Varför varje konstprojekt behöver en lärare

I dansvärlden (och kanske konstvärlden i stort) har lärare och pedagoger låg status. Ofta upplever jag att vi ses som "något annat" i en värld där normen är att vara konstnär. Stereotypen är förstås att en estetlärare alltid är en misslyckad konstnär, någon som inte var tillräckligt skicklig eller intressant i sitt konstutövande för att kunna försörja sej på det. Kanske representerar också lärare och pedagoger struktur och ordning i en konstvärld där kreativitet och kaos råder. Oavsett vad det beror på är det ett faktum att valet att undervisa ses på med misstänksamhet, nedlåtenhet och ibland till och med förakt. Det har, av flera anledningar, alltid irriterat mej. Dels för att jag valde att inrikta mej på undervisning på grund av att jag finner det meningsfullt och intressant och dels för att duktiga lärare och pedagoger är en förutsättning för att nya konstnärer ska komma fram. Det är liksom vi som fyller på underifrån, kan man säga, som ser till att det finns nya potentiella kreativa genier med baskunskaper och grundläggande teknik.

Skrämmande struktur. Från kackabecka.se

Häromdagen slog mej dessutom en sak till. Jag pratade med några andra om ett stort konstprojekt där jag och en till av de närvarande var involverade under tre års tid. Projektet omfattade scenkonstnärer, ljudkonstnärer, visuella konstnärer, tekniker och producenter i fyra olika länder samt en massa ny, oprövad teknisk utrustning och en mängd olika idéer och viljor. Den konstnärliga ledaren var en stor visionär, men lämnade åt oss andra att försöka förverkliga visionerna - dessvärre med en bristande förmåga att kommunicera dem. Det fanns många spännande och inspirerande tillfällen under projektets gång, men som helhet innebar det vatten över huvudet för varenda en som var inblandad. Resultatet blev utmattning, irritation, konflikter, strulande teknik och halvkassa presentationer. Det som slog mej, när vi pratade om detta för några dagar sedan, var att varje dylikt projekt behöver en lärare. Om man hårddrar det som jag skrivit ovan är konstnärer visionärer och lärare realister. Om konstnärerna representerar kreativitet och kaos representerar lärarna ordning och struktur. Både det förra och det senare behövs för ett lyckat genomförande av en konstnärlig idé!

Konstnären Jim Dine bygger Pinocchio-skulpturen i Borås.
Foto: Tobias Sandblom, GT

När jag skapar material åt mina elever kan jag ha en stor konstnärlig vision, men för att genomföra den måste jag alltid tänka: Vad är rimligt eller ens möjligt för de här eleverna? Jag måste alltid ta hänsyn till deras ålder, erfarenhet, tekniska kunnande, konstnärliga mognad och övriga förförståelse för att det över huvud taget ska bli någonting alls av min fantastiska idé. Den tanken hade onekligen varit till stor nytta även i ett projekt som det jag beskrivit ovan. Om den konstnärliga ledaren hade haft sällskap av en lärare hade vi kanske rott iland ett lite mindre omfattande projekt, men med lyckat resultat. Kanske hade frustrationen och konflikterna inte varit den röda tråden i samarbetet, utan kanske hade vi haft lust att samarbeta någon annan gång igen. Ett problem som lyftes under arbetet var risken att tappa mottagarmedvetenheten, risken att glömma bort publiken i utforskandet av våra egna idéer. Jag hade också velat lägga till risken att tappa deltagarmedvetenheten, risken att bortse från våra egna begränsningar. Det är en del av min lärarkompetens.

Fysisk ordlek

Det var inte bara jag och min bästa vän som pysslade med interaktiva installationer under 100 Dancers. Där fanns också tre finska programmerare, Helsinki New Media Locomotive, som jobbade med kinectstyrda visualiseringar. Deras installation heter Play With Words och ser ut så här:

Play with Words - performance @ 100 Dancers festival from Lauri Kainulainen on Vimeo.

100 Dancers i Köpenhamn

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.

Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok

Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

En ljudvägg

Anke Eckardt - Between You And Me: multisensory installation
Historische Werkstätten Hellerau

Jag testar vad som händer om man står still

Anke Eckardt är årets artist in residence hos TransMediaAkademie (TMA) Hellerau. Där har hon gjort installationen Between You And Me, en interaktiv vägg av ljud, ljus och rök, som hon presenterade för första gången i onsdags kväll. Konceptet går ut på att när man går igenom väggen hör man ljud, som inte hörs utanför väggen. Ett spännande koncept, enligt min mening. Konstruktionen är mycket imponerande. Den består av en ram ca 20 cm tjock ram, där rökmaskin, lasermaskiner och högtalare finns insmugna. Laserstrålarna syns tack vare röken och gör att man ser väggen som annars, om den vore enbart en ljudvägg, skulle vara osynlig. Högtalarna fungerar ungefär som spotlights för ljud. Ljudet riktas in mot mitten av ramen och man hör det därför mycket tydligt när man passerar genom väggen och är omgiven av högtalarna, men utanför väggen hörs ingenting.

