Vem är elevens handledare?

Jag sitter och läser in mej på de kursplaner jag har att följa i höst, när jag åter börjar jobba på gymnasiet. Det finns flera saker som gör mej en aning förbryllad i de nya kursplanerna, men särskilt en sak. I betygskriterierna för Dansteknik 1 står på flera ställen "eleven... i samråd med handledare". Vem är denna handledare? Mest logiskt vore om det var läraren, det vill säga jag. Men varför står det i så fall inte "i samråd med lärare"? Att det står "handledare" indikerar att det inte nödvändigtvis måste vara läraren. Men vem skulle det annars vara? I mina elevers fall skulle det kunna vara min kollega, som inte är behörig lärare men som kommer genomföra en del av undervisningen. Han är absolut kapabel att handleda eleverna, men får inte ansvara för undervisningen. Är det sådana som han som anses i kursplanen? De som förut har kallats "obehöriga lärare", ska de nu kallas "handledare"? Är det en ny befattning i skolan? Har jag totalt missat något som alla andra vet?

Jag undrar om formuleringen "i samråd med handledare" förekommer i kursplaner även i andra ämnen. Någon dag när jag har mycket tid över ska jag ta reda på det.

Överträning, del 14: Att beskriva smärta

Under besök hos läkare eller andra inom sjukvården får man ofta svara på hur ont någonting gör. Nivån på smärtan ska ibland anges på en elvagradig skala, där noll betyder att det inte känns något alls och tio betyder att det är outhärdligt. Det händer att man får peka på en illustrerad skala med i olika grad ledsna ansikten. I princip antar jag att det är ett bra förfaringssätt, men det finns några små problem.

För det första stämmer kanske inte ansiktsuttrycken på bilderna med hur man verkligen känner sej. Tecknaren Allie på bloggen Hyperbole and a Half har därför gjort en egen variant, som är den mest adekvata jag sett hittills.

Från Hyperbole and a Half

Från Hyperbol and a Half. Klicka på länken för att läsa Allies förklaringar till bilderna.

För det andra är graden av smärta och graden av plåga inte alltid samma sak. Enligt Allies beskrivningar till bilderna har jag sällan haft mer ont i mina inflammerade leder än nr 6. När det var som allra värst kunde jag ibland nå upp till 7 eller 8, men det vanliga under dåliga perioder är att jag ligger på 4-5 utan belastning och på 6 när jag till exempel bär hem matkassar från affären eller försöker öppna ett trögt burklock. Om man jämför till exempel med när jag piercade näsan skulle jag placera den smärtan på 8-9 på Allies smärtskala - och ändå var det absolut ingenting jämfört med mina ledsmärtor eftersom det bara varade i cirka en halv sekund. Ledsmärtan, däremot, finns där hela tiden, även om jag har bättre perioder då den ligger på 2-3. Men har man konstant ont på grad 4-5 i flera dagar, veckor, månader blir plågan till slut så total att man inte vet var man ska göra av sej själv. För att få fram graden av plåga måste vi därför multiplicera graden av smärta med mängden tid vi blir utsatta för smärtan enligt en ekvation jag ännu inte fastställt (låt mej återkomma med det när jag blivit Charlie Eppes).

För det tredje har dansare överlag en alltigenom osund inställning till smärta. Jag hittade smärtskalan ovan genom min förra anatomilärare Gail, som kommenterade den så här: "Pain scale. Dancer version /.../: 0-7: No, I'm fine, why do you ask? 8-10: I guess it hurts a little. 11+: Gail, do you have a minute?" Har man lärt sej sedan barnsben att stå ut med smärta (push through it), till och med att njuta av den (enjoy your pain), att smärta är tecken på framsteg (no pain no gain) och kanske till och med den enda bekräftelsen på att man faktiskt jobbar (if you can't feel it you're not doing it) - då är det kanske inte så konstigt att man, när läkaren frågar: "Gör det här ont?" svarar: "Vad menar du med ont?"

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.
Lyssna också på den här veckans Kropp & Själ som handlar om hur droger och musik påverkar oss, bland annat i förhållande till smärta.

