Kontrasterande arbetsmiljöer

De senaste två dagarna har jag hållit i workshops för bibliotekarier med syfte att ge deltagarna inspiration att presentera böcker på kreativa sätt. Förutom att det är ett jättespännande uppdrag är arbetsmiljön extremt lyxig, om jag jämför med vad dansundervisare är vana vid. Vi är på en konferens- och spaanläggning. För den som inte är anställd på eller själv driver en dansstudio är den vanliga situationen att åka runt till olika grundskolor och undervisa. På vissa sätt kan det likna det uppdrag jag har just nu. Dansundervisaren kommer in i en grupp, som är ny för undervisaren och kanske för varandra. Det är deras första möte med dansen och det gäller att fånga deras intresse. Oftast deltar eleverna på grundskolor lika entusiastiskt som de vuxna deltagare jag träffar här. Där slutar dock likheterna. Den fysiska miljön är så annorlunda att det är svårt att föreställa sej.

När en kommer till en grundskola är det stor tur om de har en adekvat sal. Oftast sker dansundervisningen i idrottssalen. Där finns vanligen alldeles för mycket utrymme. Det blir svårt att hålla ihop gruppen. Den höga takhöjden och akustiken gör det svårt att använda rösten dynamiskt och därigenom skapa olika stämningar. Musikanläggningen finns ofta i ett angränsande utrymme, så att undervisaren måste lämna gruppen i salen, för att gå och sätta på musiken. Därmed tappar undervisaren kontakten med eleverna. Ribbstolar, tjockmattor och andra idrottsverktyg distraherar eleverna genom att locka dem till klättring och annat.

Ibland har skolan en annan typ av lekhall, särskilt förskolor och fritidshem. Jämfört med de andra salarna på skolan är den såklart stor, men för dansen blir den tyvärr allt som oftast för liten. I spring- och hoppövningar hinner barnen sällan få upp farten innan rummet är slut. Det finns sällan någon musikanläggning i sådana lekhallar. Jag har också undervisat i musiksalar, där notställ, staplade stolar och gitarrer tar upp halva rummet och större delen av uppmärksamheten. Det händer till och med att dansundervisningen äger rum i elevernas ”vanliga” klassrum med borden/bänkarna bortskjutna mot väggen. Där får barnen knappt rum att sträcka ut armarna. Oavsett vilken typ av rum dansen hamnar i är det nästan garanterat att någon del av ljudanläggning eller annan teknik strular.

Jag har ingen tidigare erfarenhet av att undervisa på konferensanläggningar, men min upplevelse av de senaste två dagarna har varit i princip den motsatta mot att undervisa i grundskolan. Visserligen var salen inte optimal, men i gengäld fanns där tillbringare med vatten och staplar med glas – som fylldes på och byttes ut i pauserna! Där fanns en godisskål, som också fylldes på utan att jag märkte att det hände. All teknik var förberedd och fungerade, till och med det trådlösa nätverket. Min sal städades och ställdes iordning till dag 2. Till och med sladden, som jag låtit ligga kvar i ett slarvigt trassel på golvet på eftermiddagen, hängde prydligt hoprullad på en krok på morgonen efter. Dessutom har jag blivit serverad vällagad mat i restaurangmiljö istället för att bli hänvisad till en stökig skolmatsal (där jag bara i bästa fall får äta gratis) OCH jag får ett vettigt arvode för min insats.

Jag menar inte att skolan ska fungera som ett konferenshotell. Inte behöver jag bli servad med godisskålar och att någon plockar upp det jag av slarv har lämnat efter mej. Jag tänker bara på att om en skola skulle ha i närheten av samma ekonomiska resurser som en konferensanläggning skulle det vara en så mycket mer positiv upplevelse att vara där – förmodligen för både lärare och elever. De här två dagarna har inneburit en aha-upplevelse för mej: Aha, det kan vara så här att komma som inhyrd workshopledare till ett ställe! Det skulle kunna vara så här i skolan också – om det satsades pengar där.

Detta är naturligtvis en politisk fråga.

Jobba gratis eller ta betalt - är det värt det?

Som kulturarbetare blir man då och då (eller ganska ofta, faktiskt) ombedd att jobba utan lön/gage/arvode. Det händer förvisso även andra yrkesgrupper. Läkare, byggjobbare, språklärare, bilmekaniker, frisörer och en hel rad andra får säkert ofta förfrågningar om att hjälpa till med än det ena, än det andra av sina vänner. De flesta hjälper säkert också till med glädje. Man svarar på frågor om någon krämpa på en fest. Man hjälper till att bygga en ny veranda. Man läser och kommenterar den där jobbansökan på engelska. Och så vidare. Kulturarbetare gör det också. Man sjunger på det där bröllopet. Man målar ett porträtt av det där nya syskonbarnet. Man gör en liten koreografi till en överraskningsfest. Man gör det med glädje, eftersom det är en vän som frågar. Man gör det med glädje, eftersom det är en ömsesidig relation.

