Nu ska jag yoga

Hela juni tar jag bloggsemester. Välkomna tillbaka i juli!

Att lära dansare att (inte) äta, del 2

I Sveriges Olympiska Kommittés kostpolicy finns två menyförslag; ett på ca 2500 kcal per dag och ett på ca 4000 kcal per dag. Energiförbrukning beräknas utifrån kroppsvikt, mängd träning och typ av träning. Jag skulle gissa att en normalviktig tonåring, som tar fem danslektioner i veckan landar på runt 2500 kcal per dag. En heltidsstudent ligger förmodligen närmare 4000 kcal. Ta dock inte dessa siffror för sanningar! Ta hjälp att beräkna din egen energiförbrukning, om du tror att du äter för mycket eller för lite!

Låt oss jämföra SOK:s menyförslag med Anna Paskevskas, som jag skrev om i förrgår:

	Paskevska	SOK 2500 kcal	SOK 4000 kcal
Frukost	Flingor 2,5 dl lättmjölk En bit frukt En bit fullkornstoast	1 dl müsli 2 dl fil 1 skiva grahamsbröd 1 tsk margarin 1 skiva ost 2 skivor tomat 1 apelsin	1 ½ dl müsli 3 dl fil ½ dl russin 2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 2 skivor skinka 4 skivor tomat 3 dl apelsinjos
Mellanmål 1	-	1 banan	1 banan 3 dl mjölk
Lunch	Liten sallad eller soppa Kalkonsmörgås En bit frukt	100 g pasta ¾ dl köttfärssås 2 dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 1 äpple	150 g pasta 1 ½ dl köttfärssås 2 ½ dl rivna morötter 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 3 dl apelsinjos 1 päron
Mellanmål 2	Morotsstavar och ett par fullkornskex	1 skiva grahamsbröd 3 tsk leverpastej 2 skivor gurka 2 dl blåbärssoppa	2 skivor grahamsbröd 2 tsk margarin 3 tsk leverpastej 4 skivor gurka 3 dl blåbärssoppa 1 apelsin
Mellanmål 3	-	1 banan 3 dl mjölk	1 banan 3 dl mjölk
Middag	Magert kött Pasta eller potatis Spenat eller zucchini Liten grönsallad Bröd	100 g lax 3 potatisar 3 msk gräddfil 1 ½ grönsaker ½ msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 33 cl mineralvatten 1 päron	125 g lax 4-5 potatisar ½ dl gräddfil 2 dl grönsaker 1 msk oljedressing 2 skivor knäckebröd 2 tsk margarin 33 cl mineralvatten 1 ½ dl glass 1 dl hallon

Det är ganska enkelt att se i tabellen att redan 2500 kcal per dag innebär ett betydligt större matintag än Paskevskas rekommendation, trots att det framgår av resten av Paskeskavs bok att den riktar sej till föräldrar vars barn/tonåring dansar 3-6 lektioner (4,5-9 h) i veckan. Återigen vill jag påpeka att detta inte är ett personangrepp på Anna Paskevska. Tipsen i hennes bok är ett exempel, som representerar den syn på kost och näring som är spridd i dansvärlden. Bara en sådan enkel sak som att Paskevska hela tiden skriver att man ska äta ”en bit frukt” (a piece of fruit)! Snacka om att fostra till ätstörning. Det mest avslappande sättet att förhålla sej till en frukt är väl att äta upp hela? Om det inte är typ en vattenmelon vi pratar om.

När jag pluggade i England fick vi lära oss att vi behövde få i oss ca 2500 kcal, trots att vi tränade cirka fem timmar varje dag fem dagar i veckan. Vi hade förmodligen behövt åtminstone 1000 kcal till. Det var mitt första år med dans på heltid och jag hade ingen kunskap om kost och näring med mej från gymnasiet. Jag beklagade mej för en av mina kombor, som gick sista året på yrkesutbildningen: ”Jag är ALLTID hungrig!” Han svarade: ”Du är dansare!”

Att vara dansare är alltså att alltid vara hungrig. Det stämmer också med SOK:s iakttagelser:

”Många idrottare, speciellt kvinnor och aktiva i uthållighetsidrott, antigravitationsidrott, estetiska idrotter och idrotter med viktklasser, är ofta kroniskt energinegativa. Ofta eftersträvas en vikt och kroppssammansättning anpassad mot kortsiktig topprestation som kan strida mot långsiktig prestation och hälsa. Flera studier pekar på att ätstörningsproblematiken är mer frekvent inom vissa elitidrotter än bland populationen i sin helhet.”

