Dorte Olesen kan inte åka till Ryssland

I helgen läste jag den här artikeln om att koreografen Dorte Olesen måste ställa in ett projekt i Ryssland på grund av deras nya heterosexistiska lagar. Eftersom projektet innebär att låta ungdomar utforska identiteter (bland annat sexuella) räknas det som "propaganda för homosexualitet", vilket är olagligt i Ryssland. Jag vet inte ens var jag ska börja skriva om detta. Att påpeka det odemokratiska i att censurera konst känns onödigt. Att analysera konsekvenserna av att förbjuda identiteter gör mej gråtfärdig.

Mitt arbetes värde i pengar

Jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna stora pengar. Hade jag gjort det hade jag varit grymt besviken vid det här laget. Nej, jag valde mitt yrke, för att det känns givande och meningsfullt samt att jag är bra på det. Men ändå, pengar behöver vi ju alla, så jag tar betalt när jag utför detta givande och meningsfulla arbete. Det är dock inte alla som vill betala. Väldigt ofta, faktiskt, blir potentiella uppdragsgivare förvånade, när jag berättar vad det kostar att använda sej av min kompetens. För några månader sedan blev jag till exempel ombedd att hålla en workshop i en kommunal verksamhet på annan ort. De erbjöd mej 500:- i ersättning. Inklusive moms. Ingen reseersättning. Jag skulle ha gått back på det jobbet. Inte bara som i att jag inte hade fått ut någon lön, utan det hade faktiskt kostat mej pengar att åka dit. Ändå verkade uppdragsgivaren inte förstå det ohållbara i detta.

Imorse blev jag ännu en gång utsatt för ett provocerande samtal, vilket ledde till att jag skrev det här på twitter:

Vad skönt det skulle vara att jobba i en bransch där: "Det kostar 8000 om dan + moms" skulle besvaras med: "Ok."

— Emelie Bardon (@Danslararen) August 8, 2013

Som svar fick jag den här präktiga näspåskrivningen:

@Danslararen @Tankestormar Branscherna finns, men har du kompetensen? De som jobbar där lägger MÅNGA obetalda timmar på kompetensutveckling.

— Qeruiem (@Qeruiem) August 8, 2013

Trots att jag har läst det många gånger nu känner jag ett skratt bubbla upp i halsen varje gång. Eller är det gråt? Nä, det är faktiskt skratt. Påpekandet om de många obetalda timmarna kompetensutveckling är så absurt att jag inte vet var jag ska börja. Tror personen, som säger det, att jag ska utbrista: "Jaså? Jaha! Då förstår jag! Det förklarar ju allting!" Eller vad? Jag antar att de många tusentals kronor, som jag tog ur egen fick för att betala kompetensutveckling och fortbildning på min semester även som anställd inte räknas? Nä, så är det ju. Många förstår inte vad jag menar, när jag säger kompetensutveckling. De ser förvirrade ut och sedan inser de: "Jaha, menar du danskursen? Men det är väl inte kompetensutveckling? Du tycker ju det är kul!"

Bara en liten stund efteråt delade en bekant en artikel om hur lite det lönar sej att läsa vissa utbildningar, på facebook. Av diagrammet bredvid artikeln går att utläsa att mansdominerade yrken med gymnasieutbildning ligger högre i lön än - föga förvånande - kvinnodominerade akademikeryrken. Det här är så tjatigt att det inte kan kallas någonting annat än struktur.

Alltså, jag valde inte att bli danslärare för att jag ville tjäna några stora pengar. Om det här hade varit ett individuellt problem - att jag ville ha mer pengar till mej - hade jag bytt bana istället för att sitta här och gnälla. Men det är inte ett individuellt problem, utan ett strukturellt. De låga lönerna visar vad som anses viktigt i det här samhället. Kvinnors insatser är värda mindre än mäns och kultur är värt mindre än teknik. Det är alltså inte jag som borde byta bransch, utan hela samhället som borde byta värdegrund. Utan kulturarbetare och utan lärare i konstnärliga ämnen blir det inte mycket av varken demokratin eller civilisationen. Ändå blir vi ständigt nedvärderade och satta på undantag.