Något som kanske skiljer kulturarbetare från de flesta andra yrkesgrupper är dock att det inte enbart är vänner och släktingar som frågar. Även arbets- och uppdragsgivare höjer alltsomoftast förvånat på ögonbrynen, när man tar upp ämnet arvode. Att vi förväntas jobba gratis hänger naturligtvis ihop med att våra yrken inte ses som riktiga yrken, utan mer som hobbyer. Vi har ju så kul jobb att det väl knappast krävs några pengar som kompensation? En annan motivering till varför vi skulle jobba gratis handlar om chanser till mer jobb senare. När det gäller scenjobb menar arrangören ofta att det innebär marknadsföring för konstnären/artisten att synas på just den scenen. Det är en chans att synas! Att säga så är naturligtvis dumheter. Som Linda i Favilla skrev om ämnet för ett par månader sedan: "Marknadsföring är då tydligen lika med att folk tittar på oss, vilket folk visserligen alltid gör när vi giggar." [hela inlägget] När det gäller undervisning (men även scenjobb och utställningar) kan det liknas vid att provjobba. Man får ge en klass utan att få lön och om arbetsgivaren gillar en kanske man får en anställning, ofta på timmar. Många, som jobbar i restaurangbranschen, har säkert också varit med om det. Precis som i restaurangbranschen är det också i kulturbranschen olagligt att låta folk jobba utan lön. Även när man provjobbar ska man få betalt för de timmarna man arbetar. En slug arbetsgivare kan sätta i system att alltid ha provjobbare, som arbetar gratis, för att komplettera en för liten personalstyrka.

Att be en kompis sjunga, dansa, spela eller agera gratis i något sammanhang tycker jag är helt ok. Den tillfrågade kulturarbetaren måste såklart alltid ta ställning till om hen har tid, ork och råd att göra ett gratisgig, även om det är för en nära väns skull. Gör man det inte med glädje bör man säga nej, tycker jag. Den som frågar bör också alltid vara beredd att få ett nej. Det betyder inte att er vänskap inte är värdefull eller att kulturarbetaren är snål/girig/tjurig/något annat. Det betyder bara att just nu finns inte de rätta förutsättningarna. Man måste ta ställning till varje tillfälle. Vill jag? Är det värt det? Tar det tid från något annat?

Att som arbetsgivare be någon jobba gratis är en helt annan sak. Att kunna betala och inte göra det är förkastligt. Att tjäna pengar på att någon annan jobbar gratis är att direkt utnyttja någon. Att be någon utöva sitt yrke utan att erbjuda ersättning är en förolämpning både mot den enskilda personen och mot hens konstform. Dessutom upprätthåller det den tuffa arbetssituationen för alla kulturarbetare. Det blir ännu svårare att kräva betalt för ett jobb, om man vet att det finns andra som skulle göra det gratis. Att tacka nej till gratisjobb eller kräva ersättning är därför en solidaritetshandling, som förbättrar arbetsmarknaden för alla, samtidigt som det är ett sätt att visa yrkesstolthet och respekt för sej själv.

Vad vi gör på dansskolan före klockan tre

För inte så länge sedan fick jag frågan: "Hur mycket jobbar en danslärare normalt?" Väldigt svår fråga att svara på, för vad betyder jobba i det här sammanhanget? Betyder det undervisa? För i så fall är det, om man går på cirkelledaravtal 1080 x 45 min per läsår. Läraravtalet ser annorlunda ut, men det kan jag inte. Lärare på Kulturskolan undervisar vanligen ungefär lika mycket, tror jag. Personen, som ställt frågan, gjorde stora ögon. "Det är väldigt lite!" "Nej," sa jag, "det är ganska mycket." För jobba betyder så mycket mer än att undervisa.

Varje lektion måste naturligtvis förberedas. För en danslärare innebär det följande:

1. Bedöma vad eleverna kan och bör lära sej. Det måste såklart alla lärare göra.
2. Bedöma hur eleverna ska lära sej detta. Gäller också alla lärare.
3. Skapa övningar som övar det som ska läras på det sätt som är mest lämpligt. Det mesta av materialet måste man skapa själv. Även om det finns ett fåtal böcker med förslag på övningar måste de ofta modifieras och anpassas till just de här elevernas behov.
4. Välja musik, som passar till övningarna. Att söka musik kan vara extremt tidsödande. Övningarna och musiken måste sedan sitta ihop på ett sätt som är logiskt, övar elevernas musikalitet och hjälper dem i det tekniska eller improvisatoriska arbetet.
5. Skapa koreograferade kombinationer. På den här punkten måste allt material skapas av dansläraren själv, av upphovsrättsliga skäl. Har du ingen inspiration? Det var väl tråkigt. Eleverna behöver en ny kombination ändå.

Varje lektion måste också utvärderas. Nådde vi de mål som jag eller vi satt upp? Vad ska vi gå vidare med nästa lektion? Jobbar man i grundskolan eller på gymnasiet behöver man skriva omdömen och sätta betyg, så en bedömning utifrån kunskapskraven för kursen måste göras av varje elev. Inför utvecklingssamtalen måste de bedömningarna formuleras i text på ett sätt som eleven förstår och blir hjälpt utav.

Minst en gång per läsår, ibland flera, brukar man dessutom ha uppvisningar. Till dessa måste läraren (eller eleverna, under lärarens ledning) skapa koreografi, som fungerar sceniskt och följer uppvisningens eller föreställningens tema.

