Från 2009-10-16
När jag undervisar i skolan (grundskolan eller gymnasiet) ser jag det som självklart att en väg till lärande kan vara skriftliga uppgifter. En sån sak som att filma eleverna och sedan låta dem se och analysera det filmade materialet skulle jag inte tveka inför i en skolklass. Särskilt inte om det var en grupp där eleverna själva hade valt att dansa, till exempel en profilklass eller en klass på estetiska programmet.
Så varför tvekar jag inför att ge en sådan uppgift, nu när jag undervisar i frivillig verksamhet? Eleverna har definitivt valt att gå här och det uttalade målet är att de ska lära sej dansa. Jag är säker på att de blir bättre dansare av en uppgift som den jag nämnde ovan. Så vad är problemet? Kanske är det för att jag aldrig har varit med om att få skriftliga uppgifter på mina hobbykurser. Kanske är det för att det känns svårare att ställa krav på eleverna i frivillig verksamhet (för att de är kunder?). Kanske för att jag känner mycket större press att eleverna ska ha roligt när de betalar för kurserna. Jag måste verkligen släppa det där. De betalar för att lära sej dansa, inte för att bli underhållna.
Igår var jag lite modig och lät mina 25+are göra en kompositionsuppgift i jazz - och resultatet var SÅ LYCKAT! De skrattade, hade roligt och gjorde superbra små kompositioner! Och när de gick hem sa de hej då till varandra på ett helt nytt sätt. Det märktes att de hade lärt känna varandra och rösterna var varmare och mer innerliga. Och ändå var jag lite rädd innan. Kan man verkligen ge den typen av uppgifter till vuxna? frågade jag mej. Uppenbarligen kan man det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 comments:
Post a Comment