Mästare vs lärare, del 1

Under min ”bloggsemester” har jag tänkt en del på skillnaderna mellan mästare och lärare. En mästare, tycker jag, är någon som är expert på sitt yrke, oftast ett praktiskt sådant. Mästaren har en eller flera lärlingar, som ser och härmar, för att sedan få korrigeringar av mästaren. Så småningom kan lärlingarna börja korrigera sej själva och blir till sist också mästare på sitt yrke. Lärandet handlar om yrket och målet är bästa möjliga resultat. 

En lärare däremot är mästare på att undervisa. Läraren har en eller flera elever, som inte nödvändigtvis ska bli (bättre) kopior av läraren, utan kanske gå helt andra vägar. Lärarens uppgift är därför inte att korrigera eleven, utan att ge handledning och hjälpa eleven vidare åt det håll eleven vill åt. Eleven ska utforska och utveckla kunskap, men det är inte självklart att det är samma kunskap som läraren besitter.  

Mästaren har väldigt hög status inom dansvärlden medan läraren har relativt låg status. Folk vill gärna ta master classes för kända dansare och koreografer. Det är dessutom något man kan skriva i sitt CV. Däremot finns det nästan inga kända danslärare (eller pedagoger), som folk vill ta klass för på grund av att de är så fantastiska lärare. En och annan finns det, men de är väldigt få. Jag önskar att det skulle vara annorlunda. Mästarna (dansare och koreografer) borde ha möjlighet att lägga sin kraft på det de är mästare på (att skapa dans) och lärarna/pedagogerna borde uppskattas för det de är mästare på (undervisning). Det innebär förstås inte att dansare och koreografer inte ska dela med sej av sina insikter genom workshops och liknande. Inte heller betyder det att lärare och pedagoger inte ska skapa. Det jag hoppas på är bara att det ska bli möjligt att uppskattas för det man är bäst på – oavsett om det är att skapa/framföra dans eller att undervisa.

Stillasittande skapar funktionshinder

Den här bilden var tredje träff när jag bildsökte på "klassrum".
De två första träffarna innehöll inga människor.
Från presstationen.se

Häromveckan presenterades resultaten av en studie, som visar att pojkar i grundskolan tycker att det är lättare att koncentrera sej på de teoretiska lektionerna, om de har idrott i skolan varje dag än om de har det 2 gånger i veckan. De får dessutom bättre betyg.* Det är förvisso ingen nyhet att fysisk aktivitet förbättrar koncentrationsförmågan. (läs mer)

Förra helgen kunde vi höra om en stor studie på medelålders och äldre personer, som visar att de som sitter lite har betydligt bättre hälsa än de som sitter mycket (SvD, DN, SR, AB, Newsmill). Ju mer stillasittande desto större risk för kroniska sjukdomar. De som sitter mer än 11 timmar om dagen löper dessutom 40% högre risk att dö i förtid än de som sitter mindre än 4 timmar. Man skulle faktiskt kunna tolka undersökningens resultat som att det är fullständigt livsfarligt att sitta ner längre stunder.

Tidigare i veckan kom siffror från Socialstyrelsen, som avslöjar att många barn kanske får en ADHD-diagnos enbart på grund av att de är yngre än sina klasskamrater (hur ska vi annars tolka att barn födda sent på året betydligt oftare får diagnosen än de födda tidigt på året?). (läs mer)

Outdoor learning.
Från educationscotland.gov.uk

När det kommer till skolan finns det, i mina ögon, bara en självklar följd av de här resultaten: undervisningsformerna måste förändras – och inte i den riktning som skolministern vill! Mer katederundervisning och stillasittande vore en katastrof! Visst är extra idrottslektioner, friluftsdagar och dagliga promenader små positiva steg i rätt riktning, men om jag ska vara riktigt ärlig känns de mest som kompensation för stillasittandet och substitut för verklig förändring. För att verkligen komma tillrätta med problemen behöver undervisningsformerna i de teoretiska ämnena ändras och bli mer rörlig. Barn och ungdomar – ända upp på gymnasiet – skulle må bättre och lära sej mer om de fick använda kroppen och alla dess sinnen i processen. Ut i naturen! Ut i stan! Jag har aldrig lärt mej så mycket biologi som när vi var ute med Ekobussen (ett tillfälle i grundskolan och ett i gymnasiet). De fysiska ämnena kan inte längre kompensera för stillasittandet. Vi kaninte röra oss mer än vi redan gör på idrottten och dansen. Det är dags för teoretikerna att börja leka. Då skulle det dessutom inte behövas några raster.