Sedan skulle man naturligtvis kunna räkna all den andra tiden, om man vill. Den där tiden, som inte på något sätt är reglerad i lagar och avtal. Som att man kanske lyssnar på musik medan man lagar mat, fixar med något annat eller bara vilar sej och plötsligt inser att just den här låten skulle passa så himla bra till en grupp eller en övning. Den tiden då det utan förvarning dyker upp en idé, en rörelsefras eller en form till en övning i huvudet och man bara måste skriva ner den för att inte glömma bort den - även om man är och firar sin pappas 60-årsdag. Ja, var tar egentligen arbetstiden slut och fritiden vid? Det kan vara svårt att veta.

För övrigt betyder 1080 x 45 min per läsår 27 x 45 min i veckan, om man har 40 veckors läsår (som Kulturskolan) eller 32 x 45 min i veckan, om man har 30 veckors läsår (som studieförbunden). Det innebär 27 eller 32 barngrupper eller hälften så många ungdoms- och vuxengrupper i veckan. I varje grupp går kanske 15 elever, vilket innebär att man kan träffa uppåt 500 elever i veckan, om man har otur. Då försvåras genast bedömningsarbetet en aning.

Inte så att jag klagar. Det är mitt bästa jobb! Men det är inte så att jag chillar hela dagarna och dansar lite på kvällarna. Inte alls, faktiskt.

Läs också:

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

När jobb och fritid flyter ihop

Hur mycket en danslärare undervisar

Legitimationen ger högre status till dem som redan har det

"Hur ska lärarlegitimationen kunna ge höjd status och få någon betydelse när den inte gäller hela lärarkåren?" Så inleder Carina Larsson Ohlström sin krönika Får jag be om legitimation, tack! i Lärarförbundets tidskrift Yrke. Det är den viktigaste meningen i hela krönikan (även om resten också är klart läsvärt). Hur ska legitimationen kunna höja statusen för lärare när den inte gäller hela lärarkåren? Hur ska den kunna garantera kvaliteten på undervisningen? När man tittar närmare på saken är det lätt att upptäcka att de flesta lärarkategorier faktiskt är undantagna från legitimationskravet.

• Lärare i yrkesämnen (karaktärsämnen på samtliga av gymnasiets 13 yrkesprogram) får söka legitimation, om de har lärarutbildning. Det gäller dock bara 60% av dem som undervisar i yrkesämnen. Legitimation är inget behörighetskrav och ingen ekonomisk hjälp ges till dem som vill läsa in lärarbehörighet.
• Lärare i estetiska ämnen (karaktärsämnen på gymnasiets estetiska program samt obligatorisk musik- och bildundervisning i grundskolan) får söka legitimation, om de har lärarutbildning och är anställda direkt av skolan de arbetar på. Hur många som är det vet jag inte, men en betydande andel (kanske majoriteten) av lärarna i estetiska ämnen är anställda av kulturskolan, som inte omfattas av behörighetskravet. Lärare som är anställda av kulturskolan eller av annan arbetsgivare (till exempel ett studieförbund) får inte ut någon legitimation, även om hela deras tjänst är förlagd till grundskolan eller gymnasiet. För att bli anställd i obligatorisk verksamhet krävs legitimation, men även om läraren har varit anställd av kulturskolan och jobbat i skolan i 40 år måste hen genomgå introduktionsåret för att få ut en.
• Lärare i modersmål (som alla elever med annat modersmål än svenska har rätt till) får söka legitimation, men det är inget behörighetskrav.
• Fritidspedagoger har visserligen ingen lärarexamen, men utför samma arbete som lärare i fritidshem och borde anses dugliga till att ansvara för undervisningen i den verksamhet de specifikt har utbildat sej för. Som jag har förstått det kan lärare i fritidshem (utbildade efter den förra reformen av lärarutbildningen) få legitimation, men fritidspedagoger kan det inte. Därmed blir fritidspedagogerna obehöriga att ansvara för undervisningen (all verksamhet) på fritidshemmen.
• Danspedagoger och dansare som undervisar på Kungliga Svenska Balettskolans yrkesutbildning och Svenska Balettskolans förberedande yrkesutbildningar kan inte få någon legitimation, eftersom de inte har lärarutbildning. Det är inte heller något krav för att vara behörig att undervisa vid utbildningarna.

Så vilka blir kvar? Jo, lärare i teoretiska ämnen samt idrott och hälsa (som är obligatoriskt i grundskolan och utgör ett kärnämne på gymnasiet). Med idrott och hälsa som undantag handlar legitimationsreformen alltså om att "höja statusen" för lärare i de ämnen som redan har högst status. Det handlar om att "säkra kvaliteten", men bara i de ämnen som anses viktiga, det vill säga de teoretiska. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: "Var därför noga med hur ni lyssnar, ty den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror att han har." (Luk 8:18)

Läs också:

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

Mina övriga inlägg om lärarlegitimation

Den ena handen vet inte vad den andra gör

På rubriken förstår ni att det här inlägget inte kommer handla om dans. Nej, det handlar om regeringen och deras skolpolitik. Precis när legitimationsreformen har satts i sjön kommer nämligen moderata riksdagsledamoten Lars Hjälmered med idéen att Sverige ska låna det brittiska konceptet Teach First. Det går ut på att erbjuda "toppstudenter" från tekniska utbildningar jobb som lärare samtidigt som de läser in lärarkompetens på högskolan samt en ledarskapsutbildning. En viktig poäng med det hela är att eleverna får engagerade och ämneskunniga lärare, säger Hjälmered till Lärarnas Nyheter och antyder därmed att lärare vanligtvis är oengagerade och okunniga i sitt ämne. Det är minst sagt upprörande. Jag är så urbota trött på att bli svartmålad och nedtryckt av dem som ansvarar för skolan. Jag tappar lusten att jobba åt er! Hör ni det?

