Frivillig verksamhet vs skolan IV - Relationen lärare-elev

Jag fick två frågor från Mats: Hur påverkar ”frivilligheten” relationen lärare-elev? Finns det utrymme för förhandling om innehåll och metoder?

Det är ganska kluriga frågor och jag har funderat en del. Det kommer förmodligen behövas flera blogginlägg för att besvara dem och det här blir det första i raden.

Det första jag la märke till, när jag började undervisa hobbykurser för ett år sedan, var hur inställd jag var på att fostra eleverna och hur inställda de inte var på att bli fostrade. I skolan har läraren ett uttalat uppdrag att fostra eleverna. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshemmet, Lpo94, nämns ordet fostran fyra gånger. Till exempel sägs på sidan 9: "[Läraren skall] samarbeta med hemmen i elevernas fostran och därvid klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete." Så är det inte när man jobbar på ett studieförbund. Jag leder studiecirklar och eleverna är där för att studera cirkelns ämne, i mitt fall balett, jazz, modern/nutida dans eller yoga. Självklart krävs ett visst mått av fostran ändå. Ska man lära sej dansa ingår att lära sej en viss disciplin. Man måste lära sej att ta av sej klockor och smycken, spotta ut tuggummin och ta hand om sin kropp genom att värma upp, stretcha och äta ordentligt. Jag tycker också att jag bör bli arg när eleverna meddelar två dagar innan att de inte tänker vara med på uppvisningen och att jag ska diskutera vänskapsrelationer och könsroller med dem. Men när det blir för tydligt att jag fostrar dem, att det jag pratar om inte är direkt kopplat till just den koreografin eller övningen vi håller på med, protesterar eleverna på ett helt annat sätt än i grundskolan eller gymnasiet. Och de kan alltid hota med att sluta.

Det är den andra saken som gör mej ambivalent i min nuvarande position. Eleverna (eller deras föräldrar) är kunder och är kunder missnöjda går de till en konkurrent. Det är någonting jag har väldigt svårt att förhålla mej till. När jag undervisar i skolan är samhället min uppdragsgivare. Jag kan alltid peka på läroplan och kursplaner och säga: "Det här har samhället bestämt att ni (eller era barn) ska lära er!" I frivillig verksamhet är studieförbundet min uppdragsgivare, men det viktigaste för dem är att behålla sina kunder. Utan kunder ingen verksamhet. Utan verksamhet inget jobb till mej. Det gör att jag känner en större press både från arbetsgivaren, mej själv, elever och föräldrar att tillfredsställa elevernas (eller föräldrarnas) önskemål. Eleverna kommer till lektionen och förväntar sej att det ska vara roligt. Jag kommer till lektionen och vet att om eleverna inte tycker det är tillräckligt roligt finns risken att de slutar. Det gör att jag lever under ständig press att vara underhållande, använda musik eleverna gillar och tillhandahålla massor av koreograferat material. I värsta fall börjar jag fjäska.

De tillfällen då det här blir ett problem är förstås när mina övertygelser, kunskaper och ambitioner inte överensstämmer med det eleverna upplever som "roligt". Jag vägrar till exempel att använda viss musik, även om eleverna gillar den. Jag inkluderar alltid teknikträning i mina lektioner - eftersom eleverna betalar för att lära sej dansa och för att de ska kunna dansa utan att skada sej. Och så vidare. Då kan det hända att någon skriver på sin utvärdering, som en elev gjorde förra hösten: "Blir det inte roligare nästa termin slutar jag."

Nåväl, frivilligheten påverkar förstås inte bara relationen negativt. Ofta verkar eleverna till exempel känna en mindre distans till mej i den frivilliga verksamheten än i skolan. Många av mina elever är eller blir också mina kollegor, eftersom ambitiösa och högpresterande elever ofta får börja jobba timmar. På mitt jobb är jag den enda med formell utbildning. På så sätt suddas gränserna mellan elever och lärare ut, vilket leder till en familjär stämning. I vårt intresse för dansen har dessutom eleverna och jag ett gemensamt intresse. Jag har en kunskap som eleverna eftertraktar, som de har valt att ta del av trots att den inte tvingas på dem. Det gör att läraren i många fall blir en förebild och ibland idol. När mina 9-12-åringar skulle kröna en vårdrottning i sin koreografi på uppvisningen i våras kunde de till exempel inte föreställa sej att någon annan än jag skulle dansa rollen som drottningen.