Det är stillasittandet som skapar funktionsnedsättningarna – på två sätt. Dels genom att faktiskt förstöra kroppen och rasera hälsan och dels genom att skapa en miljö där inte alla fungerar. En person i rullstol är inte funktionshindrad i en miljö utan trappor och trösklar. På samma sätt är en fysiskt aktiv person inte funktionsnedsatt om hen inte tvingas sitta still.

*För flickor låg betygen på samma nivå oavsett hur många idrottslektioner de hade.

Läs också:

Mer om att sitta rakt - och om dansmatte

Att sitta still och koncentrera sej

Klass 9A - att sitta rakt på stolen

ADHD kan vara ung ålder

Behöver dansare träningslära?

I dansvärlden finns ingen tradition av att ta hand om kroppen. På senare år har det dykt upp en och annan danspedagog och sjukgymnast, som försöker lära dansare hur de kan och bör hantera sina kroppar, för att hålla längre och må bättre. Anatomi har också kommit in som obligatoriskt ämne på lärar- och pedagogutbildningar, men generellt anses kunskap om kropp, hälsa och träning inte särskilt viktigt varken bland hobbydansare eller bland proffs. Ofta smädas pjoskiga elitidrottare, som tar långa uppehåll för rehabträning, så fort de har minsta lilla smärta någonstans: ”Tänk om viskulle sluta dansa så fort vi hade ont! Då skulle vi vara lediga hela tiden!” Eller: ”Det går ju inte! Missar man en audition är man ute ur leken. Tackar man nej till ett jobb lär det aldrig dyka upp någon ny möjlighet. Dansvärlden är hård.” Sanningen är att vi skapar den här hårda världen genom att aldrig ta hänsyn till våra egna eller andras kroppar. Vi skulle kunna lära oss något av idrottsvärlden.

När jag började dansa på heltid efter gymnasiet kunde jag ingenting om träningslära, kost eller hälsa över huvud taget. Resultatet kan man läsa om i min bloggserie om överträning, men som en kort sammanfattning kan jag säga att jag körde min kropp i botten på mindre än ett år. Nu gör jag vad jag kan för att mina elever inte ska begå samma misstag. Det här läsåret har jag förmånen att samarbeta med flera idrottslärare och –instruktörer i kursen Idrott och hälsa 1, som mina gymnasieettor läser. Vårt fokus i år är träningslära och kost. Att integrera kursen i dansen ger unika möjligheter att koppla träningsläran till dansträningen, som vanligen inte ges på estetiska programmet. Hos oss är kurserna sammanvävda för att dansen räknas som en idrottsprofil och är utformad på samma sätt som de andra idrottsprofilerna. Ju längre arbetet har fortskridit desto mer oumbärlig framstår träningsläran och näringsläran för mej (och för eleverna). Det känns orimligt att undervisa dans i framtiden utan att väva in tränings- och näringslära. MEN ingen av ämnesplanerna i dans trycker på dessa områden. Vissa anatomikunskaper ingår visserligen i ämnet Dansteknik och i samma ämne ska eleverna, för att nå upp till kunskapskraven, också ”utforska hur den egna kroppen fungerar”. Att lära sej hur man tränar effektivt finns dock inte med i något centralt innehåll.

Jag tror att det beror på att dansare av tradition är så noga med att påpeka att dans är en konstform och inte en sport. Vi vill hellre jämföra oss med musiker, poeter och bildkonstnärer än med idrottare. Dessutom har smärta hög status, vilket skrivit om här. Vi ska offra oss för konsten. Att kroppen är totalt utsliten innan 40 (eller, som i mitt fall, innan 20) är därför helt normalt och nästan eftersträvansvärt. På yrkesutbildningar i dans tränar studenterna mer än elitidrottare, men försöker ha samma livsstil som rockstjärnor. Det borde säga sej självt att det är helt orimligt.

Det är skrämmande hur liten kunskap många (kanske de flesta) dansare har om hur kroppen fungerar och hur man tränar effektivt. Svaret på min fråga: Behöver dansare träningslära? är självklart JA! Med större kunskap kan dansare ta kontroll över sitt eget liv, må bra och dansa så länge de vill.