Idag får papperslösa barn rätt att gå i skolan!

Idag är det 1 juli, vilket betyder att en hel rad nya lagar träder i kraft. En av dem är att papperslösa barn får samma rätt till utbildning som alla andra barn i Sverige. Det betyder att alla kommuner måste erbjuda plats i sina grund- och gymnasieskolor för barn som vistas i Sverige utan tillstånd. Samtidigt slopas lärares skyldighet att rapportera till polisen, när de har papperslösa elever. Även om den här reformen borde vara onödig - Sverige skrev ju under FN:s barnkonvention redan 1990 och där deklareras tydligt alla barns rätt att gå i skolan - men när det nu är som det är välkomnar jag den med öppna armar.

Synd bara att regeringen har valt att inte löpa linan ut. Socialtjänsten är fortfarande skyldig att lämna ut person- och adressuppgifter till polisen, säkerhetspolisen och migrationsverket, om de frågar efter dem. Om en lärare rapporterar till socialtjänsten att en elev verkar fara illa - vilket vi är skyldiga att göra - och den eleven råkar vara papperslös kan polisen alltså bara vänta tills uppgifterna vandrar från skolan till socialen och - katsching! - plocka ut dem därifrån. Inget formellt hinder finns heller för polisen att hämta barn i skolan eller följa efter dem på vägen hem.

Jag har skrivit en debattartikel om detta, som går att läsa här. Det jag undrar är: När blir barnkonventionen lag i Sverige? När ska alla människor i Sverige - och världen - få samma rättigheter?

Vad vi kan lära oss av Stella, 10 år

1. Empati. Stella har uppenbarligen förmågan att sätta sej in i hur det känns att bli instängd i ett mörkt rum, ivägputtad och runtslängd. Något vi alla kan öva oss på.
2. Ekologi(k). Ja, är det rimligt att exploatera utrotningshotade djur för tv-underhållning?
3. Demokrati. Möjligheten att säga vad man tycker och få det publicerat i tidningen är ingen självklarhet, men någonting som vi ska ta tillvara på.
4. Rättigheter. Stella kan barnkonventionen. Kan du?
5. Självrespekt. Folk måste lyssna på på mej och respektera vad jag tycker. Så är det bara.

I den här lilla insändaren finns så mycket man skulle kunna jobba med i skolan. I grund och botten handlar det ju om den värdegrund som anges i läroplanen. Nu blev jag sugen på att jobba i skolan igen.

Smalhets, del 8: En konspirationsteori

Igår publicerade Aftonbladet en kort debattartikel, Naivt förneka mediernas ansvar för vikthysterin, av Thérèse Eriksson (som också skriver om ämnet på sin blogg Tankestormar):

"När jag surfar in på startsidan möts jag av tolv bantningsrelaterade artiklar och annonser. Bara en av dem illustreras av en bild på en man, trots att övervikt är vanligast bland äldre män. Knappt var femte kvinna under 30 år är överviktig eller fet - ändå riktas majoriteten av bantningsreklam till dem."

Samma dag har Jacob Gudiol reflekterat kring en helt annan artikel, How dieting makes some fatter: from a perspective of human body constitution autoregulation på sin blogg Träna styrka!:

"Som de flesta säkert redan känner till brukar det i regel bara vara viktnedgång under de första månaderna hos deltagarna [i bantningsstudier] och därefter går de flesta sakta upp igen. 30-65% väger lika mycket efter ett år som de vägde när studien började och inom fem år har nästan alla gått tillbaka till minst sin ursprungliga vikt. Jag skriver minst då uppemot en tredjedel av deltagarna i den här typen av studie faktiskt väger mer efter uppföljningen än de gjorde när studien började."

Vidare kan man läsa att viktuppgången beror på att kroppen, i den mån det är möjligt, själv reglerar att muskelmassan hålls stabil. Medan överviktiga personer har mycket fett att ta av när de bantar gör normalviktiga istället av med sin muskelmassa. När de börjar äta igen fortsätter kroppen att be om mer mat tills den har återfått muskelmassan. På vägen dit ökar ofta bantarens fettmassa till mer än innan bantningen, eftersom det går snabbare att lägga på sej fett än att bygga upp muskler.

