Ovanlig danshistoria

Wendy Buonaventura - Something in the Way She Moves. Dancing Women from Salome to Madonna

Även om dans har varit en "kvinnlig" aktivitet under långa tider och i stora delar av världen är det ovanligt att danshistorisk litteratur antar ett feministiskt perspektiv. Det är också ovanligt att sällskapsdans och scenisk dans beskrivs i samma bok och ges samma status. Och ännu mer ovanligt är det med danshistoria som inte bara består av en lång lista med namn och tillhörande beskrivning av namnbärarens insats för dansens utveckling.

I Something in the Way She Moves beskrivs snarare dansens betydelse för samhällsutvecklingen - och vice versa. Buonaventura berättar om religioners relationer till dans, om cross-dressers, om sexuell frigörelse, om enskilda dansare, om modeflugor och långa traditioner. Hon kastar sej hit och dit i rum - Japan, Mellanöstern, USA, Nordafrika, Västeuropa, Latinamerika - såväl som i tid. Ett kapitel kan beröra 1970-talet och nästa kapitel tar med sej läsaren till 1670-talet. Och så tillbaka igen. Bristen på kronologi och brottet mot det traditionella sättet att behandla en världsdel i taget tycker jag hör till bokens styrkor. Jämförandet av fenomen på olika platser och i olika tider ger ett djup som ofta saknas i danshistorisk litteratur. En annan styrka är Buonaventuras sätt att jämställa och jämföra sällskapsdans och scenisk dans. Istället för det vanliga beskrivande och kategoriserande perspektivet har hon valt att belysa dans i allmänhet med en feministisk lampa. Hon beskriver dansen inifrån, ur dansarens perspektiv, istället för utifrån, ur åskådarens eller kritikerns synvinkel. Då dansaren ofta är en kvinna och kritikern ofta en man ger det perspektivet i sej en ny dimension åt historieskrivningen.

Det är dock en särartsfeministisk analys. Att dansare är kvinnor (eller män i drag) tas för givet och inga frågor ställs om hur det kommer sej eller om det hade kunnat se ut på något annat vis. Romantiserandet av förhistoriska religioners kvinnodyrkan och hyllandet av den fylliga kvinnokroppen som ideal känns redan från början lite tröttsamt. Samtidigt är det befriande att Buonaventura inte försöker vara akademiskt neutral, utan säger rakt ut vad hon tycker.

"Some young women are after something a bit more daring, and they go elsewhere. At the time of writing, pole dancing is being touted for those who are slim and good-looking (no one else need apply). Like stripping, shinning up a pole wearing only a g-string is being sold as an empowering, sexually liberating activity for women. Of course, neither activity is being promoted for anyone over, say, twenty-five, which gives us a good idea just who that sexy display is really for. In a post-AIDS world, where soft porn has become a form of safe sex, the line between social dancing and sexual exhibitionism has vanished entirely. At the start of the twenty-first century, few taboos remain for Western women concerning how they dress and express their sexuality; and on the dance floor, as elsewhere, anything goes." - s. 286

I en tid när både feminismen och dansvärlden känns alltmer diplomatisk känns det som en lättnad när någon är totalt osmidig.