Men ok, då tycker jag vi gör så här: Vi struntar i hela grejen med lärarlegitimation. Vi kan faktiskt strunta i hela grejen med lärarutbildning också. Istället tar vi över det brittiska systemet helt och hållet. Där läser man först en BA i valfritt ämne och sen kan man läsa till ett år för att få lärarbehörighet. Det passar ju bra ihop med Teach First. Man skulle faktiskt kunna tänka sej att Teach First är helt anpassat till ett sådant system. Och så kan vi klämma dit ett lämplighetstest och ett introduktionsår, så får hela regeringen som den vill. Och så slutar vi tjafsa om att läraryrket är ett viktigt yrke som kräver specifika kompetenser. Vi som har varit dumma nog att utbilda oss till lärare kan kanske jobba med något annat?

Förresten ska vi kanske ta över hela det brittiska utbildningssystemet när vi ändå håller på? Barnen i Storbritannien är de mest testade och förstås också de mest stressade i hela Europa. När jag gjorde vfu där hade skolan nyss bytt från 63-minuterslektioner till 70 minuter. Bara att lägga ett schema med 63-minuterspass måste ju kräva en matematiker av stora mått. Japp, japp. Så gör vi, tycker jag.

Eller inte.

Behörighet och legitimation - funkar det verkligen så här?

Jag undervisar just nu i tre kurser på gymnasiet. Två av dem, Dansteknik 1 och Dansorientering, är jag behörig att undervisa i (åtminstone än så länge tills legitimationskravet träder i kraft). Den tredje, Idrott och hälsa 1, är jag inte behörig att undervisa i, eftersom jag inte har idrott och hälsa i min lärarexamen. Jag planerar dock innehållet och arbetsformerna tillsammans med några kollegor som är behöriga att undervisa i idrott. Vissa moment har vi tillsammans och det händer också att vi byter grupper med varandra, för att fylla luckor i varandras kompetens. I slutet av kursen föreslår jag ett betyg för var och en av eleverna och rektor "godkänner" sedan det betyget och är den som formellt har ansvar för det.

I och med att legitimationskravet träder i kraft nästa år förändras dock reglerna en del. Om jag får ut en legitimation till dess (vilket verkar vara lite för mycket att hoppas på) fortsätter jag vara behörig i dansteknik och dansorientering. Om jag inte får ut någon legitimation under det närmaste året blir jag dock plötsligt obehörig i dessa ämnen. Jag förblir också obehörig i idrott och hälsa. Det som är intressant är att en olegitimerad lärare bara är obehörig att självständigt bedriva undervisning. Om jag förstår det rätt får jag alltså fortsätta att undervisa, om det sker under överinseende av någon som är legitimerad, till exempel någon av mina kollegor som har idrott och hälsa i sin examen. Arbetet med den kursen skulle alltså kunna fortskrida ungefär som nu. Ännu mer intressant är dock att Jan Björklund säger till Lärarnas Tidning i den intervju jag hänvisade till redan i förra inlägget att man inte behöver vara behörig i ett ämne för att sätta betyg i det. "Det räcker att vara legitimerad," säger han. Under förutsättning att jag får ut en legitimation kommer jag alltså, till skillnad från nu, få sätta betyg i idrott och hälsa. Min befogenheter i det ämnet ökar därmed.

Tycker du att det verkar rörigt? Låt mej förtydliga. Om jag får ut en lärarlegitimation händer följande:

1. Jag fortsätter att vara behörig att självständigt bedriva undervisning och sätta betyg i samtliga dansämnen.
2. Jag blir obehörig att självständigt bedriva undervisning i idrott och hälsa.
3. Jag får fortsätta undervisa i idrott och hälsa, men en annan, behörig, lärare ansvarar för undervisningen.
4. Jag blir behörig att sätta betyg i idrott och hälsa (och andra ämnen som jag eventuellt kan komma att undervisa i i framtiden).

Blev det inte klarare? Inte för mej heller.

Läs också:

Legitimerad och behörig lärare hos Christermagister

Behörighet - en klagosång

Jag är lärare. I mars 2009 fick jag mitt examensbevis. Där står att jag är lärare i dans för grundskolans senare år och gymnasiet. I mars 2009 var jag, utan arbetslivserfarenhet, behörig att ansvara för undervisning och sätta betyg i ämnet dans. Det gjorde jag också. Det vill säga ansvarade för undervisning i skolår 6-8. Bara eleverna i år 8 fick betyg och då ingick dansen i idrottsbetyget. I vilket fall som helst ansvarade jag för undervisning i år 6-8 på en skola under hela vårterminen 2009. Därefter har jag jobbat heltid i frivillig verksamhet i snart 2 år. I frivillig verksamhet gör jag i princip samma sak som jag skulle ha gjort i skolan:

1. Jag ansvarar för undervisning i ämnet dans.
2. Jag undervisar ca 25 timmar i veckan.
3. De flesta av mina elever är 13-20 år, alltså går de i grundskolans senare del eller gymnasiet.
4. Jag är med i regionens fokusgrupp för dans, där jag tillsammans med fyra andra ansvarar för utvecklingen av dansämnet i regionen.
5. I samarbete med en gymnasieskola håller jag på att starta upp en dansinriktning, där jag också ansvarar för undervisning och betygsättning.

