Danslek

Från 2009-02-06

Ett problem med danslektioner för 4- och 5-åringar är att de inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett annat problem är att jag inte fattar vitsen med att alla ska göra likadant. Ett tredje problem är att jag inte fattar vitsen med att vara en svan hela lektionen.

Stora danskonstnärer har alltid gått sin egen väg. Isadora Duncan, Mary Wigman, Gret Palucca, Martha Graham, Doris Humphrey, Merce Cunningham. När jag läser i Duncans självbiografi My Life att hon sa åt sin balettlärare att hon tyckte det var "ugly and unnatural" att dansa på tå och att hon gick ut från lektionen för att aldrig mer komma tillbaka tycker jag det är helt underbart. När Palucca säger i en dokumentär att hon vägrade härma någon och bara ville dansa på sitt eget sätt tycker jag också att det är grymt. Men när mina elever beter sej på det sättet blir ju allt bara jobbigt.

Som jag skrev ovan förstår jag inte riktigt vitsen med att alla ska göra som jag, när de är 4 år. Jag vill att de ska hitta sina egna uttryck och sin egen kreativitet. Och varje barn måste dansa om det som känns meningsfullt för hen. Men om man flyger runt som en svan hela lektionen oavsett vad läraren och resten av gruppen gör är det ju inte heller någon vits med att vara på danslektion. Om inte jag kan tillföra något är ju alltihop meningslöst.

Hur hittar man balansen däremellan?