Min bästa vän gillade känslan av att ljudet hängde i luften

Jag gillar idéen, verkligen, men ändå blev jag lite besviken. De interaktiva installationer jag upplevt eller varit med och skapat tidigare har reagerat på olika sorters rörelser, på position, intensitet, storlek och annat. Därför försökte jag mej på en rad olika sorters rörelser och tempi inuti väggen, men den reagerade bara på rörelse (ljud) och stillhet (tystnad). Ljudet var ett slags surrande eller högfrekvent brummande, hela tiden likadant. Att visa verket ensamt kändes därför ganska meningslöst. Hade den varit en del av en utställning eller festival med många olika verk hade jag förmodligen uppskattat den mycket mer, särskilt om den hade varit placerad så att man var tvungen att gå igenom den för att komma in i ett annat rum. Jag upplevde den nämligen mycket mer som en port än som en vägg. När jag gick igenom installationen förväntade jag mej nästan att komma ut i någon slags fantasyvärld. Det gjorde jag dock inte. Jag var fortfarande i samma rum som jag varit i på andra sidan. Jag gissar att Between You And Me kommer vara en del av årets Cynetart Festival For Computer Based Art. Om jag kan åka dit ska det bli mycket intressant att se hur den kommer fungera som en del av en större helhet. Jag tror det kommer bli något helt annat när den får samtala med andra verk i samma genre.

Zozozozon performancenatt

För en dryg vecka sen fick jag en riktig inspirationsinjektion, när jag besökte och deltog i Zozozozon performancenatt på Norrtälje konsthall. Zozozozon arrangerades av Mariposa för andra året i rad och jag hoppas de kommer fortsätta med det varje sommar. Lokalen, Norrtälje konsthall, är som ett konstverk i sej själv. Det är en gammal brandstation och överallt kan man hitta nya vinklar, vrår och trappor. Under performancenatten dyker i varje oväntat utrymme upp någon eller något som berör och inspirerar, får mej att fnissa eller förundras. Stämningen är varm och välkomnande. Alla, från gymnasieelever till etablerade proffs, deltar på samma villkor, uppmuntrar varandra och deltar i varandras konstverk. Mycket av det som visas är work in progress, men här och där finns också färdiga verk. I år liksom förra året fyllde jag och min bästa vän trädgården med vår installation CCTV Music och det var nästan en overklig känsla att dema den i mörkret kl 01.45.

I källarens innersta rum vaktade tre bulldoggar

I stora utställningshallen dansade Mariposas elevkompani

Någon hade målat med kroppen innan jag anlände

På en trappavsats kunde man prova på att spela krumelur

Två av deltagarna dansade tango med slutna ögon medan vi andra åt frukost

Framåt småtimmarna började större delen av konstnärerna dansa zumba i stora utställningshallen

I köket kunde man få coaching i operasång

Läs också Dag 27 - Din favoritplats och Nu blir det reklam - '0'Märkt med Mariposa.

Dag 27 - Din favoritplats

Svårt val igen, men det skulle kunna vara den Interaktiva Paviljongen. Självklart räknas också andra interaktiva ljudinstallationer, som till exempel de vi gjort med projektet CCTV Music. I ljudinstallationen är det rörelser som triggar igång och styr ljudet/musiken. Som att spela på en jättestor theremin med hela kroppen! Eller som att försiktigt röra sej genom ett rum med osynliga inventarier. Vissa ljud är utplacerade på speciella punkter, linjer eller områden och måste prickas exakt. Andra är mer generella och triggas exempelvis av att intensiteten i rörelserna ökar, eller av storleken på den som dansar. En övervakningskamera fångar upp vad som händer på golvet och signalerna från kameran tolkas av ett program i datorn (EyeCon), som skickar vidare till ett musikprogram, som i sin tur skickar ut ljud i högtalarna. Jag skulle kunna vara i en sån installation jämt, tror jag. Det är så ovant för en dansare att vara den som bestämmer över musiken. Oftast är det tvärtom, att vi följer musiken. I installationen får vi möjlighet att skapa vår egen musik. Installationen som form suddar dessutom ut gränserna mellan scen och publik, eftersom vem som helst kan gå in på golvet när som helst. Och så är det så spännande att söka sej fram genom det osynliga landskapet, att koppla bort synen som det primära sinnet och istället lita på hörseln och känseln.


Dokumentation från Interaktiva Paviljongen i Dresden. Ljud: Christian Björklund.