På internationella kvinnodagen skrev jag om vad smalhetsen får för konsekvenser på demokratin och framför allt kvinnors möjlighet att delta i den. När jag nu har läst båda dessa artiklar samma dag kan jag inte låta bli att tänka att det är en medveten strategi från patriarkatets sida. Som Thérèse skriver riktar sej den mesta bantningspropagandan till unga kvinnor, som är den grupp med minst behov av att gå ner i vikt. När dessa kvinnor försöker banta blir resultatet ofta det som Jacob skriver - att deras fettmassa ökar på grund av att kroppen försöker ta hand om sej själv. Kvinnorna försöker ofta banta igen, kanske med ännu strängare metoder - och kanske lägger de då på sej ännu mer fett samtidigt som de förlorar muskelmassa och blir svagare. Inte heller hjärnan fungerar särskilt bra, om den inte får den näring den behöver. Då blir det lätt att fastna i en evig bantningscykel med ständiga ned- och uppgångar med slitage på kroppen och fixering i tankarna, eller i någon annan typ av ätstörning, där man kanske inte äter alls eller kräks upp det man har ätit. De patriarkala krafterna vet detta, men de har inget intresse av starka kvinnor, som riktar sin energi utåt istället för inåt. Om vi slutade vilja förändra oss själva hela tiden skulle vi kanske förändra världen istället - och ingen vet ju hur det skulle kunna sluta! Och inte skulle det gå att tjäna så mycket pengar på oss heller.

Läs också mina tidigare inlägg om smalhets.

Smalhets, del 6: Det handlar om genus och demokrati

Utseendeideal finns för såväl män som kvinnor, men det verkar vara för kvinnor det är allra viktigast att leva upp till idealen. Kanske beror det på att män/pojkar oftare får uppskattning för andra saker än att de är snygga, till exempel att de är smarta eller kompetenta på olika områden. Jag vet inte, men en nyligen publicerad studie från Sahlgrenska akademien i Göteborg visar i alla fall att unga kvinnor är missnöjda med sitt utseende i mycket större utsträckning än unga män (LN1). Studien har gjorts på 5000 elever, som går sista året på gymnasiet. I resultatet finns två fenomen som är slående: 1. Överviktiga är mycket mindre nöjda med sina kroppar än normal- och underviktiga; 2. Tjejer är mycket mindre nöjda med sina kroppar än killar.

I studien har eleverna fått gradera hur nöjda de är på en skala från noll till hundra. Genomsnittet olika grupper ser ut så här (i nöjdhetsordning):

1. Normalviktiga killar, 78 poäng.
2. Överviktiga killar, 74 poäng.
3. Under- och normalviktiga tjejer (som av någon anledning buntas ihop i artikeln, men förhoppningsvis inte i studien), 70 poäng.
4. Feta* killar, 64 poäng.
5. Överviktiga tjejer, 57 poäng.
6. Feta* tjejer, 43 poäng.

De underviktiga killarnas rankning av sej själva finns inte med i artikeln. Kanske ingick inga underviktiga killar i studien? Tydligt är i alla fall att det är fler smala som är nöjda med sej själva - men också att tjocka killar är nöjdare än smala tjejer. Enligt studier, som presenterades förra året grundläggs den skillnaden redan långt tidigare, i sådär 3-4-årsåldern (LN2). I den åldern börjar barn veta att de har ett kön och söka efter en identitet. Redan något år senare vet flickor om att kvinnor förväntas tänka på vikten. I 8-årsåldern börjar barn bli missnöjda med sina kroppar och flickor är mer missnöjda än pojkar.

