Undervisning och legitimation i förskola, fritidshem och kulturskola

Efter gårdagens inlägg pratade jag med en mej närstående fritidspedagog och lärarutbildare, vars uppsats jag länkade till igår. Hon påpekade att fritidshemmets verksamhet ska kallas undervisning, så där brast ännu en kvist på Anna Neumans argumentationsträd. Det blev ännu mer logiskt när jag en stund senare läste en kommentar på samma inlägg, som påminde mej om att jag helt hoppat över att nämna förskollärarna. Det är helt riktigt. Jag glömde liksom bort dem (er) i farten och ber om ursäkt för det. Det intressanta är dock att min erfarenhet av förskolans verksamhet liknar fritidshemmets i mycket större utsträckning än grundskolans. MEN förskollärarna kommer att legitimeras enligt det liggande förslaget. Anna Neuman och resten av utbildningsdepartementet måste alltså anse att förskollärarna undervisar, om det nu är det viktigaste kriteriet för att bli legitimerad. I så fall undervisar väl fritidspedagogerna också? Och där faller nog hela trädet.

Eller handlar det om att undervisningen sker på elevernas fritid? Grundskolan är obligatorisk och undervisningen försiggår på den tiden på dagen som har högst status i vårt samhälle, det vill säga morgonen, förmiddagen och tidiga eftermiddagen. Morgonpigga premieras i grundskolan såväl som i stora delar av arbetslivet. Till fritidshemmet går eleverna senare på dagen, då det inte är lika präktigt att vara igång och få saker uträttade. Än viktigare är det då att det är där de tillbringar sin fritid. På fritiden kan man göra allt det där som inte är så viktigt att det får plats i den obligatoriska verksamheten. Sittande regering anser att även kulturskolans undervisning ska ske på elevernas fritid. Så har det inte varit tidigare. Många kulturskollärare har gjort största delen av sin tjänst i grundskolan. Inte nu längre. Kulturskolans verksamhet bör i första hand förläggas till fritiden, meddelade utbildningsdepartementet förra året (eller var det förrförra?). Så kanske är det så det är. Den undervisning vi tycker är oviktig förlägger vi till fritiden och eftersom den är oviktig behöver lärarna inte vara behöriga.

Men då kommer de där förskollärarna smygande igen. Förskolan är - liksom gymnasiet - en frivillig skolform. Man skulle alltså kunna säga att undervisningen sker på elevernas fritid (sex år av fritid innan de drabbas av skolplikten). Ändå ska förskollärarna legitimeras. Mycket intressant. Och ännu intressantare då att det numera görs större skillnad på förskollärare och grundskollärare. Helt nyss var alla lärare med underdelningen förskollärare och grundskollärare. Nu säger man förskollärare och lärare. Jag blir bara mer och mer förvirrad. Var finns egentligen logiken? Vilka är egentligen kriterierna för att få ansöka om lärarlegitimation?

Klyftorna ökar - även inom lärarkåren

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet finns en artikel med rubriken Har vi inte samma värde? Svaret är: uppenbarligen inte. Det handlar om att reglerna om lärarlegitimation kommer se olika ut för olika lärarkategorier. Medan legitimation blir obligatoriskt för grundskollärare och gymnasielärare i alla andra ämnen blir det frivilligt modersmålslärare, yrkeslärare och lärare i vuxenundervisning. De kommer få sätta betyg, få tillsvidareanställning och ansvara för undervisningen utan legitimation. Än värre är det för lärare i fritidshem/fritidspedagoger och lärare i kulturskolan samt studie- och yrkesvägledare. De kommer inte ens kunna ansöka om legitimation. "De undervisar inte," säger Anna Neuman, sakkunnig på utbildningsdepartementet. Ursäkta? Vi undervisar!* Kulturskolans lektioner liknar på många sätt undervisningen i grundskolan, om nu den ska vara normen. Fritidshemmets verksamhet skiljer sej mer från klassrummets, men visst lär sej barnen en massa saker med hjälp av lärarna/pedagogerna och varandra. Och studie- och yrkesvägledarnas samtal med eleverna liknar väl grundskollärarnas utvecklingssamtal i allra högsta grad?

För mej är det uppenbart att det återigen handlar om regeringens snedvridna syn på kunskap. All kunskap anses inte som lika värdefull och det är därför inte viktigt att säkra alla lärares kompetens. Det gör liksom inte så mycket om undervisningen i modersmål eller musik håller lägre kvalitet än den verkligt viktiga dito i svenska, matte och no. Det bidrar förstås också till splittring inom lärarkåren. "Vi har redan låg status och nu skiljs vi ut inför våra kollegor!" säger modersmålsläraren Tara Husein i PM. Precis som med meritpoängen tar man från de fattiga och ger till de rika, säger jag. Det börjar se ut som en medveten strategi.

*Jag säger "vi" trots att jag just nu inte är anställd av kulturskolan.