Trots detta är jag inte längre behörig. När jag ansöker om lärarlegitimation i sommar kommer jag med största sannolikhet få avslag. Jag har nämligen inte undervisat i rätt skolform. Trots min lista ovan räknas inte frivillig verksamhet som behörighetsgivande. Synd för mej.

Skolverket har publicerat en lista på kompetenser en nybliven lärare ska ha efter sitt introduktionsår. Jag tycker att jag lever upp till dem. Inte så att jag är en perfekt lärare - absolut inte - men efter 2 års heltidsarbete tror jag att jag i alla fall är lika bra som jag skulle varit efter ett års introduktionsår.

Samma dokument innehåller bestämmelser kring vad introduktionsåret ska innehålla. När jag läste det blev jag så irriterad att jag inte vet var jag ska börja. Två saker slog mej dock:

1. Handledning är naturligtvis bra. Särskilt den där första terminen hade det varit fint att inte vara helt ensam med allting. MEN daltandet med den nya läraren som beskrivs i skolverkets bestämmelser är ett hån både mot läraren och mot lärarutbildningen. Det ingår ju faktiskt vfu i utbildningen. Den nyblivna läraren kan eventuellt ha träffat elever innan hen börjar jobba.
2. Vilken rektor kommer vilja anställa någon nyutbildad, om hen också måste erbjuda och organisera allt det där introducerandet och bedömandet? Inte särskilt arbetsgivarvänligt, måste jag säga. Om jag skulle välja mellan att anställa nån som bara glider in och börjar jobba eller någon som behöver en mentor och som ska bedömas av mej personligen flera gånger under det närmaste året känns valet ganska självklart. Det enda argumentet för att anställa den nya är ju i så fall om lönen får sättas extremt lågt - och hur blir det i så fall med den stackars lärarens studielån?

Nä, nu ska jag sluta klaga och sätta mej och slipa på min ansökan om legitimation istället. Annars kanske det inte blir någon dansinriktning på vårt gymnasium - för vem ska ansvara för undervisningen?

Läs också Lärare som vill bli legitimerad måste klara 23 krav, Priset för en lärarlegitimation: 1.800 kronor och mina tidigare inlägg om legitimation.

Ett oattraktivt yrke

Det pratas mycket om hur man ska locka "de duktigaste studenterna" till lärarutbildningen och hur läraryrkets status ska höjas. I förrgår hade Stockholms stads skolborgarråd med flera en debattartikel i DN. Jag blir lika förbryllad när jag läser den som jag alltid blir när jag hör talas om de här sakerna. Precis som i många andra sammanhang (till exempel betygsdebatten) verkar debattörerna blanda ihop inre och yttre motivation.

För några år sen hörde jag en nationalekonom (minns inget namn tyvärr) säga att säkraste sättet att få de bästa cheferna är att sänka chefslönerna radikalt. Då skulle man locka dem som verkligen var intresserade av att leda företagen och inte bara av att tjäna mycket pengar. För mej verkar det helt logiskt - precis som att man kommer lära sej de viktiga sakerna om man slipper plugga till ett prov eller för ett betyg.

Samma sak borde logiskt sett gälla även för lärare. Eller kanske är det bara för mej det gäller? Jag var en av "de duktigaste studenterna", i alla fall om man ser till mina betyg från såväl grundskolan som gymnasiet och lärarutbildningen. Jag tycker också själv att jag är en bra lärare, även om jag naturligtvis har massor kvar att lära, utveckla, bli säkrare på, förändra. Jag blev lärare för att jag tycker om att undervisa, för att det känns som en ynnest att få möta eleverna och vara delaktig i deras utveckling, för att jag lär mej så mycket om mej själv, om dans och om andra människor varje dag på jobbet. Jag blev lärare helt enkelt för att det kändes som ett asgrymt jobb. Först en bit in i lärarutbildningen började jag fundera på att lärare tjänar för dåligt med pengar och har tuffa arbetsvillkor - inte minst lärare i estetiska ämnen - men debatten ser helt bakvänd ut i mina ögon.

Så här tänker jag: Lönerna borde höjas, de administrativa uppgifterna tas bort, karriärvägar upprättas och så vidare för att de befintliga lärarna är så himla bra. Det är så märkligt att säga: "Ni är så kassa, så vi måste förbättra arbetsvillkoren för att få in andra som är bättre än ni." För jag är inte särskilt kass och de flesta lärare jag har haft har inte varit särskilt kassa. Tvärtom. Och vi förtjänar att ha det bättre.