Citatet handlar visserligen inte om dans, men fysiskt har dans mycket gemensamt med antigravitationsidrotter (där man hoppar) och estetiska idrotter (t ex gymnastik och konståkning). Uppenbarligen är också de kulturella likheterna stora.

Att vara dansare måste inte nödvändigtvis innebära att alltid vara hungrig. Det behöver inte heller finnas en motsättning mellan kortsiktig topprestation och långsiktig hälsa. Vi måste inte pensioneras vid 40 års ålder. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om vi får tillgång till kunskapen kan vi ta kontroll över vår egen träning, vår egen hälsa och våra egna liv. Kunskap är makt – och hälsa.

Läs också:

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Att lära dansare att (inte) äta, del 1

Vissa gym har en bar, där man kan beställa proteindrycker. Om de inte har en sådan säljer ändå de flesta gym färdigförpackade dito. Anledningen är att vill man bli stark av sin träning behöver man få i sej protein så snart som möjligt efter träningen. Att dricka en proteindryck är ett enkelt sätt, men man kan förstås också äta ett kokt ägg eller en näve nötter. Styrketräningsfantaster vet det och lever oftast efter det. Men hur ser det ut i dansvärlden?

Många dansskolor har ett café, där elever, studenter och lärare kan äta lunch eller fika mellan sina klasser. Med tanke på hur hårt dansare i allmänhet tränar skulle man kunna tänka sej att proteindrycker, ägg och nötter skulle vara självklara nyttigheter i dansskolornas caféer, precis som i gymmens, men jag har ALDRIG sett sådant säljas på en dansskola. Istället erbjuder fiken där lätta sallader, fruktsmoothies och kanske yoghurt. Inte mycket protein där. Varför? För att det i dansvärlden tyvärr inte anses lika viktigt att vara stark som att vara smal, smal, smal.

I boken Getting Started in Ballet – A Parent’s Guide to Dance Education ger Anna Paskevskakostrekommendationer för unga dansare och hennes råd är minst sagt motsägelsefulla. I samma andetag som hon varnar för risken för ätstörningar och smalhets påpekar hon att det är viktigt för dansare att hålla vikten och att det är normalt att ett barn som dansar äter mindre än sina syskon. Hon pushar för vikten av att få i sej tillräckligt med näring medan man växer, men citerar sedan det bästa råd hon själv tycker att hon någonsin fått (min översättning):

”Ät allting i små mängder, ta aldrig en andra portion, undvik sötsaker och ät aldrig mellan måltider.” (s 108)

Det här är vad Paskevska tycker att en dansare i tonåren bör äta:

Frukost: En skål flingor med 2,5 dl lättmjölk, en bit frukt och en bit fullkornstoast eller fullkornsmuffin.

Lunch: En liten sallad eller en skål soppa, en kalkon- eller tonfisksmörgås och en bit frukt.

Mellanmål: Välj två av följande: morotsstavar, en bit frukt, russin, yoghurt, ett par fullkornskakor eller kex.

Middag: Kött (en liten stek, kycklingbröst eller lår eller fiskfilé); pasta eller potatis, gröna bönor, spenat eller zucchini; en liten grönsallad och bröd.

Inget mer.

Jag skulle påstå att det här är ganska lite mat för någon som växer och inte tränar. Det är definitivt mindre än vad jag äter nu. Jag hoppas att ingen förälder följer de här råden, för deras elittränande ungdomar kommer vara hungriga hela tiden (och vad det kan leda till har jag skrivit om tidigare). Tyvärr är min erfarenhet att Paskevska inte är ensam i sin inställning. Även om hon skrev sin bok 1997 har inte mycket hänt i dansvärlden sedan dess. Det syns i dansskolornas caféer, det hörs i mina elevers samtal och det gör mej ledsen. En av mina stora uppgifter i hälsoundervisningen är att få mina elever att förstå hur mycket de behöver äta och inte hur lite.

Anna Paskevskas hemsida har adressen tallskinny.com, vilket jag tycker är ganska talande...

Läs också:

Smalhets, del 3: Dansvärlden

Smalhets, del 4: För tjock för balett?