Barns rörelseaktiviteter

I veckans Kropp & själ pratas återigen om att barn i Sverige rör sej för lite och man diskuterar skolans, föräldrarnas och idrottsrörelsens ansvar. Ett problem sägs vara att elitsatsningarna börjar så tidigt inom idrott. Det tror jag absolut att det ligger någonting i. Måste man välja mellan att träna fyra gånger i veckan och spela match på helgen eller att inte träna alls? De berättar i programmet att det ofta finns ett B-lag, där de som vill satsa mindre kan träna, men att det laget ofta prioriteras mycket lägre av både tränaren och klubben. Därför känns det inte alltid jättekul att träna där. Hur det ser ut i individuella idrottsgrenar talas det inte om i programmet, men jag har till exempel en 10-årig elev som berättade för mej att hennes konståkningsträning har ökat till 4 gånger i veckan det här läsåret.

Jag tycker att det måste finnas möjlighet att träna både för dem som vill satsa och för dem som mest vill motionera lite eller njuta av att röra på kroppen en gång i veckan eller två. Den möjligheten finns på de flesta dansskolor. Man väljer själv hur många gånger i veckan man vill träna och det finns mängder av nivåer att träna på. På mitt jobb har vi ett nivåsystem med sju nivåer från nybörjare (N) till det vi kallar preparerande (prep). Den högsta nivån måste man göra audition till och vi kräver också att eleverna i de grupperna tränar minst 3 gånger i veckan. Meningen är att gruppen ska förbereda för högre studier inom dans. Men prep-grupperna har varken bättre träningstider eller mer engagerande lärare än andra grupper. Jag undervisar till exempel både jazz prep och jazz N. Många tror att man måste börja dansa väldigt tidigt i livet, men det är inte sant. Vill man bli prima ballerina bör man börja träna tidigt, eftersom det i de flesta fall kräver att man formar om sitt skelett innan det stelnar. Vill man ha dansen som ett fritidsintresse kan man börja när som helst. Vi har nybörjargrupper för alla åldrar från 4-5 år till 25+. Nästa steg är att starta upp 40+ och/eller 55+grupper. Jag hoppas vi får in massor av nya elever i de åldrarna. Tänk så underbart att vi kan njuta av kroppen och dansen hela livet!

Läs tidigare inlägg: Istället för idrott och Är det idrotten vi slåss mot?

Danse macabre

Nästa vecka är jag med i en föreställning som två av mina kollegor jobbar med (se tidigare inlägg). Förutom koreografin om hallucinationer jag just hade börjat fundera på när jag skrev om det i somras har Elin och jag just skapat ett litet stycke om självskadebeteende. Det är kanske den värsta dans jag någonsin gjort. Absolut inte den sämsta, men kanske, som sagt, den värsta. Det är vi själva som dansar den och det är ett gräsligt tema att leva sej in i. Ingen av oss har själva haft den typen av problem och vår research blir ganska märklig. Idag har vi till exempel testat hur man på ett effektivt och trovärdigt sätt hetsäter en kexchoklad. Vi har också sprungit stan runt i jakt på rakblad som vi ska ha som rekvisita. Blickarna från butikspersonalen var både förundrade och misstänksamma, men till slut hittade vi på ett ställe jag inte riktigt hade väntat mej. Nåväl, den makabra rekvisitan kan locka oss till ett och annat skratt, men själva dansen tynger på sinnet. Alla hemskheter man kan hitta på internet om man googlar på sökord som är relevanta för koreografin både skrämmer mej och gör mej ledsen. Så mycket misär det finns i unga (och inte så unga) kvinnors (och andra människors) liv. I dansen gestaltar jag själva sjukdomen och jag har haft mycket svårt att hitta karaktären, men nu vet jag hurdan jag ska vara. Det är en karaktär jag verkligen inte tycker om.

By the way, föreställningen är på torsdag kl 19 i Katedralskolans aula, så är ni i Växjö vet ni vad ni ska göra då!

Dag 27 - Din favoritplats

Svårt val igen, men det skulle kunna vara den Interaktiva Paviljongen. Självklart räknas också andra interaktiva ljudinstallationer, som till exempel de vi gjort med projektet CCTV Music. I ljudinstallationen är det rörelser som triggar igång och styr ljudet/musiken. Som att spela på en jättestor theremin med hela kroppen! Eller som att försiktigt röra sej genom ett rum med osynliga inventarier. Vissa ljud är utplacerade på speciella punkter, linjer eller områden och måste prickas exakt. Andra är mer generella och triggas exempelvis av att intensiteten i rörelserna ökar, eller av storleken på den som dansar. En övervakningskamera fångar upp vad som händer på golvet och signalerna från kameran tolkas av ett program i datorn (EyeCon), som skickar vidare till ett musikprogram, som i sin tur skickar ut ljud i högtalarna. Jag skulle kunna vara i en sån installation jämt, tror jag. Det är så ovant för en dansare att vara den som bestämmer över musiken. Oftast är det tvärtom, att vi följer musiken. I installationen får vi möjlighet att skapa vår egen musik. Installationen som form suddar dessutom ut gränserna mellan scen och publik, eftersom vem som helst kan gå in på golvet när som helst. Och så är det så spännande att söka sej fram genom det osynliga landskapet, att koppla bort synen som det primära sinnet och istället lita på hörseln och känseln.