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

Hur mycket en danslärare undervisar

Återigen vill jag tillmötesgå en googlesökning som lett till min blogg. Den här gången har någon hittat hit genom att söka på danspedagog hur många timmar ren undervisning. Mitt svar är: Det beror på vilket kollektivavtal man går på. Jag undervisar i studieförbund och går därmed på cirkelledaravtal (ingått av folkbildningsförbundet, lärarförbundet, lärarnas riksförbund och teaterförbundet, om jag inte missminner mej). Enligt det undervisar en cirkelledare på heltid 1080 timmar per läsår. En studietimme är 45 min. Alltså ska en cirkelledare, som jobbar heltid, undervisa 1080 x 45 min varje läsår. Sträcker sej läsåret över 40 veckor innebär det 27 x 45 min i veckan. Studieförbund har ofta kortare terminer än skolan. Där jag jobbar sträcker sej de ordinarie kurserna över 30 veckor. Det innebär att jag skulle undervisa 32 x 45 min i veckan. Det är nästan omöjligt, både med tanke på min hälsa och med hänsyn till att vi inte kan börja förrän eleverna slutat skolan/jobbet och inte kan hålla på hur sent som helst (folk vill åka hem och sova). Det betyder att jag kompletterar med intensivkurser på loven samt workshops med skolor och arbetsplatser. I vissa fall får jag också byta ut undervisningstimmar mot administrativa timmar, när administrationen behöver hjälp med uppgifter som vanligtvis inte ingår i min tjänst.

Ännu mer om lärarlegitimation

Göran Levin skriver väldigt intressant om legitimation på Skola och samhälle. Jag tycker också Mats kommentar på artikeln är spännande. Tänk om man skulle få legitimation efter 10 år i yrket. Är det bra eller dåligt? Jag kan inte riktigt bestämma mej än.

Regeringen lättar lite på reglerna

Enligt en notis i SvD  och en kort artikel på LN idag kommer även lärare som inte har jobbat i skolan på några år att kunna få legitimation. Förhoppningsvis är det en lösning för mej (jag känner mej dock inte helt övertygad än, eftersom den mesta tiden jag har jobbat i skolan var innan jag hade examen. Räknas det?), men det hjälper ju ändå inte de stackars nyutexaminerade, som bara kan hoppas på att ingen med legitimation söker samma tjänster som de.

Lite till om legitimation

Likheterna mellan den föreslagna lärarlegitimationen och den redan existerande för läkare är uppenbara (se artiklarna jag nämnde i förra inlägget för mer om det), men det finns faktiskt andra yrken som också har legitimation. Sjuksköterskor till exempel. En viktig skillnad är att sjuksköterskor får ut sin legitimation i samband med examen. Deras utbildning anses alltså vara tillräcklig för att de ska vara fullfjädrade yrkesutövare. Borde det inte vara likadant för lärare? Lärarutbildningen innehåller redan 30 hp verksamhetsförlagd utbildning (vfu). Det går ju bra att utöka, om man tror att det behövs erfarenhet motsvarande ett helt år.

Präster har ingen legitimation, men väl ett obligatoriskt introduktionsår. Skillnaden mot förslaget om introår för lärare är att de nyvigda prästerna (som för övrigt vigs innan introåret) är garanterade en introduktionstjänst i det stift de vigs för. Efter det första året är de sedan fria att söka prästtjänst var de vill. Att ha garanterad plats för sitt introduktionsår är, när jag tänker närmare på saken, så självklart att det inte ens kan kallas smart.

Jaha, så innan man börjar låtsas att lärare och läkare är samma sak kan man ju börja snegla på andra yrkesgrupper. Och vill man höja lärares status till läkarnas nivå kan man ju börja med att ge oss lika mycket betalt.

Lärarförbundet har förresten precis kommit med en rapport som visar att det i dagsläget är en ekonomisk förlust att plugga till lärare. Grattis, Emelie.

Läs också gärna Thérèses blogg Tankestormar. Det är hon som har upplyst mej om både sjuksköterskors och prästers utbildningar, introår och legitimationer.

Lärarlegitimation

Jag är lite orolig för det här med lärarlegitimationen. Kommer jag nånsin få en? För bara ett par veckor sen var jag övertygad om att förslaget innebar att jag aldrig mer skulle komma att jobba i skolan. Nu har det visat sej att jag kommer göra det med start redan i vår, men jag är fortfarande orolig. För vad händer med såna som mej?

Min lärarexamen är daterad i början av mars 2009. Under den vårterminen vickade jag i flera olika grundskolor, men fick absolut inte ihop till heltid. Sen förra hösten jobbar jag heltid - men i frivillig verksamhet. Jag är inte anställd som lärare, utan som cirkelledare. I praktiken är det ingen större skillnad, utom att anställningsavtalen ser lite annorlunda ut och vi inte använder skolans styrdokument. Kärnan i yrket är dock densamma: jag undervisar.

Från och med nästa höst samarbetar min arbetsgivare med ett fristående gymnasium om en dansinriktning på deras program. Redan under nästa termin kommer nämnda gymnasium köpa en del av mina timmar. Men jag är ju fortfarande anställd av studieförbundet och inte av skolan. Vad innebär det? Hur mycket måste man jobba i obligatorisk verksamhet för att få lärarlegitimation? Och måste man vara anställd av skolan eller räcker det med att de hyr in en?

Just nu är det förstås inget större problem. Det som oroar mej är det som eventuellt kommer hända senare. Hur blir det om jag, om några år, bestämmer mej för att söka jobb i skolan igen? Förutsatt att förslaget om lärarlegitimation går igenom kommer jag inte längre vara behörig att "ansvara för undervisning". Jag kommer bli tvungen att söka en introduktionstjänst, trots att jag kommer ha flera års erfarenhet av undervisning både i grundskola, gymnasium och frivillig verksamhet. Om jag nu hittar och får en sån tjänst kommer jag med största sannolikhet behöva gå ner flera tusen i lön. Det känns, ärligt talat, inte jättelockande. Jag kan alltså bara hålla tummarna för att min inhyrning på gymnasiet ska räcka för legitimation. Om inte... ja, då vet jag faktiskt inte.

