Festspielhaus Hellerau, Dresden
 |
| Ketzal Kapitel I. Från derevo.org |
För fem år sedan såg jag första delen av Ketzal. Då hade jag aldrig tidigare hört talas om Derevo och hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mej. Ändå innebar föreställningen en smärre chockupplevelse. Det var en 90 minuter lång färgsprakande kavalkad av psykedelia. Gruppens alla fem medlemmar liknar varandra med blankrakade huvuden och bleka, magra, androgyna kroppar, vilket bidrog till det surrealistiska intrycket. Förutom artisternas ständigt överraskande bisarra kroppsspråk flög saker (och människor) omkring både på scen och i publiken. Allt hände hela tiden. I slutscenen välte dansarna ut sex stora tunnor vatten över scengolvet och ägnade sedan kanske en kvart åt att likt pingviner kana på magen härs och tvärs över scenen. Det hela avslutades med ett chockrosa och blommigt clownbröllop. Även om jag uppskattade intensiteten, farten och överraskningarna kände jag mej alltför överväldigad för att orka ta in alltihop. Efter ungefär tre kvart ville jag helst gå därifrån, eftersom jag inte orkade med fler intryck. Jag hade gärna tagit paus för att smälta det jag upplevt och sett resten av föreställningen nästa dag – eller kanske nästa år. Artig som jag är satt jag ändå kvar, men efteråt kände jag mej fullständigt utmattad.
Med den förra upplevelsen i åtanke trodde jag att jag visste lite om vad jag borde ställa in mej på inför Kapitel II – men ack så fel jag hade. Kapitel II visade sej vara Kapitel I:s totala motsats. Ljuset är dämpat under hela föreställningen, musiken är entonig och monoton, scenografin är en sandöken med karga klippor i bakgrunden och kadavret av ett skepp halvt begravt i sanden. Man kan anta att det är Noas ark, som ligger där långt efter att syndafloden har ebbat ut och torkat. Genom detta dunkla ökenlandskap rör sej ett antal olika obestämbara djur med förvirrade, disharmoniska rörelser. Ett får (eller är det en hemul?) går i trasiga kläder och väntar på att tomma plastpåsar ska falla ner från ett förbipasserande tåg. En ko (eller är det kanske ett får?) trycker oroligt sin handväska mot magen. Fyra ??? skuttar i flock över scenen. Men djuren är förstås inte enbart djur. Deras rörelsemönster, ansiktsuttryck och proxemik leder ständigt tankarna till mänskliga karaktärer: uteliggaren, den otrygga gamla damen, sprättiga tonåringar och skoningslösa affärspersoner. Ju mer mänskligt klädda dansarna är desto mer djurlikt beter de sej och ju mer utklädda till djur de är desto mer mänskligt är deras kroppsspråk. Även några mänskliga figurer dyker faktiskt upp i öknen. Det är tre clowner vars närvaro i sammanhanget är mycket svårförklarad.
 |
| Ketzal Kapitel II. Från abcnews.com |
Hela föreställningen är väldigt suggestiv och det hade kunnat bli intressant, om dansarna hade lyckats behålla den intensiva närvaron från inledningsscenen. Det gör de dessvärre inte, utan ibland får jag känslan av att de tröttnar och börjar tänka på annat. Det dissonanta rörelsespråket blir också tjatigt och enahanda i längden och ger då och då intryck av att vara alltför improviserat. Inte ett enda möte uppstår mellan figurerna på scen, utan de tittar ständigt bort ifrån eller förbi varandra. Vid flera tillfällen har skaparna av föreställningen missat möjligheter att avsluta, trots att det hade känts som ett bra läge. Längre är inte alltid lika med bättre. Tvärtom.
Några saker finner jag dock intressanta. Ljussättningen är helt fantastisk och både skapar stämning och riktar blicken till olika händelser på scen. Jag blir också fascinerad av de paralleller jag kan dra till en helt annan uppsättning jag såg förra året, nämligen Klungans och Birgitta Egerbladhs Se oss flyga genom luften i avsevärda hastigheter. Trots att energin i de två verken är helt olika finns det flera likheter. Det första är djurmaskerna, vilka skapar märkliga karaktärer som nästan verkar hämtade ur grekisk mytologi. Det andra är den collagelika dramaturgin, där karaktärer visserligen återkommer, men aldrig verkar ha något samband med de andra karaktärerna och utan en röd narrativ tråd. Det tredje är just det dissonanta rörelsespråket, som jag redan har nämnt. Jag får känslan av att det riktigt kryper i kropparna på scen. Kanske har de parasiter? Medan Klungans uppsättning är en humorföreställning, som fungerar bra uppbyggd på sketcher, tror jag dock att Derevos långsamma sceniska verk hade vunnit på ett mer lättillgängligt narrativ. Jag tror också att något eller några tillfällen av kontakt eller möten samt av harmoniska rörelser hade brutit av och gjort föreställningen mycket mer intressant. Även om ständig harmoni ofta blir alltför sötsliskigt blir oavbruten dissonans så strävt att jag till slut tröttnar och ger upp. Fragmenteringen gör dessutom att jag inte lyckas lära känna eller fatta sympati för någon av karaktärerna. När jag lämnar Hellerau känns det inte som om jag har sett en föreställning, utan mer som om jag har suttit i en och en halv timme och tittat på en mörk tavla, som sakta, sakta har förändrats framför mina ögon.