Dokumentation från Interaktiva Paviljongen i Dresden. Ljud: Christian Björklund.

Häromdagens citat

Från en balettlektion (där inte jag var läraren) den här veckan. Pågående övning: petit saut (små hopp).

Läraren: "Sträck på fötterna i luften, Malin!"

Eleven (fortfarande hoppande): "Nää! Tänker jag inte!"

Dansa fotosyntesen

Jag läser artikeln Att komma nära det mänskliga i förra numret av Fotnoten. Det handlar om estetiska lärprocesser. Ambjörn Hugardt, lärare på Kungliga Musikhögskolan, diskuterar huruvida estetiska verksamheter kan och/eller bör användas som metod i teoretiska ämnen. Han påpekar att:

Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska.

Strax efteråt läser jag Fotosyntesen är mycket mer än en formel på Lärarnas Nyheter/Origo. Det handlar om hur svårt det är för barn och ungdomar att förstå fotosyntesen. Helena Näs, lektor i biologididaktik, har skrivit en avhandling om hur man kan undervisa fotosyntesen för att eleverna ska begripa.

Jag kommer osökt att tänka på sista kursen i andra delen av allmänna utbildningsområdet på lärarutbildningen. Jag tror den hette Livets villkor och den innehöll både samhällskunskap och ekologi. I kursen ingick också en dag vfu, där vi skulle jobba med någonting vi lärt oss i kursen med eleverna. Jag och tre av mina kursare skulle vara på samma skola och bestämde oss för att utforma en danslektion om just fotosyntesen. Elevgruppen var en åldersintegrerad sådan med elever i skolår 6-9. Tack vare den aktuella skolans sätt att schemalägga långa arbetspass hade vi 2,5 timme tillsammans med eleverna.

Vi började med en lång uppvärmning på temat vatten. Jag läste en poetisk text vi hade skrivit samtidigt som mina kursare förevisade rörelser som eleverna härmade. Rörelserna hade förstås med texten att göra samtidigt som övningen var uppbyggd för att långsamt värma upp kroppen med mjuka rörelser på golvet, som så småningom växte och tog sej allt högre upp. Övningen var lång och ganska suggestiv, men täckte in flera rörelsekvaliteter, värmde muskler och leder och fungerade som en trygg start för de dansovana eleverna. Vi fortsatte sedan med strikt styrda improvisationer om vatten och värme. Den första gestaltade vattnets kretslopp med sjöar/hav, ånga, moln och regn. Samtidigt tränades eleverna i att ta sej ner till och upp från golvet på ett smidigt sätt. Nästa övning gestaltade olika processer som drivs av värme. Vi använde formen "motorvägen" där eleverna springer mot varandra i par diagonalt över golvet. Eleverna tränas i att förhålla sej till både rummet och andra människor i rummet, men det var i det här fallet en bieffekt eftersom vi hade andra syften. Genom att springa blev eleverna förstås varma och svettiga, vilket fungerade som utgångspunkt för en diskussion kring värme och vilka processer det kan sätta igång. I plötsliga stopp i springandet fick eleverna sedan prova att smälta, torka, tina, spricka, växa, svettas, ånga och så vidare med kroppen.

Till slut delade vi in eleverna i grupper och gav dem i uppgift att komponera en liten dans om fotosyntesen. Varje grupp fick en uppsättning lappar med orden syre, koldioxid, solljus, vatten, socker och klorofyll. De flesta löste det så att var och en i gruppen tog en lapp och gestaltade det som stod på lappen. Dansmässigt gav inte kompositionsuppgiften precis några strålande resultat. Det blev mer ett slags pantomim, men eleverna gjorde helt klart sitt bästa för att gestalta fotosyntesen och uttryckte efteråt att de hade fått större förståelse för vad som händer i den processen. Hade vi haft flera lektioner med dem eller tagit mer tid till kompositionsuppgiften från början och dessutom varit lite mer erfarna själva hade vi kanske kunnat hjälpa eleverna att bearbeta sina kompositioner. Då hade vi förhoppningsvis kunnat utveckla dem från pantomim till dans och fått ett konstnärligt mer intressant resultat.

Kanske hade vi också kunnat få mer djup i lektionen, om vi hade samarbetat med en biologilärarstudent (sådana fanns dock inte att tillgå på institutionen för musik och medier). Vår förhoppning var nämligen just det som Ambjörn Hugardt beskriver ovan, att kunna gifta ihop två ämnen, att kunna lära eleverna dans och biologi samtidigt. Inte att använda dansen som en metod för att lära dem biologi och inte heller att använda biologin som ett tema för att lära dem dansa, utan för att väva ihop de två ämnena och experimentera med hur de kunde berika varandra.