Media beskylls ofta för sjuka ideal, men jag skulle vilja påstå att vi alla bär ett ansvar. Även om vi indoktrinerats med det magra idealet sedan vi var små kan vi som vuxna kämpa emot. Vi kanske inte är supernöjda med oss själva, men vi kan låta bli att kommentera vår egen eller andra kvinnors vikt eller utseende i övrigt. Vi kanske inte kan blunda varje gång vi ser en reklamaffisch, men vi kan i alla fall låta bli att köpa tidningar med bantningsråd. Vi kanske inte kan låta bli att tycka att små flickor är jättesöta, men vi kan välja att ge dem cred för deras kompetens eller personlighet istället. Media förmedlar sjuka ideal, men de behöver oss mer än vi behöver dem. Vi kan ge dem fingret och säga: "Ni kan stoppa upp era gå-ner-8-kg-på-4-veckor någonstans där vi inte kan se dem."

Idag är det internationella kvinnodagen. Idag, precis som alla andra dagar, hindras kvinnor att slåss för sina rättigheter och möjligheter (som fortfarande 2012 inte är jämställda med männens) på grund av att de istället går och funderar på hur de ska bli smalare, snyggare, behagligare. Det är nämligen det smalhetsen leder till. När vi ständigt måste hålla i åtanke att hålla in magen eller att motstå frestelsen att äta en chokladbit eller ägna vår tid åt att läsa bantningstips, då har vi varken tid eller kraft till att säga: "Sluta våldta oss! Ge oss lika lön för lika arbete! Ge oss samma karriärmöjligheter! Sluta tracka ner på vårt utseende och våra sexvanor! Vi är människor!"

Till sist, en hälsning från komikern, skådespelaren, regissören och producenten Roseanne Barr: "Alla kvinnor borde försöka gå upp i vikt och inte banta. Ju tjockare vi blir desto mer plats tar vi och desto fler krav kan vi ställa."

------------------------
*Som fet räknas den som har ett BMI över 30. BMI står för Body Mass Index och är ett mått på förhållandet mellan en persons vikt och längd.


Läs också mina tidigare inlägg i serien under kategorin Smalhets.

Estetisk kommunikation

Kommunikation med estetiska uttrycksmedel används för att påverka kultur- och samhällsutveckling. Kunskaper om estetisk kommunikation ökar förmågan att uppfatta och tolka budskap som förs fram i kulturliv, i medier och människor emellan. Ämnet estetisk kommunikation behandlar kommunikationsprocesser och utforskande av hur man kan interagera med andra människor genom estetiska uttrycksmedel.

Så inleds ämnesplanen för Estetisk kommunikation, som är ett nytt ämne på gymnasiet. Det är obligatoriskt på Estetiska programmet, men inte på något annat program - och jag undrar varför. Läs citatet från ämnesplanen en gång till. Hur kan det inte anses tillräckligt viktigt för att vara ett gymnasiegemensamt ämne? Ämnets syfte är att låta eleverna utveckla kunskap kring nya och traditionella uttrycks- och kommunikationsmedel, att samarbeta, experimentera, tolka och förstå budskap samt förståelse för hur de själva kan förmedla det de vill ha sagt (konkret eller bildligt). Kunskaper som alla behöver! När jag läser ämnesplanen tänker jag: Hur ska gymnasisterna klara sej i sitt framtida vuxenliv utan den här kunskapen? Jag kan bara hoppas att de som har makten inser sitt misstag och gör ämnet obligatoriskt på alla program. Det handlar om allmänbildning och allmänkompetens!

Läs också:
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 2
Utdrag ur en diskussion om vilken kunskap som är viktig, del 1
Kreativitet, nyskap, nyfikenhet och rädsla
Estetiken och demkratin
Dag 22 - Något som upprör dig
Skolan dödar kreativitet
På tal om vad jag skrev igår
Estetik i skolan

Elevdemokrati skrämmer

Jag läser i Pedagogiska Magasinet om Quadricepsskolan i Uddevalla, där undervisningen är centralstyrd och eleverna knappt verkar ha något som helst inflytande. "Om eleverna får vara med och bestämma så kanske de kommer fram till att det är okej att ringa i mobilen på lektionerna," säger stiftelsens grundare Bengt Bohlin till PM. Är det det vi är rädda för? tänker jag. Är vi rädda för de beslut eleverna kan komma att fatta, om vi inför verklig demokrati i skolan? Är det därför det aldrig händer? Och är det inte samma dåliga argument som tidigare i historien har använts för att begränsa "demokratin" till en liten grupp i samhället, till exempel vita, fria män? "Ska kvinnor få rösta? Men tänk om de beslutar att män ska vara föräldralediga!" Eller: "Ska svarta få rösta? Men tänk om de bestämmer att mörkhyade barn ska få gå i samma skolor som ljushyade!" Och så vidare.

