En anledning att avbryta sina studier

Mats på Tysta tankar berättar i sitt senaste inlägg om en konferens som handlat om varför studenter avbryter sina studier. Jag skrev en kommentar som jag gärna vill publicera här också:

Efter att jag hade läst dansinriktningen på lärarutbildningen började jag på svenskinriktningen, eftersom jag ville ha två ämnen och svenska är mitt näst bästa (efter dans). Jag hoppade av efter första terminen. Inte för att det var för svårt eller för att jag inte hade "läggning" för det eller någonting sånt. Tvärtom. Jag är asgrym på svenska (därför kan jag unna mej att använda uttryck som asgrym). Jag älskar skönlitteratur, jag är bra på att formulera mej i skrift och tal, jag tycker grammatik är lätt och logiskt, jag ligger och funderar på språkliga paradoxer när jag ska sova. 

Anledningen till att jag hoppade av var att jag inte fick någon bra respons från varken lärare eller medstudenter. I min studiegrupp tyckte de flesta att svenska var ganska tråkigt, men ett strategiskt val eftersom det skulle bli lätt att få jobb. De kom till våra träffar utan att ha läst det vi skulle diskutera, varför våra samtal mestadels gick ut på att jag berättade för de andra vad som stod i boken. Det kändes som att vara tillbaka i grundskolan igen. Från mina lärare fick jag kritik för att jag var för visionär och fokuserade för mycket på möjligheter och för lite på svårigheter. När jag beskrev min vfu-plats, som var en gymnasieskola där man jobbade ämnesintegrerat i långa arbetspass och med flera lärare i salen samtidigt, fick jag tillbaka att sådana möjligheter inte finns på några skolor, så det var ingen mening att fantisera om det.

Till slut tröttnade jag och hoppade tillbaka in i dansvärlden, som förvisso har sina egna konstigheter, men där det åtminstone är ok att vara lite visionär. Nu är jag ettämneslärare och det går bra, det med. Fast jag får nog ingen lärarlegitimation.

Estetiken och demokratin

"Estetiska ämnen representerar mellanmänsklig kommunikation. Och det i sin tur är avgörande för utvecklingen av oss som individer och av vår kultur, och i förlängningen för det som ska ge oss ett gott, starkt demokratiskt fundament, anser hon." - ur en intervju med Efva Lilja i Fotnoten

Den infallsvinkeln kastar ännu ett nytt ljus på ivern att få alla elever att sitta rakt i bänken.

Dag 25 - En första

...insikt om dansvärlden

När jag gick sista året på gymnasiet bodde jag i en ganska liten stad. Jag gick på estetiska programmets dansinriktning och dansade på ett studieförbund på kvällstid. Efter gymnasiet brukade de duktiga dansarna försvinna iväg för att fortsätta utbilda sej i större städer. Därför var jag och några av mina kompisar de bästa dansarna i stan. På gymnasiet var vi äldst och mest erfarna, på studieförbundet var alla som varit bättre försvunna och, åtminstone av oss, bortglömda. Då är det lätt att tro att man är väldigt bra. Det trodde vi. Jag var helt övertygad om att jag lätt som en plätt skulle ta mej in på vilken utbildning som helst (som tur var sökte jag ändå flera för säkerhets skull). När jag, lyckligtvis tillsammans med mina kompisar, kom till vår första audition (jag minns inte vilken skola det var, men det kan ha varit Balettakademien i Göteborg) såg jag mej omkring och tänkte: "Oj." För de som sökte var grymma. Det var folk som redan hade gått ett förberedande år efter gymnasiet, folk som hade vuxit upp i Stockholm och visste vilken nivå de hade behövt sikta på för att komma in, folk som hade varit utomlands och gått intensivkurser. Jag hörde definitivt inte till de bästa. Tvärtom faktiskt. Och jag skämdes. Jag skämdes över att jag hade trott mej vara på en nivå som skulle räcka för att komma in på en utbildning. Jag skämdes för hur jag såg ut. Jag skämdes för hur jag dansade. Men jag genomförde i alla fall audition och åkte ut i första gallringen.

Världen är så stor, så stor, Lasse Lasse liten.

Dagens citat

Elev A hjälper elev B att stretcha. Det är ganska plågsamt för B, som pustar och gnyr, varpå A hojtar uppmuntrande: "Det här klarar du! Tänk på glass!"