Värme och respekt i danssalen

I helgen går årets stora uppvisning av stapeln. Det innebär att vi den här veckan har samrepetitioner, där de grupper som är med i samma del av uppvisningen repar tillsammans och får se vilka som är före och efter. Igår var ingen av mina grupper med på repetitionen, så jag kunde slappna av och bara iaktta lite. Det jag såg fick mej nästan att börja gråta. Jag kikade in i salen just när de yngsta barnen dansade. De såg allvarliga och koncentrerade ut, när de snurrade så att deras vita tyllkjolar lyfte. Runt omkring satt ett 20-tal äldre elever och tittade på lika allvarligt och koncentrerat. När barnen dansat färdigt applåderade alla de äldre eleverna med innerlighet och värme innan nästa grupp, den allra högsta nivån i jazz, inledde sin dans. Jag tänkte: Så fantastiskt det här är. Här träffar dansare i alla åldrar (från 9 år till vuxna) och visar varandra sitt arbete. De yngre får se vart deras intresse kan komma att leda och de äldre påminns om hur det var i början. Alla respekterar varandra och uppskattar varandra, oavsett nivå eller ålder. Dansen förenar oss.

Det var ett sådant tillfälle då mitt jobb känns lite extra meningsfullt.

För- och nackdelar med att ha dans som yrke

Att arbeta med dans verkar för många som en lyx. På sätt och vis är det ju också det, men inte på det sätt som de flesta verkar tänka sej. Att ha möjlighet att välja sin yrkesbana är ett privilegium, som visserligen många men inte alla i Sverige har. Jag är tacksam över att ha fått den möjligheten, men som jag har skrivit om tidigare är mitt jobb inte enbart en dans på rosor (det är också en dans på törne). Eftersom många frågar mej om hur det egentligen är att jobba med dans tänkte jag lista de för- och nackdelar jag kommer på.

Fördelar:

• Jag får dansa varje dag.
• Jag får se mina elever utvecklas, ta del av deras liv och hjälpa dem till nya upptäckter.
• Det är ett väldigt kreativt yrke.
• Daglig motion ingår i jobbet.
• Kreativa och inspirerande kollegor.
• Jag får dela med mej av kunskap som jag förvärvat av rent intresse.

Nackdelar:

• Jag måste skapa även när jag inte har någon inspiration.
• Min kropp slits ut av kalla rum, hårda golv och långa kvällar.
• Mycket kvällsjobb.
• Jag har många olika grupper att hålla i huvudet och hjärtat (de flesta estetlärare har många fler elever varje vecka än de flesta lärare i teoretiska ämnen).
• Eleverna ställer höga krav på ständigt nya kombinationer, övningar och korrigeringar.
• När energin är låg i gruppen ligger det på mitt ansvar att höja den.

Läs också:

Att göra sin hobby till ett jobb

Floskler

När jobb och fritid flyter ihop

Överträning, del 11: Andra omgången

Bedömning och bearbetning av skriftliga uppgifter

Det är betygstider, men bedömningen av elevernas arbete och kunskaper pågår förstås under hela läsåret. Mina elever tycker det är kämpigt att behöva lämna in uppgifter för bedömning stup i kvarten. För inte så länge sen fick jag reda på hur de upplever det: De får en uppgift, som de måste göra. Det är viktigt att de lämnar in en så perfekt lösning som möjligt, för betyget som de får på uppgiften påverkar det slutgiltiga betyget. De har bara en chans på sej. Efter ett tag får de tillbaka uppgiften med ett betyg och i bästa fall en kommentar. Jag blev bekymrad, för jag ser inte alls uppgifter på det sättet. Jag ser det istället så här:

För att kunna göra en vettig bedömning måste jag ta reda på vad eleverna kan. Ett sätt är att ge dem en uppgift att lösa. I mitt ämne kan de uppgifterna antingen vara praktiska (till exempel att skapa en koreografi) eller teoretiska (till exempel att skriva en träningsanalys). Ibland kan det vara en kombination av de två. Eleverna löser uppgiften, men lösningen behöver inte vara perfekt (det vore ju snarare förvånande om den var det). När jag läser vad de skrivit (förutsatt att det är en teoretisk uppgift) får jag ett hum om vad de kan. Då markerar jag de kunskapskrav som de uppfyller i bedömningsmatrisen. Varje elev får se tydligt vilka kunskapskrav hen har uppnått hittills. Ofta anar jag att eleverna kan mer än de har visat i sin redovisning. Därför ställer jag alltid följdfrågor till dem i mina kommentarer. Följdfrågorna kan besvaras skriftligt eller muntligt beroende på tidstillgång och elevens önskemål och är relevanta i förhållande till de kunskapskrav eleven ännu inte har uppnått. När eleven har svarat på följdfrågorna kan jag (i bästa fall) markera några kunskapskrav till i bedömningsmatrisen. Sedan kan jag ställa fler följdfrågor eller spinna vidare på något annat som kommit upp i samtal eller text. På så sätt behövs heller inte särskilt många uppgifter på ett läsår, utan vi kan fortsätta att gemensamt bearbeta och lära oss nya saker av en enda eller ett fåtal uppgifter.

