Karriär utan talang

Den här veckan har ett antal videoklipp av barn som dansar cirkulerat på facebook. Jag har sett tre olika klipp i vitt skilda genrer - krumping, linedance och ballroom - med det gemensamt att barnen dansar helt makalöst bra. På youtube kryllar det för övrigt av videor på barn med helt obegriplig danskompetens. Detta tillsammans med den allmänna åldershetsen i dansvärlden tror jag är starkt bidragande till att jag så ofta får frågor från unga dansare i stil med: "Jag är 15 år och har dansat i ett år. Är det för sent för mej att bli professionell dansare?"

Det finns en allmän uppfattning om att man måste vara jätteung, när man börjar dansa, för att ha någon som helst chans att bli bra. Att se underbarn dansa förstärker förstås den uppfattningen. Deltagarna i So You Think You Can Dance är dessutom ofta runt 18 år. Då är det lätt att tro att man inte har en chans, om man inte redan är expert vid femton. Eller tio. Därför vill jag ge mej själv som exempel på att det går utmärkt att jobba med dans utan att ha varit världsbäst som liten.

Jag var inte speciellt begåvad på dans. Jag var inte speciellt obegåvad heller. Jag var bara som barn är mest. Förmodligen hade jag en supernormal motorikutveckling och helt medioker musikalitet. Att dansa var kul och gav mej en möjlighet att uttrycka mej, men om internet hade funnits hade det enbart varit mina föräldrar och eventuellt far- och morföräldrar, som hade velat titta på klipp av en dansande mej. Snarare än talang var det följande saker som gjorde att jag ändå alltid var helt inriktad på att jag skulle ha dans som yrke, när jag blev stor:

1. Brist på självinsikt. Jag trodde att jag var mycket bättre än vad jag var.
2. Stöd från viktiga vuxna. Både mina föräldrar och mina danspedagoger uppmuntrade mej.
3. Motivation. Jag ville och därför var det möjligt.

Även om bra fysiska förutsättningar, musikalitet och tidig skolning kan vara till hjälp för den som vill satsa på en yrkesbana inom dans skulle jag säga att motivation är det absolut viktigaste. Talang har ingen betydelse, om man inte har lust. Jag saknar såväl de fysiska förutsättningarna som den tidiga skolningen (jag började visserligen tidigt, men det var på ett väldigt lekfullt sätt), men har nu sysslat med dans på heltid i tio år och försörjer mej helt och hållet på det. Om man vill så går det. Så är det bara.

Fotnot: Flera berömda dansare/koreografer har börjat sent. Birgit Cullberg var till exempel närmare 30. Alan Danielson var 26. Merce Cunningham var 18. Martha Graham var runt 20. Örjan Andersson började i slutet av tonåren.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.