Spagat på äldre dar

Någon har hittat hit genom att googla "spagat på äldre dar". Det är en väldigt intressant googling, tycker jag. Det finns många fördomar och myter kring dans, vighet och ålder. Jag får ganska ofta höra från folk jag möter att de skulle vilja dansa, men att de antingen är "för gamla" eller "inte tillräckligt viga". Inte helt sällan både och. Därför skulle jag nu vilja komma med tre radikala påståenden:

1. Man är aldrig för gammal för att börja dansa. I dansvärlden finns visserligen en tydlig åldershets, som gör att åldern kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Många utbildningar har övre åldersgränser (som ofta ligger på 21-23 år) för sökande och det finns en allmän uppfattning både i och utanför dansvärlden om att unga dansare alltid är bättre. Det finns dock koreografer som gärna jobbar med äldre dansare. Ordet "äldre" kan dock betyda olika saker. Jag läste en gång i Danstidningen om att Anne Teresa De Keersmaeker var en av dessa koreografer. Man syftade då på att ingen av dansarna i hennes kompani Rosas var under 26 år. Det är ju en ålder som annars brukar anses som ganska låg. Men det finns också koreografer som jobbar med äldre dansare på riktigt. Pina Bausch satte till exempel upp sin föreställning Kontakthof med dansare i 60-årsåldern. Ett annat känt exempel är Mats Eks koreografi Ställe, som han skapade särskilt för Mikhail Baryshnikov och Ana Laguna.





De flesta som vill börja dansa, men som tror att de är för gamla, vill kanske inte bli professionella dansare - och då finns det ju verkligen inget som hindrar! "Måste man inte börja jättetidigt?" frågar många. Det är en fråga som alltid förbryllar mej. Måste? Det enkla svaret är nej. Man kan faktiskt börja precis när som helst.

2. Man kan börja dansa även om man är lika vig som ett kylskåp. De flesta brukar bli vigare efter ett tag, eftersom det ingår mycket stretching och rörelser i ytterlägen i dans. Är man ovig och vill bli vigare kan dansträning därför vara en bra väg! I början kan det förstås kännas frustrerande att begränsas av sin orörlighet, men om man lyckas släppa på frustrationen brukar rörligheten öka ganska snabbt. Vighet handlar nämligen till stor del av att kunna slappna av.

3. Man kan bli vigare även om man "gammal". Många tips på hur man kan gå till väga finns på sjukgymnasten Lisa Howells sida FrontSplitsFast.com. Howell påpekar alltid vikten av att släppa spänningar och låsningar för att öka sin rörlighet. Hon använder också olika metoder beroende på dansarnas ålder. För yngre dansare bör fokus ligga mer på stretching och för äldre dansare mer på muscle release, alltså att släppa spänningar. Det stämmer också med Lynn Simonsons (skapare av simonsontekniken) arbete med pnf-massage, en särskild typ av massage där den som masseras är aktiv både fysiskt och mentalt för att med hjälp av någon annan "releasa" sina muskler. Både Howells och Simonsons metoder är mer effektiva än vanlig traditionell stretching, eftersom de går djupare, är dynamiska och involverar hela personen.

100 Dancers i Köpenhamn

I nio dagar har jag varit i en sorts alternativ verklighet, nämligen konferensen/experimentet 100 Dancers med temat kontaktimprovisation och site specific i Köpenhamn. Vi var i själva verket 115 personer, varav ungefär 90 dansare och 25 musiker, ny-media-konstnärer, filmare och arrangörer. De första fyra dagarna höll vi till inne på Skolen for Moderne Dans, där vi framför allt förberedde den andra halvan av konferensen, då vi gav oss ut på stan för att dansa i det offentliga rummet. Gabriel Widing har skrivit ett intressant inlägg om steget från danssalen till gatan.

Jag slets lite mellan att dansa med de andra och försöka utveckla den interaktiva installationen CCTV Music tillsammans med min bästa vän. Under tredje dagen av offentligt dansande var vi med på två av de fyra platserna och satte upp installationen. Det var mycket lyckat! Dittills hade i princip ingen förstått vad det var vi (framför allt min bästa vän) sysslade med i vårt hörn, men när de fick chans att prova ljudmiljön i stadsrummet var de flesta mycket entusiastiska. Det kändes så fint att kunna göra installationen och ändå vara del av gemenskapen, till skillnad från dagen innan då vi gav oss ut ensamma för att testa att sätta upp den. Det kändes som om jag bjöd in de andra till dans i min egen värld. I Christiania, som var det första stället vi satte upp installationen på, var det dessutom några "vanliga" människor som vågade sej fram och testa. Särskilt en person fastnade i mitt minne.

Fick se den där underbara gnistan tändas i en killes ögon, när han släppte hela sin tuffa fasad för ett ögonblick och utbrast: "NO WAY!" när han förstod hur det funkade. Det är bland det vackraste jag vet. Tonåringar som tappar fasaden, oron, attityden, osäkerheten och får tillbaka sin barnsliga nyfikenhet, fascination. Släpper fram allt som är äkta. Släpper in allt som är äkta. - från min dagbok

Den söte tonåringen med rakat huvud, svarta kläder och töjsmycken fastnade tyvärr inte på vare sej bild eller film, men det gjorde mina meddansare.

