Spets eller bas?

Utbildningsminister Jan Björklund vill inför "elitklasser" i grundskolans senare år. (AB, DN, LN, Expressen, SvD) Benämningen är förstås provocerande. Förra hösten handlade det om "elitgymnasier" och då skrev jag det här, så det är ingen mening med att upprepa vad jag tycker om ordet "elit". När man väl har kommit förbi det kan man börja fundera på vad det egentligen innebär.

I viss mån håller jag med Björklund. Det är tragiskt att gå genom hela grundskolan och vara helt understimulerad. Jag vet hur det är. För mej handlade det om svenska. Jag var grym på svenska. Jag kunde läsa och skriva långt innan jag började skolan och de nya saker jag faktiskt lärde mej på svensklektionerna fattade jag oftast på en gång. Hade jag plockat ut subjekt och predikat ur en mening kunde jag göra det ur alla andra meningar. Jag slapp dock för det mesta rulla tummarna när jag var klar med mina uppgifter. Istället fick jag läsa böcker. Det tyckte jag var helt ok, för jag har alltid gillat skönlitteratur. Men frågan är om inte tiden hade kunnat användas på något bättre sätt?

Att jag var ett snille på svenska språket betyder inte att jag var ett snille på allt. Verkligen inte! Det fanns många ämnen jag tyckte var ganska svåra och det fanns ett som var värre än alla andra. Idrott och hälsa. Jag känner igen mej så mycket i det Filippa Mannerheim skriver på Dagens Skola. Det kanske kan tyckas förvånande att en dansare hade så svårt för idrott, men dans och idrott är inte samma sak. Idrott innehåller till exempel bollar. Usch och fy. Jag hade knappt sett en boll innan jag började skolan. Det är sant. Mina föräldrar är helt ointresserade av bollsport. Men min upplevelse av skolidrotten var att en boll hux flux kastades ut i hopen av barn med uppmaningen: "Spela fotboll!" Jag antar att uppmaningen: "Skriv en berättelse!" innebar samma skräckupplevelse för en del av mina klasskompisar. De fick specialundervisning i svenska i liten grupp med en extra snäll lärare. Men fick jag den typen av särbehandling i idrotten? Nä.

Så här är det ju: Grundskolan är inte och ska inte vara någon spetsutbildning. Grundskolan ska vara en bas för framtida studier, deltagande i samhället och livet i allmänhet. Det är därför det heter grundskolan. Vi läser 17 olika ämnen, för att få en bred bas (även kallad allmänbildning). Vi skulle kunna ha det som i Storbritannien, där eleverna väljer 10 ämnen för sin grundskoleexamen (GCSE), men det har vi inte. Och det tycker jag är bra. Dock är det uppenbart att alla ämnen i grundskolan inte värderas lika högt. Är man dålig i svenska, engelska eller matte får man specialundervisning. Är man duktig i samma ämnen ska man i framtiden också få specialundervisning. Varför då? Jan Björklund är rädd att de duktiga eleverna ska behöva rulla tummarna, men det han inte inser är att alla inte kan rulla tummarna. Att rulla tummarna är svårt. Det kräver en ganska väl utvecklad finmotorik. Ni kan testa på vilken 3-åring som helst för att se att det stämmer.

Istället för att få elitundervisning i det man är bra på borde därför alla få specialundervisning i det de inte är så bra på. Man borde se grundskolan som den helhet den ska vara och se till att basen blir hel för alla. Jag hade lätt kunnat hoppa över 2 tredjedelar av mina svensklektioner och ändå klarat målen. På den överblivna tiden borde jag inte ha läst in gymnasiets svenskkurser, utan fått vara i en liten grupp med en extra snäll lärare och träna på att hantera en boll. Då hade jag, som vuxen, kanske vågat vara med och spela strutfotboll på jobbets kick-off. Jag hade kanske till och med lärt mej uppskatta bollsport så mycket att jag hade kunnat stå ut med att titta på en match på tv - för som en bekant sa angående att jag tycker det är tråkigt att titta på sport: "Det är bara för att du inte kan reglerna."