Å andra sidan tänker jag att verklig demokrati i skolan aldrig kan bli annat än en chimär. Eleverna får aldrig mer inflytande än lärare, rektor och övrig personal i skolan ger dem. Om eleverna fattar ett beslut kan alltså en vuxen alltid riva upp det utan att behöva motivera det. Vad lär det eleverna om demokrati?

Å tredje sidan är det de vuxna som ska och måste ta ansvar för de beslut som fattas i skolan. Om eleverna är omyndiga (vilket de oftast är) har de inte ansvar för de beslut de fattar. Ytterst måste det alltid finnas en eller flera vuxna som har ansvaret. Det är också de vuxna i skolan som vet vad styrdokumenten säger och vilka ramar vi har att hålla oss inom. Men för mej gör det stor skillnad vilken anledningen är till att vi begränsar elevernas inflytande. Är det på grund av att besluten strider mot styrdokumenten, att konsekvenserna av besluten kan bli sådana att vi inte kan ta ansvar för dem eller att vi är rädda att förlora vår maktposition? Jag kommer på mej själv med att fatta beslut åt eleverna alldeles i onödan. I många fall har de bättre lösningar än jag på problem som uppstår eller tycker helt enkelt annorlunda än jag. Jag strävar därför efter att lämna över fler och fler beslut i elevernas händer. Jag brukar uppmana mina elever att vara modiga - så jag vill vara det själv också.

Läs också:
Demokrati i skolan

Estetiken och demokratin

"Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon." - ur en intervju med Efva Lilja i Fotnoten

Den infallsvinkeln kastar ännu ett nytt ljus på ivern att få alla elever att sitta rakt i bänken.

Demokrati i skolan

Från 2009-03-19

Ibland tänker jag på hur dålig skolan är på att ta vara på möjligheter att utföra sitt uppdrag. I skolans uppdrag ingår exempelvis att fostra eleverna i demokratisk anda. Enligt läroplanen räcker det inte med att undervisa om demokrati, utan undervisningen måste vara demokratiskt utformad.

Igår kom jag att tänka på en sak som hände på min skola när jag gick i nian. Den hösten var det riksdagsval och ett så kallat skolval anordnades på min skola. Jag tror att skolans ambition var att utföra den del av uppdraget som nämns ovan. Skolvalet gjordes så likt ett riktigt val som möjligt. Vi fick gå in i små bås och man kunde förstås rösta på alla partier som kandiderade till riksdagen. Nyttigt och lärorikt, inte sant?

Det var bara det att något hände som organisatörerna av skolvalet (förmodligen so-lärarna) inte hade förutsett. En hel klass tog blanka lappar och skrev upp namnet på en av sina klasskamrater. Det innebar alltså att den här eleven fick 19 av de ca 700 rösterna, dvs ca 2,5%. Inte tillräckligt för att komma in i riksdagen men tillräckligt för att synas i den statistik som några ambitiösa elever fick i uppgift att sammanställa i stapeldiagram och hänga upp utanför matsalen.

Vad hände? Jo, lärarna (jag vet så klart inte om det gäller alla, men jag minns särskilt skolans speciallärare) blev fly förbannade för att klassen hade saboterat skolvalet! Nu när jag själv är lärare kan jag bara tänka: Vilka klantskallar. Om lärarna alltså. Det var ju världens chans att diskutera vad demokrati är! En perfekt utgångspunkt för att förklara hur den svenska representativa demokratin fungerar! Kan man rösta på vem som helst? Vad krävs för att man ska få kandidera till riksdagen? Hur gör man för att bilda ett parti?

Ibland blir jag så trött.

Okunskap eller konspiration?