Jag vet att jag är priviligerad, som har så få elever. Det underlättar naturligtvis, när jag vill ställa olika följdfrågor till var och en. I slutändan anar jag dock att det inte alls blir mer arbete än om jag skulle ge alla samma uppgifter hela tiden. Då skulle jag kanske behöva dela ut tio uppgifter på ett läsår, för att få reda på samma saker, som jag nu får reda på genom två uppgifter (jepp, mina ettor har bara fått två skriftliga uppgifter i år).

För eleverna presenterar jag följdfrågorna som en möjlighet att utveckla sina tankar och visa mej vad de verkligen har lärt sej. Det är alltså ingen obligatorisk komplettering och en del elever väljer att avstå från möjligheten. De vet att det kommer fler chanser, eftersom jag ser det som min uppgift att ta reda på vad de kan och inte som deras uppgift att visa mej. Finns det något jag fortfarande inte vet att de kan kommer jag fråga dem om det tills jag med säkerhet vet att de kan det.

Dans och övervikt

Från vsthepomegranate.blogspot.com

Kan en överviktig tjej dansa? undrar en av mina läsare. SJÄLVKLART!är mitt spontana svar, men när jag tänker efter lite är frågan mer komplex än den först kan verka.

Min grundinställning är att tycker man om att dansa ska man dansa och inte låta någon eller något stoppa en. Oavsett hur gammal man är, vad man väger, vilket kön man har eller om man har en funktionsnedsättning kan man uttrycka sej med och njuta av kroppen, rörelsen och musiken. För personer, som av olika anledningar inte känner sej nöjda med sin kropp, kan dansen förhoppningsvis vara en fristad från komplex och smärtor, en chans att faktiskt uppskatta sin kropp. I värsta fall kan det dock bli tvärtom.

Från radicalfatbride.blogspot.com

Det första och viktigaste problemet för överviktiga är att en tung kropp innebär en hög belastning på till exempel knän och fötter. Att dansa utgör i sej också ofta en hög belastning på samma kroppsdelar och att dansa kan därför bli slitsamt. Olika genrer använder dock kroppen på olika sätt och jag skulle rekommendera en överviktig person att rådgöra med en sjukgymnast och/eller en danslärare om vilken genre som skulle fungera bäst. Ingen kropp är den andra lik och det som passar för någon passar därför inte säkert någon annan! En möjlighet är också att gå och testa olika sorters dans, för att ta reda på både vilken som är roligast och vilken som känns minst slitsam för kroppen.

Från www.global-report.com

Det andra problemet är den smalhets som finns i dansvärlden. Även smala tjejer får på vissa håll ständigt höra att de bör bli ännu smalare. Stora delar av dansvärlden är mycket gammaldags och anser fortfarande att övervikt beror på bristande disciplin. Trakasserier av överviktiga ses därför inte som något felaktigt, utan som ett sätt att fostra till disciplin. Det synsättet leder såklart till olyckliga, stressade, ätstörda och i slutändan svaga dansare, men det verkar inte alla ha insett än. Därför är det viktigt att hitta en lärare och en grupp, som respekterar en och där man känner att man har tillåtelse att dansa hur man än ser ut.

Från graphicshunt.com

Slutsats: Överviktiga (oavsett kön) kan absolut dansa! Kom dock ihåg att alltid respektera dej själv (oavsett om andra gör det eller inte) både fysiskt och känslomässigt. Känns belastningen för hög på knän, fötter eller andra leder, ta det lugnt och rådgör med din danslärare eller en sjukgymnast. Utsätter läraren eller de andra eleverna dej för smädelser eller ovälkomna bantningstips, byt grupp eller till och med skola. Skolan behöver eleverna mer än eleverna behöver skolan!

Läs också:

För tjock för balett?

Mina andra inlägg om smalhets