, slöjd eller andra icke-teoretiska ämnen? Är inte det viktiga att man gör det? Mitt svar är att det spelar stor roll. Så länge de praktiska och konstnärliga ämnena ses som hjälpgummor och inte som självständiga kunskapsområden kommer de alltid vara undanskuffade och bortträngda. Deras värde ligger då enbart i deras förmåga att stödja lärandet i andra ämnen och de kunskaper som är specifika för den aktuella disciplinen (till exempel dans) kommer tappas bort. Det som egentligen är självständiga discipliner reduceras till metoder i andra discipliner (till exempel matte eller svenska). Jag menar inte att det är fel att använda praktiska och konstnärliga metoder i teoretiska kunskapsområden, men det får inte vara det huvudsakliga syftet med att ha de ämnena i skolan. Att daglig fysisk aktivitet leder till bättre prestationer i teoretiska ämnen måste ses som en bieffekt och får inte förvandlas till syftet för skolämnet Idrott och hälsa.

Läs också Jacob Gudiols intressanta reflektioner kring studien i inlägget Mer träning i skolan ger bättre skolbetyg - mer om studien