Smittsam skaparlust

Det allra mest inspirerande jag vet är att vara omgiven av kreativa människor. Vi behöver inte jobba ihop. De behöver inte ens berätta särskilt mycket om vad de skapar eller visa sina alster. Skaparlusten hänger ändå i luften, likt ett smittsamt influensavirus. Ju mer jag befinner mej i de smittade miljöerna desto starkare blir min egen lust att skapa.

Craftivism.
Från silveropulver.blogspot.com

I helgen var jag i ett hem där det såddes frön och byggdes med modellera. Det är ett hem där böcker skrivs och danser koreograferas, där festivaler planeras och sockor stickas. Det är helt enkelt ett rum, där konstnärligt skapande ses som en självklar del av vardagen. När jag kom hem idag kände jag en längtan efter att själv fortsätta på samma sätt, ständigt skapande, ständigt kreativ. Precis samma känsla upplever jag varje gång jag har vistats en längre eller kortare period bland andra människor, som skapar kontinuerligt. Det spelar ingen roll om de dansar, skulpterar, musicerar eller bakar bröd. Det är kreativiteten och lusten i sej som smittar. Därför tycker jag jättemycket om allt det som kallas gatukonst, street art, craftivism, kravallslöjd och graffiti. Genom att göra konst i det offentliga rummet kan vi kanske smitta hela världen med skaparlust? Tänk hur underbart det vore!

En extra bonus är att det går att smitta sej själv. Man kan aldrig spara på sin kreativitet i någon låda och sen tro att man bara kan plocka fram den närhelst man behagar. Nej, skaparlusten kan vara synnerligen svårstartad, men när man väl fått igång den går den utmärkt att loopa. Det gäller att bara att inte tappa farten. Nu ska jag använda mej av den extra knuffen helgen gav, för att köra ett varv till efter min lilla film. :)

Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra

För ett par veckor sedan rapporterade Statens Kulturråd att satsningen Skapande skola ger fina resultat. Satsningen har pågått sedan 2008 och innebär att elever i grundskolans senare del får ta del av professionell kultur (genom till exempel föreställningar, konserter och utställningar) och skapa tillsammans med kulturarbetare (till exempel dansare, skådespelare, musiker och bildkonstnärer). Den utvärdering som gjordes nyligen visar att eleverna som deltar i kulturprojekten får nya kunskaper (dock oklart vilka), nya redskap för att förstå världen samt bättre självförtroende. Inte så dumt, eller hur?

"Barns och ungas rätt till kultur är prioriterat i regeringens kulturpolitik," säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson. "Av Kulturrådets samlade bidrag går närmare en tredjedel till verksamhet för barn och unga. Att tidigt introduceras till kulturens värld berikar livet och gör att man kan bli en aktiv samhällsmedborgare." Det är sant, det han säger. 30% av Kulturrådets bidrag går till barn- och ungdomsprojekt och det är naturligtvis positivt. Det är också ganska förvånande med tanke på hur sällan den borgerliga regeringen annars talar om vikten av ett rikt kulturliv. Men så är det inte heller riktigt så bra som det låter. Det man ger med ena handen tar man tillbaka med den andra. Imorse diskuterade integrationsminister Erik Ullenhag och vänsterpartisten Ann-Margarethe Liv hur man skulle få bukt med utflyttningen från Stockholmsförorten Rinkeby. Medan Ullenhag argumenterade för skattelättnader för företag, som etablerar sej i Rinkeby och "skapar jobb" där påpekade Liv, som själv bor i Rinkeby, att utflyttningen snarare beror på avsaknaden av kulturliv än bristen på jobb. Innan den borgerliga alliansen kom till makten och började sälja ut Rinkeby centrum fanns där, enligt Liv, ett fint bibliotek, bra skolor och ett rikt kulturliv. Ingenting av detta finns längre kvar efter utförsäljningarna och hela Rinkeby centrum håller nu på att dö ut.