Läs den här intressanta debattartikeln i ämnet. Notera att det inte är en lärare utan en nationalekonom som skrivit den.
Läs också det här och det här på Lärarnas Nyheter.

Det handlar mer om kön än om religion

Jag har varit bortrest några dagar och därför hamnat lite efter i debatten. Efter att ha läst in mej på både bloggar och artiklar kan jag dock inte låta bli att ta upp tråden.

Det handlar förstås om Jan Björklunds förslag att möjliggöra för rektorer att förbjuda burka och niqab i skolan. (Aftonbladet, SvD, Expressen) Argumenten både för och emot haglar, men ingen artikel eller blogg jag läst har tagit upp det första jag tänker på, nämligen att det handlar om ytterligare en inskränkning mot kvinnors sätt att klä sej. Jag är erbarmligt trött på att män i allmänhet och manliga politiker i synnerhet häver ur sej synpunkter på kvinnors kläder (att även kvinnor dissar varandras kläder är bara ett tecken på patriarkatets aldrig sviktande förmåga att söndra och härska). Vi täcker för mycket eller vi täcker för lite. Våra kjolar är för korta eller för långa. Vi är slampiga om vi inte använder bh, men vi är ännu slampigare om vi använder för mycket bh. Listan kan göras oändlig. När ska folk fatta att var och en bestämmer själv vad hon ska ha på sej och att det inte är någon annans sak att tycka om det?

Självklart finns det olika orsaker till att vi väljer det vi väljer. Jag tror personligen inte att det finns någonting sådant som "fria val". Vi är alla influerade av vad våra föräldrar, våra partners, våra vänner och bekanta, media, trender och traditioner säger till oss. Och alla har vi vuxit upp i ett patriarkat. "I burkornas rike är det män som bestämmer och kvinnor som i generationer har rättat sig efter maktetablissemangets synsätt," skriver Lotta Gröning i Expressen. Även i knätofsarnas rike är det så, skulle jag vilja säga. Även om det har blivit en aning bättre här de senaste 50 åren har vi fortfarande en bjälke i det västeuropeiska, sekulariserade ögat. Om vi vågade se den bjälken skulle vi kanske inte vara så rädda för andras bjälkar och flisor heller. För visst handlar det om rädsla. "Burkan är ett skrämmande plagg," läste jag bland kommentarerna till ett blogginlägg. Så ska vi förbjuda allt som skrämmer några av oss? Nej, självklart inte. Jag är till exempel rädd för unga män i gula overaller,* men tycker för den sakens skull inte att vi ska förbjuda dylika klädesplagg.

Förbud är nämligen lika illa som påbud. Jag tycker inte det verkar särskilt troligt att de flickor som eventuellt har burit heltäckande slöja i skolan tack vare ett slöjförbud i framtiden kommer skutta skolvägen fram, obeslöjade, frigjorda och lyckliga, redo att ta in all världens kunskap, öppet kommunicerad via deras tillika obeslöjade lärare. Nej, tvärtom tror jag att det fåtal flickor det handlar om kommer försvinna till mer eller mindre extrema religiösa friskolor. Segregationen ökar och flickorna mariginaliseras ännu mer. Risken är att resultatet ändå tolkas som positivt, eftersom inga beslöjade flickor längre syns i sekulariserade skolor. På så sätt kan problemet sopas under mattan och vi behöver aldrig mer låtsas om det.

Nej, jag tror att om man vill att flickor ska ta av sej slöjan (eller näsringen eller munkjackans luva) måste man skapa trygga miljöer, där det känns bekvämt att vara utan slöja. Innan jag fick fast jobb vickade jag vid ett par tillfällen i en skola med, med svenska mått mätt, mycket hög andel muslimer. Dans är ett ämne, där slöjor och andra hängande tyger utgör ett stort hinder, men det är också ett ämne som exponerar kroppen mer än de flesta andra ämnen. För att underlätta för eleverna att delta i undervisningen har skolan valt att könssegregera grupperna i dansämnet. Den ordinarie dansläraren berättade för mej att i en av grupperna jag skulle vicka i hade alla flickorna kommit till första lektionen iklädda långkjol, långärmad tröja och hijab. Läraren hade valt att inte kommentera det, utan höll sin lektion enligt planeringen. Redan andra lektionen hade två av flickorna bytt ut kjolen mot mjukisbyxor och en och halv termin senare, när jag träffade gruppen hade alla utom en byxor och t-shirt. De flesta knöt dessutom sin slöja i nacken, så den täckte håret, men inte hindrade rörelser med huvudet. Utan vare sej påbud eller förbud uppifrån hade de alla valt att korrigera sin klädsel på ett sätt som kändes praktiskt och tryggt i sammanhanget. Det är något vi kan fundera på, tycker jag.

*Liksom de flesta andra rädslor är det här en irrationell sådan, grundad på fördomar om teknikstudenter och (överdrivna?) skildringar om nollningar på Chalmers.

Läs också SvD2, Marie Söderqvist, Adam Cwejman, Ann-Charlotte Marteus och Björn.