Att sitta still och koncentrera sej (Klass 9A igen)

Idag pratade jag och en kompis, som inte är lärare, om Klass 9A och hur det var att gå i skolan. "Jag förstår inte hur man orkade koncentrera sej så där hela dagarna," sa kompisen. "Det gjorde man ju inte," sa jag. För det gjorde man ju inte - av förklarliga skäl. Väldigt få människor orkar sitta still och koncentrera sej hela dagarna. De flesta vuxna behöver inte, men barn och ungdomar förväntas göra det från 7 år och uppåt. Det är dömt att misslyckas. Klart man måste vända och vrida lite på sej, testa hur mycket man kan luta innan man faller, prata lite med den som sitter bredvid, lyssna på lite musik, kolla facebook... eller bara gå ett varv i klassrummet. Läraren gör ju det hela tiden, både går och pratar. Läraren ser rummet från olika håll, kan backa och få överblick över hela klassen eller gå nära nån för att titta efter vad hen gör. Läraren kan växla mellan att prata högt så alla hör och att föra små intima samtal med enskilda elever. Alltihop medan eleverna sitter där de sitter bredvid samma person hela lektionen och får mer och mer träsmak i baken, allt kallare fötter och allt svårare att hålla fokus. Det är faktiskt inte klokt.

Dessutom, som en liten bonus, gjorde det mej synnerligen upprörd när "superläraren" Gunilla Hammar Säfström började pilla eleven Amina i håret i dagens avsnitt. Amina hade hela håret fram över ena axeln och Gunilla tyckte tydligen att det skymde ansiktet för mycket. Istället för att be Amina ta undan håret från ansiktet (om det nu faktiskt var ett problem) gick hon fram och började dra undan håret och lägga det över Aminas rygg istället samtidigt som hon sa nåt om att hon ville se Aminas vackra ansikte. När hon äntligen hade pillat färdigt tillade hon: "Sådärja, mycket bättre." Och jag sa: "INTE OK!" Att pilla nån i håret är ju jätteintimt! Dessutom hade hon, eftersom hon är fri att gå omkring i klassrummet som hon vill, kunnat ställa sej på andra sidan om Amina. På den sidan var håret nämligen flätat och helt bortstruket från ansiktet.

Eva-Lotta Hultén om vad som gör skolan bra

Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.

Mycket intressant inlägg. Läs det!

Szyber+Reich i Karlskrona

Igår var jag och lyssnade på Szyber+Reich som var i Karlskrona och berättade om sitt arbete. Mycket intressant och inspirerande. Framför allt gillade jag när de berättade om den frustration de kände i början av sin karriär. När de gick på mimlinjen och efter att de hade gått ut och var förbannade på allt som hade med teater och scenkonst att göra. På alla konventioner om var man spelade, vem som kom och tittade, hur långt ett stycke måste vara och så vidare, men framför allt på de hierarkier som råder inom konstvärlden. Saker som inte var uttalade och som knappt gick att ifrågasätta eftersom, som Bogdan Szyber sa, vad ska man säga? "Varför får de bo på slottet och vi i en stuga?" Det blir larvigt. Det fick mej att tänka på när Jackie Kleefield och jag skulle dansa på ett tjusigt ställe i Djursholm. Vi fick inte komma in i huset där de som hade engagerat oss skulle äta middag, utan fick gömma oss i ett litet hus i trädgården innan vi skulle dansa. Efteråt fick vi en blomma och blev ivägskickade.

Szyber och Reich beskrev också bekymren med att söka pengar, när man inte passar in i någon av anslagsgivarnas kategorier. De hade sökt pengar i såväl bildkonstkategorin som i dans- och teaterkategorierna, men inget passade egentligen med det de ville skapa. Samma problem hade vi, när vi skulle söka pengar till European TelePlateaus. I vilken kategori platsar egentligen interaktiva installationer, där rörelser styr ljud och ljus? Är det dans? Musik? Eller bildkonst? Det är skönt att höra att de som försörjer sej på sin konst har upplevt konstvärlden på samma sätt som jag, att de faktiskt fortfarande känner sej som misfits. Det ger mej lite tröst.

Sen berättade de också om det de gjort de senaste 10 åren, då de setts som mer etablerade konstnärer. De har jobbat med Kungliga Operan och Göteborgsoperan och nu håller de på med ett projekt på Norrlandsoperan. Det var också väldigt intressant, men kändes längre bort från mej själv. Något jag fastnade för var dock deras förklaring till varför de låtit Operabaletten dansa klassiskt i Unreal Estate: "Deras kroppar är fyllda av såna här rörelser! Det är det här de kan! Varför ska de hålla på och fula sej med våra konstiga rörelser?" Helt rätt! Jag har aldrig riktigt förstått poängen med att klassiskt skolade dansare ska dansa modernt. Det blir sällan bra. När de får dansa det de kan, däremot, kan det bli fantastiskt. Och det finns andra sätt att vara nyskapande, även om Szyber och Reich ställde frågan om huruvida man kan göra nyskapande verk på de stora institutionerna. De ville inte direkt besvara frågan själva, men tyckte att institutionernas tunga maskineri talade mot det.

Ytterligare en intressant sak de påpekade var hur lite tid de lägger på det konstnärliga arbetet jämfört med hur mycket de lägger på logistik och ansökningar. En viktig påminnelse om att konstnärsyrket inte innebär att vara i ett kreativt rus hela tiden.