Samtidigt som man ålägger Kulturrådet att satsa på barn och ungdomar avskaffar man alltså möjligheterna för samma barn, ungdomar och deras föräldrar att ta del av kulturyttringar i sitt närområde. Visst är det jättebra att få tillfälliga besök av kulturarbetare i skolan, men besöken är just tillfälliga. Jag har aldrig hört talas om någon skola (det kan dock finnas), som har använt Skapande skola-pengar till att anställa en kulturarbetare eller pedagog/lärare i något konstnärligt ämne. Biblioteket, däremot, finns där alltid, om det nu finns över huvud taget. Och det finns där för alla, inte bara för skolelever. Även om det är viktigt att introduceras tidigt har också vuxna en längtan efter kulturupplevelser och möjligheter att vara kreativa. Att skapa rum för skapande som alltid finns där - för alla - skulle därför vara den viktigaste satsningen man skulle kunna göra. Kanske skulle då också vuxna människor få nya kunskaper, nya redskap för att förstå världen och bättre självförtroende och därmed bli aktiva samhällsmedborgare.

Kulturrådets rapport finns att läsa här. Radiodebatten finns att lyssna på här.

Fotnot: Det här inlägget syftar inte till att dissa borgarna och lyfta fram vänstern, utan till att ännu en gång påpeka vikten av kultur i samhället. I debatten mellan Ullenhag och Liv, som jag delvis återger ovan, valde dock Ullenhag att helt ignorera Livs påpekanden om kulturlivet. Istället fortsatte han att tala om skattelättnader och arbetstillfällen, som verkar vara regeringens mantra.

En anledning att avbryta sina studier

Mats på Tysta tankar berättar i sitt senaste inlägg om en konferens som handlat om varför studenter avbryter sina studier. Jag skrev en kommentar som jag gärna vill publicera här också:

Efter att jag hade läst dansinriktningen på lärarutbildningen började jag på svenskinriktningen, eftersom jag ville ha två ämnen och svenska är mitt näst bästa (efter dans). Jag hoppade av efter första terminen. Inte för att det var för svårt eller för att jag inte hade "läggning" för det eller någonting sånt. Tvärtom. Jag är asgrym på svenska (därför kan jag unna mej att använda uttryck som asgrym). Jag älskar skönlitteratur, jag är bra på att formulera mej i skrift och tal, jag tycker grammatik är lätt och logiskt, jag ligger och funderar på språkliga paradoxer när jag ska sova. 

Anledningen till att jag hoppade av var att jag inte fick någon bra respons från varken lärare eller medstudenter. I min studiegrupp tyckte de flesta att svenska var ganska tråkigt, men ett strategiskt val eftersom det skulle bli lätt att få jobb. De kom till våra träffar utan att ha läst det vi skulle diskutera, varför våra samtal mestadels gick ut på att jag berättade för de andra vad som stod i boken. Det kändes som att vara tillbaka i grundskolan igen. Från mina lärare fick jag kritik för att jag var för visionär och fokuserade för mycket på möjligheter och för lite på svårigheter. När jag beskrev min vfu-plats, som var en gymnasieskola där man jobbade ämnesintegrerat i långa arbetspass och med flera lärare i salen samtidigt, fick jag tillbaka att sådana möjligheter inte finns på några skolor, så det var ingen mening att fantisera om det.

Till slut tröttnade jag och hoppade tillbaka in i dansvärlden, som förvisso har sina egna konstigheter, men där det åtminstone är ok att vara lite visionär. Nu är jag ettämneslärare och det går bra, det med. Fast jag får nog ingen lärarlegitimation.

Istället för idrott

Just nu lyssnar jag på ännu ett välgjort och givande program på P1 - Kropp&själ om skolidrott. Det påminner mej om något jag skrev i juli 2007:

På DN debatt idag finns en artikel undertecknad av inte mindre än 19 personer. Det är en blandning av elitidrottare, idrottsläkare, sjukgymnaster och idrottslärare. Dom vill uppmärksamma att så många barn lider av ohälsa pga övervikt. Enligt artikeln är det så många som var fjärde sjuåring i Sverige det handlar om. Därför kräver dom dagliga lektioner i idrott och hälsa för alla elever i både grundskolan och på gymnasiet.

Ett hälsofreak som jag fasar såklart över folks ohälsa och jag tycker det är sjukt att barn inte rör på sej mer. Deras kroppar är ju liksom gjorda för att just röra sej (det är förresten även vuxnas kroppar). Men när jag hörde talas om kravet i artikeln (ring p1 var som vanligt min första källa), var min första tanke: ”Å nej! Det får inte hända! Det kan dom bara inte utsätta barnen för!” På gymnasiet skrev jag en debattartikel i Lärarnas Tidning om hur jag upplevde skolidrotten. Den finns att läsa här.

