Lennart, 72, balettelev

Jag vill berätta om Lennart.* När jag träffade honom var han 72 år och hade dansat balett i ett år. Vi träffades för att jag började jobba på studieförbundet, där han dansade. Innan han började med baletten hade Lennart dansat jazz i några år, men det hade blivit lite för tufft för hans onda rygg, så han började med balett istället. Lennart var en fantastisk elev. En aning stelare än de andra eleverna i gruppen (de flesta var i gymnasieåldern), men inte mindre entusiastisk. Han gick alltid in för att lära sej allt och dansade med hela sitt hjärta och efter bästa fysiska förmåga. En gång frågade jag honom hur han upplevde det att gå i en grupp, där alla var så mycket yngre än han och hade så höga ambitioner för sin dans.** Han förstod över huvud taget inte frågan. Jag försökte omformulera den och förklara vad jag menade, men det enda svaret jag fick var ett stort leende och: "Jag tycker bara det är jätteroligt att dansa!"

Lennart var min elev i ett år. Två år senare träffade jag honom igen. Då var han precis på väg in på en stepplektion. Han berättade för mej att baletten hade blivit lite för hård för hans knän, men då hade han upptäckt stepp istället. Det var en perfekt dansform, eftersom han kunde få ut hela sin dansglädje utan att få ont vare sej i ryggen eller knäna. När Lennart berättade det såg han lika strålande lycklig ut, som när han drygt två år tidigare sa att han bara tyckte det var jätteroligt att dansa.

Jag har inte träffat Lennart på några år nu, så jag vet inte om han fortfarande dansar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han gör det och att han fortfarande finner samma glädje och tillfredsställelse i att använda sin kropp i dansen. Genom att tillåta sej själv att syssla med det han gillar gör han inte enbart sej själv lycklig, utan är också en viktig förebild för alla andra som vill dansa, men som kanske tror att de är för gamla. När jag är 75 år vill jag gå in i danssalen med samma leende som Lennart.

------------------------

*Lennart heter egentligen något annat.

**I gruppen gick ca 15 elever. Tre av dem, inklusive Lennart, var män. Förutom Lennart fanns det en till, en kvinna i 50-årsåldern, som inte gick på gymnasiet. De flesta av gymnasisterna ville satsa på en professionell karriär som dansare.

Frukter av mitt arbete

Imorse var jag och såg premiären av Esther på Ringsbergsteatern. I januari var jag och lärde skådespelarna dansa charleston och det var spännande att se hur de använde det i föreställningen. Jag måste säga att de hade gjort en perfekt koreografi för sammanhanget! Över huvud taget var det en alldeles underbar pjäs. Den handlade om en liten flicka som följer med sin morfar till ett ålderdomshem, där de ska hälsa på morfars mamma. Både flickan och mormorsmodern heter Esther och de tycker inte alls om varandra. Så småningom hittar de dock varandra i en lek, som kan förverkliga allas drömmar. Det jag gillade allra mest med pjäsen var den varma stämningen och den snälla humorn samt skildringen av gamla. Det är så vanligt att vi förväntar oss att gamla ska vara lite dumma och inte veta sitt eget bästa. De fördomarna kom minst sagt på skam i den här föreställningen.

När jag kom hem bläddrade jag igenom det nya numret av Fotnoten och hittade en artikel om min före detta elev Anna, som blir färdig dans- och religionslärare i jul. Mycket glädjande läsning!