Överträning, del 13: Identitet

I min senaste krönika i Fotnoten berättade jag om en vän som hamnade i en identitetskris, när hon slutade dansa:

Efter gymnasiet kom en bekant till mig in på en mycket välrenommerad europeisk dansutbildning. Efter ett år hoppade hon av. Det var inte värt uppoffringen, slitet, kritiken, pressen. När hon kom tillbaka till Sverige levde hon som i ett vakuum. Det var inte bara det att hon inte visste vad hon ville göra istället – hon visste inte vem hon var.

Jag tror att det var samma fenomen som gjorde att jag hade så bråttom med att komma tillbaka till dansen. Så länge jag kunde minnas hade jag hävdat att dansen var mitt liv, att jag var dans, att jag var dansare. När min kropp brakade ihop var inte mitt största bekymmer huruvida jag skulle må bra eller bli smärtfri igen. Det jag oroade mej för var huruvida jag skulle kunna dansa igen. Så fort det sedan var möjligt började jag. Som jag redan har berättat gjorde jag audition till både Danshögskolan och Musikhögskolan i Piteå trots att jag bara ett par veckor tidigare hade fått kämpa för att ens kunna ta mej ur sängen. När jag började på utbildningen i Piteå var jag inte ens i närheten av att ha återhämtat mej, men fortsatte dansa med daglig smärta. Varför? För att jag inte orkade ta ställning till vem jag var om jag inte dansade. Vem är jag om jag inte dansar? Det var en alltför jobbig fråga att ställa sej och ännu värre att försöka besvara. Så jag försökte inte. Istället rusade jag ur askan rakt in i elden, för att slippa möta det potentiella svaret att jag utan dansen var ingen. Ingen. Som om dansen gjorde mej till någon. Vilka konsekvenser den inställningen kan få. Det är därför det är så viktigt för mej att nu kunna säga att dansen inte är mitt liv, att det finns andra saker som jag finner minst lika viktiga - till och med viktigare. Jag är en person som gillar att dansa, men även om jag inte dansar finns jag.



Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Överträning, del 12: NapraPatric

Så viktigt det är att inte ge upp. Så viktigt det är att fortsätta söka tills man hittar rätt. Så viktigt det är att hitta den som är rätt för just en själv i just den aktuella situationen. En sån lättnad det är när någon äntligen föreslår en lösning som kanske kan komma att funka. Någon som tröstar utan att tycka synd om.

Andra gången smärtan blev mej övermäktig hade jag turen att komma i kontakt med en mycket skicklig naprapat vid namn Patric. Patric har stor erfarenhet av att jobba med dansare och var den första (bortsett möjligen från sjukgymnasten på NSCD) som inte tittade konstigt på mej, när jag sa: "Det gör ont när jag gör så här [dansrörelse]." Patric sa inte: "Men gör inte så då." Han sa inte heller att jag borde sluta dansa. Och han sa definitivt inte att det inte var något fel på mej. Istället ställde han mängder med frågor om allt från träning till kost, från sömn till avföring, från psykiskt mående till antal förkylningar de senaste åren. Han funderade över mina svar. Han kände på mina leder och min rygg. Han behandlade och han följde upp.

Patric gjorde sånt naprapater gör. Han sträckte och knäckte ryggen. Men han gjorde också sånt naprapater vanligtvis inte gör (i alla fall ingen av de andra jag varit hos). Han masserade, triggade energipunkter, gav mej ett träningsprogram (efter att ha frågat mej om vilken typ av träning jag gillade), bad mej anteckna vad jag åt under en vecka så att han sen kunde utvärdera det och han följde alltid upp. När jag berättade för honom att de naprapater jag varit hos tidigare hade sagt att det räckte med ett besök och jag därför inte behövde komma tillbaka sa Patric: "Det är ju som om jag skulle tro att du kunde lära mej hela Forsythe på en lektion!" Så jag gick till Patric många gånger - och jag blev mycket, mycket bättre. Dessutom lärde jag mej en massa nya saker om min kropp, eftersom Patric alltid berättade vad han gjorde och varför. Trots att jag hade dansat sen jag var liten var det först då jag började lära känna min kropp, upptäcka hur den fungerade, bli vän med den och förstå hur jag skulle ta hand om den. Jag känner den fortfarande inte helt och fullt, men vår relation fördjupas för varje dag och Patric hjälpte mej att starta den processen.

Senare har Patric hjälpt mej med andra saker också, till exempel när jag fick en märklig skada i foten, som ingen förstod. Den berodde på en snedbelastning i bäckenet. Patric fixade. Jag går inte regelbundet längre, men då och då, när behovet är som allra störst. Någon gång kanske vi lyckas få bukt med problemet helt och hållet.

Läs tidigare inlägg genom att klicka på taggen Överträning.

Ett ögonblick från 100 Dancers

Orsaken till att det är paus i både Överträningsserien och nästan allt övrigt bloggande ser ut så här.
Extra pluspoäng till den som kan hitta mej i högen.