Det finns redan en rekommendation att alla elever ska utöva 30 min fysisk aktivitet varje dag. Märk väl: fysisk aktivitet. Inte idrott. Därför har jag sammanställt en liten lista över fysiska aktiviteter, som saknar tävlingsmoment.

1. Dans. Ja, det måste ju helt enkelt ligga överst på listan. Det vore ett enkelt steg att införa Dans i skolan i alla kommuner. Eftersom det oftast är kulturskolan, dvs. en kommunal verksamhet, som bedriver dans i skolan, så handlar det ju egentligen bara om en omfördelning av pengar inom kommunen.

2. Lek. För det första så rör sej barn ofta en hel massa i sina egna spontana lekar (även om det nu tydligen har minskat drastiskt och artikelförfattarna skyller på dator- och tv-spel). För det andra så finns det mängder av roliga lekar, som innehåller en massa rörelse. Både idrottslärare och fritidspedagoger (som annars brukar va bra på den här sortens aktiviteter) har tyvärr ofta väldigt svårt att komma på lekar utan tävling, men det är bara att höra av sej, så ska jag lära ut så många nån mäktar med.

3. TV-spel. Jodå, det finns jätteroliga tv-spel, där man använder hela kroppen för att göra alla möjliga kul saker – allt från att spela maraccas via bowling till att färga folks hår. Ett exempel här, men notera att det även finns andra.

4. Trädgårds- och parkarbete. Det finns dom som definitivt inte gillar att springa omkring eller vifta med armarna eller imitera en fjäril. En bra grej skulle kunna vara att hjälpa kommunens parkarbetare eller fixa till skolgården så den blir fin.

5. Städning. Återigen en aktivitet med många fördelar. Barnen lär sej städa, lokalvårdarna på t.ex. skolan får hjälp och det blir rent och snyggt i kommunens lokaler.

6. Vaktmästeri. Jaja, se ovan. :)

7. Tai shi, yoga, pilates, ja t.o.m. aerobics. Avtal kan träffas mellan kommunen och ett lokalt gym, om ingen på skolan kan leda det. På gymnasiet kan det ofta finnas elever som kan hålla i undervisningen.

8. Ekobussen. Vi var ute med ekobussen en gång i grundskolan och en gång på gymnasiet. Traskade runt i skogen, tittade på olika sorters växter, jordmåner och insekter. Skulle man kunna göra mycket, mycket oftare.

9. Svamp- och bärplockning. Har anknytning till ovan.

10. Cykling till och från skolan.

11. Massage. Hur hälsosamt som helst och dessutom väldigt bra för relationerna mellan eleverna.

12. Klassutflykter innehållandes t.ex. paddling.

13. Klättra i träd.

14. Gå och bada. Då menar jag inte simma 800 m på tid, som vi gjorde på gymnasiet, utan verkligen bara gå och bada. Det funkar förstås inte så bra om man enbart ligger i bubbelpoolen, men i övrigt hur bra som helst.

15. Gående skolbussar. Jag läste om det i Lärarnas tidning och det är verkligen toksmart. "Bussarna" kommer från flera håll. Det barn, som bor längst bort på "linjen", börjar gå och hämtar upp nästa barn en bestämd tid. Sen hämtar dom nästa och nästa osv tills dom är framme vid skolan.

16. Hoppa hopprep.

17. Gå på stan. Man måste dock gå runt, inte bara sitta och fika.

18. Akrobatik och mim.

Men hur ska skolan kunna erbjuda alla dom här aktiviteterna? Det behöver dom inte. Jag har tänkt ut ett system. Eleverna har t.ex. en timme Idrott och hälsa och en timme Dans i skolan i veckan. Utöver det har dom frivilliga fysiska aktiviteter, som kan vara arrangerade av skolan men också av andra. Oavsett vad eleverna väljer att göra, ska det motsvara dom 5000 ”steg” som barnen tydligen missar varje dag (se faktarutan bredvid debattartikeln). Om man inte litar på att barnen fixar det här på egen hand, skulle dom kunna ha en ”rörelsebok”, där nån vuxen dom litar på får skriva på att dom har rört sej, t.ex. cyklat till skolan.

Visst är det smart? :)