Från 2009-12-20

”I Sverige verkar många goda krafter för att dansen ska bli ett skolämne. I många kommuner är den redan det. Men politiker och förvaltningsfolk har ofta begränsade erfarenheter och begränsade kunskaper. Att betrakta dansen som enbart en träningsform och en möjlighet att minska ohälsa bland ungdom är ett hån mot konstformen och dess stora potential,” skriver Ann-Marie Wrange i Danstidningen nr 6/2009.

Ledaren handlar om franska Danse au Coeur och dess svenska motsvarighet Dans i skolan. Någonstans där bakom ekar Cecilia Dahlgrens* röst. Ganska betydande delar av min utbildning har handlat om dansfrämjeri. Vi hade kurser i presentationsteknik, för att kunna hålla föredrag om dans i skolan, och förutom att undervisa eleverna förväntades vi också fortbilda lärarna under våra vfu-perioder.** Numera finns dessutom en valbar kurs på 30 hp i dansfrämjeri. Den bakomliggande ideologin är att bara folk får reda på vad dans som konstform innebär och insikt i hur bra det är för alla människor på alla plan kommer de genast gå med i kampen för dans som ett eget kunskapsområde i skolan. Det gäller förstås inte bara lärare, utan också rektorer, politiker och föräldrar.

Jag börjar tyvärr misstänka att så inte är fallet. Det handlar inte bara om okunskap och det handlar inte bara om dans. Det handlar om alla estetiska ämnen och det handlar om ett medvetet förminskande och undanträngande. Det visar sej tydligt till exempel i det invigningstal dåvarande statssekreteraren på Utbildnings- och Kulturdepartementet Johnny Nilsson höll vid Konferensen för utomhuspedagogik och dans i skolan i Piteå, februari 2006. Nilsson citeras i Dansens plats i skolan av Anna Lindqvist, Umeå Universitet:

”Nilsson menade vidare att dansen kombinerade två viktiga perspektiv, 'det kulturellt skapande, de estetiska uttrycken som alla barn och ungdomar har rätt till i den svenska skolan men också den fysiska aktiviteten, rörelsen och hälsan'. Nilsson uttryckte att dans handlar om att 'komma underfund med sin kropp, att koordinera tanke och rörelse, att arbeta med kroppen intellektuellt och få känslan för rytmiska strukturer'. I invigningstalet vidhölls att dansen är ett språk med vilket man kommunicerar. Även den sociala aspekten lyftes fram då dansen beskrevs bidra till gemenskap och delaktighet, likväl som dans innefattas av 'uttryck för en känsla' och 'stämning'. Nilsson betraktade dansen i skolan som en mötesplats över språkbarriärerna och menade att utövandet utvecklar kreativitet och är viktig för den personliga utvecklingen. Vidare uttalade Nilsson att dansen tydligt manifesterar kopplingen som finns mellan kropp, själ och intellekt.”

Politikerna vet, uppenbarligen, så varför händer det inte? Varför har inte dansen den enorma plats den borde ha i skolan, om vi vill utbilda fria, socialt kompetenta, fysiskt starka, emotionellt stabila, tänkande och harmoniska medborgare? För att de inte vill att det ska hända, såklart. Makthavare har aldrig uppskattat den typ av undersåtar som beskrivs ovan. I diktaturer är det alltid dessa starka, klarsynta och vältaliga människor som ryker först. I demokratier utrotas de på andra sätt: genom monotona mattetal sida upp och sida ner, uppräkning av årtal utan sammanhang och meningslösa grammatikövningar (ma soeur est fana de télécartes usagés), genom hämmade kroppar, orörliga leder och krumma ryggar, genom längtan efter prylar, normer omöjliga att leva upp till och en önskan om att förverkliga sej själv, genom konsumtionshets och stress, stress, stress.

Men en motståndsrörelse har börjat gro. På fler och fler väskor, kylskåp och rockslag dyker de upp, de små knapparna med texten: Fuck politics, let's dance! Ett ställningstagande så politiskt som något.

-----------------------
*Riksdanskonsulent, verksamhetschef för Nationella Institutet Dans i Skolan och grundare av dansinriktningen på lärarutbildningen vid Luleå Tekniska Universitet.
**Verksamhetsförlagd utbildning.