Bristande förtroende för lärarna - igen

Återigen visar Folkpartiet - detta skolfrågeparti - bristande förtroende för lärarna. Det är ju märkligt, för vilka ska rösta på (fp) om inte lärarna? Som Heidi Avellan skriver i Sydsvenska Dagbladet den 3 juli:

"Vilket parti är bäst på skolfrågor? FP. Mest engagerat i skolfrågor? FP. Mest profilerat på skolfrågor? FP. När det handlar om Folkpartiet så handlar det om skolan. Sedan kommer ingenting och ingenting och därefter kärnkraft och euron. Klassiska liberala frågeställningar hotar sällan täten på det här klassiska liberala partiets agenda. /.../ Och visst, skolfrågan är viktig, men med sitt stora engagemang framstår detta lärarnas parti som ett enfrågeparti."

Och ändå är fp:s attityd mot lärarna i det närmaste föraktfull. Det visar sej inte minst genom de uttalanden fp:s representanter har gjort angående lärarutbildningen. Att skolan är så dålig (men hur dålig är den egentlingen?), att eleverna når allt sämre resultat (gör de verkligen det?), beror på att lärarutbildningen är så himla dålig. Det är lätt att tro att ingen nuvarande lärare borde vara behörig att undervisa över huvud taget.

Attityden syns också i fp:s starka önskan om centralstyrning. Det räcker inte att alla har rätt till likvärdig utbildning, utan alla ska helst få likadan utbildning. Det senaste förslaget som pekar åt det hållet är en kulturkanon. Redan i valrörelsen 2006 argumenterade fp för en litterär kanon, alltså en lista på böcker som alla elever måste läsa under sin skoltid. En sådan kanon finns i Danmark och i en del andra länder, men i Sverige vann förslaget inget större stöd. Ändå har vi en dold litterär kanon. Det är den som gör att de flesta läser ungefär samma böcker i skolan i alla fall. Vilka av följande författare har du inte läst?
Anders Jacobsson och Sören Ohlsson
Jonas Gardell
Jan Guillou
Selma Lagerlöf
John Steinbeck
August Strindberg

Nåväl, listan kan göras lång. Förutom en litterär kanon vill fp nu att det ska finnas en allmän kulturkanon, som ska gälla film, musik och bildkonst (dans finns förstås inte med på kartan, som vanligt). En del av kritiken mot förslaget om litterär kanon handlade om att det ska anges från politiskt håll vad vi ska läsa i skolan (det finns tydligen fler än jag som tycker det doftar Sovjet). Därför vill fp den här gången låta statliga muséer och kulturinstitutioner lista de viktigaste delarna av det svenska kulturarvet. Problemet är det i princip är samma sak. Som kulturarbetare är jag hjärtligt trött på de stora institutionernas inflytande över den svenska kultursfären. Institutionerna fyller sin funktion och jag tycker de ska finnas kvar. Jag tycker att Kungliga Operan är viktig, eftersom den för vidare den del av kulturarvet som är balett. Jag tycker att Dansens Hus är viktigt, eftersom det ger oss möjlighet att se stora internationella koreografer och kompanier till ett rimligt pris. Och så vidare. Men - och det är ett stort men - de stora institutionerna sätter idag ramar för hela det svenska kulturutövandet. En ny organisation för danskonst startades ganska nyligen. "This is big!" löd slogan. Det här skulle bli någonting annorlunda. Alla intresserade var inbjudna att delta i arbetet. Vid det första officiella mötet deltog jag och tre andra via skype, eftersom vi inte hade möjlighet att resa till Stockholm (självklart hålls alla möten där), men vilka fanns på plats? Jo, representanter för de stora organisationerna! Behöver de verkligen en ny organisation? Jag trodde den var till för oss som jobbar "underifrån", men så var det då rakt inte. Ungefär i samma veva startades Vågastipendiet, också med en klatchig slogan: "Konstnärernas eget stipendium!". Konstnärer* kan betala in små bidrag, som sedan går till konstnärer som ansöker och väljs av konstnärer. En chans för dem som vanligen blir nekade stipendier från Konstnärsnämnden och Kulturrådet, hade man kunnat tänka sej. Men vilka sitter i juryn? Jo, återigen representanter för de stora institutionerna. Och det är bara två exempel på en lång rad liknande företeelser. Att därför låta de stora institutionerna ange vilka verk som ska tas del av i skolan försvårar ytterligare för de "små" aktörerna att komma fram. Det blir ett hinder för förnyelse och för lärarnas arbete, eftersom de stora institutionerna aldrig, aldrig, aldrig kommer lyfta fram folkliga strömningar, små fria grupper, verkliga rebeller och icke-professionell konst. Aldrig. Och varför? För att det inte är deras bord. Det är inte den konsten de sysslar med. De sysslar med institutionell konst och då blir det det vi ska syssla med i skolan också.

Men värst av allt är förstås hur fp ännu en gång visar total brist på förtroende för lärarnas kompetens. De flesta lärare kan väl tillräckligt mycket om sitt ämne för att veta vilka strömningar som har lett till att konsten ser ut som den gör, vilka enskilda konstnärer och grupper som varit viktiga, hur konstens utveckling har hängt ihop med samhällets? Jag vet i alla fall vad och vem jag vill lyfta fram i min undervisning. Om det ska finnas en kanon (men det ska det inte) ska den göras av lärarna själva och inga andra.

*När jag skriver konst och konstnärer avser jag begreppens bredare innebörd, dvs. alla konstarter och deras utövare.