När eleverna gör om planeringen

Idag hade jag inte förberett mej i tillräckligt god tid. När jag åt lunch hade jag fortfarande bara en halv lektion planerad, när jag hade behövt en hel. Det skapade viss stress. Efter lunch ägnade jag en och en halv timme i salen, där jag pressade ur mej en så stor mängd koreograferat material att det skulle kunna fylla resten av lektionen. Den som har läst om mina kreativa processer förut vet att det var en smärtsam eftermiddag för mej, men så är det i mitt jobb. Koreografi måste skapas, med eller utan inspiration. Till sist stoppade jag in en liten improvisationsövning i planeringen också, på ren intuition.

Saken var den att när vi väl var igång ville eleverna aldrig sluta med improvisationen. De ville testa igen och de hade idéer om hur vi kunde utveckla övningen vidare. Det slutade med att vi jobbade med improvisation i tre kvart, fast jag hade tänkt kanske en kvart. Och det var förstås underbart. Eleverna blev nöjda. Jag blev inspirerad. Den smärtsamma eftermiddagen var som bortblåst.

Återigen blev jag påmind om det någon klok människa har sagt:

"Det blir sällan som man tänkt sej. Oftast blir det mycket bättre."